Tiden går och det är nästan en månad sedan jag var i Uppsala ikring ”Sista april” som man säger där. Man glömmer eller får ett annat perspektiv på dessa dagar. Alltnog, det var kulet med regn med enstaka snöflingar vid Gunillaklockan kl 21.00. En sammankomst med tal och sång med traditioner från första halvan av 1800-talet. Nu talade en kvinna, hennes position och vad hon talade om minns jag tyvärr inte. Ett tal till Mannen eller till Våren var det säkert inte. Några traditionella sånger sjöngs. (Det är faktiskt Prins Gustaf som skrev musiken och Herman Säterberg texten; jag trodde det var tvärtom, om jag överhuvudtaget trott något.) Så äntligen hem med buss. Att stå still bara några minuter är numera nästan outhärdligt. Jag  borde ha haft rullatorn med. Och kanske studentmössan.

Här ett annat exempel på studentsång. Universitetet har en mycket praktfull aula som använts även för ”vanliga” konserter men stan har nu också skaffat sig ett konsert/kongresshus. Kan Gävle så… Vi åhörde studentsången via högtalare utomhus efter mösspåtagningen kl 15.00 men det lät tyvärr ganska anka och därtill kom denna eländiga plåga med att bara stå… Tyvärr icke njutbart för mig – men för 20 år sedan hade det varit fint. När man så vaknar på morgonen 1:a maj blir man överraskad:

Vi hade planerat att deltaga i ett evenemang på Gästrike-Hälsinge nation. Ett trevligt föredrag, något att äta och mingel vad jag förstod. Men Eva fick nu gå ensam. Jag ”vilade mig” men kämpade med/mot med en laptop utan mus med Windows 8  (ett h-vete). På kvällen blev det en kort promenad i den närmaste omgivningen med dess blandning av villor/radhus och enstaka hyreshus.

Den kunskap jag fick om ”nationslivet”  förvånande mig;  jag trodde inte sådant fanns kvar i vårt ”av Erlander och Palme nivellerade” land. Tankarna går lätt till tyska mensurärr och traditionerna  och engelska universitet och skolor som Eton (jag köpte denna bok för ett ”bargain value” av £ 1.95 hos WHSmith på en londonsk jvg-station 1990 och inte för £12.95).

Det finns många traditioner och att bevara ”reliker” vet även de flyghistoriskt intresserade är arbetskrävande och ibland dyrt  Här nedan är en bild (av/via Eva H) när en tavla som genomgått konserverande behandling återuppsätts på G-H nation. Det hela verkar riskabelt vingligt. Man får hoppas att den ohängde prästen nedtill har en välsignande kraft.

Be inte mig avgöra skillnaden mellan en ”konservering” och en ”restaurering”.

Men på G-H nation hänger inte bara tavlor, man hänger även med i vår tids omsorg om folkhälsan:

På dagen före Valborgsmässoafton (och även den andra maj) visade Eva mig Håga-Nåstens naturreservat, ett fint område för promenader och cykelturer. När vi nalkades en gammal kvarn, Kvarnbo kvarn, i den vackra bäckravinen satt där en kvinna och spelade kantele medan hon såg till  kvarn-lokalen med dess utställda föremål. När vi började samtala märkte jag att hon var danska vilket starkt kontrasterade med mina minnen från 50-talet  av kantelemusik i radion (Rautavaara?) som var från klart östliga trakter som Karelen.

Även ett f d stationshus såg vi skyltat ”Läbyvad”. Namnet minns jag  från Pelle Svanslös.

I mitt senaste inlägg skrev jag litet om Owe Törnqvist. Han tog studenten i Uppsala men fullföljde (lyckligtvis) inte sina juridikstudier vid universitet. Det gick ju bra ändå, även om han i rätt hög ålder tvingades bryta ett Stockholm Marathon på Västerbron. Här har jag  av Anders Floderus lånat en limerick:

En tung trubadur från Uppsala
sprang maraton lätt som en svala
tills han hann Västerbron,
där ändra han ton
hans tonsteg blev en mollskala

Även jag bröt på Västerbron (andra varvet) vid mitt första försök att 1985 springa de 42 kilometrarna. Det var inte svårt att bryta, ingen svår mental inre kamp.  Kroppen bestämde totalt, den gick inte att snacka med! Minns hur jag såg ”avstängningsrepet” som tog långsamma löpare av banan nalkas bakom mig uppe på bron, omsjungen i ”I den himmelska ron”. ”Ro och ro”, nej helt slut bara.

Min hustru (jag var gift då 1985) var orolig för mig inför mitt maratonlopp. Hon oroades annars aldrig över mitt segelflygande eller annat vilket jag är tacksam för. Hon gav mig detta memento före loppet, med ett klipp ur någon betraktelse i DN:

Så läggs ytterligare en bloggning till de andra.

Sudden

Här kommer mer om Uppsala och dess traditioner. Här har vi till att börja med utsikten från universitetets webbkamera; Eva Håkansson njuter från sitt vardagsrum av Uppsala slott ur en annan vinkel och i ständigt skiftande ljus alltefter dagen går medan domkyrkotornen försmädligt döljs av en stor gran – en bra bit bort men ändå så precist placerad. Själv tänker jag mest på Anders Björck som en gång residerande där som landshövding, när jag ser slottet. En gång ganska ”profilerad”; nu behöver han inte vara det. En gång ”höll jag” på Carl Lidbom i deras famösa ordväxling i Konstitutionsutskottet men inser att jag tyvärr hade fel. Jag såg några år senare  Carl L på ett möte och han var inte precis någon elegant diplomat med en air av France som jag väntat mig. Kanske tidens gång; vi förfaller alla.

Det är väl numera ingen militär hemlighet att en av mina söner var en av Björcks chaufförer när denne var försvarsminister. Björck bedömdes inte vara speciellt utsatt för möjliga attacker av spetznaz e d, utan det var Bengt Westerberg, invandringsminister eller motsvarande, som man befarade kunde bli attackerad. Som vanligt gäller ”släkten är värst”.

Om Uppsala och det liv som där förs i anknytning till universitet vet jag inte så mycket även om jag nu lärt mig en del om denna rätt speciella värld. Eva H har detaljerat kommenterat mitt senaste inlägg och jag lägger in hennes kommentar här nedan. Hon kan ses som en gästbloggare, sådana har ju all fina bloggar. Texten är oförändrad, kanske jag möjligen petat litet i styckeindelningen och sådant. Men så har jag lagt in några bilder jag fått från henne och som hon inte kunde lägga in själv. Efter hennes inlägg kommer jag med några kommentarer.

Så här skrev Eva Håkanssson:

”Det är bara så intressant att ta del av en ”utomståendes” intryck av Uppsalas olika traditioner. Traditioner som vi tar för givna – vi som blev kvar i staden efter avslutade studier. Inte trodde jag att det skulle bli så……. Och det blev faktiskt en avstickare till Stockholm under ett par år. De traditioner, som Sudden beskriver är ju för ursprungligen för studenter, men vi, som för länge sedan passerat detta stadium, tar gärna del av valda delar. Bl a firandet av Sista april – vårens ankomst. Men det var skralt med självaste våren detta år. Huttrande tog vi del av Vårtalet, som traditionsenligt hölls av Curator Curatorum. Tror att hon inledde med att tala om alla traditioner som omger vårens ankomst. Och sen blev det nog något studiepolitiskt – det brukar vara så. Uppmärksamheten var mera riktad mot det regn som föll – till en början 99.8% regndroppar – resten snöflingor. Proportionerna ändrades successivt under de närmaste timmarna. Skulle gärna vilja lägga in en bild här med paraplyer, studentnationernas fanborg, Allmänna sången med Gunilla-klockan stolt i bakgrunden.

Gunilla-klockan är en kär symbol för Uppsala, där hon tronar vid Slottet. Klockan 9 varje kväll slår hon 150 slag och är jag då i närheten, ryser en stundtals smått romantisk person som jag. Att hon även hon även ringer klockan 6 på morgonen har gått mig spårlöst förbi…… Alla Nationshusen har sin speciella historia och traditioner att bevara och även vårda. OBS! en tradition blir en företeelse, som upprepas minst två gånger. Många donationer skall vårdas. De största och de finaste är alla stipendiefonder, som delas ut till förtjänta nationsmedlemmar. Men även inventarier som konst och vackra fanor kräver omsorg. Strax innan Sista april övervarade jag den vådliga hängningen av ett antal målningar, som konserverats – tidens tand hade lämnat alltför tydliga spår. 3 stadsbud och två långa stegar!!

Men tryggt övervakade av Nathan Söderblom och även av biskop Torsten Bohlin, väntande på golvet. ”Gubbarna” på väggen är tidigare Inspektorer vid G-H. Inspektoratet är en gammal inrättning från Universitetets sida för att se till att de studerande skötte sig. Sic!

En stor kontrast var våra promenader kring Håga och kvarnen i Kvarnbo – en för mig närbelägen oas. Och mötet med Kirsten Holm förgyllde promenaden. Den brusande Hågaån, den gamla kvarnen och Kirstens förtrollande toner från kantelen! Kirsten är även bildkonstnär och hämtar mycket av inspirationen från Hågadalen, som hon har skildrat med främst pastellkrita genom årstidernas växlingar. Till min konstförening har vi köpt flera fina bilder – det är nog snart dags att jag får en helt egen <förstår vinken>. Avstår från att kommentera Maraton – det är en ort i Grekland, Njöt dock av Monica Z:as sång med åtföljande stockholmsvyer. Så såg staden ut, då jag bodde där. Nu skall jag nog avhålla mig från att komma med flera långa litanior om Uppsala – kan tråka ut en och annan/Eva Hå”

————————————–

Kanske man inte skulle visa hur Uppsala stadsbud genomför ”vådliga” uppdrag utan några skyddsåtgärder. På någon bild ser man att någon bär vita handskar, man ska vara varsam när man renoverar/konserverar gamla föremål. Tavlor, fanor och vad det kan vara. Det är mycket med denna verksamhet har jag förstått och pengar kostar det men sådana finns tydligen. G-H nation lever och det finns en stödförening: Föreningen Gästrike-Hälsingar bildades efter ett upprop till landsmännen, vid surströmmingsgasquen den 5 november 1938. G-H nation finns förstås också på Facebook.

På en av bilderna syns (tydligen) en porträttmålning av Nathan Söderblom, en stor man från Hälsingland. När jag var liten var han ännu en omtalad person (även om han avlidit redan 1931; möjligen sammanblandar jag honom med Manfred Björkquist), teolog, professor och ärkebiskop och central inom den världsomfattande ekumeniska rörelsen men han nämns nog sällan i dagens debatt. Nu står han staty i Uppsala. Statyn är mycket liten, men någon har sagt att en så stor man behöver ingen stor staty. Den är gjort efter en gipsmodell som skulptören/målaren Bror Hjorth (nordupplänning, inte dalmas som jag alltid trott) gjorde inför en större tänkt skulptur men ingen ville satsa pengar på en sådan. Nå, så småningom fanns pengar, men då var Hjorth död. Ett postumt verk må man säga.

Bild (beskuren) från Eva Håkansson. Man ser att statyn blivit föremål för ”stickgraffiti”, en omdiskuterad konstart. ”Garnapan” förklarar sin konst i radio här.

De ekumeniska strävandena innebar att högre prelater ibland behövde resa till kongresser och andra evenemang långt bort i världen. Här en berömd skröna om en Skarabiskops anträdande av en sådan resa.

Sudden, som haft problem med stycke-uppdelning o d med denna text

WordPress.com <

Egentligen hade jag tänkt få iväg detta igår, 6 juni, men jag prokrastinerade. Fint ord, eller hur? Hoppas jag stavat rätt också (nej det var först fel trots flera kontroller men jag har nu efter ett påpekande rättat det). Skjut ej upp till morgondagen vad du kan skjuta upp till i övermorgon, eller hur det heter.

En fin tid, slutet av maj – början av juni. Man minns ju skolavslutningar. Samma roll spelade Stockholm Marathon; hade man klarat  av detta lopp, normalt första lördagen i juni, kunde man vara lyckorusig hela juni. Fast för maraton fick man träna ordentligt och maj var präktigt ångestfylld. Inte bli sjuk eller vricka något. Vilket jag gjorde ett år, men Gud var god, jag kunde träna på cykel, skadan läktes och jag klarade maran. Här ett uppslag i min löpdagbok.

Jag hade aldrig några problem med riktigt dåliga skolbetyg; att sedan betygen sjönk hela skoltiden är en annan sak.  Jag kom med nöd och näppe in på KTH. Det borde jag nog inte gjort.

Det enda underkända betyget var ett i syslöjd i tredje klass om jag minns rätt. Jag arbetade och arbetar väldigt långsamt. Tänker och tvekar  och funderar. Minns ännu en praktisk tenta i elektrisk mätteknik på KTH då jag fastnade på en ”småsak” (?). Hemskt minne

För att få ihop denna svenska flagga använde jag nog en hel termin syslöjd i Årsta folkskola. Fållad och vad allt vad det nu heter, allt för hand. Många ojämna stygn men flaggan finns kvar. Man blev inte precis tänd på detta med att sy.

Varken ljus eller vind gjorde det lätt att få en bra bild.

En gång för mycket länge sedan läste jag Hjalmar Bergmans ”Markurells i Wadköping”. En underbar försommarkänsla med skolavslutning o d finns redan på första sidan och samtidigt det Bergmanska ”mörkret”. Trodde jag hade den i bokhyllan men den kom nog inte med vid skilsmässan. Men den finns hos Projekt Runeberg. Läs gärna (början av) första kapitlet. Notera att till och med ett tegeltak ser ut att vilja flyga redan i bokens andra mening; vilket anslag!

6 juni är det också. 1913, alltså året innan det stora kriget.

Senare i kapitlet finns en av dessa skrönor vars förutsättning är flygandets lockelse och magi:

Berättelsen om den gråtande gossen hänger måhända på något sätt samman med en annan berättelse, i vilken både namnet Markurell och namnet Barfoth förekommer. För vid pass hundra år sedan skall det ha funnits en gosse Markurell och en gosse Barfoth i staden. Deras föräldrar och övriga förhållanden känner man inte till, men man vet att de voro gymnasister. En dag skall gossen Barfoth ha sagt till gossen Markurell: Om vi gå upp i kyrktornet och om vi sticka ut en planka genom östra torngluggen och om du står innanför och håller i plankan och om du lovar att inte släppa den, så ska jag gå ut på plankan och ta kajungar. Gossen Markurell gav genast med hand och mund löfte att vara honom behjälplig; en lämplig planka bröts loss från ett avsides liggande uthus och planen verkställdes till plunkt och pricka. När nu Barfoth krupit ut och rest sig på knä på plankan, som sviktade en smula, frågade Markurell hur många ungar det fanns i boet. Det fanns tre. Och hur vill du, att vi ska kunna dela tre ungar, frågade Markurell. Barfoth svarade: Eftersom jag löper all faran och har det största besväret, är det rättvist, att jag får två och du en. Markurell genmälte: Jag vet inte, om det är rättvist eller ej, men jag vet, att om jag inte får alla tre ungarna så släpper jag plankan. Härom tvistade de en stund och Markurell sökte beveka sin kamrat genom att låta plankan guppa upp och ned, som då man gungar bock. Barfoth använde tvistetiden till att håva in kajungarna, vilkas föräldrar piskade hans ansikte med sina vingar och tillkallade andra kajors hjälp med gälla skri. Slutligen förstod Markurell, att Barfoth var obeveklig, varför han släppte plankan.

Nu är att märka att den tidens gymnasister eller som de också kallades djäknar ständigt buro långa, sida kappor, antagligen liknande den rundskurna kappa som gamla fröken Rüttenschöld vid Klostergatan bär än i dag. Barfoth föll, men vinden fyllde genast hans kappa och gjorde därav en sorts ballong. Med en kajunges smala, bara hals i vänster hand och två i höger seglade Barfoth, följde av den ilskna kajflocken, tvärsöver klockargårdens tak i riktning mot skolgården, där han slog ned i en hög alm. Att därifrån taga sig ned på marken var naturligtvis en enkel sak. Men det underbara i denna räddning skall så ha förkrossat Markurell, som åsåg den från tornfönstret, att han icke kom sig för att kräva ens den kajunge, som dock rätteligen tillhörde honom. Berättelsens trovärdighet styrkes därav, att almen på skolgården alltjämt kallas Barfothens alm.

Om några dagar ska jag besöka Gävle, och bo i närheten av Hälsingegatan 9. Där fanns en gång en syrenberså. En natt för mycket länge drömde jag att jag flög i denna lilla berså genom att flaxa med armarna. Man fick ta i ordentligt minns jag och fort framåt gick det inte, men bersån var ju liten. Kanske ändå ballonger är bättre, det är i alla fall vad Joel Tauber fann. (Vi äldre minns begreppen ”flygning enligt systemet tyngre/lättare än luften”, en gång vanliga.)

Om ”drömmen att flyga” har Lars Henriksson några vackert illustrerade webbsidor. Här är Wikipedias bild av Francesco Lana de Terzis idé som inte når Lars H:s nivå:

Kanske det räcker så här. Bara helt kort: ett litet speciellt D-dagen-ihågkommande. En rapport från min läsning av Hermann Buchners intressanta men litet träigt skrivna bok ”Till attack med Me 262” (SMB) kommer kanske senare. (Om Buchner på tyska.) Han flög efter en lång utbildning och tjänstgöring som flyglärare attackuppdrag (Bf 109 och Fw 190) på östfronten där Hitlertyskland knäcktes innan det hann bli litet Me 262-flygande.

Sudden

P.S. När jag läser litet mer om de Terzis ”vakuum-ballonger” här ovan ser jag att han inspirerats av von Guerickes s k ”Magdeburgska halvklot” med vilka ”sugkraft” demonstrerades. Jag kommer att tänka på barndomens Casco-lim med en bild med två hästar som förgäves försökta dra isär en limfog. Bilden, i betydligt mer stiliserat skick än på ”min tid”, syns ännu på Casco-förpackningar. Ursprungsbilden från 1600-talet var ännu mer utförlig.

Allt var verkligen bättre förr, ju mer förr desto bättre. Gaspar Schotts berömda kopparstick har jag lånat från ett bildspel hos Sydsvenska Medicinhistoriska Sällskapet i Lund, vars universitet f ö är äldre än Uppsalas och där man har sina egna vår- och andra traditioner.

Det har varit mycket på sistone, men nu kommer ett inlägg.

Jag har tillsammans med Eva besökt vår födelsestad Gävle; vi är födda där åren kring 1940. Vid Bönans lotsstation på Norrlandet återsåg jag nu strandvegetationen från 40-talets somrar på Gräsö, bara ca 7 mil bort. Var Öregrundsgrepens badvatten lika iskallt som Eva minns från simskolan på Norrlandet vid Gävlebukten? Jo, det var det nog.

Vid Gävlebuktens stränder och i trakten i övrigt finns  en ganska oskön stenbumlingssterräng.

Gräsö-stranden och inte minst badplatsen ”Klappberget” vid Klockarboda var däremot för mig mer av härliga rundade solvarma hällar med vattensamlingar med ljummet vatten, ”skrubbor”, som man kunde ha skoj med. Vattnet förnyades när sjön gick hög och små ”sabbikar” (kvidd?) simmade ibland ikring.

Strandgräset verkar ännu vara  sig likt men jag minns inte någon slemmig grön växtlighet på grunt vatten som väl vårt jordbruk och annan mänsklig verksamhet orsakar:

Det fanns en tid s k ”badbåtar”. Denna hade sköljts upp på stranden och grabbarna Söderlund hade tagit hand om den. De ansågs livsfarliga genom frånvaron av skott vilket vid vattenfyllning gjorde att flytkraften blev usel och stabiliteten försvann :

Gunnar, Olle, Lars, Sven och Mats från vänster till höger vid Klappberget.

Nå, hällar var hala redan då. Man ser här nedan hur min mor är beredd att gripa in:

När jag nu i juni 2014 reste mig upp, var skjortan blöt. Det fanns faktiskt en liten ”skrubba” på den stenbumling jag vilat på!

Jag hade tänkt komma in på att jag följt förslagen att få fart på SFF forum som nu fått ytterligare delforum, ”lådor”,  och på bloggen skriva om ”lådor jag mött” Men det får bli senare.

Sudden

P S. En författare från Sandviken (nära Gävle), Per Gunnar Evander. har i en berättelse  skrivit om en man som när han kom till  en plats alltid längtade till en plats han tidigare varit på. Evanders framställning gav platsnamnen en skönhet, hur triviala de än var i sig. (Nå, det ska till litet dialekt också!).

P P S. Ett annat minne från Gräsö var Mustangerna som kom flygande på låg höjd längs stranden. Här en bild jag lånat från Leif Hellströms Mustangbok:

Det enda jag såg på Gävles himmel var en Cessna en eller två gånger. Förutom (från Bönan sett) k-strimmot från trafikflyg kommande norrifrån över Bottenviken och sedan in över Uppland.

Nu ska jag väl ändå hinna att komma in på lådor som jag lovade sist.

Måste (?) dock först säga att tiden går och att det var bättre förr. Min mountainbike i hallen har i dagarna fått lämna plats för min rullator, som är praktisk när jag går och handlar. Min mellanson Ove återfick så sin cykel som jag köpte för sju år sedan av honom för litet mer än en symbolisk slant  Sadelstolpen hade ”rostat” fast och sadeln satt på tok för högt för mig som är något kortare än Ove och stel i kroppen. Cykelreparatören kunde inte fixa det, och en kanadensisk fysiker föreslog att jag med flytande väte e d skull frysa ned stolpen. Hur man nu skulle ordna det.

Efter två veckors jobb på balkongen i skönt majväder då och då kunde jag äntligen få loss sadelstolpen. Jag hade fått såga av den, men stumpen som blev kvar skulle räcka tyckte jag (eller jag kunde köpa en ny). Ett bågfilsblad fäst vid en träskena var det viktigaste verktyget.

Överst  i röran på bordet kan man se den nedre stolpstump som befriats ur ramrörets grepp.

Nå, så har jag på sistone också skrivit litet på SFF forum och försökt villfara önskan om ett ”livligare forum” genom att tipsa om eller utnyttja en del sådant jag skrivit tidigare, bl a på bloggen. Just inga kommentarer har influtit, men jag kan i bloggstatistiken se att de aktuella inläggen fått ett ökat antal besökare. En svensk tiger…

Så fick jag ett rejält bloggbesökslyft, som först föreföll obegripligt innan jag tipsades om att Aftonbladet haft en artikel om den svåra olyckan i november 1964 i Ängelholm med ett av Linjeflygs Metropolitan-plan. Tydligen hade tidningarnas läsare googlat och funnit min blogg eller så hade kanske tidningen nämnt den. Jag skrev där för länge sedan två inlägg om olyckan. Just inga nya fakta utan främst lästips (Sanz Linjeflyg-bok).

Statistikbilden är inte hel lätt att tolka (bl a avser tabellerna olika dygn), men 658 visningar är mer än dubbelt så mycket som den tidigare toppnoteringen. Normalt ligger antalet visningar på knappt 100/dag. Antalet besökare är färre, drygt hälften.

På SFF forum har tillkommit några nya underforum. ”Lådor” kallar den frisk-språkige Sture Tingwall (alias ”Sommarsol” och ibland Dingwall) dem ibland. Jag är inte säker på att de ökar skrivlusten eller gör det lättare för den som f f g skall skriva något på forumet, men det kan tilltala dem som gillar åtminstone ett intryck av ”ordning och reda” i andras inlägg. Och som Frederick Taylors resultat egentligen sägs ha visat, varje förändring av arbetsförhållandena, till det bättre eller till det sämre, ökar produktiviteten ;-)

Apropå att sortera saker i olika kategorier minns jag från ungdomen materielgrossisten Söderberg & Haaks roterande skylt på taket i Årstadal med texten ”Järn, rör, plast, metaller”. Inte särskilt logiskt kan det tyckas, men fackfolket begrep!

Jag sökte i min dator på ”låda” och fann en bild av sådana lådor, kanske en gång 10 stycken, som min far förvarade sina radiokomponenter och annat smått och gott i. Han var då ännu inte sändaramatör men byggde mottagare och var allmänt händig:

På 40-talet var nog inte lådor så billiga att köpa utan pappa spikade ihop dem själv. 12 x 21 cm,  av masonit och 5 x 22 (44) mm trälist. Jag verkar bara ha två lådor kvar. Etiketterna är pappas. På en av hans lådor stod det ”trimkond” minns jag av någon anledning. Kanske det var små vridkondensatorer; de större sådana var fascinerande tyckte jag.

Brevlådorna nedan såg jag  i Hammarbyhöjden i mars 2003 alltså en rätt lång tid efter det den modernare typen börjat införas under hösten 2001:

Denna brevlåda blev kanske blev lågornas rov vid branden i mars 2014 fast bilden togs många år tidigare:

Här nedan andra lådor jag också fann i min dator som postlåda, sandlåda, geocachelådor m m.

I den trälåda jag nog behövde minst en hel termin för i skolslöjden finns nu ett överskott av X-krokar (jag har betongväggar) och slangklämmor. Att sinkfoga lådsidor var en raffinerad tortyr i slöjden.

Citymails låda verkar inte helt förtroendeinjagande.

Geocachelådor kan vara väldigt olika till form och innehåll och ofta finner man dem på natursköna ställen.

Pappa byggde förstås inte bara lådan till radiokontrollmottagaren (27 MHz) utan även själva mottagaren och dess relä. (15.000 varv, 0,05 mm tråddiameter, lindat i februari 1955). Så kunde en händig person göra på 50-talet.

Sudden, inte lätt att vara en stor faders son

Britter sägs vara ytterst behärskade i sina känslouttryck. På Facebook såg/hörde jag ett exempel, som även återfinns hos Aviation Safety Network. Efter ca 18 sekunder i videon hör vi flygdags-speakern vid Old Warden utropa ett behärskat ”Oh dear!” (”kära nån då” eller hur det kan översättas) när Shuttleworthsamlingens Sopwith Triplane vid en landning står på öronen. Sekunden innan har vi hört ett sus av besvikelse hos publiken.

Ovan ett klipp ur denna video (densamma som hos ASN). Kanske det kom en vindpust från sidan och jag har för mig att fältet är trångt Typen har skevroder på alla vingarna men man bör nog inte företa häftiga korrektioner nära marken. Så är väl sikten framåt-nedåt antagligen dålig; mycket vingar i vägen är det. Kanske motorn inte svarade  när föraren ville dra på eller betedde sig på något sätt.

Jag funderade länge på varför den översta vingens framkant efter kraschen såg så nedvinklad men insåg så att hela vingen stukats på detta sätt. Skadorna sa en del om hur vingen var byggd.

Erik Johansson och jag kom oberoende av varandra att tänka på ett annat utrop vid en annan olycka, den första Gripenkraschen 2 februari 1989:

Bilden är klippt ur SVT:s Aktuellt-sändning. Filmen var då ”censurerad” och man fick inte se planets vingliga färd sekunderna innan det slog i banan. Någon har sagt att ljudet med svordomen lagts på i efterhand men jag tycker den lät nog så svenskt naturlig och äkta för en sådan händelse. Äkta både känslomässigt och rent ljudtekniskt.

Andra mer kompletta videoklipp finns här och här (utan ljud). Det andra förefaller vara den video som SVT visade en del ur.

Själv såg jag från Skinnarviksberget när Lars Rådeström kraschade för andra gången med Gripen 9 augusti 1993. Jag brast nog inte ut i något, utan var mest förvånad och förvirrad. Vad har hänt?, ett ”litet” blankt föremål lämnar plötsligt planet? Gör han en ”cobra-manöver”? I båda fallen var Rådeström och den ännu omogna styrdatorn inte riktigt samspelta, piloten var nog litet för ”snabb” i sina reaktioner.

Här är SFF:s notis om minnesmärket vid nedslagsplatsen på Långholmen, gjort av Thomas Qvarsebo, och betalat av någon med intressen på Långholmen. Saab, FMV och FV ville väl helst glömma fadäsen. Det har sagts mig att en nyutnämnd högre FMV-tjänsteman (vars företrädare hade sagt nej till att visa planet över Stockholm) inte kunde stå emot trycket från Regeringen och industrin att visa Gripen vid Vattenfestivalen.

Wikipedia och Wikimedia har mer om minnesmärket, bl a bilder av bättre teknisk kvalitet än mina, som togs 2002 med en kamera med 0,5 miljoner pixel och rätt dålig färgåtergivning. Man ser på SFF:s bild, som jag också tagit, att minnets stensockel varit utsatt för klotter. Här nedan är några av mina bilder från 2002. Wikipedias bilder (ständigt denne Holger Ellgaard!) är nyare.

Jag antar att det träd man ser i den andra bilden är det som fälldes häromåret. Man ser att nedslagsplatsen låg nära Västerbron. En kvinna fick bränn- och chockskador. Min flyg- och kattälskande vän Stig stod i närheten och har berättat att han tänkte att nu blir min katt utan husse.

Sudden, som åter lyckades finna något annat att skriva än det inlägg han tänkt skriva

På radio hör jag att några ”base jumpers” tydligen hoppat från ett vind-mölla någonstans i sydöstra Sverige.

Jag har inte kollat närmare på webben, men kom att tänka på denna teckning av signaturen O A, skämttecknaren Oskar Andersson som levde och verkade kring förra sekelskiftet, alltså det riktiga sekelskiftet för oss äldre. Som blev så förtvivlad av att åse hur hästar misshandlades i armén, och för all del av annat elände, att han tog livet av sig. Sägs det.

Sudden

Man hittar mycket läsvärt på webben, inte sällan sedan man skrivit färdigt ett inlägg, och inser att man nog borde forskat bättre innan man publicerade texten. Mina inlägg är inte särskilt gedigna, utan rätt så spontana, ”ögonblickets barn”. Ett verkligt find fynd efteråt var denna artikel i Östgöta-Correspondenten, ”Corren”, som jag lyckades få med i en kommentar till en kommentar.

Jag har vänner som har gott omdöme vad gäller böcker. Erik Johansson fick mig att köpa Alexander Fraters ”Beyond the blue Horizon”, en mycket fin beskrivning av hur britterna på 30-talet flög från hemlandet till de avlägsna kolonierna i sydost. Jag har skrivit om denna bok i en blogg och  jag skulle kunna säga mycket mer. Frater kan skriva.

Jag köpte som synes boken begagnad via webben. Erik har i ett e-brev berättat hur bokälskare gör:

As you well know I read a lot and I prefer books on history, specially aviation history. I have found a good way to find books of this kind. Go to http://www.aeroplanemonthly.com/index.php?option=com_content&view=article&id=692&Itemid=83 . There you can read about the books and buy them if you want to spend £20.00 or more.

But you also get the ISBN number and you can then go to http://www.abebooks.com and buy them for $1.00. Happy reading.

Av en annan flyghistorisk vän har jag som 75-årspresent fått Hermann  Buchners ”Till attack med Me 262″, utgiven av SMB förlag 2014. Originalets (år 2000) titel är ”Stormbird. One of the Luftwaffe’s highest scoring Me 262  aces”. Man kan gissa att texten ursprungligen var på tyska.

Buchner var österrikare från Salzburg. Var bagarlärling, sysslade med bergsklättring och senare glidflyg och sökte frivilligt till flygvapnet ett halvår före det tyska maktövertagandet av Österrike. Han kom efter en lång utbildning och diverse kommenderingar som flyglärare o d i Luftwaffe till fronten som stridsflygare, något han länge strävat efter. Till östfronten där han var attackflygare med Bf 109 och FW 190,  alltså ej Stuka eller Henschel 129. Man tager vad man haver som Kajsa Warg sa och som militärer så småningom får finna sig i.

I krigets slutfas flög han så jetplanet Me 262 som jaktplan med stor framgång i strid, trots att han i botten var attackflygare. Eftersom detta plan har så stor ”dragkraft” för dagens flygbokläsare har man valt titel och omslagsbild för att framhäva detta plan. Baksidestexten är då mer ”ärlig”. Själv tycker jag också att skildringen av tiden i Luftwaffe före Me 262 är bokens behållning. Här är omslagsbilden;

Inne i boken ser man bilden är hopsatt av två och här ser vi den ena:

Han står här framför en typ han flög mycket. Man noterar också bildtexten som så ofta i denna bok handlar om ”målning och märkning”. Man får veta väldigt litet om planens data i form av motor, prestanda eller vapen. Nej färgen på märkninarna är viktigare. För en flyghistoriker är ju sådant ofta av stor hjälp när man ska datera en bild eller knyta den till ett visst område eller förband. För mig som flygnörd ger bildtexterna ett ofta ett lätt surrealisskt intryck och det hade varit nyttigare att få läsa om de tyska benämningarna på de olika militära enheterna såsom rote, dubbelrote, division, flottilj, eskader o s v. Jag har haft många tillfällen genom åren att lära mig detta men kunskapen har liksom aldrig fastnat. Av någon anledning.

Inte heller får vi lära oss särskilt mycket om hur kriget i öst utvecklades. En hel del dramatik och elände måste det ha varit, exempelvis  när anfallet österut bröts (Stalingrad!), på Krim (aktuella trakter) och tillbakadragandet därifrån till Rumänien. Men Buchner beskriver nästan fälttåget som idylliskt; allt var frid och fröjd. Man festade, fick ibland låna ett eget plan att flyga hem på ”permis” med, civilbefolkningen var vänlig o s v. Förlusterna var små. Jag läste på i Wikipedia om Rumäniens historia under kriget, och den är inte så enkel och så fridfull som Buchner beskriver situationen andra halvåret 1944.

Andra skildringar av hur tyskar hade det under kriget  är ju grymmare med ransoneringar av olika slag, extra lång arbetstid m m.

Buchner är ingen bra berättare men jag tyckte ändå bra om boken. Alla kan inte skriva som Pierre Clostermann som förresten fortfarande är en något omstridd person.

.

Även andra har gett Buchners bok ett högt betyg, men jag tycker detta betyg är mer rättvisande: ”So far, I’m soaking up the facts, but in terms of ”story” (and all history is ”story”), Buchner is very ”show don’t tell” – it would have been good if he’d either had a narrative talent (which he doesn’t), or a gifted co-author (I see none in the credits). So my mind has to fill in the details, and I have to find a way to amuse myself while reading this – much like reconstructing a joke after the teller has already ruined it. It can be done, but it’s sad that such a dramatic story with such good detail is told in the ”and then… and then” style of a schoolkid. In any case, he’s filling in a lot of the blank space I’ve had about the Luftwaffe, and the photos are really good material for the military historian with an interest in aviation.” 

Man ska alltid se det positiva i ett verk…

Bl a fick jag lära mig att det fanns ett rumänskt jaktplan IAR 80 som jag inte haft en aning om. Se detta uppslag i boken, där Buchner inte glömt festandet:

Texten på nästa sida fortsätter:”…Krim och just återvänt til fastlandet – Ukraina hade också gått förlorat – och här utspelade sig en galamiddag som om det vore djupaste fred. Kvinnor i eleganta klänningar, officerare i högtidsdräkt med många medaljer och så jag, en liten fanjunkare i arbetskläder med en pilots olika tecken och utmärkelser. Jag tror att jag var den ende som bar en vanlig uniform i de här salarna, men jag var faktiskt också anledningen till den här föreställningen. De hade förmodligen hoppats att deras IAR 80 skulle ha haft övertaget i luftstriden.”  (Buchner flög en Fw 190. Landet var ganska ”upp-och-nedvänt”, det är det intryck jag får från Wikipedias historiebeskrivning.)

Buchner ägnade sig även efter kriget åt flyg och kom så småningom till det österrikiska flygvapnet där han bl a flög Saab 29, Han avled 2005. Man kan förstås även läsa om honom på tyska.

Sudden

Det kom många kommentarer till förra inlägget ”Billig fylla”. Sålunda har Eva Håkansson skickat mig sina ”stolpar” till ett föredrag för sina latinstuderande ”seniorkamrater” om ”Romarna och vinet”. Jag publicerar det här (har ca 3 timmar efter publiceringen rättat adressen) och inte bara bland de många kommentarerna till det förra inlägget.

Eva skriver i sin redogörelse för vinets historia i det gamla Rom (det var grekerna som började!) bl a ”Men under baccanalerna deltog många kvinnor”. Tydligen var de inte helt välkomna i början, men vad vore en backanal utan kvinnor?

Målningen är av Tizian och hämtad härifrån. Möjligen är Rubens version, som ju kan ses som en kopiering, mer känd. Rubens är för mig mest fylligt formade kvinnor, för sådana ville beställarna på den tiden ha. Jag tycker bättre om Tizians färger, åtminstone i de avbildningar av målningarna jag sett på webben.

Apropå kopiering, så fanns den tiden fanns knappast någon lagstiftning om upphovsrätt. Se här och här (ett mer aktuellt fall). Många goda skäl och argument finns för och emot att ”utveckla” eller använda sig av andras verk. Var går gränsen mot snöd vinning och snyltande?

Här en sentida backanal-målning av Lovis Corinth. Nog så sann. Konstnären var uppvuxen i vodkabältet och levde i en tid då man börjat måla annorlunda, mer ”realistiskt”.

”Efter festen” så att säga.

Vid backanaler hyllades guden Dionysos (Bacchus hos romarna), även om jag tror liturgin var rätt fri. En annan gudom var Apollo. Grekerna insåg att världen inte var enkel att förstå sig på, och såg på den på två kompletterande sätt, den dionysiska och den apolloniska synen.  Apollo är solguden, ljus, musik, och poesi, medan Dionysus är vinets, extasens och berusningens gud som Wikipedia skriver. Även senare stora tänkare har funderat i dessa banor, så jag avstår från egna funderingar. Inte många anser att berusning ger en sannare uppfattning om verkligheten, men att den ändå ibland ”känns bättre” eller är nödvändig för att stå ut eller för att förstärka eller dämpa sinnesintryck.

Och vad är det ena och vad är det andra. Vad är frihet till exempel? En person beskrev sitt första tandemhopp med fallskärm, d v s han var förbunden med hopparen och kunde inte göra ett skvatt åt framfarten. Men ändå blev omdömet: ”Jag har aldrig känt mig så fri!”

Jag hörde skulptören Roland Haeberlein använda de grekiska begreppen när han en mulen dag i maj 1998 för ”kulturintresserade” på min arbetsplats Teracom visade de skulpturer han utformat för Fatbursparken på Södermalm i Stockholm. Parkens nordliga del gavs en dionysisk prägel, med lummiga träd, medan den sydliga delen är apolloniskt stram:

För tillfället är den dionysiska delen blockerad av anläggningar för byggandet av Citybanan, en ny tågtunnel under innerstaden. Det såg rörigt ut när jag senast passerade men så är väl den dionysiska tillvaron.

Jag arbetade i några år öster om parken, vid Medborgarplatsen och  i Söderhalls-huset (min utsikt och mitt arbetsrum), och när jag förra året återsåg parken hade den mognat. Parken fyllde sin funktion, många vistades där eller passerade. Där parken ligger var en gång en sjö, senare kom Södra station med sin bangård att anläggas där innan man byggde bostäder och arbetsplatser. Södra station blev en underjordisk pendeltågstation

Här nedan ser vi Haeberlein berätta om en av de små skulpturer som är arrangerade längs en av de diagonala vägarna. I bakgrunden syns Södertorn och Medborgarplatsen. Vår arbetsplats (Teracom) låg till höger om trappan upp yill Medborgarplatsen.

Det centrala verket av Haeberlein är dock ”Afrodites brunn”. Under flera år passerade jag den dagligen utan att få klart för mig vad det föreställde; man vill ju gärna veta det. Men Haeberlein  beskrev för oss verket med omskrivande ord, och mig veterligt har ingen moralpolis protesterat mot konstverket. Eller har jag kanske missuppfattat något, kanske har mitt minne och min fantasi spelat spratt.

Bilderna på denna sajt ger en uppfattning om Afrodites brunn och hela parken.  Här ser vi Haeberlein berätta om ett annat av sina verk.

Söder om parken ligger en stor halvcirkelformad byggnad, ”Bofills båge” efter dess spanske (nå, katalanske) arkitekt. Fatbursparken och huset ses på denna bild tagen genom ett kabinfönster på Lufthansas  Junkers Ju-52 D-AQUI (D-CDLH) en vacker majdag, 10 maj 1993. Man ser östra Södermalm med Strömmen, Stadsgårdskajen (med sommarförtöjd isbrytare), Slussen, Medborgarplatsen (utan Södertorn!) m m

En annan bild tagen ganska rakt söderut vid samma tillfälle, där man bl a just ser Bofills båge, f d Skatteskrapan, Globen och utfarten mot de södra förorterna och Nynäshamn.

Ska man gissa att det är salig Freddy Stenbom som rattade fotoplanet SE-EZF, en Piper PA-32 Cherokee Six.

Sudden

Nedskjutningen nyligen av ett malaysiskt trafikplan över Ukraina, troligen ett misstag som följd av bristande identifiering, erinrar mig om nedskjutningen av en iransk Airbus 300 år 1988 (Iran Air Flight 655) av den amerikanska robotkryssaren USS Vincennes i Persiska viken. Det var under slutet av kriget mellan Irak och Iran. 290 personer omkom, de allra flesta iranier.

Det hela verkar ha varit ett ödesdigert misstag hos fartygsledningen, kanske delvis orsakad av att besättningen var stressad av andra uppdrag. Kommunikations- och identifieringsteknik verkar inte ha saknats men i efterhand kan man urskilja en del misstag. Efter många år kom USA och Iran till en förlikning. Händelsen hade då i många år försämrat kontakten mellan de två staterna. USA betalade de omkomna iraniernas efterlevande ett skadestånd, men det förefaller som man inte riktigt tog på sig någon skuld. Personal på fartyget erhöll exempelvis medalj för sin insats. Mer att läsa finns exemplvis hos Wikipedia som även har en lista av alla nedskjutningar av trafikplan.

Bild från Wikipedia visande USS Vincennes vid Pearl Harbor; Hawaii. Musei-slagskeppet USS Missouri syns i bakgrunden.

I den slutna Facebook-gruppen ”Flygpostlådan” som Kenneth Göransson sköter, har Roy Fröjdhs syn på SFF influtit. I sak inget nytt, och jag tror allt finns att läsa på Roys webbsajt Guldvingen, men det blev i alla fall över 40 kommentar. De flesta hade bäring på dagens SFF och det som man där tycker inte funkar så bra. Roys erfarenheter går tillbaka ända till 70-talet, men jag tror att en hel del av den tidens problem lever kvar. ”Inpyrt” liksom.

Egentligen är det konstigt att ämnet inte diskuterats lika livligt på SFF:s eget forum eller Facebook-grupp. Man vågar kanske inte?

Idag fick jag besked att moderatorn för FLIT-undergruppen på SFF forum tagit bort tre inlägg från en tråd om Mikael Forslunds senaste bok ”Heinkelflüg i Sverige”. Tre kända, välskrivande forumvana personer (en av de tre var jag själv). Nu minns jag inte de andras inlägg som strukits och inte riktigt mitt eget heller (som säkert var alltför sentimentalt för SFF), men inläggen hade innan dess varit sansade och intressanta om än inte så flyghistoriska. Det är oroande att man inte riktigt vet vilka bedömningsgrunder moderatorer har. Jag trodde också att en forumansvarig blir glad av att folk skriver inlägg.

Det är kanske inte så konstigt att folk inte vill skriva på SFF forum!

På Forslunds bokomslag kan man se en S 5 Hansa (ett Heinkel-plan i princip). En stor pansargrå modell av ett sådant plan med Bristol-motor och ”moderna” flottörer hängde över telefonbordet i hallen i mitt barndomshem i Gävle. Jag minns hur min far där i oktober 1945 mottog beskedet att hans hustru fött en son (min lillebror). När vi ett halvår senare flyttade till Stockholm togs planet inte med utan jag försökte få det att flyga från balkongen men det flög verkligt dåligt!

Tyvärr finns ingen Hansa bevarad i Sverige vad jag vet utan det närmaste är väl detta lekplan utanför Tekniska museet i Stockholm (bild från juli 2011):

Slutligen, jag har fått en ny arbetsstol, en IKEA Markus. Den medger att jag lutar mig bakåt och tittar upp i taket. Det kan underlätta tänkandet!

Sudden

Idag har jag namnsdag, Olof är mitt andra förnamn. Jag har inte fört det vidare till barn och barnbarn, en sådan svikare är jag. Pappa hette Arne Olof och längre tillbaka var det så här:

Hilding Olaus Frithiof Sundin föddes i Sundsvalls stads församling 25 april 1881 och dog 8 oktober 1934. Dödsorsaken som den står i ”kyrkboken” är ”hjärnblödning,
blodpropp i hjärnan” Han var då handlande och bosatt i Hammar, Harge nr 2 Sörgård, Bastedalen. <södra Närke>

Hans föräldrar var Olof Larsson, ”arbetare”, född i Sunne och hans mor Kristina Elisabet Olsdotter.

Ett försök till släktforskning för några år sedan fick mig därför att tro att jag hade värmländska rötter men med Sunne avsågs en församling i Jämtland (i Härnösands stift) och inget annat. Inget ont om Värmland men…

Själv blir jag nog knappast som ”hänsoven” föremål för några minnesord i tidningen, såvida jag inte hinner göra något rejält herostratiskt men tiden härför börjar bli knapp.

Jag träffade aldrig min farfar.

Apropå den flyende sommaren är här en fin liten vers av Mats Holmberg, en gång redaktör för DN:s Namn-och-Nytt-sida där jag fann dikten i morse:

Nog så tänkvärt. Holmberg är bra på sådant, njut av den eleganta öppningen i denna artikel ”Hur vill min herre se ut?”,  

Men jag minns också ett grinigt Holmberg-reportage om ett segelflyg-VM 2006 på Eskilstuna-Ekeby som jag skrivit om på min blogg. Jag klagade till DN:s läsarombudsman (det var tider det, då tidningarna hade pengar för sådant!) och blev faktiskt bemött. En känd, ja stor, svensk segelflygare klagade också i en insändare men DN gitte inte publicera den. Se en skanning av två sidor ur Segelflygsport nr 2/2006.

Ja, flygentusiast ska man inte vara i vår nya allians-liberala (eller vad den nu är) värld. Och apropå frågan Holmberg fick om hur han ville se ut, ja knappast så här tror jag:

Det får räcka så här, jag hade annars mer i tankarna, såsom litet kring Erik Axel Karlfeldts ordakonst , Ukraina, Israel/Gaza och Lundell/Ramqvist.

Sommaren flyr, skördeanden nalkas. Potatisskörden på balkongen verkar lovande. 17 knölar Toluca satte jag i början av maj.

Sudden

Min 60 kvm vånings enda yttervägg vetter österut så det kan bli varma förmiddagar ibland. Samt förstås angenäma morgonfrukostar och andra måltider senare på dagen:

Just nu frampå eftermiddagen har hettan lindrats och jag kan åter börja tänka. Här ett klipp ur DN om detta:

Vi gamlingar (jag är 75) har det därtill extra svårt i värmen. Kommer därtill andra krämpor såsom svaga knän, artros är det nog. Jag tog mig häromdagen till Farsta Centrum och tyckte jag kunde ta mig från P-platsen till bokhandeln utan käpp. Stod så där vid en hylla och letade och bläddrade, valde två böcker. Den hembygdsbok jag var ute efter fanns förstås ej i en ”landstäckande bokhandelskedja”. Blev så stående ett tag vid kassan, verkligen stående för kortbetalningen krånglade och så skulle böckerna slås in vackert tyckte jag. Som vanligt var det mycket svårt att börja röra på benen efter ett sådant stillestånd. Jag vacklade sedan framåt över den stora P-platsen och var rädd att ramla. Vilken uppståndelse det då kunde blivit, ”titta mamma, ett tjockisfyllo!”.

Jag köper numera de flesta böcker via Internet för där hittar man det man letar efter.

Jag har numera svårt att resa mig från ett läge på marken om jag inte har något att få stöd av. En slags amöba är man numera. Min far (som hade namnsdag idag förresten) orkade inte den sista tiden lyfta upp sin hustru när hon fallit omkull i bostaden utan fick ringa till en närboende om hjälp. Ack, så illa ond är ålderdomen. Döden är ibland en befriare.

Jag har nu de senaste dagarna ”övat gående”. Jag ska nämligen ut och resa till barndomstrakter ”där barn jag lekt” (eller i alla fall min far) ett par dar så det blir väl tyst på bloggen en tid. Jag har en ny teori om att om jag tar något smärtstillande typ Alvedon blockeras smärtreflexen och det f n svåra högerknäet ”viker” sig inte utan det bär. Har observerat tecken på att det är en bra teori. Denna smärtstillande medicin lär inte vara farlig för mig med tanke på min andra medicinering. Tja…

Här är förresten en bild jag tog under en sådan övningspromenad:

Mer att läsa om Fru Gårman i DN i dagens DN.

Andra bilder jag då tog visar de flerfamiljshus som är under uppförande i min närhet. Tydligen litauiska byggarbetare och arbetstiderna verkar litet speciella. På midsommarafton jobbades det intensivt.

I övrigt noterade jag att juli gav rätt bra visningssiffror för min blogg. Det blev en spännade kväll 31 juli, skulle nytt rekord sättas? Så här såg det ut ca en halvtimme före midnatt:

Jo, det kom en visning til och juli-totalen blev 3013! Men annars står bloggen som synes i stort sett still och stampar. Kanske man skulle hitta på något nytt? Jag har på sistone bidragit litet till det tynande SFF forum och märkt att mina bidrag i alla fall blir tittade/klickade på. Synd att SFF och forumledningen inte förstår varför forumet inte funkar. För det är väl inte bara konkurrensen från alla Facebookgrupper.

Men på balkongen växer det bra till sist, kanske för att värmen kommit. En anspråkslös liten första sampling av grönsakerna ses här:

Rädisorna blev det som synes just inget av men de jag smakade på smakade lika beskt som riktiga rädisor. Ärterna är som tidigare en flopp, medan bönorna går bra. Potatisen artar sig ovanligt bra och tomaterna blir nog också många.

På balkongen står min gamla havererade arbetsstols sittdel. Man börjar som sagt bli stel och vill gärna sitta när man kan.

Min nya stol hade börjat knaka påpekade Eva häromdagen; jag hade inte observerat det. Tydligen handlar det även här om en kompositkonstruktion med plywood och metall där i den gamla stolen sittplattan så småningom knäcktes. Nu kunde jag dra åt (”efterdra”) några skruvar men… Nå, jag är tyngre än vad stolen ”testats” för. Det är därtill en ”säker” stol eftersom den kan inte rulla iväg när man inte vill såsom här meddelas på en mångfald språk. Förstår nästan hälften, men faktiskt inte isländskan:

Jag kommer att minnas en scen ur en film av Jacques Tati, där en resebyråtjänsteman e d gör de mest häpnadsväckande snabba sidoförflyttningar bakom disken. Men min stols hjul är inte på något synligt sätt ”automatiskt kontrollerade” som påstås. De bara snurrar besvärande tungt. Vilket ju onekligen sker ”automatiskt”… Men ändå inte riktigt så tycker jag, gamle gubbe.

Ibland får jag ta i extra mycket och då ropar Eva ”aj min tå!”…

Det tröga rullandet var störande med den gamla stolen som hade precis likadana hjul, något som bidrog till att jag sökte mig en ny stol. Jag försökte göra rent och smörja men förgäves…

Ack dessa försäljartyper som inte är ingenjörsärliga.

Sudden

Varför inte åka till din fars hembygder, Hammar söder om Askersund, och träffa dina kusiner och kolla omgivningarna föreslog Eva för någon månad sedan. Ja varför inte, och så kom vi iväg i förra veckan på en lyckad resa.

Man bör ju passa på innan det är för sent. En krossad axel och en stroke var nyheter för mig som inte har så tät kontakt med släkten men också en efterlängtad första barnafödsel för ett kusinbarn med tidigare hälsoproblem. Sixten ska han heta: ”Man går ut så hårt man orkar och så ökar man hela tiden” sa visst en berömd Sixten.

Därtill såg vi annat och träffade andra personer på resan (kanske mer härom kommer senare) men här är vi kusiner som träffades; Lars, Katarina, Leif och Margareta. Med är inte min bror Mats och min farbror Bengts dotter Eva-Lotta:

Vi och våra medföljande närstående åt en mycket lyckad lunch på Vätternterrassen. Vi kom att välja abborre och därtill med en mycket god sås.

Abborrar var ju nämligen väldigt lockande en gång för fiskeintresserade gossar, speciellt som mina kusiners vältalige far Anse ofta berättade medryckande om de sagolika fångster man kunde göra vid Röknen-öarna någon mil ut i norra Vättern. I juli 1953 blev äntligen min enda fiskeutflykt dit av.

Vi övernattade på Lilla Röknen och jag sov uselt och minns hur rejält trött jag är på den vänstra bilden. Men abborren är ju i all fall präktig, även om den inte kom att ätas med någon utsökt sås. Pappa rökte pipa så det är inte Monsieur Hulot som plåtat. På den andra bilden ser man kusin Leif, hans far Anse och dennes (halv)bror Henry samt mig själv.

Vätternterrassen där vi nu åt abborre, var under min ungdom en anstalt för mentalt handikappade barn under namnet Wasshammar, och var förstås litet mystiskt skrämmande. Men det låg avsides. Ursprungligen var det tydligen en privatbostad men blev snart ett vilohem/pensionat som framgår av detta vykort som min farfar Hilding sände till sin förstfödde son Arne (min far alltså) när denna var 8 år. Arne hälsar på hos sin faster Helja  i Sundsvall och förmanas av sin far att uppföra sig.

Harry var säkert en hund. Faster Helja stavade sitt namn så vilket bl a framgår av pappas bildtext till denna släktträff ca 1923 under körsbärsträdet intill pappas barndomshem i Bastedalen, där husets bortre halva tjänstgjorde som lanthandel. Notera, förutom hunden Bella under bordet att på bilden finns med en ”maskinist på de stora haven”; även om Vättern då hade en aktningvärd sjöfart. Bakom fotografen ligger ett magasin dit farfar och sedan Anse sprang titt och tätt från butiken (och senare mina kusiner) för att hämta någon vara som kunden ville ha. Det måste ha tagit på krafterna.

Min far avled i februari 1995, och begravdes i Hammars kyrka. Efteråt samlades vi för en matbit på Wasshammar (som nog ännu inte var Vätternterrassen). Flera av gästerna blev då magsjuka efteråt. Vidare  hade brorsan och jag ordnat med två musiker som i kyrkan spelade ”Ballade Pour Adeline” på flöjt, signaturmelodin för ”Trädgårdsdags” som gick i SR P 1 på lördagmiddagarna. Ett program som pappa alltid lyssnade till, dels för sitt intresse för trädgårdsodling, dels för Ulf Schenkmanis och Lars-Erik Samuelssons snärtiga meningsutbyten. Tyvärr spelade musikanterna ganska så falskt. Och de sista åren gav inte äppelträden något. Som pappa hade jobbat med dem och så kom någon skadeinsekt.

Inte alltid går det så bra. Men ibland.

Mer kommer på bloggen från resan/Sudden

Forum-moderatorer har jag ibland svårt för. Här ett exempel på en moderator (rödmarkerad) som talar maktspråk. Facebook lockar inte heller precis till välformulerade åsikter:

Det handlar om en i några inlägg namngiven tandläkare i en viss stad som för drygt 50 år sedan skapade skräck hos många skolbarn.  En skräck som kanske är på väg tillbaka. Jag har nämligen fått samma intryck som DN:s Fredrik Strage, tandläkarna är i dag mer pockande i sina krav på patientens livsföring än för bara några år sedan.

Namngivningen fick moderatorn att radera hela tråden. Man kan ju på sätt och vis förstå moderatorn, men nu har en stor mängd vittnesbörd och minnen försvunnit.

Nej, till roligare saker, nämligen den goda staden Askersund. När jag nyligen där träffade mina kusiner, skänkte jag dem bort några böcker i min bokhylla, som hade anknytning till trakten. Det är inte jag som har gjort de snygga paketen.

Nu ska man inte ge bort sina gamla böcker, och jag har redan saknat några av dem när jag skulle skriva denna blogg. Men jag har kvar tillräckligt mycket för att kunna skriva litet om Askersund.

Här är en vinjett ur Joel Haugards ”Om Vättern och norra Vättersbygden”, utgiven 1922 av Albert Bonnier och med vinjetter tecknade av Kurt Grönwall  Jag fick boken på Lars-dagen för 62 år 10 augusti sedan av mina föräldrar. Jag sparade den.

Smeden i mitten symboliserar den spiktillverkning som förekommit länge och som ännu finns vid Skyllberg. Tillverkningen sker i den närliggande orten Kårberg, en dryg mil norr om Askersund:

Bilden är tagen i samband med en resa  som Tekniska museets Vänner (TMV) gjorde i augusti 2009. Brukspatronen guidade själv. Skyllbergs bruks historia av långvarig järnhantering framgår här och mer om patron Svensson kan läsas här. Jag minns bl a att han ”puffade för” den vägbom av speciellt stadigt slag som hans fabrik tillverkar.

Observera väggalmanackan, ett skäl att ta bilden. På Rådhusets tak träder dock kl 12 inte ut någon barbröstad dam utan en smedfigur bankar på en klingande klocka, det tror jag i alla fall.

Vad avser rådhuset, kan man på Ove Danielssons blogg läsa om rådhusets modernisering av Cyrillus Johansson. Cyrillus kom liksom jag från Gävle och även han kallades Lars till vardags.

Huvudbyggnaden vid Skyllbergs bruk har en något vildvuxen park. Vår reseledare Håkan som var järnvägsintresserad upptäckte att en rosenspaljé var byggd med smalspårsräls eller om det nu var decauville-räls:

Det fanns tidigare en smalspårig järnväg från Skyllberg till Askersund. Skyllberg var i sin tur förbundet med den stora järnvägen i Lerbäck.  Sträckan återupplivades för persontrafik under beredskapen och jag sägs ha åkt den en gång. Stationshuset i Askersund finns kvar men för andra ändamål än rent trafikala. Bussar utgår fortfarande från platsen intill. Hur skulle det gå om inte bussen fanns?

Här är tecknaren OA:s (Oskar Anderssons) teckning om tåget i Askersund .

”Släpp tåget pojkar!” ropar stinsen. Se även Artbin, ett av mina allra tidigaste webbfynd för övrigt.

Det får nog bli ytterligare en bloggning  om Askersund och dess omgivningar, inte minst om sjöfarten som syns i vinjettbilden i Haugards bok.

En blogg för den som vill veta mer om Askersund har skapats av en f d journalist, en tid lokalredaktör i Askersund för Nerikes Allehanda tror jag man kan säga, Ove Danielsson.

Om Bastedalen, pappas hembygd ca 13 km söder om staden kan också läsas hos Danielsson här. I det framgångsrika bandylaget fanns bl a mina kusiners far Anse, som tillsammans med några bröder utgjorde nästan halva laget. Han måste ha varit en kraftkarl han, fadern Karl Jonsson, den lille mannen i mitten på bilden nedan. Många söner hade han och han byggde såväl herrgårdar som sybord, smyckeskrin (S.S. står för Sonja Sundin) och däremellan båtar.

Jag träffade honom aldrig, men däremot hans andra hustru (”tant Beda” för mig) och flera av de många sönerna (ur båda ”kullarna”). Jag är ganska säker på att Anse är den andre från höger i bilden.

Sudden

Bloggar om Askersund.

Var på min bilverkstad för det är en del problem med min bil, en Citroën C3., ”Plastnosen” har fått en del smällar och bitar börjar ramla loss eller verkar inte sitta riktigt fast. Detta fixades, hoppas jag, och så blev det samtidigt byte av oljor och konstiga filter o d som numera finns. Kopplingen borde justeras tyckte jag, jag måste trampa pedalen jättehårt i durken. ”Nej, kopplingen är självjusterande så någon justering behövs inte” var svaret.

Franska bilar har kanske sina sidor men min Citroën-verkstad är trevlig och hjälpsam. Det betyder mycket.

Jag kör inte mycket numera (några få 100 mil om året) och jag vill inte tänka på hur hög milkostnaden blir när alla utgifter inräknats. Jag är nu så stel i kroppen att jag inte kunde lägga mig ned på marken och ordentligt kolla vad som var trasigt i plastnosen. I våras gjordes en gratis provisorisk lagning med gaffatejp av min lilla bilverkstad när jag bytte till sommardäck, men tejpen hade börjat släppa.

Det är något vaj med bilens enda mekaniska dörrlås, det verkar bara kunnas öppnas med fjärrstyrningen. Stänga alla dörrar och bakluckan kan man göra med nyckeln, men att öppna, nej det vågar jag inte pröva med tanke på risken att stå där med en avbruten nyckel. En bilbärgare lyckades dock den gång batteriet överraskande hade lämnat in. Pinsamt; hade jag kunnat öppna hade jag kunnat ta ur batteriet och laddat det eller satt i ett nytt batteri. Nu körde jag till verkstaden med varsamhet, aktade mig för tjuvstopp. Gjorde ett startförsök när jag var framme vid verkstaden; nej det blev ingen start.

Så mycket tid, pengar och möda man spiller på denna käcka men lätt opålitliga bil. En mer handlingskraftig bekant bytte sin fina tyska diesel-bil efter ha råkat ut för två tjuvstopp som krävde bärgning. Han köpte en ”billig” koreansk bensinbil i stället.

Apropå Citroën, här en bild av min ungefär jämnårige kusin Leif 1954 i samband med sin konfirmation. I den trädgård som hörde till den byggnad i Bastedalen någon dryg mil söder om Askersund vid en vik av Vättern där min far växte upp och där lanthandeln fanns, som startades av min farfar en gång:

I bakgrunden ser man lanthandelns bil. Möjligen förekom två Citroën efter varandra.

Det förekom också en Renault Juvaquatre, ev. mellan Citroënerna, senare blev det tyska Oplar, en svart Kapitän och en ljusgul Rekord. Jag minns hur min farbor Bengt, flygaren, berättade om flera incidenter under leveranskörningen från Stockholm till Bastedalen (nästan 30 mil) med  Citroën-bilen. På den tiden var bilar ovanliga, så att bara sitta i denna bil och låtsas köra var en upplevelse för en liten grabb. Den ovanliga växelspaken, vindrutan som kunde öppnas. Det skulle dröja 6 år innan vår familj skaffade en bil.

Byggnaden i bakgrunden är ”magasinet”  där diverse varor för lanthandeln förvarades. I husänden till vänster utanför bilden fanns ett torrdass, inredningen smyckades av plåtskyltar för bl a ”Pellerins margarin” och en affisch ”nio filmstjärnor av tio använder Lux toalettvål”. Doften på detta dass var speciell för det doftade mycket från varulagrets olika slag av livsmedel. Det var mycket slit med att hämta varor från magasinet; när vi barn lekte i trädgården fick vi stup i kvarten se Leifs far Anse med snabba steg komma gående/springande för att hämta in något från magasinet. Nå, mina kusiner fick snart biträda i affären. På lördagar och söndagar kom folk som ville ha något från butiken som tagit slut; kaffe och cigaretter kan jag tänka mig. Och blev det strömavbrott skulle Anse bege sig till transformatorbyggnaden och byta någon säkring eller återställa en brytare som löst ut.

I bilden av brorsans ”räddning” ser man också en av kusinflickornas cykel. Den mer lodräta framgaffeln hade börjat komma vid denna tid på mer sportiga cykelmodeller vill jag minnas. Eller var lodrätheten bara skenbar; gaffeln var bara mer böjd i sin nedre nedre del

Kan det vara samma cykel kameran råkade fånga på resan nyligen, mer än 50 år senare?

Wellpapp och annat använt emballage från affären slängdes i en vattenfylld damm (gammalt kalkbrott) en bit bort som med tiden blev helt utfylld,  dock inte av använt emballage. Där står nu nya byggnader, liksom på många andra ställen. Man kan irriteras av ”kommunal planering och stadsarkitekter”, men här ser man mycken ny bebyggelse som ”inte passar in”. Eller är det jag som är alltför sentimental, som vill att allt ska vara som det var förr?

En gång hämtade Leifs far Anse med Juvaquatren familjen Sundin från Stockholm som anlänt med tåg till Hallsberg (ca 5 mil bort). En nysnö-vit senvinterkväll, kanske det var till påsken 1949. Jag minns strålkastarljuset mot de vita snövallarna och alla djupa skuggor in bland träden. Leif och jag åkte skidor i dagsmejan i den ganska ”knöliga” södersluttningen bortom affärens ”oljekällare” som låg en bit bort. Antagligen inte ens ”låg fästpunkt”.

Nu skall denna sluttning och höjd exploateras för (flotta) fritidshus. I och för sig är det väl bättre att bygga i skogs- och bergsterräng än på bördig platt åkerjord vilket redan gjorts och det ser  inte kul ut, men exploateringen har stött på protester och projektet står visst still f n:

Men något som nu ser fult ut som här och här,  kan med tiden komma att se vackert och naturligt ut. Och inte visste jag att denna ganska triviala bergknalle var ”känslig och ovanlig”. Man hade redan tagit kalk ur kalkbrott där och sedan några decennier är Kinaparken anlagd i en sådan ”grop”, en ambitiös skapelse av en Kina-entusiastisk chefredaktör för Östgöta-Correspondenten som tyvärr inte fick njuta av sin skapelse så många år.

Bergknallen är absolut inte sjönära men man kan nog från den översta delen ha en viss utsikt över Vättern som finns bara några hundra meter bort. Om man ställer sig i rätt hörn av tomten.

Innan Kinaparken fanns var jag i området i stort sett en enda gång. Vi flög med drakar, vinden var mycket stark, Anse gjorde sig fri från slitet i affären några minuter och deltog med liv och lust. En drake slet sig. Vi fann den i kalkbrottet eller dess närhet. Vad jag minns, kanske vi inte alls fann den.

Det var ingen trevlig terräng att trava kring  i minns jag. Åkte långt senare i livet ofta förbi på vägen nedanför, och när jag tittade uppför sluttningen kändes området närmast olustigt. Man närmre affären, var det litet roligare och vi plockade blåsippor och lekte nog ibland; faster Else hängde tvätt. Och jag minns spännande experiment med Klorex en påsk uppe på berget. I dessa trakter fanns en tradition av påskeldar och förstås sedvanligt smällande.

I Bastedalen fanns en gång ett tegelbruk , kalkbrytning och -bearbetning, och även sjöfart, byggande/skötsel av båtar,  m m. De hus som nu byggs är väl till allra största delen fritidsbostäder, men sådana kan ju med tiden bli åretruntbostäder.

Bilder från tegelbrukstiden och mer om Bastedalen finns  i Ove Danielssons blogg; även andra inlägg där, samt här nedan:

http://www.bastedalenherrgard.se/?nr=9

http://www.bastedalensbryggforening.se/33997732

http://www.johnbergman.se/objekt/hargebruk/

Jag lånade för några år sedan ytterligare en bild från JohnBergman.se som visar tegelbruket med dess torklador m m samt en från Lars Henriksson/Lars E Lundin av en B 17 från F 6 i Karlsborg och snodde ihop detta:

Ett sätt att åskådliggöra minnet av när min farbror gjorde en lågsniff över sitt barndomshem ca 1946. Som jag skrev på Facebook-gruppen för Saab B 17:

Tack för att jag fick gå med i gruppen. Minns nog B 17 mest från fotografier (med stora vita siffror på fenan!); bokstäver är en senare tids påfund. När min farbror lågsniffade över föräldrahemmet i södra Närke 1946 eller vad det kunnat vara var det ju inte precis märkningen jag kikade efter. Pappa trodde (eller om det var den alltid entusiastiske mågen som övertalat honom) att han kanske landat en bit bort, och vi satte oss på min farbrors gamla Husqvarna vars styrhandtag var lätt kladdiga (kristidsgummi?), och gav oss iväg men pappa insåg snart att det var nog ganska fåfängt.

Pappa byggde också en modell i trä, skala 1:25 åt sin bror. Minns den underbara långa huven samt de sköna färgerna. Modellen finns nog kvar i släkten men jag har inte orkat ordna något för att se den.

Avslutar med en bild från 1934. Min blivande mor skulle presenteras inför förlovningen. Bengt visade då henne hur man metar:

Sudden, som återigen har skrivit en text som inte alls handlade om det han tänkt sig

Såg en bild av en Chipmunk; ett plan man sett många gånger. Men vad är egentligen en ”chipmunk”. Jo ”jordekorre” . Konstruerat av en polsk konstruktör Wsiewołod Jakimiuk som efter en framgångsrik verksamhet i hemlandet ”genom omständigheterna”  kom till Kanada. Ritade senare franska Barodeur. Något helt annorlunda. Inte dåligt.

All bildning vilar på ofri grund.

Jag är förstås intresserad av hur många som läser min blogg, men vad menas egentligen med ”läsa”. Många hamnar nog där när de strövar runt och söker något, jag vet ju hur jag själv ”ansvarslöst” skuttar runt på webben.  Här en statistikrapport från min bloggfirma WordPress:

Alla de rubriker jag med viss möda formulerat gör nog inte mycket nytta. Men vi ser att intresset för Göteborgs spårvägsnät (snarare än för världsbilden tror jag…) är stort.

Många tankar om ytterligare inlägg om Askersund och Bastedalen har jag. Ett ämne därvid är sjöfarten. Om den kan man läsa litet på några ställen i de länkar jag tidigare givet. Nu har jag skannat ett avsnitt av Yngve Rollofs bok ”Sveriges inre vattenvägar, del 4″:

Rollof var sjöofficer och när han avled efter att länge som ”amatörhistoriker” ha studerat de inre vattenvägarna i landet fanns mycket för Sjöhistoriska museet att ta hand om.

Denna blogg av Malin Joakimson på museet redogör vältaligt för vilket arbete det kan vara att ta hand om det som entusiaster och forskare lämnat efter sig (gäller förstås även flyghistorska dokument). Här ges detaljer om i vilken form Rollofs data fanns och man erinras om hans ihärdiga faktasamla. Det är inte lätt att ta hand om någons efterlämnade material. Jag känner några ”ömmande” fall från den flyghistoriska området.  Att ta sig vatten över huvudet är lätt att göra och ett sisyfosarbete är det, fyllt av svåra avvägningar mellan tillgänglighet och ”kompletthet”. Detta klarade jag inte av när jag skulle klassificera ”Warensce-tidningsklippen”. men jag lärde mig mycket.

Wolfgang Schivelbusch är en tysk/amerikansk ”privatforskare” som utan att ha varit knuten till någon akademisk institution har studerat och beskrivit järnvägens utveckling sett ur ett ssmhällsperspektiv. Sociologiskt/ekonomiskt perspektiv kanske man kan säga. Här en bok i min hylla:

Här är de svenska efterorden av av Gunnar Sandin som utgör bildande läsning om hur våra svenska järnvägar kom till. Gunnar Sandin, som också översatt boken var tydligen en eldsjäl. Det kan man läsa på Wikipedia.

Finns något motsvarande Schivelbuschs bok för det svenska flyget? OK, Linjeflyg har givit ut några välskrivna häften och så har vi Mikael Sanz Linjeflygbok, men finns någon mer så att säga sociologiskt? Vad betydde flyget för resandet? En del vetenskapligt om chartern och långlinjeflyget och de sociologiska aspekterna därav finns nog. Hans Jakobsson har skrivit om Scanair.

Litet mer än det sedvanliga snävt flyghistoriska efterlyser jag.

Sudden

Har planerat att skriva mer om om Askersund och Hammar, men jag har nyligen varit på en kortare resa i Hälsingland som givit mig en mängd intryck. En massa bilder ska redigeras, arkiveras, begrundas och ibland vidaresändas eller t o m användas på bloggen. Det har blivit ganska mycket för en gammal gubbes huvud.

Så jag ballar ur, skriver om något helt annat, nämligen insändarsidan i dagens DN som jag abonnerar på via webben. Tyckte denna skärmdump greppar över så mycket:

Sjukvården är vi ibland nöjda med, ibland missnöjda. Jag imponerades liksom insändarskribenten av insatsen när jag 2006 fick min lätta infarkt men har även upplevt många situationer där man inte brytt sig eller svarat ”goddag yxskaft”. Upplevelsen beror även på ens egen läggning och attityd. I dödsannonser tackas ibland personalen på avdelning XX. Sällan, ja aldrig, anklagas vårdapparaten för misstag och slarv som lett till den käre bortgångnes förtidiga död.

Några tjänar därtill ohemult storkovan; etablerade läkare är liksom gamla SAS-piloter sällan fattiga. P C Jersild har i sina memoarer erinrat om att en läkare måste för att inte sjunka ned i förtvivlan hålla en viss distans till det lidande han möter. Men hulda sjuksköterskor förväntar vi patienter oss ändå medan vi om läkare ofta förlorat hoppet. Sköterskorna utnyttjar ibland mer eller mindre skamlöst sitt rykte om huldhet och vår statsminister uttrycker ibland sitt stöd för åtminstone undersköterskorna.

Jag kommer att tänka på de ohulda sköterskor jag mötte  när jag  som 9-åring var inlagd på sjukhus. Eller om det egentligen handlade om min rädsla och övergivenhet.

Nå, här skrev nu en nöjd patient. Grattis!

Man kanske skulle läsa om Molières ”Den inbillade sjuke”.

Inlägget om ett museum över Gripen-haveriet är härligt! Ironi och sarkasmer är alltid kul, åtminstone de första sekunderna. Jag förstår inte anspelningen på sardinburkar (nå, ABBA säljer tydligen sardiner googlar jag mig till). Och en signatur som ”cyklist och vissångare” låter inte förtroendeinjagande för den i grunden borgerlige person som jag är.

(Bilden är tillbakalånad från SFF minnesmärkessida.)

Inlägget om Bromma flygplats är bra. ”Gröna lungor” i stadsmiljö anses väl ofta bra. Hur mycket marktrafik skulle inte bostäder på fältet medföra.

Slutligen, inlägget om cyklister känns helt rätt. Jag har skrivit på bloggen om trafikregler och cyklism, men särskilt bra blev det inte. Jag har senare förstärkts i min uppfattning att alla trafikanter måste följa samma regler och de ska vara enkla, inga gräddfiler för cyklister eller spårvagnar inte! Om hur omöjligt det är att skapa entydiga regler och signaler. Ibland får man (vid sväng) köra mot rött o s v. Vad gäller när signalregleringen vid ett övergångsställe är tillfälligt avstängt (och hur märker man som bilist det)? Och naturligtvis vill cyklisterna som har fart korsa streetan vid en cykelbanekorsning. Inte ska de väl behöva bromsa. Snälla (eller konflikträdda) bilister släpper också fram dem. Tills det en dag smäller för cyklisten….

Cyklisterna (och andra insatta) var inte heller nöjda vad en cykelutredare kom fram till härom året:

http://www.bicycling.se/blogs/kristerisaksson/vti-sagar-cyklingsutredningen.htm
http://www.svenskcykling.se/2012/10/cyklingsutredningen-en-stor-besvikelse/

Kanske det är svårt för cyklister att acceptera att cykel faktiskt inte funkar särskilt bra i vår trafikmiljö? Men sjukvården får ju sysselsättning...

Kanske denna röra trots allt är en rätt bra lösning.

Sudden, vars bristande balanssinne och ork med mera nu tyvärr förhindrar njutbar och säker cykling

P S. Dagens DN innehöll även en stor artikel om hur Södermalmsbor hittar jordplättar att odla grönsaker på; Valet av intervjuade förstärker uppfattningen om att på Södermalm bor ”litet finare” personer såsom grafiska designers, arkitekter, universitetslärare, journalister o d.  Som enligt malisen röstar på MP och kanske t o m tror på chemtrails och annat flum. En av de avporträtterade såg ut som den Jesus som efterlyses i denna bild . Ack ja, att tro på något är viktigt.

Nå, en närmare koll visade att flera faktiskt hörde hemma i de s k förorter där de vanliga stockholmarna bor. Även min förort har åtminstone en odling som därtill presenterats i SVT ABC-nytt

På söndag är det allmänna val och därför visar jag en trevlig valaffisch som jag såg på Facebook:

Jag vet inte vad Jens kandiderar till men han är verksam i Norrköping i bl a någon/några nämnder  e d. Dock finns inga sådana för exklusiva italienska motorcyklar, modellbyggande eller serietidningssamlande. En mångsidig herre är det som jag känner från det flyghistoriska forumet där han bl a tog upp flygplanmodellfrågor, men som han nu tyvärr lämnat  Såsom några andra trevliga typer. Han skriver nu istället på Facebook. Han verkar trevlig och pratglad och att ha självinsikt och distans till sig själv. Något som inte alla har.

Han tog kamratligt på sig den otacksamma uppgiften att försöka försvara en chemtrails-fixerad kvinnlig partikamrat i Vingåker som det skojades med i Facebooks (FB) ”Flygpostlådan” av folk som faktiskt vet vad det är för vita strimmor man ser efter flygplan ibland. De inte bara tror, de vet vad det handlar om. Hennes konspiratoriska fixering var så stor att man av barmhärtighet kanske skulle ha förbigått henne med tystnad. Men även en tjej som sticker ut hakan får numera finna sig i följderna.

Det man ser här nedan är inte chemtrails, även om det blir spår på himlapällen:

Bilden är ur filmen ”Gula divisionen” som en gång fanns i sin helhet på Youtube och ett utdrag finns här.

Nedan en bild av en tidigare chemtrails-spridare från Saab. För att kemikalierna skall spridas bättre finns här en fläkt bakom spridningsrören och ett fläktblad syns i förgrunden ;-)

Planet är en J 21 på Söderhamns flygmuseum som jag nyligen besökt.

I FB-diskussion antyddes att kanske även FN:s klimatpanel IPCC med alla politiker och forskare med vassa armbågar är ”ute och cyklar” med sin tro att av mänsklig aktivitet skapade växthusgaser leder till en skadlig temperaturhöjning på jorden. I så fall en oerhört mycket mer ödesdiger vanföreställning än att CIA eller Monsanto skulle sprida kemikalier via chemtrails.

Hur mycket pengar har vi inte redan slängt ut på satsningar på s k miljöbilar, vindkraftverk, alternativa bränslen, järnvägsnostalgi o s v? Pengar/resurser som kunde ha använts bättre.

Det tipsades i FB-diskussionen om chemtrails om en bok av en pensionerad Lunda-professor i biokemi, Gösta Pettersson, som är en s k ”klimatskeptiker” (à la Stockholmsinitiativet) och tvivlar på det ”klimathysteriska” IPCC  (försvarat av ”Uppsala-initiativet”). IPCC, vars idéer ännu är formellt om än ibland skenheligt styrande för samhällets och politikers klimat/miljöagerande.

Petterssons bok heter ”Falskt alarm. Klimatfrågan ur vetenskaplig aspekt” Läs boken!

Möjligen finns boken bara på Internet, där författaren låtit sprida den. Jag har bara läst till ungefär sidan 55, sedan blev det för mycket och jag behövde ta en paus för att smälta vad jag läst. Men jag har kikat på slutorden, kapitel 17.

Här klipp ur boken om bl a den för ”hysterikerna” en gång så viktiga ”hockeyklubban” och hur den nu knäckts (förlåt min vitsighet!) samt litet om vad som egentligen är farligt här i världen. Här kommer några ytterligare  citat:

- Det insåg Greenpeace-grundaren Moore: ”Det spelar ingen roll vad som är sant, det enda viktiga är vad folk tror är sant”. (Cyniskt! Tror man på chemtrails så…)

- Miljöorganisationer må ha goda syften, men de har också en politisk agenda. Miljöaktivister har en politisk grundinställning som högprioriterar miljön. Andra medborgare kan ha andra prioriteringar och sätta välfärd före miljön. Alla tycker inte att höghastighetståg är väsentligare än bilar. Många tycker att vi hellre ska lägga våra skattepengar på förbättringar av skola, vård och omsorg än på subventioner av vindkraft och biobränslen. Vad vi tycker beror på vår egen politiska inställning och bedömning av kunskapsläget. Hur individuella ställningstaganden ska omsättas i handling avgör vi genom våra demokratiska val av politiker.

- Vad man numera åter har anledning att fråga sig är om utsläppen av antropogena växthusgaser har någon mätbar global klimateffekt överhuvud taget.

- Sedan 1988, när FN inrättade IPCC, har vi spenderat mer än 100 miljarder dollar utan att kunna finna några belägg för en mätbar mänsklig effekt på klimatet globalt sett.

Och slutligen:

- Människan har kanske inte så stor makt över klimatet som somliga vill få oss att tro.

Gudskelov!

Den moralism, rädsla och skuldkänsla som ofta finns, om än dolt, hos klimathysteriker och miljövänner får mig att tänka på Nils Ferlins dikt ”Den stora kometen”. Det är jag inte ensam om för när jag letade efter dikten fann jag den i en kommentar hos just ”Stockholmsinitiativet”: (Finns även här.)

DEN STORA KOMETEN

Först blev det ganska tyst i byn:
Förnekade kometen
bevisade sin plats i skyn
för hela menigheten!

Järtecken, sade man till slut
- en rackare till att blänka! –
Nu blåstes nådatiden ut,
nu är det dags att tänka.

Nu är det tid att handla rätt
mot mor- och faderslösa,
och garda sig på alla sätt
och varda religiösa.

Så satte de sej ned med fart
vid brillor och postillor
och suckade så tungt och rart
om världens vreda villkor.

De bugade för fattighjon
som förr för tjocka magar
och vägde rätt i handelsbon
i nästan fjorton dagar

De såg på almanackans blad
i spirande förvånad,
tills någon kom en dag och sad:
nu är det jämnt en månad.

Då sken de upp och ropte: Se,
än lyser björk och lunder.
Hvi sattes vi isuck och ve
för gamla kyrkofunder?

Än hoppar haren över äng
och solen över rågen.
Men bringa hastigt, stalledräng,
tillbaks den gamla vågen!

Så blev det åter fart och ras
och buller och affärer
och fattigskjuts och kräftkalas
kring alla landamärer.

I glada vänners muntra lag
satt gubbarna och söpo
och skrattade i fulla drag
åt ryktena som löpo.

Vi sitter där vi sitter nu
och har det ej så galet.
Den där kometen kommer ju
tre gånger i kvartalet.

Än är han här, än är han där
och krumelurar värre.
- Vi skålar för den dag som är
och litar på Vår herre!

Sudden som inte kommer att lägga sin röst på Miljöpartiet

Jag hade lovat/planerat ett ytterligare inlägg om Askersund och Hammar/Vättern. Känns litet trögt att skriva något när så lång tid gått och andra intryck som av Hälsingland och dess kust tränger sig på. Men här kommer det. Det gick dessutom litet snett vid editeringen, plötsligt var inlägget publicerat innan det var färdigt, och jag kom inte på hur jag skulle ”avpublicera” det.

Dock först ett tips om intressant inlägg på en försvarsinriktad blogg, ”Borneos loopar”. Undrar förresten varför bloggen ”Chefsingenjören” försvann, en intressant blogg. Även om Flygvapnet inte är något jag är så bekant med, så gillar jag goda skribenter. Samt flyg i de flesta former- om nu någon skulle tvivla.

Tidningsartiklar som denna läste man nästan varje vecka när man var ung:

Jag har alltid varit morgonpigg och en gång då jag 22-23 maj 2003 övernattat på min kusins ”Bread and Breakfast” i Askersund på väg till Göteborg och Ljungskile gick jag ut tidigt en morgon innan morgondimman lättat med min Pentax ”kompaktkamera”. En gång en present till min tonårsson Ove, sedan gav han tillbaka den till en kamerabehövande far. Här mina skanningar från promenaden; bilderna är klickbara.

S/S Motala Express gick på grund under en kryssning i norra Vätterns skärgård för några år sedan. Man lyckades sätta fartyget grund. Hon reparerades och kunde efter att en del av förskeppet tagits bort (bild finns på webben) tas ut genom Göta Kanal österut. Sattes sedan samman och reparerades i övrigt i Gryt och Stockholm. Hon sägs numera vara stationerad i Stockholm (Strandvägen) under sitt gamla namn.

Fartyget ”går nu på diesel” läste jag men det betyder inte att ångmaskinen är borta utan pannan eldas med olja och inte med kol. Man kan läsa mycket om detta fartyg på webben. Jag har aldrig varit ombord.

Fartyg jag sett IRL på sjön var bl a de s k ”Ville-båtarna”; alltså de små fraktångare som fraktade anrikad malm från Zinkgruvans utskeppningshamn Åmmeberg till Otterbäcken vid Vänern där omlastning skedde till större fartyg. Det blev under årens lopp kanske 4-5 sådana fartyg. Senare skedde omlastningen i Göteborg och sedan tog lastbilar över.

Normalspårig järnväg fanns den milslånga sträckan mellan Zinkgruvan och Åmmeberg, dit anrikningen så småningom flyttades, men hade aldrig anslutning till det rikstäckande järnvägsnätet.

”Ville” står för ”Vieille Montagne”, ett namn vars stavning jag inte klarar av på rak arm,, efter det belgiska bolag som drev gruvan fram till för några år sedan tills andra ägare tog över. Gruvan är fortfarande i drift och det bryts tydlgen mer malm än någonsin.

En Villebåt, Vieille Montagne IV, är numera festlokal vid Söder Mälarstrand i Stockholm. Dess nuvarande inredning är verkligen flådig. För 60 år sedan var det annorlunda, både inombords och inte minst för oss som satt i en gungande roddbåt 20 meter bort med termoskaffe och bullar och djupmetande vid Moholmspricken när en Villebåt (säkert just Fyran) kom förbi.

”Djupmetade” gjorde man med ett pimpelspö vill jag minnas; man hade väl en pirk, kanske med bete på, och man ryckte till då och då. Som det står i en gammal skrift: Djupmete brukar man som andra metkrokar, sättandes en liten fisk på. Därmed väntes till dess gäddan eller abborren nappar, då man drager dem upp.

Det blev mycken väntan och jag  tror aldrig vi fick något egentligen.  Annat fiske var då bättre, lodutter efter röding, mete (en gång vid Röknen, se ett tidigare blogginlägg) och kastspöfiske

Här tar vi gäddor med lodutter frampå hösten 1969 bland ”Holmarna”, alltså i norra Vätterns skärgård, här på Duvfjärden:

Min far vid lodutter-rullen, brorsan skymtar. Anses båt som gav mer skydd mot väder och vind än vår öppna båt.. Det blev ändå kyligt då i oktober, solen gick ju så snart ned.

Jag minns just bara en enda sådan höstfisketur medan på somrarna var det lodutter efter röding nästan varje dag. Bleke med sol ute på det stora öppna vattnet var fint. Röding åt vi nästan till leda, mamma hade väl egentligen ett enda recept. På denna höstfisketur blev gäddfångsten rätt bra.

Mycket mer kan sägas om bildgalleriet från Askersund men det får vara. En rätt mysig gammaldags stad är det i alla fall för en turist.

Råbockar var primitiva segelfartyg, enmastade med ett råsegel, odäckade och med ca 70 tons lastförmåga, med vilka bönderna kring norra Vättern, i Harge nära Bastedalen, levererade kalksten till småländska masugnar för järnframställning. Den lilla kranen kommer från Göteborgs Mek. Verkstad ur vilken Götaverken skapades. Det är bara att googla på ”råbock” och ”Götaverken”

Slutligen, distributionsbilarna som måste ha sina kylaggregat igång när de levererar varor till ICA ”Super-Market” (!) för ett herrans oväsen på mornarna. Min kusin som driver Bed & Breakfast har klagat men förgäves.

.

Sudden, något okoncentrerad. ”Byt till den förbättrade inläggsredigeraren” säger en allmän uppmaning. Man tackar. Men var sitter knappen för att avpublicera ett inlägg? Som vanligt kommer jag att (behöva) fila på denna text

P S. Per-Olof Atlestams berättelse (publicerad 1958) visar inte bara fiske med lodutter utan berättar om hela sjön Vättern och dess magi. Och Atlestam, jo visst fanns det en flygare vid F 6 i Karlsborg med det namnet.

Det har gått tid sedan det senaste inlägget, annat har kommit emellan. Bilen gick igenom den årliga kontrollen (för första gången!) vilket lämnar en i ett slags salighetstillstånd. Det finns dom som inte förstår vilken pärs en sådan kontroll är. Vad gäller min egen kropp är jag däremot inte alls så orolig som för bilen. Men jag borde kanske vara det, säger särskilt de som anser man ska leva ”sunt” och tycker att jag är alldeles för tjock, något jag tycker också.

Men jag kom mig i går för att kontakta vårdapparaten för att försynt fråga om man glömt mig för jag hade förväntat mig ett besked om en lungröntgen i mars och också väntat mig en kallelse till en ny kontroll.

Jag har nämligen en ”förändring” i en lunga som ”ganska säkert” är godartad, det konstaterade man för en knappt år sedan. Den skulle för säkerhets skull kollas då och då; ett avlägsnande ingrepp var inte motiverat. När så Henning Mankell i en tidningsartikel nyligen sagt ungefär ”jag hade vad jag trodde var en nackspärr men efter en vecka hade man konstaterat tumörer”(det var snabbt!) , så tänkte jag att jag skulle i varje fall ringa vårdapparaten på något lämpligt telefonnummer, det finns många att välja på i mina papper. Jag hade ju dessutom på sistone oförklarlig haft ”stel nacke” litet då och då.

Jo, doktorn skull ringa omkring kl 14.50. Men inget hände och jag hade svårt att komma igång med bloggskrivandet. Så, tre timmar senare ringer hon och pratar och pratar, hon hade väl laddat upp. Jag fick knappt en syl i vädret. Men det ska bli en kontroll och kallelse kommer någonstans ifrån. Hennes talträngdhet bottnade nog i att hon å vårdsystemets vägnar var generad över att jag blivit bortglömd. Jag är inte helt ”hennes bord” uppfattade jag som en del av hennes försvar.

Ett av doktor Porks äventyr i Bud Graces serie ”Ernie”. Alltid med cigarett i munnen. En symbol för en läkares fulla kontroll  av situationen? Eller åtminstone önskan om

Konsten att ha en cigarett i mungipan och samtidigt prata får mig att minnas Yves Guinet, en fransk TV-pionjär som behärskade den. Problemet är väl röken i ögonen. Så minns jag därtill franska cigaretter.

Mycket kan sägas om mina känslor för ”det franska” men det får vara. Min Citroën blev ju godkänd – den här gången.

Så har det varit allmänna val med en utgång vars konsekvenser varit litet överraskande. Nu har skriverierna mojnat. I början handlade det mycket om Talmannens uppgift och hans (över)betonade av vikten av att komma överens om en budget.

Det är så mycket snack om budgetar och ”sunda finanser” numera. Räknenissarna har måhända fått för mycket att säga till om. Projekt ska ”finansieras”, ett ord som inte fanns förr i tiden vad jag minns. Då satte man igång jobbet och fixade betalningen senare: Kostnaderna för de totalt fem stambanorna, från Stockholm till Göteborg och från Stockholm till Malmö, kunde mäta sig med flera års statsutgifter. Svindlande belopp — mer pengar än vad Sveriges alla banker förfogade över — lånades upp utomlands och till räntor som under lång tid skulle tynga statens finanser. Citat ur en DN-artikel där det också sägs att denna investering lyfte landet ur dess fattigdom. (Tydligen kan ett land vara rikt trots att statsfinanserna är usla – det är ju inte precis vad Anders Borg predikade!) Bilden nedan är också ur DN-artikeln:

Idag kan man inte bygga ett par futtiga mil järnväg till Arlanda eller en bro till Danmark utan att ”ha finansieringen klar” och ofta låter man ”Kapitalet” få kontroll över vad man anlagt.  När jag fick höra att Öresundsbron skulle betalas av företag som sedan tog ut avgifter från dem som använder bron och inte genom skattefinansiering, försvann för mig helt plötsligt bron som symbol för vår brödraskap med Danmark.  (I den mån ”uppsvenskar” känner någon brödraskap med dem.)

Bompengar var ju något som förr mest förekom hos fjällbönder  i det fattiga Norge, inte i vårt Sverige.

Även Norge når man visst med en tullbro på E 6 numera. Staten/samhället har abdikerat; låter andra bestämma var vi ska få åka.

Apropå ”talman” och politikers sätt att uttrycka sig kom jag att tänka på att Yngve Gahlin parodierade sin tids riksdagsmän och jag tror han därvid sa ”Herr Dahlman” och inte ”Herr talman”. Just dessa parodier känns litet gammaldags men annat av Gamlin lever fortfarande. Mycket finns på ”Flata-sajten” som till min fasa var nere några dagar liksom några andra fina sajter; sådant chocker är svåra. Något som också försenat denna blogg, men nu är sajterna åter.

Om Yngve Gamlin (1926-1995) kan man läsa här och se många exempel på hans verk. Han skymtar även på några tidigare blogginlägg. Han var mycket talangfull och verksam i många olika konstformer och syntes mycket, men han fick inte fason på sitt liv. En slarver sa man förr.

Filmaren m m Jonas Sima har skrivit fint om honom. Ett citat: Tusenkonstnär som motsvarar det svenska geniet: kort blomstringstid och långt nedvissnande. Ypperlig scenograf och svårstoppad idéspruta. Hjälpte Povel att knåpa ihop KnäppUpp. Var stolligaste skägget bland utskällda tv-Skägg. Gjorde roliga korta filmer och allvarliga långa. Upphov till tok som Hjolbänningen och Morbror Ruben. Superkändis som blev en tragisk ”glömdis”.

Gamlin var f ö  född Jönsson men heter man Jönsson kan/får man ju inte vara rolig sa någon, kanske Gamlin själv.

Nej, en budget är bara ”a piece of paper” medan det är den ”löpande verkligheten” som betyder något. Snöar det mer än ”budgeterat” så får man minsann ploga även om snöröjningsbudgeten överskrids.

Här ett känt papper: This morning I had another talk with the German Chancellor, Herr Hitler, and here is the paper which bears his name upon it as well as mine.

Bild från Wikipedia. Chamberlain har landat på Heston-fältet 30 september 1938 efter flera dagars vistelse i Tyskland, avslutade med samtal med Hitler i München. ”Peace for our time” sa Chamberlain. Mindre än ett år senare hade Hitler startat andra världskriget.

Planet är en Lockheed Super Electra,  G-AFGN. Undrar vad rättrogna britter tyckte om att British Airways använde utländska typer. Men man hade väl inget egentillverkat av samma klass.

Sudden