Den senaste tiden har präglats av födelsedagsfirande, jul och nyår. De två senaste i all ensamhet men jag hade under perioden besök av en gäst från min barndom, ja en så tidig barndom att jag inte minns mycket av henne. Men hon finns på foton av de tidiga barnkalasen och annat och har kunnat identifiera andra av barnen, jo namnen låter bekanta. Och min kunskap om vår hemstad Gävle har avgjort ökat. Det finns förresten en Facebook-grupp för de som är intresserade av gångna tiders Gävle.

Tillsammans besåg vi min bygds sevärdheter såsom Dalarö, Österhaninge kyrka, Paus Bagarstuga i Västerhaninge samt  mitt kommunalhus. Här är kyrkans julkrubba som enligt min gäst var finare än krubban i självaste Uppsala domkyrka:

Bilden är tagen 20 december och man noterar att Jesusbarnet saknas men det är ju riktigt. Man ”uppdaterar” tydligen krubban allteftersom saker händer. De tre vise männen var tydligen där i god tid och har intagit väntläge, även om jag vill minnas från skolan att de kom först några dagar efter själva födelsen. Men den konstnärliga friheten se…

På Nyårsdagens förmiddag råkade jag dra ut en kökslåda alltför långt. Den var fylld med småsaker som är bra att ha och som jag också ofta använder. Men en del var väl onödigt och jag började fundera på om jag kunde ”stuva om” i min lägenhet, slänga onödiga saker så att jag fick mer plats för nya (med tiden) onödiga saker och att jag lättare skulle kunna hitta vad jag söker. OK, jag vet detta är omöjligt. men man ska aldrig förlora hoppet.

Det ena gav det andra och plötsligt har det blivit ett stort projekt av detta som innefattar hela min lilla våning. Det ”krävdes” bl a att jag fick ta ned några av tidningsklipp och vykort som pryder mina köksväggar. Då fann jag följande betraktelse av Ludvig Rasmusson som ju tar upp den förkristna tiden och dess traditioner av ”hednisk” medmänsklighet:

”Burre-Busses Nya Kläder” (av Cyrus Granér och med bilder av Louis Moe) hade jag som barn och jag gillade den, men har den tyvärr ej kvar. Jag fann att den kostade väl mycket antikvariskt, så Ludvig R:s betraktelse får räcka.

Tog även loss ett vackert vintervykort, vars text på baksidan visar oss hur  verkligheten inte alltid är vad man tror eller hoppas:

Till saken hör är att min vän föredrar bra spår medan jag alltid haft en tendens att komma in i helt ospårad terräng (ofta borde jag haft ”Tegsnäsare” men jag hade länge vanliga smala ”löparskidor”). Minns när vi tillsammans en gång på skidor tog oss fram uppe på den plana grusåsen i Gröndalen som var helt renblåst från snö frånsett dödisgroparna. Min vän gillade det inte medan jag tyckte ”att nu är vi ju ute på verkliga strapatser, och det är ju för att uppleva sånt man åker till fjällen för”. Jag köpte senare breda skidor med stålkant men de var inte kul heller. Tänk så länge man hårt strävat efter att någon gång få njuta av skidåkning:

Jag har mer om Haninges sevärdheter och min ”städning” jag kanske kan skriva om. Inläggets smått dystra rubrik är en anspelning på att i Västerhaninge, nära Österhaninge kyrka. finns mormonernas, alltså ”Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga”, tempel med sina många tinnar, spetsigare och onekligen rakare än Österhaninge kyrkas lätt lutande tornspira.

Sudden

Nyligen tittade jag in i Haninges kommunhus, en fin byggnad som televerket lät bygga för sin radiosida och Telia Research och där jag själv arbetade några år kring 1990:

Här ovan har det berövats televerks-skyltar och den logperiodiska antennen uppe på masten Men här ett skimmer från fordom (ett klipp ur ett rastrerat foto av Britt Olstrup):

Jag vill minnas att Johannes Olivegren ritade huset. Namnet Telia Research användes faktiskt några år för att beteckna det gamla ”Televerkets Radiolaboratorium” (med vissa utökningar) innan huvudkoncernen antog namnet Telia.

Nå, i reception möttes jag nu av denna syn:

Jag blev först paff. Här kan man ju inte bli sittande och man kände sig som besökande närmast avvisad.  Eller var det en kommun-stödd konstnärlig erinran om att kommunpolitiker eller för den delen vanliga kommunanställda i en alliansstyrd kommun minsann lätt kan rutscha av eller katapulteras ut om de inte är till behag?

Jag dristade mig att prova en stol och insåg att arrangemangets fjädrar verkade tänkta att underlätta att resa sig ur stolen och det ska en stel gubbe vara tacksam för Men anordningen såg inte helt välkomnande ut.

Jag kom också att tänka på flygets ”katapultstolar”, en term som används även i andra sammanhang exempelvis när det gäller att snabbt göra sig av med personer (eller att själv ge sig iväg). Liksom även ordet fallskärm.

Svenska flyghistoriker och FV-orienterade skiljer på katapultstolar och raketstolar, medan menige man tycker att katapultstol tillräckligt väl beskriver vad det handlar om i flygsammanhang  samt att det alltså är ett ord som är användbart även för annat. På andra språk finns mer neutrala termer som ”ejection seat”, ”Schleudersitz” m fl.

Ordet ”katapult” kommer från latin och grekiska och har med ”nedåt” och ”slunga” att göra. Forna tiders militära katapulter utnyttjade kraften i tvinnade rep (och ev. elasticitet i träkonstruktion antar jag) eller annan energilagring såsom slungans princip Se Wikipedia.

Förslag att underlätta att ta sig från störtande flygplan kom tidigt, här ett amerikanskt patent från tidigt 20-tal och en illustration därur:

Skärmen skjuts ut separat och drar iväg föraren. Denna idé (Emile Scheemacker och Georges Raimonds amerikanska patent nr 1475322) omnäms i Stig Enerths artikel i Ikaros 2005, ”En återblick på räddningssystem” som i övrigt beskriver tyska insatser. Omkring 60 tyska flygare räddade under VK2 livet med de tidiga katapultstolar där Heinkel verkar ha varit central och som förekom i vissa flygplanindivider av typ He 162 Volksjäger, He 219 Uhu, Do 335 Pfeil, Me 262 Schwalbe m fl. Det första lyckade tyska skarpa uthoppet skedde 1942 (försökshopp 1941) medan det första brittiska försökshoppet skedde först 1946. Den första skarpa utskjutningen där skedde 1949, medan i Sverige det första skarpa hoppet i en Saab-stol i en J 21 skedde redan 1946.

I mina hyllor har jag en bok ”Eject! Eject!” av Bruan Philpott (Ian Allans förlag) varur jag skannat två sidor där man läsa hur man ordnade säkerheten i Heinkels försöksplan för raket- och readrift samt litet om den första skarpa utskjutningen m m.

Scheemackers idé påminner en del om en idé från Ryssland på senare år från företaget Zvezda, där man för mindre än 30 kg kan få en anordning där den utlösta skärmen och en krutkatapult svarar för själva utdragningen av föraren (utan stol) längs en utskjuten skena. Jag vet inte hur det gått med idén. Idag förses ultralätta plan med en fallskärm som bär hela planet, med personer och allt. Snillrikt men det går förståsbara för sig om vikter och farter är måttliga.

Nedan ett tyskt patent från Junkers som jag fann, jag har glömt var. Man var orolig över riskerna när man skulle testa störtbombning med den tvåmotoriga Ju 88 och insåg att för att få någon villig testpilot, måste man ordna något:

(Willy Messerschmitt dröjde väldigt länge, till början av 1943, med att ordentligt dyktesta Bf 109 men till sist måste han. Luftwaffe hade haft flera haverier. Ett plan specialutrustades vad avser roderorganen, speciellt skevrodren, och försågs med en katapultstol. Testpiloten Lukas Schmid fick uppleva hårresande sekunder. Antagligen fick han en ordentlig gratifikation för dessa flygningar; sådant var vanligt.)

Rumänen Anastase Dragomir var tidigt ute, redan 1929 provade han i Frankrike sin anordning, men jag har inte fått fram några detaljer. På rumänska frimärken hyllas han, men den stol som där visas är nog en senare historia.

Den brittiska järnvägsingenjören Everard Calthrop tog under VK1 patent på fallskärmar och en utskjutninganordning med tryckluft. Här ett demonstrationshopp från Tower Bridge. Han var vän med Charles Rolls och dennes död fick Calthrop att intressera sig för fallskärmar.

Med en raket kan få en längre accelerationssträcka (skonsammare mot ryggen) och högre utskjutningshöjd så skärmen hinner veckla ut sig även om man flyger lågt eller t  o m är på marken. Här en skojig idé:

Bilden ovan är lånad från denna text av R. F. Sadler vid B. F.Goodrich Aerospace som handlar om raketstolar men även ger en historik.

I England studerades också problemet med att ta sig ut från ett snabbt flygplan, och sedan Valentine Baker omkommit vid en krasch 1942 ägnade sig James Martin i företaget Martin-Baker åt problemet. Man funderade bl a över ”rena katapulter” (svängarm) som denna som var tänkt för MB 6 (ett jet-projekt) men här har man ritat en Spitfire:

Bilden är lånad härifrån.

Tydligen tittade även bröderna Wright på svängarmsalösningen !

Här är några länkar jag använt när jag skrev inlägget:

http://www.freepatentsonline.com/1475322.pdf   (USA-patent 1922)
http://www.ejectionsite.com/he162seat.htm
http://en.wikipedia.org/wiki/Ejection_seat
http://en.wikipedia.org/wiki/Everard_Calthrop
http://en.wikipedia.org/wiki/Anastase_Dragomir
http://archive.is/gHdcG (om raketstolar)
http://www.russianaeros.com/ejectorproduct.htm

Det finns mycket mer på webben att läsa i ämnet ”räddningssystem”.

Sudden

Idag märks det för första gången att ljuset är på väg tillbaka, trots att det är halvmulet.

Apropå solen, så sa min ordälskande morfar då och då ”La solen brilas”, kanske för att skoja med esperanisternas lätt naiva entusiasm.  Kanske jag inte minns eller hörde riktigt rätt, ”la suno brilas” heter det visst. Kommer också att tänka på Brylkräm, en hårkräm med en fantastisk verkan. (”Bryl” syftar på ”brilliant”, lysande.)

Häromdagen kom det årliga orange-färgade kuvertet. Som vanligt var det lätt verklighetsfrämmande. Det sas inget om den totala pension jag ska leva på eftersom alla mina pensioner inte redovisas av någon anledning (men förståeligt; man ska väl sysselsätta pensionsverkets utvecklingsavdelning). Det verkar dock 2014 bli en något mindre pension. Märks inte så mycket direkt men jag befarar det blir en större restskatt än tidigare.

Det kan noteras att ”tilläggspensionen” är ca 5 ggr större än ”inkomstpensionen”, vilket känns litet bakvänt.

Just under skrivandet kom besked om de tre andra pensionerna. Samma nettobelopp som förra året.

Nu till matematiken:

Fråga 1: Om skatteavdraget är 23,1 %, hur stor är då summan av de pensioner som listas?

Fråga 2a: Varför dras just 23,1 % i skatt? (Förra året drog man någon procentenhet mer men ingen jämn siffra då heller.)

Fråga 2b: Varför kan man inte tänka sig 30 % eller 25 %?

Mina kontrollräkningar har skett med denna ljus-drivna platta ”räknedosa”:

Fråga 3: Vad hände med detta flygplan, Valmet Redigo? Googling är tillåtet.

Fråga 4: När kommer Pensionsmyndigheten att ge komplett och relevant information? Om 2 år, 10 år eller aldrig? (OK, jag inser att det finns integritetsaspekter.)

Här är en ett exempel på räkneövningar i dagens skolväsende från bloggen ”Cornucopia?” (Lars Wilderäng). Man kan undra om det är ”på allvar”. Möjligen vill man träna annat än ”råräknandet”.

Sudden

P.S. Litet bloggstatistik: För ”Cornucopia?” har redovisats några siffror om denna mycket populära blogg:

Man ser att man kan mäta på olika sätt och man måste vara noga med begreppen (inte minst skilja på besökare och sidvisningar). Samma vecka hade min blogg 651 sidvisningar, d v s drygt 3 promille av Cornucopias. Min blogg besöktes av 344 unika besökare (ca 8 promille av Cornucopias trafik) under veckan. Räknar man på dag-basis blir det 379 unika besökare (några av dem gör flera besök i veckan). För övrigt får jag inte längre så detaljerade uppgifter om vad besökarna sökt efter. Google sägs ha ändrat sin policy. Vad gäller visningar totalt på årsbasis går det nu lätt bakåt, 2013 var det näst sämsta av fyra hela år. Här är litet visningsstatistik; antalet unika besökare är ungefär hälften.

För övrigt har min dator nu anslutit sig till lokalt nätverk 4 efter att länge ha använt nätverk 3. Båda är lika okända för mig men jag har inte talat med grannarna på länge Vidare hade datorn någon vecka haft svårt att få fart på Explorer eller Chrome. Först efter ca 10 minuter ville alla de delar som utgör exempelvis en tidningssida laddas ned. Om jag fattat rätt. Det uppstod en slags bläddringseffekt som avsevärt försvårade tittandet.

I övrigt stavar datorn också sämre än förr. Är tangentbordet slitet eller är det jag som är sliten/tankspridd? Min huvudräkningsförmåga känns också litet otränad.

Häromdagen kom en kommentar från Sture Tingwall till ett tidigare inlägg från mig 2010. Sture hade i oktober 2009 dristat sig att på Svensk Flyghistorisk Förenings webbforum presentera ett par fint skrivna berättelser med flygvapenanknytning, men som inte gillades av forumledningen, troligen för att de var alltför långa. Rent datamässigt var de dock väldigt mycket mindre än de bilduppvisningar som förekommer eller förekom på forumet. Några tyckte väl också att de inte hade så mycket med flyghistoria att göra och att de för övrigt fanns publicerade på annat håll. Om jag nu minns rätt, det går att söka på SFF forum och hitta några roligt vassa repliker i slagväxlingen. Kan vara kul men den slappa SFF-andan lever kvar än i dag.

Från sin allra första plats är de nu borta men finns nu sedan några månader att läsa på ett modellflygforum, där man kan finna dem med hjälp av Stures signatur ”sommrsol” (stavas faktiskt så; på SFF forum var hans signatur dock ”sommarsol”). Man kan också finna Stures artiga fråga om att få visa berättelserna  och någons förvåning att SFF inte gillade dem. Sture har inte bara redigerat böcker utan även skrivit själv som framgår av denna tidningsartikel.

En bok som Sture T ”givit form åt” är Conny Åquists ”Spännvidd” från Sveriges Modellflygförbund som berättar om de senaste ca 50 årens svenska modellflyghistoria genom att presentera ett stort antal kända modellflygare och ge några mer översiktliga artiklar:

Här är innehållsförteckningen och här ett smakprov, det tidiga radioflyget. I slutet av artikeln nämns en första tävling i Sverige 6 maj 1956 om vilken Upsala NyaTidning (och ytterligare en Uppsala-tidning) skrev.

Sommaren 1955 hölls en kurs för ”radioflyginstruktörer” i KSAK:s regi. Kursen leddes av Bertil Beckman och Per-Axel Eliasson.

Här är en icke helt komplett gruppbild av deltagarna:

På det sena 50-talet väckte radiostyrda modeller uppseende. Här Pappa och Hans Martinelle på Skarpnäck 1957, motorn var för ovanlighets skull litet vresig och man ser både förhoppningsfulla och misstrogna anleten:

En bok om den tidiga svenska modellflyghistorien fram till ca 1950 (då Åquists bok kan sägas ta vid) är skriven av Sven-Olov Lindén och heter ”Drömmen om att kunna flyga” och har en underrubrik ”Del 1″. Man kan nog se Åquists bok som del 2. Lindéns bok är mer av en krönika rikligt illustrerad med många bilder och ritningar av den tidens modeller. Det ges tävlingsresultat m m, personporträtt ges sällan. Även här har Sture Tingwall haft ett finger med i spelet. Boken är baserad på vad Lindén tidigare publicerat i ”Oldtimer” (Sveriges Modellflygares OldtimerSällskap) och ”Modellflygnytt”.

Här är omslaget och en nostalgisk dikt för oss som var med då av Arne Upling.

Ett smakprov. Det handlar om Harald Martin, som kan ses som landets förste modellflygare men det är ju egentligen omöjligt att ange vem som var först. Vilket barn har inte försökt att få något att flyga. (Martin var även verksam som skribent.)

Flera gånger har jag tänkt skriva den definitiva texten om mitt modellflygande men det har ännu inte blivit av. Men ansatser och spridda minnen finns på denna blogg samt på min webbsajt.

I berättelsen ovan har jag lånat litet ur några modellflyghistoriska böcker eller tidskrifter. Om någon inte gillar detta, så hör av dig.

Sudden

P.S. Glömde detta tillståndsbevis från Kungl Telestyrelsen:

Undertecknaren Erik Esping fick jag långt senare ”relationer” till men jag har aldrig träffat honom. En sovjetisk ordförande i en arbetsgrupp inom Internationella Teleunionen var Esping evigt tacksam eftersom denna en gång hade utsett ryssen till vice ordförande i sin arbetsgrupp (för TV-standarder) varigenom ryssen kunde komma ut i ”stora världen”. Plötsligt en gång i Genève kommer ryssen fram till mig och frågar hur det står till med Esping. Jag hade ingen aning; levde han överhuvudtaget? Jag fick ge ett ”diplomatiskt svar”. Det blev litet jobbigt till sist; ryssen föreslog bl a att Sverige borde uppföra en staty över den store Esping. Vars preferens för trådradio inte gillades av folket på Radiotjänst. Men detta är en helt annan historia.

…för att citera Olle Carle, signaturen Cello.

Tittar på nyheterna i TV då jag plötsligt får se en katapult av klassisk medeltida typ användas vid en demonstration i Kiev. Googlar litet och finner en rysk sajt som nog har en annan syn på utvecklingen Ukraina än vad våra svenska medier har:

Nyligen skrev jag litet om dessa utdöda katapulter och så får jag se en sådan i skarp användning i nyhets-TV! Utvecklingen går fram och tillbaka med stormsteg som min förste chef sa en gång. Man kan också se det som exempel på hur allt hänger samman eller på s k ”underliga” sammanträffanden.

Nyligen skrev jag också om ”katapulterande stolar” i kommunalhuset. Jag har nyligen börjat gå i en s k ”Artrosskola” och där var vid ”antagningsproven” förmågan att ta sig ur en stol utan att ta armarna till hjälp viktig att bedöma och där spelar stolshöjden en stor roll.

Jag har märkt hur på sistone knälederna har blivit sämre och sämre, antagligen orsakat av jag rör mig för litet. Knäna (och det begränsade ”flåset”) har känts av vid den upprensningsaktion jag startade för några veckor sedan i min lilla lägenhet. Många saker hade samlats och man borde kunna stuva dem på ett bättre sätt tyckte jag. Att slänga saker kändes alltför radikalt; det är ju ändå på sätt och vis en del av en själv. Och det blir förstås mer och mer med tiden. Det finns fantastiska exempel på de mängder av ”onödiga” sparade saker man finner i en avliden åldrings hem.

Naturligt är att ofta behövda saker tenderar att med tiden samlas i en och samma låda oberoende av någon annan logik. När jag på Nyårsdagens förmiddag så drog ut lådan alltför långt spriddes föremålen över köksgolvet. Så diskret kan inspirationens gudinna alltså ge sina tecken!

Nu är jag nästan färdig med omsorteringen, som snabbt spred sig över hela bostaden. Jag har redan ett par gånger måst leta flera minuter efter något som nu finns på ett mer ”logiskt” ställe än tidigare. Men jag lyckades till sist!

Ovan en vacker bild från Forsviks industrimuseum norr om Karlsborg, vid Göta kanal och rätt nära Flugeby-fältet. Jag hade svårt att få grepp på hur läget nu är för denna museisatsning men denna film, om än ganska enkel, kan i alla fall få oss att se fram mot sommarens fröjder. Tänk vilka häftiga nöjesbåtar det nu finns, annat var det förr. (Schabrak kunde man kalla sådana båtar om inte en socialdemokratisk försvarsminister redan använt termen, då för vår marins stolta fartyg. Han hade ju en egen strand han. )

Nå, man hittar mycket. Det är närmast en synd att slänga gamla nummer av den välgjorda och förföriska tidningen Nostalgia, men man kan inte spara på allt. SFT och Aeroplane Monthly får räcka. Och förstås sådant jag spart sedan länge, flygklubbens lilla blad och Flygrevyn exempelvis (dock tyvärr med stora luckor). Och så massor av böcker, av vilka man glömt några som verkar intressanta och därför läggs fram inom synhåll för läsning ”senare”. Därtill två f n oanvända datorprintrar, jag klarar inte av bläckpatroner eller kolpulver. Men det finns tydligen dom som kan. Så kläder som aldrig kommer att användas mer, jag har bl a vuxit ur dem.

Något jag sparat på var vadderade kuvert och ”kartonger bra att ha”. Det är ju irriterande om man inte har ett lämpligt kuvert liggande utan måste kila och köpa ett. Till slut blev det en stor och skrymmande samling om ca 60 st kuvert. Jag slängde nu nästan hälften av denna hög och kände mig som en miljömarodör som inte återanvänder fullt brukbara kuvert. Min årliga användning av vadderade kuvert kan numera räknas på ena handens fingrar.

Säcken på bilden nedan var en av de saker jag tog hem från jobbet där jag ibland fick dokument o d från ITU i Genève, försändelser som kunde väga några få kilon, men det var väl praktiskt med en enhetssäck:

Säcken har även fungerat som jultomtesäck.

En sak jag också fann bakom TV:n var ”pissebarometern” nedan, som jag länge haft liggande där efter några år på en bokhyllegavel där jag ville ha annat, det kom till varje jul ett nytt foto av barnbarnet Jesper. Flaskan verkar otäckt skör och jag har efter 25 år ännu inte lärt mig hur man gör fästhål i betongväggar utan har använt hål som redan fanns och andra knep. Över huvudänden på min säng hänger dock en ganska tung Lars Jonsson (föreställande skärfläckor) vilket får mig att minnas en drastisk poäng i en TV-version av Slas ”Vem älskar Yngve Frej” och med  Janne”Loffe” Carlsson. Eller minns jag fel?

Kaffebryggaren är köpt i Sickla affärscentrum och näverburken (för kaffe) är från Fatmomakke och det svedda minner om att Åsa hade gasspis. På köksväggarna sitter vackra vykort fastkletade som trillar ned då och då. Vill inte slänga något utan samlingen har växt. Snart finns det inte nog väggar kvar. Är taket en möjlighet kanhända?

Pissebarometern delades ut vid den avskedsmiddag som hölls 11 november 1992 på restaurang ”Claes på hörnet” på Surbrunnsgatan på Norrmalm. Vi var några som under året lämnat Telia Research och gått över till Teracom, eftersom vi arbetade med ny rundradioteknik. Jag har sparat fickalmanackorna liksom flygdagboken. Det ger stadga åt ens liv och trovärdighet vid historieskrivning.

Jag vill minnas att vi åt svartsoppa, det var ju Mårten Gås. Vår chef hette Claes och hade valt restaurant därefter, men han var inte skåning utan östgöte. Han hade bott i Mantorp och hade utanför sitt rum en utprintad karta över hur en satellitsignal fördelades över nordvästra Europa om man riktade antennen mot Mantorp. ”Boresight Mantorp” lät sinistert (men var ett vanligt uttryck när man specade täckningsdiagram.)

Claes berättade en gång att polska tavelförsäljare ringt på där hemma, hans far var anställd vid Saab i Linköping. Googlade nu på Claes, jo det verkar ha gått bra för honom även om han tydligen inte vill berätta alltför mycket om Telias problem med 4G eller vad det nu var.

En polsk tavelförsäljare ringde på min egen dörr en gång , en ung kvinna. Det var nu åtskilliga år efter järnridåns fall. Patricia sade sig vara en fattig student o s v, och jag kunde inte låta bli att köpa en av hennes teckningar. Många gillar ju katter och man kan ju åtminstone ha en bild av sådana på väggen tyckte jag:

Sudden

Länge har jag närt idén att skriva något om de Tecken som anvisar oss den Rätta Vägen i vår vardag genom skyltar o dylika budskap. Ämnet känns mycket stort, men jag väljer ändå nu att hasta iväg ett inlägg så jag blir kvitt det. Man kommer ändå alltid att ångra att man inte skrev något bättre.

Det finns alltså piktogram (mer utförligt här: pictogram).

I höstas hade jag vad den senaste Gåsblandaren kallar en ”nära-nöden-upplevelse” på Stockholms central. Var fanns muggen alltså? Såg en skylt som verkade peka dit jag mindes att denna inrättning tidigare fanns. Men den visade snarare en hiss som man måste ta för att komma till muggens nya plats på ett högre plan i tillvaron. Det fordrades att jag frågade två i ämnet sakkunniga innan jag nådde mitt mål. 10 spänn kostade det också.

Symbolerna, piktogrammen för hiss och toalett, är rätt lika. Här några exempel. Först dock ett mer konkret exempel:

Oftast får män och kvinnor och ev. andra varelser åtnjuta avskildhet:

Men inte alltid:

Mycket realistisk. Nedan en skylt som genetiker förstår:

Mannens könsceller med en X- och en Y-kromosom innebär en större variation än kvinnans två X-kromosomer, så mannen är den som för livet framåt och är överlägsen om man nu vågar säga det och om jag fattat det hela rätt. Här kan man se vad denna Y-kromosom bjuder på .

Här några hissymboler. Stationshissen används visst gärna på pendeltågstationer som toalett genom att den erbjuder en välkommen avskildhet, så det är ju rätt naturligt att symbolen är rätt lik toalettens. Att ställa sig i en vagnsdörr och lätta på trycket från de Guinness jag druckit på Stampen övervägde jag faktiskt en gång i Trångsund men jag steg av och tog nästa tåg; det fanns lyckligtvis ett sådant.

Normalt finns i toalettpiktogram en avskiljande vägg. Men hissar kan (som ovan) förleda till närmare kontakt. Här nedan ett närmast gruppvåldtäkt-uppfordrande piktogram med talande riktningspilar:

Här har detta uttryckts mer rakt-på-sak om än ”samtyckande” (det ska ju vara så nu) i mitt kommunalhus:

Något för kommunala exhibitionister.

Sudden

P.S. Bonus-rolighet från Blandaren: ”Att gå in i väggen – en nära-dörren-upplevelse”.

I onsdags morse tog jag bilen för att besöka Eva i Uppsala, kanske 10-12 mil bort. Jag kom iväg 10 minuter senare än planerat (förstås). Kraftig trafik på Essingeleden som jag når via Söderlänkstunneln. Det är inte trevligt att köra i tunnlar men jag vill ju undvika trängselskatten. Jag börjar nog också bli alltför gammal och ovan i dagens trafikmiljö; en del annat tyder också på det.

Ett problem är att Stockholm inte hinner bygga ut sina trafikleder. Södra länkens tunnlar blev fullt utnyttjade från början, Essingeleden räcker inte till och ”Förbifart Stockholm” behövs, även om som sagt tunnlar inte är kul. Staden växer, men planprocessen med dess ”gnöl”  och själva byggandet tar lång tid. Eller har helt enkelt privatbilismen sett sin bästa tid; att det helt enkelt tyvärr inte längre är möjligt att använda sin bil som på den gamla goda tiden. Här ett klipp ur en f d kollegas (hemmahörande i Höganäs) härliga brev om parkeringsbekymmer:

Veten att jag aflade prof för framförande af automobil år -48 ren. Då var det minsann inget hymlande om parkering och sådant tjafs. Man ställde sitt fordon där man bäst behövde ha det tillgängligt inför nästa tur. Lapp-Lisa var någon som sjöng och spelade gitarr, men som aldrig syntes söder om Hässleholm.

Ack ja, allt var enklare men även brutalare. Olyckorna var många och köer i trafiken fanns redan då. Men nu sjunker bilismens olyckstal ned mot järnvägens låga olyckstal som länge ”mörkats” av i och för sig förståeliga skäl.

Så småningom upphör trängseln på Essingeleden och E4-utfarten. Påmindes om att min bil på senare tid blivit väldigt bullrig när man kommer över ca 90 km/h. Fruktade att det var ”dyra problem” med hjullager eller drivaxlar och körde sakta. Senare när jag var framme i Uppsala och råkade betrakta min bil på avstånd, såg jag att det hängde någonting framför högra framhjulet. Ett slags ”plastsjok” med någon skyddande/aerodynamisk funktion hade släppt/knäckts/lossnat och trycktes antagligen mot däcket när det började gå fort. Jag lyckades före hemfärden fixera sjoket provisoriskt. En nödlösning. Stel i kroppen som man blivit går det inte att lägga sig ned eller ens stå på knä.

Dock föll sjoket ned igen mot slutet av hemfärden och det blev åter bullrigt, men då fanns det annat att bekymra sig för. Förutom en avstickare genom den vattendrivande medicinens påverkan så hamnade jag i fel fil vid Haga Tingshus, och valde att göra en runda tillbaka mot Järva krog för en förnyad approach till ”The Capital of Scandinavia”.

Detta är approachen söderifrån men det är samma bedövande trafik där också. (Bilden är från Wikipedia.)

Fick då för första gången se Solna stadshus, denna för mig som ”söderstockholmare” närmast mytiska kommun som jag har svårt att skilja från Sundbyberg. I alla fall ett högt hus. Hybris? Solna kallar sig förresten ”Solna stad”. Nå, befolkningsmässigt är Solna i nivå med de största stadsdelsområdena i Stockholm. Och det var inte det av Bellman besjungna tornet jag såg:

Dediceras till herr capitainen Kjerstein

Fjäriln vingad syns på Haga, 
mellan dimmors frost och dun, 
sig sitt gröna skjul tillaga, 
och i blomman sin paulun; 
minsta kräk i kärr och syra, 
nyss av solens värma väckt, 
till en ny högtidlig yra 
eldas vid sefirens fläkt.

Haga, i ditt sköte röjes 
gräsets brodd och gula plan; 
stolt i dina rännlar höjes 
gungande den vita svan; 
längst ur skogens glesa kamrar 
höras täta återskall, 
än från den graniten hamrar, 
än från yx i björk och tall.

Se Brunnsvikens små najader 
höja sina gyllne horn, 
och de frusande kaskader 
sprutas över Solna torn; 
under skygd av välvda stammar, 
på den väg man städad ser, 
fålen yvs och hjulet dammar, 
bonden milt åt Haga ler.

Vad gudomlig lust att röna 
inom en så ljuvlig park, 
då man hälsad av sin sköna, 
ögnas av en mild monark! 
Varje blick hans öga skickar, 
lockar tacksamhetens tår; 
rörd och tjust av dessa blickar, 
själv den trumpne glättig går.

Det torn som Bellman i sin sångtext syftar på är inte detta som är ett f d vattentorn med en viss anknytning till den man som inspirerat mig till namnet på min blogg och som i 30 år bodde på östra sidan av den stora vägen där fjäriln svängde sina vingar.

Denna lilla ”detour”, kanske tafatt onödigt lång, visade mig hur Storstockholm växer; det byggs ”överallt”, även i dessa för mig mytiska trakter som inte är så idylliska som Bellman skildrade dem.

Nu kan det kanske räcka. Dock; själva syftet med resan var att tillsammans se filmen ”Återträffen” på den charmiga biografen Fyris i Uppsala. Anna Odells verk och agerande gillar jag sedan hon blev känd för ett par år sedan. Hon är en riktig kämpa (femininum för kämpe). Man måste ju beundra en person som med lugnt och sansat genomtänkta åtgärder kan driva förtryckartyper till starka överilade känsloutbrott, och hennes film är nu allmänt hyllad och omskriven. Av kulturetablissemanget med Guldbagge och sådant.

Funderade över de avslutande bilderna i filmen. Säkert användes en kameraförsedd fjärrstyrd helikopter som gav bildkvalitet och kamerastabilitet som räcker för bio-bild. Eftertexterna som jag hann uppfatta dem sade inget om detta. Som gammal modellflygare är man ju nyfiken; mycket kan nu göras med radiostyrda små helikoptrar.

I denna recension nämns de avslutande bilderna (I den vackra slutscenen svävar kameran högt över den välbärgade villaidyllen där allting började). Jag lyckades inte identifiera platsen även om jag i någon sekund tyckte mig känna igen Stora Gungans väg i Enskede och dess gångtunnel under Nynäsvägen. Strunt samma; man vet ju att sådana villaområden inte är så idylliska som de ser ut.

Vad menade Anna med slutbilderna?

Sudden

Det har gått en bra tid sedan det senaste inlägget, det har varit mycket annat. Bl a har jag kämpat med en dator och blivit litet mer förstående för vad Windows 8 är och lyckats få över bilder från en nätt Nikon digitalkamera och t o m hittat var i datorn bilderna sedan hamnat. Arkivering av bilder och andra dokument är en svår sak om man vill ha ordning och reda där var och en har sina egna önskemål, behov och idéer.

Skulle visa Eva litet av min närmaste omgivning förra lördagen 15/2. Blåsigt. Redan efter 200 meter smet vi in i en samlingslokal där något tydligen var på gång. Jo, områdets pensionärsförening hade loppmarknad. Jag köpte ”Burre-Busses resa till Nordpolen” av Cyrus Granér (text) och Louis Moe (teckningar):

”Barnböcker tar jag en krona för” sa damen bakom bokbordet. Visserligen var skicket rätt dåligt men exemplaret var ändå ett fynd om man vill njuta av Moes teckningskonst så jag gav tio. Antikvariskt säljs boken för någon/några hundralappar (även i bara måttligt bra skick).  Fast det var en annan Burre-Busse-bok jag hade som barn. Har kikat litet. Idag anses nog en del bilder skrämmande och hu! så rasistiska vissa formuleringar är. ”Farfar, vad menar du egentligen med negerjobb” kan nog ett barnbarn fråga när man försagt sig. Då gäller det att ha en PK förklaring redo!

Dagens pedagoger och barnuppfostrare har säkert sin syn på Moes härliga/olämpliga fantasi och hans tids faiblesse för djur utklädda till människor.  Men sån´t här växte man upp med.

Så upptäckte jag ett Monopol-spel, ja det visade sig senare att det var två spel i asken, även om enstaka gatu-kort saknades. Några bilder:

För de allra flesta litet äldre svenskar är det nog något speciellt med platsen ”Norrmalmstorg”. Det var ju det absolut dyraste stället att hamna på i Monopol!

Man kan se hur dyrt det var. Däremot var Västerlånggatan, Hornsgatan liksom några andra gator på Södermalm föga värda. Det var innan ”Sofo” blev ett begrepp. Jag har senare prövat en ”icke-kapitalistisk” version av spelet, men det var tyvärr/naturligtvis inte så kul. Paradoxalt nog lär dock Monopolspelet ha socialistiska rötter.

(Kommer också att tänka på brorsans lekkamrat som var en baddare på Monopol. IRL kom han sedan att äga ett helt kvarter vid S:t Eriksgatan (”bubbelsvart” var färgen i Monopol) där hans mor fick bo i en lägenhet. Fick också se henne som åldrig änka på begravningen av sitt enda barn; inte kul. Stötte där samman med en yngre f d segelflygkamrat som hade startat ett trafikflygbolag. Han dog något år senare knall och fall i cockpit. Så kan det gå. Livet är ett spel med rätt så dåligt skrivna regler.)

Det finns förstås mycket att läsa och se på webben om detta spel, speciellt om man bild-googlar. Jag skannade med viss möda reglerna på ask-lockets insida. Jag ville inte bryta upp fogarna i locket så det blev ett litet pilligt jobb. Nedan mer värt att minnas från spelet:

Kanske saknades något kort. Skannern hade svårt för Chans-kortens blågröna färg. Man småler när man läser vilka eländen och välsignelser översättaren valt ut. Vad skulle det stå på korten i dag? ”Du måste byta motorn i din bil. Betala 40.000″. Eller ”Din hustru vill ha större bröst. Betala 35.000.”

Sedan var det dags att promenera i blåsten. Vi kikade inte på Eskils- och Brageparkerna utan jag tog sikte på en soffa med utblick över Torvalla idrottsplats där det ”kickades boll”. Jag ville vila benen samt visa Eva litet om geocaching; det finns nämligen en geocache-gömma där. Listigt gömd vilket är mycket av konsten med att ordna en bra gömma. Jag var aldrig listig nog att följa med i anläggarens snillrikhet så den GPS-mottagare jag fick på 70-årsdagen för drygt 5 år sedan är nu sorgligt oanvänd. Jag har heller inte lärt mig att lägga in för allmänt bruk användbara kartor.

En gömma är en större eller mindre behållare, kanske en småbildsfilmburk eller plastask, den förra ibland med små magneter för att häfta vid någon järnstolpe e d. Här ses en ovanligt liten gömma. Mycken möda läggs ned på behållaren och dess skötsel. Den kan försvinna eller bli flyttad, bli genomsur, loggboken fullskriven m m.

I gömman finns en loggbok, en penna samt ofta mindre ”skojförmål” som man kan ta med som minne om man lämnar något i utbyte. Vissa föremål är avsedda att vandra över hela världen mellan olika gömmor. Geocaching är bra sammanfattat på denna lapp som också brukar finnas i gömman .

Här en gömme-burk av det litet större slaget som kan vara instoppad i en klippskreva eller under en trädrot. Ett problem är att stänga ute fukt. Så här kan innehållet te sig när man sitter där och har kollat att inga mugglare finns i närheten:

Det är alltså jag som är ”Sudden2″. På den tiden var inte artrosen så svår utan jag kunde röra mig i terräng. Just denna gömma finns i en sällsynt trist terräng och nära en trafikerad väg. Bilister måste undra varför folk irrar ikring vid diksesrenen eller i sumpskogen.

Den gömma vi nu ”hittade” är inte heller placerad på ett vackert ställe men det kan vara kul att se ungdomars fotbollspel. Det finns dock många gömmor vars plats valts med stor omsorg för att kunna gömma dem listigt och för att kunna bjuda på en vacker eller intressant omgivning:

Orientering för intlektella/kulturella med naturlängtan helt enkelt och med sociala inslag! Frisk luft!

Sudden

Ibland känns det som man inte har stoff nog för att kunna skriva något. Man börjar med en liten sak som man tror kanske kan bära och när man sedan letar vidare i webben eller på hyllorna eller i minnet dyker ibland så mycket mer upp. Då uppkommer problemet hur och om allt detta kan knytas samman. Vad ska jag nu avstå ifrån och kanske ta upp vid något annat tillfälle.

Sedan frågar man ju sig förstås  som vanligt varför man skriver. Vad Hans Lindström beskriver här gäller inte bara för Facebook. ”Med ens har hans liv fått ett värde!”, så sant så:

Jag visar bilden i liten storlek; man ska ju inte ”låna” bilder (denna är f ö skärmdumpad från pdf-DN; därav oskärpan). Nå, jag har tidigare skänkt Lindström en slant för att jag lånar hans bilder ibland. Och bilden är som nästan alltid klickbar; var inte orolig! Häromdagen skänkte jag förresten även Wikipedia en 50-lapp för den goda sakens skull. Mer om detta med att visa andras bilder och ”upphovsrättproblemet” senare (nå det blir nog i nästa inlägg).

Konstnärer behöver stålar de också; de har oftast ingen särskilt trygg tillvaro. Men vad är konstverk till salu för konstnärens och hens familjs (inkl. ättlingar i flera led) brödfödas skull och vad är vårt gemensamma kulturarv?

På Facebook finns en sajt för ”oss som minns Gävle” och där stötte jag samman med Eva från min tidiga barndom. Jag lämnade Gävle redan i 7-årsåldern efter första klass i Norra Skolan bredvid teatern medan Eva stannade litet längre och därför har mycket att berätta för mig om denna stad och dess människor.

Staden eller kanske snarare Gävleborgs län, som också innefattar Hälsingland och strängt taget når in en aning i Jämtland, har ett förnämligt museum baserat en gång på privata donationer genom släkten Rettig. Museet har lagt ut en stor mängd bilder och här är en bra översikt och startpunkt. Samlingen är ett riktigt ymnighetshorn!

I bildsamlingen väckte en bild minnen. Jag stod ju där i september 1944 (eller var det året därpå?) och såg på! Blåsåsen lät smått bekant men dagens kartor på webben gav inte mig någon hint om att här fanns en lagom backe på den plats jag mindes. Men jag har alltså inte fantiserat ihop det hela, mina drömda lådbilar har funnits och tävlingen ägde rum:

Kanske det inte är helt OK att låna (ladda ned) bilder för att smycka sin sajt så här, men nu kommer ju ändå upphovsmannen med. Carl Larsson med titeln hovfotograf, som svarar för många av museets bilder även om jag undrar om det inte är någon i hans firma som kan ha plåtat.

Här berättar vinnaren (i ekipaget på den nedre bilden) om tävlingen.

Det finns i bildsamlingen fler bilder från tävlingen under fliken ”Lek på hjul”. Vilka fina byggen! Och det tävlades ju även på andra sätt kan man se. Och besynnerliga fordon fanns att storögt betrakta på gatorna. Drömmen om en egen bil var stark. Man tar vad man har.

Evas far Gösta var också fotograf och drev Gefle Fotografiska Magasin. Här har någon skönskrivit på baksidan av en Agfa smalfilmsask (Gösta eller min far) med en rulle om mig som spädbarn. Nedan ses jag framför Göstas butik, 1939 eller 1940 skulle jag tro:

Jag drömde länge om att ha en fin trampbil (även för mina söner) och en egen bil tycker jag fortfarande man kan unna sig – de koldioxid-fixerade får sedan säga vad de vill. ”Körglädje” (applicerbart även för cykel, båt och flygplan) finns det ett ord som heter, och den upplevelsen är ännu inte förbjuden även om man ständigt intutas skuld och skam av miljö-fundamentalisterna.

Det kanske räcker nu. Du som läsare har kanske egna minnen av tramp/lådbilar och så har du fått startpunkten för strövtåg i museets bildsamling. Man behöver inte vara från Gävle eller södra Norrland för att uppskatta eller förstå bilderna. Tack snälla museet! (Så att man slipper bege sig ända till Gävle, 19 mil bort. Fast man missar Skutskärs-doften om den nu finns kvar.)

Mina tips om museets många bilder och dess raljanta ”kommentarer” till problem med upphovsrätt och orättvisa regler för webbpublicering får komma i nästa inlägg. Liksom litet om den entusiastdrivna rundradiostationen en gång i tiden mitt i stan i huset (”Stadshuset”) bakom Eric Grates välkända skulptur ”Gudinna vid hyperboreiskt hav”. Varken halmbock eller gudinna fanns på min tid men min radiointresserade pappa tog en gång med mig till radiostationen några år innan televerket tog över den 1948.

Museet vågar visa bilden. Erik Grate har väl redan fått betalt eller verket står inte under BUS beskydd. Mer om detta i nästa inlägg.

Sudden

Mitt förra inlägg om Gävle blev populärt, antagligen för att jag tipsade om det på Facebooks grupp för ”Gävle-diggare”. Jag avser fortsätta med Gävle, utgående från Gävleborgs museum förnämliga bildsamling på webben. Men jag väljer nu ett annat tema nämligen mitt besök på Ersta sjukhus för två dagar sedan, och speciellt detaljerna omkring och minnen som väcktes.

Det kom litet oväntat en kallelse till en datortomografi-röntgen, jag hade trott undersökningen (en kontroll av att en plommonstor ”förändring” i ena lungan var snäll) skulle göras först om några månader. Men man frågar inte; vem ska man fråga. Jag började planera resan; fanns månne ett bättre sätt att ta sig dit än senast då det blev en lång promenad från Södra station. Min förmåga att gå har minskat på sistone och jag nyttjar nu gärna käpp. Om det är ett sviktande balanssinne eller knä-artrosen (som jag går i en ”artrosskola” för/mot) som är värst vete katten. Därtill kommer ett hjärta som är slitet.

Fann på SL:s sajt att det finns en busslinje 66 från Södra station som går till ”Sofia”, ett något diffust begrepp, men värd ett försök.

Jag valde på känn hållplatsen Klippgatan (litet kryss) för min avstigning. Fann då ”the hard way”, in på bara benen, varför Klippgatan heter som den heter. Den avslutas nämligen av trappor ned mot Folkungagatan (Beckbrännarbacken) som man ser på dessa Google Street Views.

På andra sidan Folkungagatan, mot sjukhuset fanns också trappor men nu uppåt som jag undvek med en ”kringgående rörelse”. (Jag kan f n med svårighet gå ”normalt” i trappor men jag vilar gärna med båda fötterna ett ögonblick på ett steg och ett trappräcke är nödvändigt.) Men uppför gick det förstås ändå. Också något kompenserande nedför men mest för att dj-vlas. Tiden började nu bli knapp och dessutom åkte jag fel med hissen, hur man nu kan göra något sådant. Men utsikten från väntrummet över Stockholms ström är magnifik. Många satt där men snart ropades jag upp och lyckades resa mig från den alltför låga soffan. Två svep med röntgen-tjosan; så var det klart.

Hemresan blev också jobbig. Jag mätte sedan att jag promenerat sammanlagt ca 3,5 km för denna undersökning. ”Much ado about nothing” skulle Shakespeare sagt om det funnits röntgen på hans tid.

Man ser här ovan att den lilla planteringen kallas Stig Claessons park. En känd författare (över 80 böcker) och tecknare och ”personlighet” som levt i närheten. Mycket finns att läsa på webben om och av honom, som de flesta andra hade han ju sina mindre ljusa sidor som googling snabbt visar. Precis som jag; jag ansträngde mig till tusen för att vara trevlig på SFF forum men det tyckte inte andra. Kanske jag är självupptagen eller har någon annan brist?

Av Slas finns mycket att uppleva på webben. Detta berättande är typiskt Slas tycker jag.

Här en minnestavla jag inte såg (den finns vid Götgatan 18) men har lånat från någons sajt.

Mer om den lilla parken, även här, och så några minnesord här.

Slas har även ritat av Söderhallarna vid Medborgarplatsen men jag har sett en bättre bild. Nå, i denna byggnad arbetade jag åren 1992-1998 på Teracom, som skötte utsändandet av radio och TV i landet efter att ha avknoppats från Televerket, och som då på 90-talet hade sitt första huvudkontor högst upp i huset. Sedan flyttade Teracom till (billigare?) lokaler i Sundbyberg och senare till Kungsholmen. Dit nu förresten Telia ska flytta. We’ll meet again…

En gång stod namnet Teracom stolt på fasaden som kan ses med viss ansträngning på min bild. Nedan en mer aktuell Google Street View:

Till vänster kan man skymta entrén till Forsgrenska badet där vi ibland på 50-talets mitt tillbringade dubbeltimmen i jympa. Jympaläraren kapten Såndberg kommenderade mig en gång att hoppa från 5-metershyllan. Och kaptener lyder man ju. En slags upplevelse får jag väl säga.

På bilden kan man också se cyklister. En tid var torget ganska ”öde” med en dåligt markerad cykelbana tvärs över. Två gånger höll jag på att bli påkörd av cyklister. De var inte mottagliga för mina anklagelser att de försökte köra ihjäl mig. Ibland önskar man sig ett paraply att sticka in i dessa stadsmiljömarodörers framhjul.

Efter att ha jobbat i förorter i nästan 30 år var det roligt att komma till innerstan. Många matställen, nära till allt. Men att ta bilen, icke. Ställde den en gång på företagets parkeringsplats i garaget under byggnaden. Efter över 30 år i radions tjänst tyckte jag att det kunde jag väl få göra för några få timmar för en gångs skull; jag hade speciella skäl. Men icke. Nå, denne nitiske personalchef är nu död. Västgöte, folkdansare och nykterist men troligen med en svårtydd handstil. På Eniro hade han två adresser, en ”Kanalvägen” och en ”Kamelvägen”.

Söderhallarna bjöd på mycket; inte bara mat och jazz-restaurang utan även visuella upplevelser. Det sägs att den ansvarige arkitekten, som sysslat med administrativa saker i hela livet, innan pensioneringen ville rita ett helt hus. Vilket han gjorde med den äran och Björkhallen är magnifik. Där fanns bl a en Systembutik där jag under väntande hade min enda kontakt med chefen för Teracoms strategiska planering, litet besynnerligt för jag jobbade ju med utveckling. Nå, jag tipsades i alla fall om lådvin, ”man tar sig ett glas då och då”, ett tips som verkligen gick hem. Vilket jag tror företagets planer mer sällan gjorde. Man hade ganska storvulna idéer har jag hört.

Sudden

Tiden rinner i väg, det har varit svårt att finna ett bra ”anslag”. Det saknas absolut inte stoff och bra saker händer IRL med vad kan vara bra att skriva om?

Jag håller mig till Gävle, jag hade ju lovat att skriva mer om Gävleborgs museum. Frågade för några dagar sedan helt artigt en person B som är med i samma ”artros-skola” som jag på vårdcentralen här i Handen söder om Stockholm om hon möjligen är släkt med en nyligen i medierna omtalad person. Man blir ju nyfiken och lagd för skvaller på äldre dar. Nej, hon var inte släkt men det kom snart fram att hon vuxit upp i samma villakvarter som jag i Gävle. Vilket sammanträffande! Jag tog därför med familjealbumet vid nästa träningstillfälle och hon säger då om en bild ”Nej det är inte Eva A utan alldeles säkert min lillasyster S!”

Världen är liten. Och det kan löna sig att fråga. Även ställa ”dumma” frågor…

Jag har alltid tvivlat litet över årtalet 1940 i albumet; lossade nu försiktigt på bilderna. ”Vintern 1941″ stod det på baksidan. Vad det nu egentligen betyder. December -41 eller december-mars 1940-41? Jag är född i december 1938. Tänk vad roligt det var med snö och vinter. Fast man frös ju lätt som barn.

Denna bild visade dock Eva A sa B:

Jag är föga chevaleresk utan sticker min armbåge i Evas mage. Eva A begick självmord senare i livet sa B. Det visste jag inte tidigare, så denna bild är inte så ljus längre. Sordin.

Det kom också fram att det var kanske tillsammans med B:s yngre bror, några år äldre än jag (och avliden för några år sedan) som jag skulle samla bilder av bilar. Vi började med att klippa ut en annons ur tidningen; Gefle Dagblad och Fiat Topolino vill jag minnas, men mer blev det inte. Det var ont om bilder av bilar då 1944-45.

Jag var ett ensamt barn som jag minns barndomen (det var äkta ”utanförskap” det!) men jag var nog inte heller särskilt trevlig, även om jag tror jag lyckats bli något bättre på äldre dar. Flygtokig var jag dock tidigt. Minns hur en B 3 en dag kom på låg höjd över kvarteret, ett rejält schabrak:

Bilden är ”lånad” från Lars Henriksson. En son i något av kvarterets hus var pilot, vilket dock inte B nu visste något om. Han kom senare att arbeta vid Tipstjänst i Stockholm, och bodde då tvärs över gatan när vi på 50-talet bodde i Västertorp i södra Stockholm, men vi tog aldrig kontakt. Återigen den lilla världen…

Notera vedtraven vid väggen; man eldade med ved under ”kristiden”. En familj Apelgårdh var det som hade huset i bakgrunden sa B, jo namnet lät bekant.

Det får räcka så här. Jag kom inte in på det jag tänkt skriva om utan det får bli senare.

Sudden som börjar ”gå i barndom”

Här kommer mer med anknytning till Gävle och dess Länsmuseum Gävleborg . Till länet hör landskapen Gästrikland och Hälsingland samt ett litet hörn av landskapet Jämtland.

Museet visar på webben en förnämlig bildsamling som jag kanske senare spinner vidare på. På egen hand kan du lämpligen starta utifrån denna presentation:

Inte visste jag att länet hade så mycket att bjuda, inte minst i form av sjöbodar och och båthus. Under 40-talets barndomssomrar på Gräsö (nästan Gästrikland…) låg jag på magen och såg hur mörtar och abborrar cirklade kring metkroken med bull-kulan. Båthustaket ovanför gjorde att man såg bra ned i vattnet. Spännande! På vintern var isen inne i båthuset snöfri, men förstås ofta ganska tunn vilket en alltför nyfiken kamrat i vår SSSK-skridskoåkargrupp fick uppleva en gång.

Jag minns annars att Gästrikland sägs förena det fulaste hos Norrland och Svealand…

Fler bilder har museet  på gång. För en f d statstjänsteman känns det litet besynnerligt att ett statligt museums bilder ligger på en kommersiell webbsajt men mycket får man vänja sig vid.

Museets tjänstemän skojade för några veckor sedan med upphovsrätts-torpeden BUS rätt så raljant. Nu har dessa protester tagits bort ser jag men tyvärr även själva bilderna av konstverken. Vilket elände dessa självgoda censorer ställer till för oss som inte kan promenera till konstverken utan sitter miltals ifrån. Eller har fysiskt svårt att röra oss!

Så här kunde det se ut för ca två veckor sedan:

Visst var s k ”modern konst” konstig men inte på detta sätt. Läser man vad som står till höger förstår man. Dessa busar! Här ett annat exempel vad de ställer till med där man först kan tro att sedlighetsivrarna varit framme:

Så ser Gunder-statyn ut i verkligheten:

Olof Ahlberg, en annan jämte,  gjorde statyn. Naturligtvis hade Gunder byxor på sig när han sprang eller gjorde annat,  t ex flög Ercoupe.

Här kan den pryde glädja sig åt en påklädd löpares triumf:

Mer Gävleborgs-konst i nästa inlägg men Gävle-diggare rekommenderas att söka sig till ”Du vet att du är från Gävle om...” och ”DiBiS, Digital bild i Söderhamn ”

Tyvärr har jag inte hittat något om flyg hos Länsmuseet (dessa kulturtanter…). Men Gävlebygdens Flygklubb finns här och jag har på min blogg en artikel ur tidskriften Flyg från år 1944 om flygentusiasmen på bygden (inkl. resten av Norrland). Här skymtar den driftige brandchefen Sven Rohlén som också figurerar i en film om den goda staden Gävles förträfflighet. I filmens sista minut finns litet flyg.

Flyg var ju själva framtiden en gång. I dag  verkar åtminstone det klassiska motorflygandet redan ha haft sin framtid och man törs ju i dag knappt andas med tanke på all koldioxid man då släpper ut.

Sudden

…så fastnade jag i Uppsala som ligger på vägen dit. Aldrig går det som man tänkt sig.

Nå, jag lyckades i går i alla fall att få kontakt med Skatteverket med hjälp av en nyinstallation av ”bank-ID”. Den verkar helt annorlunda än den jag använt förr, som nog försvann när sonsonen Jesper reviderade min dator för ca ett år sedan. Bara någon timmes jobb behövdes denna gång för att få snurr på funktionen och jag fick bara en mycket lätt antydan till huvudvärk. Förra gången höll jag på i två dagar  Man kan fråga sig om IT är arbetsbesparande.

I morse gjorde jag dessutom våffelsmet genom att själv blanda och det smakade bättre än med det pulver jag annars köper. Här är förresten Sixten Sasons Husqvarna våffeljärn ”Månlandaren”:

Detta är förstås  inte mitt eget triviala järn utan jag har stulit bilden.

Apropå ”våffeldagen” kan man fundera mycket över etymologers alla snillrika förklaringar till vad ord ”betyder”. Nyligen läste jag litet om ”Ödmården”, en gång ett ovälkomnande skogsområde norr om Gävle, och jag fick höja på ögonbrynen ett par gånger.

Etymologi ska inte förväxlas med entomologi. något som Lunda-professorn Carl H Lindroth sysslade med. Vi kan se honom i ett populärt TV-program där han vid ca 43.55 kommer in på ett ytterligare e-ämne, ”ekologi”, och varsamt förklarar för en centerpartist vad ”natur” är. Programmet är från den tid när det ännu inte fanns ett s k miljöparti utan centerpartiet sågs (och såg sig självt)  som ”naturens försvarare”. Nu vet vi och partiet bättre. Intressant i alla fall med den tidens stora glasögon.

I ett ytterligare program i serien ”Fråga Lund” från 1962, visar  en språkprofessor (!)  hur lekande lätt man utför divisioner med romerska siffror. Detta börjar ca 47 minuter in i programmet. En fysikprofessor visar sedan nästan lika elegant hur man multiplicerar.

De underhållande programmen i vår ”public broadcasting” emanerade från den akademiska världen vilket i och för sig mycket av det andra materialet också gjorde. Radiotjänst fick länge inte ha egna nyhetssändningar, utan dessa höll länge tidningarna i som sände ”nyheter från TT” i radio. Så hade ju därtill länge det ”stygga” televerket sin syn på verksamheten.

Vi äldre minns uppsalaakademikern magister Gösta Knutssons frågesportprogram i radio tillsammans med Ejnar Haglund med sitt osvikliga minne och aboluta gehör. Även annat såsom Uppsala-akademikern Tage Danielsson med sin ”Andersson i nedan” m m. Alla tre hade sina rötter på annat håll; Stockholm och Linköping.

Vad Tage D presterade i Uppsala finns beskrivet på annat håll, exempel här och här, och han var välmeriterad för ett jobb på Radiotjänsts ”underhållningssida”. (Jag hittade nu inte den biografi över honom jag trodde jag hade men man kan se Tage hos Lasse Holmqvist i ””Här är ditt liv” från 1981. Här eller här. Tyvärr går min dator stappligt men jag skulle tro  att det första alternativet ger bättre kvalitet.) Mer om läsa om Gösta Knutsson som även är känd för sina ”nyckelromaner” kring Pelle Svanslös:

Måns med sina medhjälpare Bill och Bull drog alltid det kortaste strået i mötena med Pelle.  Här kan man läsa om Svanslösböckernas persongalleri och nedan kan vi se Bull eller om det nu är Bill. Han kom efter karriären i böckerna i UD:s tjänst och blev därefter en framgångsrik och omtyckt chef för Sveriges Radio:

Kanske ”makten” i titeln syftar på den elake Måns?

Om ”allvetaren” Ejnar Haglund har Hasse Alfredson berättat: – Jag hade hållit på så mycket med västen med gylfen som Valfrid Lindeman. Det bygger på en verklig historia. Gösta Knutsson var i Lund med ett frågeprogram med Ejnar Haglund som domare. Dom hade supit till lite grann efter programmet och Ejnar Haglund försvann. Plötsligt hörde dom skrik inifrån toaletten. ”Det har blivit fel på min rygg! Jag kan inte räta på ryggen!” Och då hade Haglund knäppt ihop västen med gylfen.

Se där en förenande länk (förlåt!) mellan tidig radiounderhållning och ännu levande Lindeman-berättelser.

Här är tidig frågesport i TV 1957 där man ser Haglund. Han var  i TV senare även domare i bl a Sten Bromans musikfrågeprogram. Jag trodde länge att han hade något problem med talet eller hörseln men han var nog helt enkelt sådan som han var.

Medtävlaren Kjell Boman blev en av våra första TV-kändisar genom sin medverkan i TV:s frågesportprogram ”Kvitt eller dubbelt”.

Detta inlägg blev ju inte som jag tänkt mig men när jag ändå är ute och cyklar bifogar jag några sidor ur Rydbecks memoarer som jag en gång skannade när jag försökte få grepp på utrikesminister Undéns för många förvånansvärda syn på segrarmakternas kontroll av efterkrigseuropa. Vad Rydbeck skriver om televerket i sina memoarer spar jag nog till en annan gång – en gammal arbetskamrat i televerket har sammanställt några ”godbitar”. Det handlar till stor del om förhållanden före Rydbecks tid. Han hade förmånen att arbeta i ett expansivt skede för Sveriges Radio då relationerna också förbättrades när nya personer tog över.

Sudden

Jag föddes i Gävle i december 1938 och allt verkade lovande -en ganska normal typ var jag nog:

På sistone har mitt intresse för denna stad ökat, för jag fann en Facebook-grupp ”Du vet att du är från Gävle om…” där jag fick kontakt med Eva, dotter till mina föräldrars nära vänner, vänner redan från före min födsel.  Eva och jag möttes så på barnkalas o d (jag minns väldigt litet) och denna bild kan vara från hennes 2-årskalas  i oktober (notera höstastrarna i vasen):

I förgrunden sitter  jag,  lätt surmulen och sådan minns jag mig också. Livstycke och långstrumpor var inte så trevliga att bära men att se trevlig ut på order är inte lätt.

Eva blev kvar längre i staden än jag som flyttade därifrån redan vid 7 års ålder 1946, och kan därför förklara mycket om alla dessa torg, gator, esplanader, broar och byggnader, några verkligt pampiga som verkar finnas i massor. Nu har jag till sist sålunda lärt mig var Gävle-bocken står. Området söder om Gavleåns nedre lopp var i stort sett ”terra incognito” för mig som 6-åring. Jag minns Murénska badhuset och briggen Gerda men sedda från norra sidan av ån. Först vid hög medelålder lärde jag mig var Brynäs låg, det var något helt annat än det Nynäs där morfar bodde och ofta uttryckte sitt gillande av ishockeyspelaren Hans ”Stöveln” Öberg som spelade på rinken rätt nära morfars och mormors bostad på Hälsingegatan 9.

Facebookgruppen blev jag medveten om när en Gävle-hembygdshistoriker, Lisse-Lotte Danielson, skrev en kommentar till min blogg  och berättade att den s k ”ettöresflygaren” omnämns i en bok. Jag hade nämnt honom på min blogg.  Min goda moder berättade nämligen om honom för mig redan när var mycket liten, men redan flygtokig.  Detta original, det får man väl säga att han hann utecklas till under ett kort liv, ville en gång när han var mycket mycket ung, rundflyga med Albin Ahrenberg som besökta Gävle på årets landsomfattande rundflygturne ca 1926. Han tog då vad han hade i sin portmonnä, en ettöring eller om det nu var en 25-öring,  travade ensam på sina småbarnsben flera kilometer, räckte fram sin slant och begärde morskt en biljett. Ahrenberg kunde ju förstås inte neka honom… Berättelsen spreds över landet.

Här är Ahrenbergs beskrivning av händelsen i ”Ett flygarliv” och här en berättelse om händelsen och Åke Nyberg själv jag nog fann via en annan Gävlesajt som Lisse-Lotte står bakom, Gävledraget. Naturligtvis skiljer detaljer och Albin var ju en god berättare. Så att säga.

Lisse-Lotte Danielson är verkligen en energisk hembygdshistoriker. Hon arbetade en gång på Lantmäteriet, varifrån hon bl a mindes Iwan ”Pimpo” Norrman, den gamle Kartverks-mekanikern och senare piloten. Och skrivkunnig.

I sin verksamhet har Lisse-Lotte ofta stött på upphovsrättproblem för gamla bilder men även för foton som hon själv tagit och då strävat efter att vara ärlig och lojal mot konstnärer och lagstiftning: Jag har fotat mängder av statyer och skrivit till Bus och bad om tillstånd. I svaret framgick att Jag fick inte visa det gratis men skulle få en klart lägre taxa. Vilket hon inte kunde acceptera.

Kanske de som står på denna lista, säkert helt hedervärda peroner och förhoppningsvis inte barskrapade i den mån de ännu lever,  borde tänka ett varv till och då inse vad de ställer till med. Sedan får man väl hoppas att lagstiftningen kommer att anpassas till även andra intressen än upphovsmännens. Som det är nu är Internet därtill missgynnat gentemot andra medier.

Jag kommer att tänka på hur striden kring bröderna Wrights patent på skevroder för flygplan bromsade flygplansutvecklingen. Så kom första världskriget och då orkade ingen bry sig. Ungefär. Som Wikipedia skriver: The lawsuits damaged the public image of the Wright brothers, who previously had been generally regarded as heroes. Critics said the brothers actions may have retarded the development of aviation and compared their actions unfavorably to European inventors, who worked more openly.

För några inlägg sedan nämnde jag Länsmuseet Gävleborg som har mycket att bjuda på, men jag har faktisk aldrig varit där. Tänk vilka pampiga hus det finns i min födelsestad!

Från samtalen med konstkunniga Eva minns jag konstnärsnamnen Peter Johansson och Gunnar Cyrén. Peter J har inte någon speciell anknytning till Gävle men är en modern ”provokativ” konstnär från Dalarna, nu bosatt i Malmö. Tips:

http://arbetarbladet.se/kultur/konst/1.9269-vi-minns-popkonsten-i-gavle

http://www.lansmuseetgavleborg.se/files/download.asp?Filename=key%20card%20%20raushenberg.pdf

https://www.nordfront.se/kulturhatare-staller-ut-pa-zornmuseet.smr (Sajten anses nog inte PK!)

Här nedan en bild jag lånat härifrån:

Mera här och här .

Mer konst på slagghögen i Kvarntorp. Tänk vilka skrönor man hörde om den ohälsosamma miljön i sin ungdom. En del var väl sant. Nu är landskapet ”uppsnyggat”.

Ja, vad är konst? Ska förresten lyssna på Anna Odell på måndag, hon fick ju för några år sedan många att gå i taket.

Det har varit en massa tjorvigheter med detta inlägg, en del ”försvann av sig själv” (du glömde nog att spara, Lars!) och har fått göras om. Dessutom verkar WordPress ha ”uppdaterat” sin teknik och inte minst  tryckte jag av misstag på publicera-knappen och jag vet inte riktigt hur jag smidigt tar bort det som är utlagt!

Cilversmed Cyrén får vänta.

Sudden

Häromdagen ändrade jag min ”profilbild” på Facebook och även för min blogg. En bild som visar mitt ansikte framifrån när jag förnöjt betraktar det foto som just fastnat i min digitalkamera från Hertha Hillfons ateljé/trädgård. Jag ser litet snällare ut än på den förra bilden.  Men vi vill se en riktig profil, bad någon på Facebook. Och jag lyckades med utsträckt arm efter några försök få fram detta:

Så skrev jag något om bilden nere till vänster på väggen – något som visade sig var fel. Ve och vasa!  Det är inte Beverley Shenstone man ser som man ser som jag fått för mig utan den amerikanske segelflygpionjären William Hawley Bowlus. Det borde jag begripit ju för namnet Bowlus står ju tydligt skrivet på planet. De fyra bilderna på min vägg är hämtade ur en flott väggalmanacka. Då och då vänder jag på tavlan för att få omväxling med fyra andra bilder ur almanackan. De fyra återstående bilderna finns på en annan tavla i våningen. Gamlingar spar ju på allt; inte kan man slänga fina almanackor inte… Även om man svurit över de åbäkiga formaten.

Hawleys kalufs syns även här när han två år tidigare var fabrikschef hos Ryan Airlines i San Diego när man där tillverkade Spirit of S:t Louis åt Charles Lindbergh. (Kommer att tänka på ”Skulle du våga köpa en begagnad bil av denne man?”)

Hans plan SP-1 på bilden är från 1929, här är texten till almanacksbilden.

Papp användes i vingkonstruktionen, ”Bowlus Paper Wing”. Vikten är mycket låg. Lägg märke till det höga sidorodret och skevrodren längst ute i vingspetsarna.

Planet flögs med framgång av Bowlus själv liksom makarna Lindbergh. Se även replika-verksamhet m m.

Det blev fler konstruktioner som influerades av hans kontakter med tyska segelflygare som Wolf Hirth och Martin Schempp som kom över till USA. Konstruktioner påverkade av tyska plan som Musterle och Lippischs Wien vars vidareutveckling Fafnir här ses in action; här manövreras det friskt på lägsta höjd på ett sätt som inte görs idag. Man hade ännu inte luftbromsar och jag tror det är därför föraren Günther Groenhoff  ”tvärar” vid landningen för att få ned farten snarare än att han har dålig sikt framåt. För det hade han visserligen som framgår av bilderna på sajten av vilka framgår man offrade förarens sikt till förmån för minskat luftmotstånd. Här nedan har väl föraren hygglig sikt men det ser ju väldigt instängt ut. Och hur bra ser han instrumenten… Bilden är ur filmen om Wolf Hirths hangflygning i mars 1931 över Hudsonflodens strandbrink.

En ganska fantastisk flygning tycker jag, tänk att man kan kan komma så högt över en rätt liten sluttning och med en simpel gummirepstart därtill. Som det står på Wikipedia: 1931 hangflög han på västhanget vid Hudsonfloden i New York och med enstaka termikblåsor tog han sig upp på 300 meters höjd. 60 polismän tvingades att stänga av trafiken på Riverside Drive eftersom han utförde flygningen under rusningstid.

Kring 1931 var det ytterst få flygare som hade börjat använda variometer och begrep sig på termik. Wolf Hirth (som var bror till flygmotortillverkaren Hellmuth) och Robert Kronfeld var de första, och Günther Groenhoff följde efter.

Här en sida som länkar till segelflyghistoriska rörliga bilder, inklusive Wolf Hirths flygning i New York.

Mer om tyska insatser i USA från Wikipedia: Tillsammans med Gus Haller startade han <Hirth>  1931 Haller Hirth Sailplane Company för att förse den stora amerikanska marknaden med segelflygplan. I det nybildade företaget anställdes Schempp som även blev lärare vid Haller School of Flight i Pittsburgh-Greensburg. Företaget tillverkade under sin verksamhetsperiod Zögling-, Prüfling- och Professorsegelflygplan. Som propagandaresa för segelflyget blev det en fullträff när han <Schempp> oavsiktligt landade med en Professor i Monongahelafloden i Pittsburgh under en provflygning.

Annars är ju herrar Schempp och Hirth mest kända för att kunna stoppa segelflygplans vilda framfart.

Senare kom från Bowlus saker som Baby Albatross. Men då hade han nog gått över till husvagntillverkning, ett område där hans namn ännu lever, även om hans företag snart köptes upp och jag inte känner till alla turer.

Om husvagnar och ”husvagnsfolk” kan man ju förresten tycka en del…

Och nu till Beverley Shenstone. Kanadensare, praktiserade i Tyskland hos Junkers på 30-talet, kom till Vickers i England och blev där ansvarig för att Spitfirevingen blev som den blev. Ett av flyghistoriens mest kända former. Verkligheten bakom var inte riktigt den som kanske ibland sägs. Elliptisk lyftkraftsfördelning över spännvidden  är nog bra men det kan man fixa på annat sätt. Men skulle man ha en så tunn vinge som Spitfire har, vilket nog är förklaringen till att planet blev så bra och kunde tåla mycket höga farter även om skevrodren blev tunga liksom för andra samtida jaktplan, var ellipsformen ”praktisk” eller en bra kompromiss. Den gav en bra rotkorda och plats både på höjden och längden  för vapnen i vingarna. Det talas mycket om påverkan från Heinkels elliptiska vingar, men det som imponerande hos det revolutionerade Heinkel He 70 var ytfinheten.

Om man nu ska tro denna uppsats och den stämmer med vad jag läst på annat håll. Eller så  har de författarna läst Ackroyds uppsats…

Efter VK2 konstruerade Shenstone tillsammans med en polsk kollega, Waclaw Czerwinski,  framstående polsk segel- och flygplanskonstruktör på 30-talet, ett tvåsitsigt segelflygplan, Harbinger som inlägg i en brittisk konstruktionstävling. Ett exemplar av de två byggda finns fortfarande flygande i England, det andra är visst på museum i Kanada.

Det var inte lätt att få ihop en tandem-tvåsitsare så att sikten från baksits blir bra; här drogs vingframkanten tillbaka ordentligt invid kroppen istället för att använda omvänd pilform à la Bergfalke.

De båda exemplaren är som synes litet olika, man hade problem att få tyngdpunkten rätt. Jag har inte så noga läst den Scale Soaring UK:s sajt men det finns skillnader mellan det kanadensiska och brittiska planet. Vingstöttorna gjorde vingbalksdimensoneringen enklare har jag förstått. Planet ser ju förstås idag litet gammaldags ut. Här en bild jag lånat från sajten med både Avro Vulcan och Jowett Javelin. Mumma för anglofiler liksom bilderna i övrigt, så very brittiskt anspråkslöst som det var för 60-70 år sedan. Shenstone skymtar på en bild:

Shenstone blev senare teknisk chef för BEA, British European Airlines. Han deltog kanske inte i Paul MacCreadys Gossamer Albatross-projekt men var en stödjande kraft via det kungliga brittiska flygsällskapets tävlingskommitte för Kremer-priset enligt en mycket fin bok om MacCreadys projekt som jag en gång skaffade. Som jag lånade ut, något jag inte skulle  ha gjort. Folk är inte som man tror, de kan verka hyggliga och normala men kan ha de mest oväntade tillkortakommanden.

Se även min närmast patetiska text om Albatrossens Kanalkrossning. Jag hade svårt att få ihop det med skevningen, försökte förstå vad Flight skrev, men genom planets konstiga proportioner fungerade den inte som skevningar brukar göra.

Men ingen dålig karriär för Shenstone!

Sudden som noterar hur mycket man kan få ihop bara för att man fått något om bakfoten

För ett tag sedan blev jag ”förkyld” vad det nu är. Händer inte så ofta. Ingen påtaglig feber eller så men ändå konsekvenser. Jag börjar bli gammal och svag och sjukdomsattacker tar väl hårdare. Låg sömnlös ibland (i svag feberdvala; jag har haft präktigare sådana) och i tankarna höll jag på med att skriva på datorn; inlägg på Facebook och annat. Det var som förgjort, då och då sa mig visserligen förnuftet när jag rådfrågade det att jag låg under täcket och att inget tangentbord hade i närheten, men detta förnuft lyder jag inte alltid. En ”annan verklighet” gällde.

Det hände nu och är inte ovanligt till vardags heller att när jag på morgonen startar datorn drar en lättnadens suck över att jag under natten inte skickat något alls. Att försöka ta itu med deklarationen och felaktiga uppgifter från banken om inbetalda räntor var också svårt, men begreppet ”avdrag” är onekligen diffust.

En chock i lördags morse var att bland DN:s dödsannonser se att Stig Kernell gått bort den 6 april:

En rättframt personligt meddelande. Man tackar. Litet av Piratens stil. Annonsen har blivit uppmärksammad även utomlands. En fint kåseri om annonsen skrev Alex Schulman. Jag antar han inte visste så mycket om Stig, men han tog via Google reda på väsentliga fakta.

Stig Kernell har jag läst sedan länge. Första gången jag talade med Stig var när jag ville vara med på mötet i flyglitteraturgruppen FLIT och av Lars Olausson uppmanades ringa honom. Det var för över 10 år sedan. Stig hade just då haft en hjärtinfarkt; ”det var som att bli överkörd av en lastbil” sa han. Senare har jag lärt mig att så tydligt behöver det inte kännas – jag själv segade några år senare på i 24 timmar med ”ovanliga lätta känsloförnimmelser i hjärtat” innan jag fann att det kanske ändå var klokt att SOS-ringa. ”Ring och beställ en ambulans” var då det snabba rådet (eller om nu SOS fixade det). Imponerande (?) hur sjukvårdsapparaten ibland ställer upp till många 100 procent.

Erik Bratt och Stig Kernell vid FLIT 2003:

Stig drog igång FLIT (och inspirerade bl a till SAAB-veteranernas organiserade skrivande). Hans verk fortsattes sedan av yngre krafter, men under många år recenserade han och hade koll på nyutkommen flyglitteratur vilket redovisades i ”Flygets årsbok”. Han bedrev en närmast legendarisk antikvarisk bokverkamhet, och på flygdagar kunde man köpa äldre böcker.

I bakgrunden i denna bild från Västerås Roll-Out 2006 ser man den lätt vingliga bokhylla jag minns från FLIT-träffarna. Ibland kunde man i en bok finna instoppad ett av hans välformulerade bok-omdömen. Många flygböcker är ju med förlov sagt inga ”höjdare” men Stig kunde alltid beskriva dem på ett vänligt sätt. Inte bara enkla omdömen; ibland även värdefull sido-information:

Clas Sparre var en intressant person i flygvapnets historia som ”bara försvann” men Kernell ger alltså förklaringen.

Stigs bakgrund har jag alltid funnit litet trasslig, men här är litet från hans ”Vingar över Tranås” som något förklarar varför han kom att verka där han gjorde. Med Stigs härliga formuleringar: I förordet till ”Vingar över Tranås” anar man att allt flyg i landet har med Tranås (eller för all del någon annan ort) att göra.

Stig byggde glidflygplan redan innan jag var född och att träffa Stig var att känna flyghistoriens vingsus.

Bilden och texten är skannad ur ”En gnutta flax”, Jonas Björnstams bok med en mängd historiskt material om ÖSFK, inte minst om och av Stig K. Vi har båda flugit i ÖSFK, men jag är inte hedersmedlem. Stig har också liksom jag varit verksam i Gävletrakten, jag tror han arbetade för Sandvikens järnverk samt blev länsflygchef. Medan jag bara kastade modellplan på gräsmattan hemmavid på Västra Ringvägen 10. Fast tidigare.

Han var tidigt en gestalt i svenskt flyg och jag tror han var mycket stolt över denna bild i praktverket ”Svenskt flyg och dess män” 1939/40:

Man imponeras av hur väl man lyckas beskriva organisationen av flygintresset i Södertälje. Man inser att killarna lämnade modellflyget för glidflyget; några av dem gick sedan till flygvapnet. Vilket ju också Stig gjorde på sitt sätt. (Ett klipp från F 17 Kamratförenings samlingar.)

Sudden

Efter att ha sparkats ut från föreningen i oktober/november 2009 och mitt beslut då att inte visa mig längre där, skrev jag ändå nyligen ett inlägg på föreningens forum. En liten debatt pågick om öppenheten inom föreningen och jag tyckte jag råkat ut för en bristande öppenhet. Blir jag nu definitivt utsparkad kunde jag väl leva med det. Det är ju så mycket annat man som 75-åring får avstå från

Formellt blev jag förstås inte utsparkad men i praktiken. Det handlar om heder och ära. Jag är inte längre betalande medlem, men ser ändå då och då någon artikel i SFT, och följer förstås forumet och hemsidan.

Nå, det visade sig nu att några forumbesökare saknade mina inlägg och andra som minns vad som hänt hoppades att mitt inlägg fick stå kvar. M fl rätt relevanta reaktioner. Jag lovade att här på min blogg försöka berätta vad som hände då på hösten 2009. Jag känner inte till hur ”snacket gick” inom SFF:s ledning. Jag talade förresten aldrig  direkt med någon  i styrelsen om detta, typ ”vad i h-vete menar ni?” Allt gick ”mail/pappersvägen”. Däremot fick jag många telefonsamtal från flyghistoriskt intresserade som undrade vad som hänt.

Så  bra var aldrig mina inlägg som några beskriver dem. Vanligt slit bara samt därtill en hel del självcensur och tåtassande. Blir man då ändå mobbad blir situationen till slut svåruthärdlig. Efter 19 års medlemsskap och kanske tio års mobbande från olika håll kändes det att det kanske var dags att lämna föreningen, att ge upp. Acceptera att inte alla gillar en.

Våren 2009 förväntade jag mig ett förbättrat Forum, men de ändringar som gjordes var en besvikelse och jag kunde förvänta mig en ökad mobbning. Webbmastern lovade visserligen att själv moderera mina inlägg. Jag hade klagat men han hade svarat att det finns minsann dem som ogillade mina inlägg och något skydd fick jag inte men väl elaka slängar. Så kom i oktober 2009 ett mail från webbmaster med påpekanden om ”fel” jag gjort; tydligen avsett som en slags ”varning”. Snart därpå kom från webbmastern en av alla styrelsemedlemmar sanktionerad avstängning från forumet. Den visade sig vara tillfällig, men det var ändå tungt att läsa hur personer som jag upplevt som vettiga och förnuftiga (även om de nog inte följde forumet!) så geschwint plötsligt var beredda att totalsåga mig. Hur hade snacket gått?

Det fanns annan skriftväxling också som allt kan ses i några dokument här. Tyvärr är min redigering rörig men man kan kanske hitta några ”godbitar”. Usel var jag hur som haver. (Jag har på själva forumet dock inte kritiserat kanslichefens och SFT-redaktörens ibland formalistiska språk utan det var i ett mail till dem och ca tre ”närstående”. Ibland står man inte ut med petimäter-tugget… Jag bad dessutom om ursäkt. Det finns nog fler detaljfel i anklagelserna, men det kändes meningslöst att försöka försvara sig. Syftet var ju ändå uppenbart.)

På forumet gavs en förenklad redovisning av min uselhet:

Även inläggen före och efter är av intresse.

Ja, det är ju inte ens fel att två träta, men jag tyckte inte jag varit (eller är) speciellt elak.

Den omnämnda ”kanelbullen” var ett inlägg på datadelen av forumet; 4 oktober var ”kanelbullens dag” (snabel-a). En moderator tyckte f  ö att ”flygvapnets fältbagerier” inte hade med flyghistoria att göra. Tja; Napoleon insåg ju att att ”en armé marscherar på sin mage”. Motsvarande torde gälla flygvapen. Om man nu ska fastna på petitesser.

Det blev en del kalabalik på forumet. Till saken hörde att två andra personer ungefär samtidigt stängdes av. Den ene antagligen för att han skrev alltför trevligt men inte tålde moderatorns snorkighet eller vad som nu gick snett.

Jag fick ju en del beröm också: Om det är sant att Lars S har ägt detta forum så har det varit både på ont men mest på gott. Det är inte sällan som just magister Lasses ;-) svarsinlägg och framgrävda flygfakta varit det som gjort att man fortsatt att frekventera forumet när det varit i det närmaste total stiltje här i trådarna. Så jag skriver än en gång att det knappast är Lasse som skriver för mycket utan vi andra som är för försiktiga med att sätta oss vid datorn och skriva inlägg i forumet. Men vem är den andra som jämte Lars S skulle ha ägt forumet?

Några forumläsare undrade vad som var på gång. Inlägg i saken raderades och en vän som med ”klara svenska ord” beskrev webbmasters agerande avstängdes för gott. Några andra skribenter har – liksom jag – valt att inte längre uppträda på forumet.

Men det var ju ändå en hel del skoj mellan olustigheterna. Jag har lärt mig mycket flyghistoria genom SFF och dess forum och tackar för det. Knutit trevliga kontakter. Här ett av de tidigaste inläggen:

Det annorlunda ”formatet” (hos dåvarande leverantören Parsimony) ansågs jobbigt av de flesta men jag tror det fortfarande finns som ett alternativ på Postvagnen. Ett järnvägsforum som förresten läsare ibland jämförde med när de undrade varför SFF forum var så torftigt och livlöst. (Var lugn, jag har blivit utsparkad även från Postvagnen eftersom jag inte tycker systemet järnhjul på räls precis är Guds största gåva till mänskligheten – det är då snarare flygning enligt systemet tyngre än luften.)

Här ett annat exempel på inlägg, det framgår inte i dessa inlägg att en namne och brorson till Einar Lundborg har synts på forumet utan det var nog en annan gång. Också ett exempel på hur jag ”avviker från ämnet”, något som många tycker är störande medan jag hoppas det kan vara bildande:

Här ett exempel på inlägg där fundamentalisterna nog också tycker jag avviker från ämnet:

Mer för den nyfikne om Ridders idé.

Så skrev jag under många år Nätkassen i SFT. Nu saknad av ingen och själv har jag sällan anlitat liknande länksamlingar. Men jag lärde mig mycket liksom av kronologi-uppdateringen som jag fick medalj för och jag försökte mig även på katalogisering av en liten del av Warensce-klippböckerna. Ett klipp därifrån kommer här till nytta hos en noggrann skribent.

Slutligen Facebook. Det duger inte när vi behöver ha rejäla databaser att söka i men är lättillgängligt för spontana kontaktbehov. SFF forum bör bli mer välkomnande och hjälpsamt. Jag minns hur det länge klagades på problemet med att bifoga bilder. Databaser verkar vara under uppbyggande inom SFF men jag vet just inget om detta.

Leve fantasin och bildningen! Och tack SFF!

Sudden

Inser att jag måste skriva något, det är ju mer än två veckor sedan sist.

Men annat har har upptagit mig. Jag var i Uppsala hos Eva några dagar kring Valborg och upplevde för första gången litet av det ”legendariska” firandet av vårens ankomst där med mösspåtagning, körsång m m. Eva har studerat där (och även på annat håll) och är bekant med ”nationslivet”, inte bara med Gästrike-Hälsinge nations  (G-H) stipendieförvaltning som man ser av denna lista över olika funktionärer (från 2004). Man anar ju att nationslivet annars i mycket handlar om ”fritidsnöjen” och inte minst ”dricka och vara tillsammans”. Se även detta nummer av G-H:s medlemsblad.

En gång fanns bara ett universitet i vårt land och studenterna som kunde komma långt ifrån höll samman med kamrater från hembygden i ”nationer”, med tiden i någon byggnad som ofta rika personer i hembygden donerat pengar till.  Nationen fyllde en gång en viktig social funktion även om det i dag är annorlunda; nations- eller studentkårsanslutning är inte längre obligatorisk. Det finns traditioner och minnen i massor som man strävar efter bevara.

Här är taket i Gästrike-Hälsinge nations stora sal som jag hade ovanför mig vid sillfrukosten på Valborgsmässoafton:

Vacker färgsättning. Man ser de ”heraldiska vapnen” med Hälsingebock och Gästrikeälg samt bemärkta (eller givmilda?) män från dessa landskap. Konstigt dock att man på G-H använder ordet ”sill” när det är strömming som gäller i dessa trakter. Strömming förekommer även i en rökt form, böckling, om möjligt från fiskeläget Bönan utanför Gävle.

Det finns en Norrlands nation också men jag förstod att den fick jag absolut inte nämna trots att den är Uppsalas största. Ursprungligen till för studenter från gymnasiet i stiftsstaden Härnösand, ett stift som omfattade hela Norrland förutom Gästrikland och Hälsingland som tillhörde Uppsala stift.

När vi står vid Fyrisåns kaj för att följa forsränningen (en ”ny tradition”) upptäcker Eva en kusin (född jämte) på Norrlands nations takterrass bakom oss och vinkar här för att få kontakt:

Wikipedia har mer om G-H historia och förstås om studentlivet genom tiderna i Uppsala.

En nyare tradition är forsränning på Fyrisån som bjuder på två forsar och som äger rum på Valborgsmässoaftons förmiddag. Det var fullt av folk och inte lätt att hitta en bra plats att stå på (notera periskopen) längs Fyrisån:

Flottarna är av ett ganska standardiserat utförande men förstås får skaparlusten och fantasin sitt utlopp. Några exempel:

Det förekom som synes sjöslag, möjligen även ramningar, och förstås skeppsbrott (singelolyckor). Många frigolitbitar flöt omkring som ibland togs som trofé. När vi nalkades ”mållinjen” blandades dixielandmusik med ljudet från motorsågar som användes för att ”återvinna” de en gång så stolta flottarna. Sic transit…

Man ser i bakgrunden ett mindre passagerarfartyg. Att segla uppför Fyrisån ända upp till Uppsala är alltså möjligt, inte bara i undervattensbåt. Kanske även den sovjetiska amfibiska marinen gjort det. Vem minns inte de spår efter larvfötter som påstods ha hittats i vår skärgård? Kanske man ska söka i Fyrisån, fast vid sommartorrläggningen hittar man visst mest cyklar på bottnen. Uppsala är en cykelstad, något som är populärt idag att spekulera över. Fotgängare och i synnerhet bilförare utifrån får ofta hjärtat i halsgropen.

Här nedan en bild av HMS Spiggen framför Ultuna lantbruksuniversitet på väg mot Uppsala. Bilden är lånad från ”Ultunesaren” nr 2/225 sid 9.

Troligen skedde detta 1959 och inte 1958, såvida man inte upprepade ett lyckat besök vilket ju inte är ovanligt.  Det var också så att Ulf-Peder Olrog skrev sin ”U-båt till salu”  med sin ännu av många  kända refräng redan 1945 och först långt senare realiserade Marinen hans vision. Det finns även visst en kommentar i ett senare nr av Ultunesaren kring detta; även växtförädlare är noga med sanningen. Och ett klipp från en seriös sajt säger: Rykten säger att man vid det tillfället gick ned på botten nedanför Islandsfallen och intog en duktig middag.

Tillbaka till Valborgsmässoafton i år. Man såg ännu inga studentmössor men väl kravallstaket och plenty of ordningvakter och poliser vid ”utskänkningsställena”. Dock (eller kanske därför?) syntes ingen fylla. Mössorna sätts på kl 15 framför Carolina Rediviva (ett bibliotek). Dit tågar nationerna bakom sina fanor men jag tror nog tågen var korta. Men mycket folk strömmade dit enskilt. Här formerar sig G-H:arna för avmarsch framför nationshuset:

Notera nationens fana, fracken och ett par mössor. Traditioner… Samt kravallstaketen…

Här ser vi nedräkningen till mösspåtagningen:

Ännu var dagen inte slut, även om mina ben var det. Efter att utomhus via högtalare, och med usel ”rumsakustik” på den plats jag kunde vila mina ben, helt kort åhört studentsångarna inne i universitetsaulan tog vi oss hemåt med buss. Busslinjerna var omlagda och promenaden till den tillfälliga hållplatsen var nästan outhärdligt lång.

Det får nog bli en ”Valborg del II”  innan jag kan komma in på det jag hade tänkt mig att kåsera kring.

Sudden, från Gästrikland men med sin högre utbildning från Stockholm

I SFF kronologi kan man läsa:

1989, 8 maj: En Beech 99, SE-IZO, tillhörig Holmström Flyg AB störtar under inflygning till Oskarshamns flygplats. Samtliga 16 ombord omkommer, däribland politikern John-Olle Persson. Olycksorsaken var främst en oavsiktlig baktunghet bl a genom passagerares varierande vikt.

På Facebook såg jag nyligen att bolagets ägare, John-Olof Holmström, på sin blogg skrivit om tiden efter haveriet som var mycket påfrestande för honom och många andra. Han berättar om de uppslitande kontakterna med några efterlevande samt om hur påträngande hänsynslösa journalister kan vara när de söker stoff som sägs gå hem hos ”den vanlige läsaren”. Det senare fick han många instämmanden i på Facebook. Blogginlägget är ”starkt” och detaljerat vad avser kontakterna med berörda samt journalisterna.

Helt naturligt förekom i medierna rykten, överdrifter och osmakligheter, men även sansade olika uppfattningar om olyckan och vad som förevarit innan. På sin blogg ger Holmström nu sin syn men bemöter några ”avvikande uppfattningar”.

Händelsen var konstigt nog inte upptagen i Kronologins pappersutgåva av år 2000, men åren 1964- 1992 innehöll överhuvudtaget mycket få notiser. Jag ansåg  att större eller mer omtalade olyckor måste vara med i krönikan såsom när en herrelös Lansen i oktober 1960 slog ned i en gård nära Köping och 7 eller 8 personer dödades, ”Vikbo-olyckan”. Ibland blev det ett delikat avvägande. När någon klagade på att en i och för sig ”liten” olycka saknades men som gällde ”grannens pojk” e d, kunde jag inte låta bli att föra in en notis. Flyghistoriker och flygare förefaller inte särskilt intresserade av att nämna haverier (och har goda skäl härför), något som däremot ”vanligt folk” minns.

Mycket av mitt arbete med Kronologin bestod i att komplettera notiserna för seklets senare decennier (pappersutgåvan sträcker sig t o m 1999) med hjälp av mina tillgängliga källor. Jag ser att min text om Oskarshamnshaveriet står kvar i dagens version av Kronologin på SFF:s webbsajt.

Mitt underlag kom från Aviation Safety Network, jag hade inget underlag från SHK. Wikipedia har nu en artikel om olyckan där bl a några av de omkomna namnges. I min dator finner jag ett mail som jag antagligen sänt till Sven-Erik Jönsson genom vilken all kontakt om Kronologin gick:

Hej,

Såg en krasch i krönikan i Kallinge med ett taxiplan och kom att tänka på Oskarshamnsolyckan. Den fanns ej med! Föreslår en ny notis:

1989 8 maj: En Beech 99, SE-IZO, tillhörig Holmström Flyg störtar under inflygning till Oskarshamns flygplats. Samtliga 16 ombord omkommer, däribland politikern John-Olle Persson. Olycksorsaken var främst ett olyckligt tyngdpunktsläge genom passagerares olika vikt.

Min enda källa är Aviation Safety Network på webben så v g kolla noga. ”The Beech 99 was on short finals when it suddenly pitched up. It entered a steep dive to the left and crashed 150m short of the runway 19 threshold and left of the extended centreline. The centre of gravity was probably too far aft due to weight disparity between passengers.”

Olycksorsaker är alltid delikata, här bidrog väl litet ”dåligt samarbete inom besättningen” också (vilket fick till följd att man inte kollade lastfördelningen eller hur det var).

John-Olle var ju rätt stor, både kroppsligen och inom s-partiet. En höjdare inom televerket omkom också, ekonomichef e d. (Bertil Skatt tror jag han hette.)

Lasse

Den televerkare som omkom var ekonomidirektören Sven-Roland Letzén.  John-Olle hade nyligen utsetts till generaldirektör för AMS men hann ej tillträda posten. John-Olle hade några år före 1989 förlorat makt och inflytande i Stockholms kommunalpolitik men en man med hans förmåga borde utnyttjas på någon viktig post.

Några år tidigare, 1982, hade min socialdemokratiska arbetsplatsförening, där jag var aktiv (efter förmåga) inbjudit honom att tala vid ett lunchmöte. Han var ju en ”coming man” inom S och borde dra besökare::

Jag tror ändå inte vi var fler än 10-15 personer på mötet, min arbetsplats i Farsta måste väl ha haft ett par tusen anställda. När John-Olle ungefär två år senare släppte en försöksballong om avgift på de allmänna biblioteken (även en idé om biltullar) var detta ”droppen”, och jag lämnade partiet och gick in i ”Flygande Veteraner” istället. Lasternas summa är konstant” sägs det. Kanske det var 1985 om jag skulle göra en gissning utgående från mitt medlemsnummer där.

Sudden

Har grunnat på hur jag skulle fortsätta min berättelse med Gunillaklock-köret i regnet med nästan snö i i niotiden aftonen 30 april och om mina ben som med yttersta möda bar mig upp till slottet och tillbaka. Varför måste det ligga så d-vla högt? Något som också förespråkarna för ett nytt konstmuseum i Uppsala, Konstens Hus Nu”,  tycker. Jag väljer ett annat spår än planerat. Drottning Gunilla var Johan III:s andra hustru. Hon verkade ha åstadkommit en massa. Och ändå död redan vid 29 års ålder (slog Mozart). En person med makt och förmåga – eller utnyttjad. Inte lätt att veta, svårt det där med kvinnors makt. Hur som haver, här är klockstapeln. Man bör ju pryda sina  inlägg med åtminstone en bild:

(Bilden är från Allhems ”Ett år i luften 1954″ ur FV-chefen Nordenskiölds artikel ”Flyget femtio år” fast jag tror inte han hållit i pennan själv. En sådan optimism, inte enbart om våra möjligheter att kriga bättre.) Jag tipsar i brist på egna färdiga uppslag om en grundkurs i ”Sista april” som Valborgsmässoafton kallas i Uppsala. Berättaren Mikael Tornving är världsberömd i Uppsala och tycker väl därför han kan vara litet arrogant. Försök bortse från det.

Jag har på sistone lärt mig att det funnits och finns många andra ”humorister, berättare och likställda” i Uppsala som dock är kända bara lokalt, medan andra har nått längre ut i världen såsom Owe Thörnqvist. Även om jag själv var mer framgångsrik i Stockholm maraton. Ett av hans verk var ”Svartbäckens ros”.

Nu har jag vandrat kring i staden i mitt gamla lekkvarter,
och jag har sett på miss-paraden, men jag finner aldrig mer
nå’n som ger så’n klang i strängen och åt sången resonans,
som den tös som fick refrängen i min ungdoms gröna dans.

Hon var Svartbäckens Rödaste Ros
i ett krus fyllt av ädlaste juice.
Hennes själ vit som snö,
fast mera kram, mera tö,
hon var Svartbäckens Rödaste Ros!

Det var stunder, ack, så ljuva varje ons- och lördagskväll,
när vi skaffade oss snuva där i hennes cykelställ.
Hon på ramen, jag på sitsen och vi pladdrade i kör
tills jag drog den sista vitsen, den gick in som härsket smör.

Den om Svartbäckens Rödaste Ros,
hon som var inneboende hos
där hos Herr Barium,
den var faktiskt rätt skum,
tyckte Svartbäckens Rödaste Ros.

Och jag minns den sommarafton då jag friade på narr,
jag hade bytt min gamla Crafton mot elektrisk rock-gitarr.
Vilken glöd i serenaden, alla proppar smälte ner,
det blev mörkt i hela staden, men så brann det desto mer…..

…där hos Svartbäckens Rödaste Ros,
det var eld, det var rök, det var os.
Och jag stack som en mygg
med gitarr’n på min rygg
ifrån Svartbäckens Rödaste Ros.

Jag har också själv haft nöjet att en gång ”gå in som i härsket smör” genom mitt ”snack”. En säregen upplevelse, jag hade då fyllt 55. En del behöver tid på sig.

Nå, en kvinna även i flyghistorien.  Hon var vad jag minns en tid förlovad med en svensk flygofficer men så blev hon Miss Universum 1955 och försvann västerut. Hon omkom 1996 med sin man och en son i en flygolycka där sonen spakade. Att hon därtill skulle ha varit tiokampare visste jag inte.  Flygmilitär femkamp är jobbigt nog tror jag. Men vem har inte kämpat.

En annan fin berättelse på temat ”boy meets girl” med Uppsala-anknytning finns här (sidan 18), om oss realares handikapp i kontaktförsöken med tjejer på latinlinjen. Vad kan hon mena med ”da mi basia mille”?

Berättelsen gillades inte av den flyghistoriska föreningen. Så konstiga människor det finns…

Sudden, som inte längre minns att han engagerade sig så djupt i Sture Tingwalls uppfriskande visit på SFF forum i oktober 2009. Men det var så självklart att stötta Sture att jag väl därför glömt mitt engagemang. Inträffade faktiskt strax före min utsparkning. Aha, en förklaring till! Pusselbitarna faller på plats.

P.S. Mer av Sture Tingwall.