”Flygtorget.se” ger ut nyhetsmeddelanden på webben och där berättades nyligen om det jag kallar ”Bällstaradarn” vid Bromma. Den anlades för 50 år sedan när jag just hade börjat arbeta inom televerket på den avdelning som anskaffade och hade driftsansvar för den civila luftfartens teknik för radiokommunikaton, radionavigering och radarövervakning.

Nu fick jag häromdagen i Flygtorget en uppdatering av vad som hänt ”sen sist”. Jag har först på senare år med viss förvåning insett att övervakningsradar (klassisk primärradar; PSR=Primary Surveillance Radar) normalt inte längre finns  på den civila sidan utan man förlitar sig på sekundärradar, SSR, Secondary Surveillance Radar. Och SSR är inte längre det utvecklade militära IFF-system jag minns utan har utvecklats till något som knappast kan benämnas radar.

Civila plan är samarbetsvilliga så SRR räcker, något primärradareko behövs ej om och när man kan bortse från de civila plan som inte behöver synas (främst då i icke-kontrollerad luft) och situationer då militärer vill gömma sig. Flygledning av FV-plan sköts för övrigt  numera av civil personal inom affärsverket LFV, en gång uttytt ”Luftfartsverket”, men det finns (förhoppningsvis) någon militär stridsledning och luftrumsövervakning kvar med gammaldags primärradar. Det kan man se tecken på, t ex när inkräktande plan upptäckts och när vissa flygningar plottats i samband med haverier eller eljest som vid helikopterrånet för några år sedan.

Att Gripen-plan skickas upp vid kränkningar är närmast slöseri med de magra försvarsanslagen i vår IT-ålder. Det  är ju bara för flygledaren att lyfta luren och ringa det ryska förvaret eller NATO och fråga vad man håller på med… Men säkerhetspolitik och hållande av en försvarsmakt går ut på att för allmänheten visa symboler för kraft och styrka, och ett besked att några Gripen har baserats på Gotland eller har skickats upp kan för vissa personer kännas lugnande.

Jag noterar i Flygtorgets artikel att det tydligen (åter?) ska bli en primärradar i Bällsta-tornet och är något förvånad. Ett omtänkande hos de flygledningsansvariga? ”Flygtorgets” notis nämner inte så tydligt vem som ansvarar för ”det hela”, men utgår från ett LFV-pressmeddelande i saken. Be inte mig förklara relationerna mellan alla nya verk, bolag och styrelser som vuxit fram de två senaste decennierna. Det har t o m varit på tal att outsourca delar av flygtrafikledningen men det har väl inte blivit något.

Jag själv hade egentligen inte mycket med Bällsta primärrradar att göra och hittar inte ett foto jag tog inne i radomen ca 1964. Här en bild från ca 1964 från primärradarns apparatrum, en medioker avfotografering av en väggbild på Telemuseum jag gjorde innan det inte längre fanns pengar att hålla museet öppet.

Mannen till höger minns jag väl, Tage Ullman. Rökte för mycket, behandlade växelspaken i jobbets Volvo PV 444 ”bestämt kraftfullt”, samt blev senare kortvågshandläggare inom televerket för att undgå  luftfartsradioverksamhetens deportation till luftfartsverket i Norrköping. En trevlig person, tillvaron är orättvis. Så syns en kollega (troligen) till Tage också i vit skjorta och slips syns medan mannen längst till vänster kan vara en ingenjör från den italienske leverantören Selenia. Generalagent var Magnetic AB; flygvapnet köpte ett antal nästan identiska stationer.

Sekundärradarn (från ITT-ägda Standard Telephone & Cables i England, STC), som också placerades i Bällsta några år senare  var däremot i hög grad min huvudvärk. Det gick, men det var en pinsamt dålig insats av mig och det är nog svårt att slingra sig förbi detta i några ev. memoarer. Men felet var väl inte bara mitt.

Jag har berört min tidiga televerkstillvaro tidigare i bloggen, bl a en studieresa i Europa 1968 inför inköp av en sekundärradar i Skåne, tillsammans med just Tage Ullman.

Jag lämnade luftfartsradion 1970 och bytte uppgift inom televerket och lyckades senare bli fri vid 60 års ålder 1998 efter att med tiden ha funnit en slags balans i jobbet. Men utanförskap, ja visst. Det kan du slå dig i backen på Fredrik Reinfeldt, fast du menar förstås något annat med ordet. Och ordet ”upphandling” när det allmänna köper något, får mig fortfarande att känna olust och inte minst misstro.

Jag  är smått generad av hur litet jag följt sekundärradarns utveckling till något helt annat  än den enkla funktionen ”Identification Friend or Foe”, alltså krigets IFF. IK-radar sa man på flygvapensvenska. Men jag skrev ett blogginlägg och av sådant lär man sig en del. Dock, trafikledning och trafikledare är mig ändå ganska främmande. Jag är inte lagd åt det hållet och brann inte  för trafikledning eller för jobbet och jag är heller  inte sändaramatör.

Andra minnen: I april 2006 gjorde jag en bilutflykt åt Bromma och Ulvsunda till. Tre bilder:

Gamla kungar som stått ett tag behöver renoveras och obevakade betongväggar är lockande. Och ibland visas på utmanande öppet sätt föremål trots att är så hemliga att de ej får fotograferas. (Denna J 35 vid FOA/f d FFA i Ulvsunda höggs upp trots försök att få bevara den. Se SFF forum.)

Karttjänster retusch-pixlar olika och en pixling väcker ju misstankar i sig. Denna enfald… Kanske det blivit mer ”ordning” nu.

I bilden av Bällsta-tornet i Flygtorgets notis syns en svart Volvo, och det är kanske den bil vars växelspak Tage U hade svårt med. Bilen var försedd med en flygradio så man kunde köra ut på flygfält. Den hade även en petmoj på instrumentbrädan för ett tidigt automatiskt mobiltelefon (antagligen system MTB). Det fanns  en stor låda i bagageutrymmet, antagligen dock inte så stor som i denna bild av föregångaren MTA. Inuti var det inte så flådigt som i denna bild. Notera den usla ergonomin. En späd kvinna (utan päls; en sådan behövs ej i Texas) kan möjligen korsa armarna och nå nästan till kardantunneln när hon sitter bakom ratten. Men vi andra?

I bak på bilen fanns den skylt ”Tjänstebil”, som då förekom på statens bilar. De behövde inte skattas eller trafikförsäkras för staten ansågs vara så ekonomisk solid att den kunde stå för ev. skadestånd.

Här syns en sådan skylt, bilden stulen härifrån. Den ser ut som tidigare (men var gissningsvis av plåt då) medan helheten verkar främmande och det ska förstås vara en orange Duett! Den orange färgen valdes för att televerkets bilar ofta hade anledning att stanna på trafikmässigt olämpliga ställen och därför behövde synas bra. Det minns jag att pappa sa en gång :

Televerkets symbol förlorade med tiden allt fler blixtar och när symbolen helt försvann var de bara tre kvar på var sida. Jag har en låda på min balkong från den gamla goda tiden.

Jag har har hört sägas att gnälliga kringboende till Televerket i Farsta, en arbetsplats med ca 3000 anställda, klagade på att anställda använde tjänstebilar privat på ”skattebetalarna bekostnad”. De skymtade ibland nämligen i bilflödena vid arbetsdagens början och slut. Nog kan det ha använts privat vid enstaka tillfällen, men det kunde vara praktiskt att ta bilen hem om man sedan skulle använda den i tjänsten på kvällen/natten/morgonen därpå. Jag minns färder från Arlanda i vargtimmarna efter att ha ”övervakat” installationen av ny utrustning till radarpresentationsgrejorna från Standard Radio, SRT. Säkert åkte jag då direkt hem för några timmars sömn. Jag försökte hålla mig vaken men hade synhallucinationer. Livsfarlig bakom ratten var jag. Men allt för jobbet! Ung men mest dum var man särskilt som min närvaro vid arbetet var ganska onödig; det fanns en mycket kompetent lokal servicetekniker närvarande. Johansson hette han. Lugn och eftertänksam. Jag tror han senare flyttade till en militär anläggning i Karlsborg.

Men skylten märktes och jag minns hur min far, högre tjänsteman i verket, kom med en syrlig kommentar en tidig fredagseftermiddag ute på stan (i förorten Stureby) när vi såg en grå televerksduett med tjänstebilskylt. ”Där är några reparatörer som tar helgledigt för tidigt” muttrade han. Jag tror vi var på väg för att flyga med radiostyrda modeller på Skarpnäck; pappa hade väl gjort sig ledig på något sätt. Han sysslade med rationalisering och kände fältpersonalens arbetsvillkor. Jag minns också hur han kom hem från sitt livs första USA-resa (en stor sak för honom) då han studerat bl a läggning av telefonkablar och förvånats av hur man i USA satte in väldigt mycket personal medan vi var längre komna och hade raffinerade maskiner och redskap istället.

Staffan Sävenfjord är en gammal järnvägare som minns och därtill en god berättare, bl a om hur det var att använda en bil med tjänstebilsskylt. Även andras tankar och minnen finns också på detta forum.

För den som vill läsa om livet i televerket rekommenderar jag ”Teleman minns”. Söker man på ordet ”tjänstebil” hittar man två berättelser av Göran Olausson. Den första är lik de mardrömmar jag har då och då numera, fast här är det bister verklighet för den stackars Göran O. Den andra säger en del om det sociala livet i en residensstad med landshövding, teledistriktskontor och förmögna köpmän.

Nedan en av entréerna till Telias område i Farsta, som man avser att helt pietetslöst lämna för någon flådig plats på Kungsholmen. Vad är det för ena typer som härjar på stan?

Sudden

Nyligen rubricerade jag ett inlägg ”Bludder”. Men vad betyder ordet? Tvåtaktsmotorer bluddrar lätt, det är min erfarenhet från linstyrning och mopeder. I alla fall; humorskriften Blandaren, drygt 150 år gammal,  med anknytning till Tekniska Högskolan, tillkommer genom att redaktionen ”bluddrar” som beskrivs i KTH-teknologernas organ Osqledaren”.

KTH-teknologen heter Osquar, medan i Göteborg kallas de teknikstuderande för Emil/Emilia. Det finns visst en gata ”Emil oförvägen”. De är la roliga där i väst…

(Ta även gärna en titt på spalten ”Fråga Fysikern ”; och speciellt texten om historiens största naturvetenskapliga bluff, genetikern Lysenkos idéer. Wolodarski och Ahlmark gnuggar händerna. ”Först på senare år har vissa av Lysenkos idéer tagits på allvar”, läste jag visst någonstans för flera år sedan. Och när brister koldioxidbubblan?

Min första Gåsblandares bak -och framsidor hösten 1954 såg ut så här; jag hade då börjat andra ring i gymnasiet. En ung man i sina bästa och blåögdaste år, ännu folkpartist.

Den ”jönsiga” innehållsförteckningen är en form av illustration som var vanligare förr. Bara 4 kronor för en publikation i 39 x 26 cm format (vad det formatet nu kan heta). Färggrann. Här fanns mycket  för en ung man att insupa. Även om det var mycket jag (ännu) inte begrep. Jag har nu samlat på mig en ca 20 cm hög trave av Blandaren genom åren. Humorns uttryck och det grafiska har varierat genom åren men mycket är sig likt – liksom tillvarons villkor i övrigt. Är jag klokare? Ja kanske.

Jag ser fram mot en jubileumsbok över Blandarens 150 år 1863-2013 som jag utlovades på min namnsdag 10 augusti. Minns en KTH-föreläsning där det inte fanns någon ordentligt tryckt lärobok i ämnet och med en ganska  späd medelålders man vid namn Ekberg som föreläsare och som påstods vara släkt med den mer rundade Anita. En teknolog i bänkraden hade hört sig för i en bokhandeln om föreläsarens kommande bok; jo ”boken kommer i oktober men vi vet inte vilket år”.

Här en av de uppslag i detta första nummer 1954 jag storögt läste. Estetiskt tilltalade och texten är ju fin och lätt halsbrytande som den ska va i Blandaren. Bakom står ingenjören Lennart Eriksson Falk, signaturen Pim-Pim (eller Pim):

Ytterligare ett exempel på Pim-Pims visdiktning, Gamle Spatten. Från 1946. Jag känner igen problemen att skanna något som är större än A4 i format. (Bilden ovanför är gjord av 4 skanningar som sammanfogats. Miitt Blandaren-exemplar hålls f ö samman med tejp som gulnat efter 50 år eller så som man ser.

Det fanns annonser för företag, annonser av ett slag som återspeglar att ingenjörer ännu ritade mycket för hand. Och så var det ofta arkitekter i Blandar-ledningen; dom anses väl litet mer spirituella än oss andra (ni har väl läst ”blommiga” beskrivningar av hur oerhört tjusig en av dem skapad miljö är):

En redaktör för Blandaren var alltså Lennart Falk, signaturen Pim eller Pim-Pim som hade sin borgerliga försörjning på Kungl Flygförvaltningen. Riktigt vad han sysslade med där vet jag ej, men hade en del mer konstnärliga bisysslor förutom Blandaren enligt Wikipedia.  Här en text av honom som inleder den minnesbok som gavs ut till Blandarens 100-årsjubileum för 50 år sedan. Åren flyter förbi utan att man märker det.

Tja, kanske inte så märkvärdigt ändå; lätt studentikost och utan den halsbrytande, ja utmanande associationshalka som är Blandarens signum. Själv försökte jag för några år sedan just denna dag, 4 oktober, muntra upp SFF- forum på ”kanelbullens dag” med ett inlägg i det datatekniska under-forumet, men det gillades inte. Hade ju inget med flyg att göra.  Ack dessa, messerwissrar…

Jag hade tänkt fortsätta något litet med Pim-Pim eftersom han skymtar i flygingenjören Thord Jonssons intressanta memoarer om hur det var att jobba i Flygförvaltningen på 30-talet (och senare F 4) och  praktisera hos  Sparmanns på Lilla Essingen m m, men det får bli i ett kommande inlägg om  Thords verksamhet som han beskrivit den. För tillfället får detta räcka.

Sudden, som nog borde läsa skannerns bruksanvisning. Det är ibland ett elände att skanna alltför stora bilder. Men här går nog det mesta ändå fram. 

I det senaste inlägget skrev jag om Blandaren och den där kända redaktören, signaturen Pim-Pim, Lennart Falk som arbetade på Flygförvaltningen. Där anställdes 1937 (?) en ung ganska färsk ingenjör, Thord Jonsson som jag också introducerade genom baksidestexten på två självbiografiska böcker där han skriver han om den första  tiden på Flygförvaltningen efter några månaders praktik hos Sparmanns flygverkstäder på Lilla Essingen, inrymt i ett stort bilgarage.

Kapitel 8 i ”Bevingade minnen” beskriver väl hur det gick till på en liten arbetsplats, med inkilningsgask, spratt  en nyanställd utsattes för samt andra sociala detaljer. Vidare berättas om arbetet på Flygförvaltningen, där flyghistoriskt kända namn skymtar som Kjellson, Söderberg,  Örnberg, Brising m fl. Intressanta episoder redogörs för (som mutförsök) liksom annat, t ex Pim-Pims metod att prioritera arbetsuppgifter. Vad man riktigt gjorde fick jag inte klart för mig utan det handlar mest om ”allt runtomkring” och en del var mycket trevligt. Det kan bli så när man arbetar med inköp. Firmor vill visa sig från sin bästa sida, och det är inte alltid själva produkterna…

Här är hela kapitel 8. T o m Jussi Björling skymtar förbi. Sedan är kanske allt inte helt sant, att svetsa fast en spårvagn har väl många sagt sig ha gjort.

Hos Sparmann fick Thord jobba med ”serietillverkningen” av P 1, ”Sparmannjagaren”. Det gällde tillverkning av beslag, ritkontorsjobb och han fick också känna på svetsningens grunder. (Svetsning av fackverkskonstruktion Piper Cub kan man f  ö se här förutom många andra tillverkningsmoment. Storserietillverkning.) Nedan en tidningsnotis från 1934 om ”övningsjaktplanet” P 1.

Mer läsning om Sparmannjagaren hos Lars Henriksson, Fredric Lagerquist  och i Flygrevyn nr 5/1978. För några år sedan var det tal om att bygga en replika.

Flygvapnet tyckte 1938 att det vore bra om Thord fick en enklare flygutbildning, och den skedde på Bromma hos Stockholms Flygklubb. Huvudlärare var Richard Ossbahr, som tidigare varit lärare på Ljungbyhed, och planet var mestadels en Zlin XII (troligen SE-AGK) men han fick en timme på en inlånad Jungmeister (”man kände sig som en jaktpilot”). Även Spartan Arrow , ett Moth-liknande typ, förekom i själva examensflygningarna i juli. En av dem blev dramatisk då Thord kom in i moln. Det blev en spinn och en utskällning av kontrollanten på marken, Claes Smith.

Så hände en svår olycka en blåsig oktobersöndag 1938 när när den ännu gröne certifikatinnehavaren Thord och hans kontrollpilot, Lennart Clemens,  havererade på Bromma i SE-AGK. Det var kyttigt genom stark vind och bergknallar nära startriktningen. En ballastvikt var glömd i bagageutrymmet och gjorde det motorsvaga planet baktungt och det vek sig. Clemens avled efter några dagar och Thord blev illa tilltygad i ansiktet. Nedan klipp ur Thords ”Bevingade minnen” och två tidningsklipp

Osis hade han, Clemens. Ställde upp, det var ju ändå en småsak, och så gick det så illa. För Thords far måste det ha varit en skrämmande upplevelse.

Det är nu länge sedan jag läste Thords böcker. Jag minns dock att en tidig arbetsuppgift var att ordna en jigg för att kunna reparera vingar till flygvapnets B 5 plan, en Northrop skalkonstruktion. Sådant var ju nytt då. Nu hittade jag när jag började skumma boken en ”rolig” berättelse om hur det kunde vara i skolan (i Sundsvall dit man flyttat från Östersund) i slutet på 20-talet.

(Läs-hjälp: Zeilon var klassförståndaren, han kallades Pilten. Att bli kallad Potifar var nog en antydan att hustrun var otrogen. (Det var kanske därför han hade så bråttom hem till lunchen. Jfr Piratens ”Bokhandlaren som slutade bada”.) För övrigt hade min morfars gamla cykel en sådan påstigningspinne som Potifar hade.

Thord tog aldrig studenten, blev ”skoltrött”. Goda och inte barskrapade föräldrar styrde hans väg och han fortsatta vid Stockholms Tekniska Institut. Än i dag finns det slingriga sätt att ta sig fram. Men förr krävdes att föräldrar eller släktingar hade råd.

Många säger sig idag vilja ha tillbaka ”gammaldags ordning och reda i skolan” men det mina jämnåriga vänner minns är ofta situationer med dåliga och elaka lärare. Och så fungerar väl vårt minne – vi minns inte de lyckliga stunderna, så otacksamma är vi. Många fick sina vingar definitivt klippta i den gamla kateder-skolan – några hade lyckan att råka få en ny och bättre lärare. Sådana fanns.

Sudden

P S. När jag sökte efter bilder av morfar och Potifars påstigningspinnar fann jag dessa trevliga illustrerade minnen från min födelsestad Gävle. En del bilder erinrar mig om sådant man inte ser idag som hästdragna slädar vid snöröjning. Dock fann jag ingen bild av en påstigningspinne men det beskrivs hur den användes. Jag hade för mig att den satt på andra sidan, men minnet är inte alltid att lita på. Jag fick också andra träffar med trevliga barndomsminnen som inte är ovanligt när man googlar på trivialiteter. Den slum som skymtar i Gävlebilderna såg jag ej, jag bodde i de litet finare villakvarteren och rörde mig inte så mycket i sta´n och jag flyttade därifrån redan vid 7 års ålder. I somras fick jag se en del av den slum som bevarats och som gjorts pittoresk. Här levde en tid en formgivare och silversmed, världsberömd i Gävle, som jag aldrig hört talas om förrän i somras. Tidningsartikeln är från Gefle Dagblad och inte Grönköpings Veckoblad ;-)

:

Häromdagen såg jag denna annons i tidningen.

Visuellt trevlig men ändå. Vilket tjafs det är nuförtiden med ”grön el”, certifikatavgift, andra konstiga avgifter såsom för omhändertagande av kärnbränsle, subventioner till vindsnurrighet, vattendomstolar och f-n och hans mormor. Ett parti i vår regering vill sabotera vår energitillgång till och med (OK, tillspetsat). Hu! Tacka vet jag den mer positiva ”Elektricitetsvisan”.

Nå varför gnälla. Gitarr kan låta fint i många olika sammanhang; Taube, far och son och många andra. Själv är jag helt okunnig vad gäller hanterandet av musikinstrument men P 2 ljuder nästan ständigt när jag sitter vid datorn.

Sedan är jag nog inte ensam om att komma att tänka på B-70 Valkyrie när jag ser tjejens gitarr.

Och så till ordet ”närproducerad” i annonsen ovan. Annat var det förr, nedan ett exempel på äkta närproducerad el i slutet på 40-talet:

Bilden (där jag ser tre personer) är från Thor Heyerdahls bok om Kon-Tiki-färden från Sydamerika till Polynesien 1947 på en flotte. Man strandade till sist rätt så välbehållna på en liten ö varifrån man kunde upprätta radiokontakt. Detta var inte helt enkelt vilket beskrivs här.

Kon-Tiki-expeditionen var en ”stor grej” på sin/min tid och Heyerdahl förblev ”bra på att synas” även med senare flott-projekt och annat. Förutom boken fanns en film på biograferna som jag säkert såg. Så sent som för några få år sedan gjordes en norsk spelfilm om Kon-Tiki-färden med bl a Stellan Skarsgård.

Boken var en av mina första stora läsupplevelser.

Våra grannar över oss på Sköntorpsvägen 99 i Årsta, den estniska flyktingfamiljen Harri Kullango besökte Oslo (innan de flyttade till Kanada som kändes tryggare när det Kalla kriget blev märkbart) och norpade då en balsaträ-flisa från flotten som en tid var utställd i Oslo (finns ännu utställd fast på ett annat ställe förstår jag). Träbiten finns ännu inklistrad i mitt ex av boken men en del har tyvärr fallit bort.

De som var med på Kon-Tiki färden var ett antal av Heyerdahls kompisar från den tid då de i brittisk ”regi” kämpade för Norges befrielse från den tyska ockupationen samt svensken Bengt Danielsson.

Nedan en bild av Heyerdahl då han 1945 på Kallax instruerade i fallskärmshoppning i samband med USAAF:s  luftaktion under ledning av norsk-amerikanen Bernt Balchen att humanitärt hjälpa och skapa ordning i yttersta Nordnorge när tyskarna drog sig tillbaka från Finland och härjade och ”mådde dåligt”, operation ”Where and when”. Det gällde också att motverka ev. sovjetiska försök att ta kontroll över Nordkalotten. Bilden är  från Jan Waernbergs bok ”Flygoperation Balchen/Amerikanska flygningar i Sverige 1944-1945″, utgiven av SFF och Norrbottens flygflottilj.

Här är två sidor ur boken där en av dem som radiotransmitterar med hjälp av den handdrivna generatorn nämns.

Sudden

I ett inlägg nyligen nämnde jag att Thord Jonsson i sina memoarer (sid 63) berättade om hur några teknologer, bl a Pim-Pim (Lennart Falk) svetsade fast en spårvagn på linje 5 vid rälsen i närheten av Tekniska Högskolan där linjen tydligen hade en slags vändslinga.

Denna sanna eller fabulerade händelse är det centrala ämnet för denna tråd hos Svenska Spårvägssällskapet. Jag har inte läst den i dess helhet men skrönan är väl känd, och kanske något liknande även hänt i Göteborg. Chalmeristerna vill ju inte vara sämre och de lyckas ibland ;-)

Ja vad är sanning. Men det återkommer jag längre ned till i ämnet ”Sverige och ubåtar” ;-)

En annan stockholmskt sabotage var att förankra en svart oljefat med Waxholmsbolagets skorstensmärke påmålat i Nybroviken eller om det nu var Strömmen framför Grand Hotel, så att förbipasserande befarade att (ytterligare) en vaxholmsbåt hade förlist. Bara själva skorstenen stack ju upp. Just denna tid hade det nämligen varit flera grundstötningar med bolagets passagerfartyg, som trafikerade Stockholms skärgård. ”Skämtet” väckte uppståndelse. Jag minns att en arbetskamrat ilsket sa att slynglar som tvingade brandkår och polis att rycka i onödan ut borde kastas i fängelse.

Här litet om Waxholmsbåten ”Saxaren” som var en av bolagets haverister men räddades, genom en teknolginsats för övrigt. Nu Gustafsberg VII.

Här kan vi nederst på högra sidan se Waxholmsbolagets skorstensmärke.

På den tiden fanns det många svenska rederier. Bilden är från ”Örlogsboken”, som även lärde mig hur man hälsar och en hel del nautiska termer vid min korta sejour i Flottan sommaren 1957. Hälsa fick vi slynglar också minsann lära oss på den tiden:

Boken är mycket gedigen påminns jag om när jag nu bläddrar i den.

Ett tredje skämt hösten 1957 när jag började på Tekniska Högskolan (KTH) handlade om Sputnik, den första satelliten som sköts upp samtidigt. Det väckte en mycket stor uppmärksamhet (Sputnik alltså). På KTH:s Nymble (kårhuset, det nya, till skillnad från det ”gambla” kårhuset) ordnades en liten utställning med föremål och dokument kring den Sputnik-kopia man gjort på KTH, slängt i Strömmen och sett till att den blev upplockad av Grand Hotels vaktmästare. Denne lämnade den till Klara polisstation varifrån den senare hämtades av Försvarets Forskningsanstalt (FOA, nu FOI) där man måste ha blivit ha blivit stormglada över att ha kommit över världens första satellit.

Såsom jag minns det. Minns klart en blank metallkula med spröt precis som originalet i taket i Nymble samt dokument-faksimil som inlämningskvittot från polisstationen o d. ”Inlämnat 1 st.satellit”.

Här litet i Ny Teknik; det bara måste finnas mer om detta.

Att börja på KTH, ja det innebar ”nollning”. Om denna ceremoni och liknade kan läsas på Wikipedia. Kan leda till tråkigheter, något man då och då läser om (Lundsberg). Det hela har nog sina goda sidor, men jag tyckte det var så lagom roligt. Jag bodde hemma hos mina föräldrar under hela studietiden och behövde inget stöd ”utifrån” tyckte jag. Det var nog dumt tänkt av mig för jag tror nollning och kår-liv kan vara utvecklande. Litet som att göra lumpen. (Om nolling på V-sektionen 1965, alltså några år senare än för mig kan läsas här. Man känner igen stilen…)

På Vängsö slängdes ofta den som gjort sin första segelflyg-EK i Lifsingeån invid fältet. En ung kille från Östermalm blev så sur att han visst slutade i klubben. Kanske ceremonien, som jag själv aldrig utsattes för, upphörde. Men jag tror många tycker sådant stärker kamratandan. Och tyvärr är inte kamratanda precis är min starka sida.

KTH-Nollorna skickades ut på olika mer eller mindre roliga uppdrag. Jag tror att jag och ett par till fick i uppdrag att mäta Kungsgatans längd med ett ganska kort måttband, vilket gav upphov till samtal med allmänheten. Kanske en bra grej om man är på rätt humör och rätt person. Minns då mer de ”förhör” som skedde med några nollor. ”Nollefösarna” skulle ju spela litet stränga. En nolla hette Adamsson och fick framme på ett podium med starkt ljus i ansiktet frågan om ”han var släkt med den Adamsson man kan lita på”. (I butikskedjan Nils Adamsson såldes inte bara värmande kamelhårsplagg med långa ärmar utan även kondomer.)

Så minns jag en en ”matematiklektion” där en äldre teknolog som satt bland nollorna ställde avancerade frågor till ”läraren”. Jag kände sig helt knäckt. Herregud kan mina kurskamrater så mycket redan att de kan fråga så avancerat, ja då kan man lägga av direkt. Jag gick alltså på skämtet. Och hur som haver, jag var och är ännu dålig i riktig matematik. Huvudräkna kan jag nog men ”tänka finurligt”, nej det är svårt.

Men detta med ubåtar, ja vad är skämt och vad är allvar. Klart är att många är rädda för ryssen eller genuint f-bannade och vill ha mer pengar till försvaret.

Jag minns gångna tiders u-båtsincidenter som att de började långt, långt före Gåsefjärden 1981, och att en Aftonbladet-journalist för mycket länge sedan myntade begreppet ”budget-ubåt”. Men i dagens historieskrivning talas mer om de mer spektakulära ubåtsjakterna efter Gåsefjärden.

Så mycket ståhej och utredande dessa händelser gav upphov till en gång. Och nu verkar det hela upprepas. Klart är väl att vi dock är bättre nu. Förr satte man in en massa fartyg och helikoptrar utan att nå något resultat, men nu verkar vi nå samma resultat med betydligt färre enheter. Jfr  ”I går fiskade vi i fyra timmar men fick inget, men idag var vi bara ute i två timmar utan att få något” ;-)

Den vadande mannen i mörka kläder och ryggsäck var ingen var ingen spetsnaz-man utan en vanlig pensionär. Som tyvärr inte fick någon fisk just den dagen. Vilket jag dock överraskande fick när vi en tidig höstdag 1961 lod-uttrade efter röding i Vättern och också hade ett vanligt drag ute för skojs skull.

Så har vi fått veta att det finns en u-båt som man kan hyra för ”upplevelsefärder”. Den ses även här. Man ser också att det finns många andra upplevelser nuförtiden till sjöss.

Själv har jag kikat på kartan över Skärgården och försökt hitta alla dessa eländigt många fjärdar som nämnts. Så länge kunskaperna sedan sitter kvar. Ett komplicerat landskap är det.

Naturligtvis lägger en massa energiska militärer ner hela sin själ och möda i detta, inte tu tal om saken. All heder åt dem. Men resultatet, resultatet. Och frågan är om inte vår försvarsmakt mest lurar sig själv, redan har utomlands de gamla generande leendena synts igen.

DN-journalisten Clas Svahn har i sin blogg visat hur vanskligt det kan vara att rätt uppfatta verkligheten.

Många saknar HKP 4 och här är en detaljerad text om denna slitvarg av den gode signaturen ”Skipper”

Sudden

Hög tid att få iväg något på bloggen. Stoff finns men hur kan det vävas samman?

Försöker använda ett nytt ”förbättrat” inläggsformulär/editor. Få se vad jag tycker. (Återgick till det gamla; det nya hängde upp sig och när jag gick tillbaka hade mycket försvunnit. Nå, kanske jag glömt att spara när jag gick ur. Fick skriva om – inte kul.)

Men ”tryckfel”, åtminstone andras, kan vara roliga:

”Gurpp” kanske vore ett ord att ta upp i det svenska språket. Fast hellre då i formen ”gurp”, det verkar mer svenskt. Frågan är vad det ska betyda.

(Jag har själv problem med att den ena handen – pekfingret – är snabbare än det andra.)

Nyligen fick jag ett mail som jag först trodde var illasinnat; det såg så obegripligt skrämmande ut och storleken 103 KB är väl typisk för ett virus:

Jag öppnade det dock och innehållet såg pålitligt ut med  ett mobilfotografi av min 69-årsfirande bror. Eva förklarade senare att detta var ett MMS, och det står ju faktiskt i avsändaradressen. Jo visst är jag ganska dum i huvudet och ouppmärksam. Jag försökte svara men det gick inte. Hade jag läst noggrannare hade jag sett att det påpekades att det inte gick att svara.

En Facebook-vän inbjöd mig till något som kallade sig ”Best Videos”. Jovisst, den video jag fick fram var faktiskt intressant, den hade med flyg att göra. Men annars innehöll startsidan på ”Best Videos” förvillande reklam (för helt andra ”tjänster”). Så visade det sig att ”Best Videos” började skicka ut tips av ganska ointressant karaktär till mina vänner, och gjorde det i mitt namn! Man tar sig den friheten minsann. Fult tilltag!

Så skickade mig en annan vän också Best Videos-tips, det första tipset var helt naturligt för honom. Jjag vet ju att han gillar Jussi Björling. Till sist blev frågan vem av oss som hade smittat den andre med Best Videos.

Jag hoppas att jag nu lyckats knappa bort eländet i mina FB-inställningar sedan jag travat runt i FB:s alla irrgångar. Säg till om jag fortfarande rekommenderar videoklipp från Best Videos.

Det första Best Videos-tips jag fick var en flygning mellan Örebro/Täby flygplats och Motala hamn var inte dumt (kanske det blivit valt genom FB:s kartläggning av ens person). Eftersom Eva och jag i augusti besökt min fars och mina kusiners hembygd söder om Askersund var det intressant men tyvärr hoppar man över den för mig intressanta sträckan Stora Hammarsundet - Harge uddar där man kunnat få se pappas barndomstrakt Bastedalen från luften. Man hoppar nu från Åmmeberg (Askersunds Golfklubb) ända till fritidsbyn Nydalen norr om Motala. Sedan landar man på vatten i Motala hamn. Eftersom jag i hela videon sett ett par landningshjul blir jag mycket förvånad. Men så får jag se skuggan av planet på finalen och ser att det har flottörer med utfällbara hjul som gör det till en amfibie. Men får man inte undan hjulen, då kan det gå illa.

Man ser i filmen också Motormuseet i Motala som jag ännu inte besökt samt den nya bron mot Vadstena/Skänninge/Mjölby som gör att om man ska passera sta´n på Riksväg 50 behöver man inte trassla inne i stan. Numera byggs svängda broar, det är nog inte helt enkelt.

Jag har ”höstgrävt” grönsaksodlingen på balkongen och i övrigt förberett ”odlingslanden” för vinterns ankomst. Här är de sista morötterna. Små är de men smakar gör de:

Jag har mycket stoff kvar men detta får räcka.

Sudden

En bra sommar var det…

Låg några dagar på kontroll på Södersjukhuset -inget särskilt konstigt framkom men kanske jag kan få en bättre medicin. Jag tittade ut över Årstavägen i regndiset, en trist vy, och såg det område i Årstaskogen som jag lekte i när vi flyttade till Stockholm från Gävle 1946 när jag var 7 år. Tillbaka till början liksom:

Minns hur jag förgäves letade efter den bilaffär som hade en annons i tidningen – var det inte Tämnarvägen det stod i annonsen. Men jag fann ingen butik där! Den låg nog på Timmermansgatan, inne i stan alltså. Här i Årsta var gatorna i alla fall asfalterade, något jag inte var vid i Västra villastan i Gävle – i alla fall var det grus bundet av ”tjära” eller vad det heter.

Från Årstaskogssidan såg ju sjukhuset finare ut, skinande vitt minns jag det. Nedan ett härjat landstingsofficiellt (men i ett högst privat ärende!) vykort på min köksvägg av Jonas Mardèll från väl före 1990. Förkortningen SÖS var tydligen inte i bruk. Notera den äldre landstingssymbolen med 2 x 3 streck – idag har man bara 2 x 2. Vad jag förstått består symbolen av ett antal stiliserade ”L”.

Denna högst aktuella Wikipediabild, har fått en aftonrosa färgning. Man inser varifrån min bild är tagen. Antagligen pågår ett permanent till- och ombyggande. Notera helikopterplattan. Mer om SÖS från Wikipedia.

I år firades de 70 åren – jag undrade vad som finns kvar från begynnelsen. Såg man sig omkring i rummet insåg man hur mycket ”inredning” det finns. Kikade på en EKG-skärm där jag kunde se hjärtats slag. Jo jag kunde lätt höja pulsen från ca 80 till 130 bara genom att resa mig ”litet lätt” några gånger – jag orkar just ingenting. Men pulsen varierar i alla fall – skönt att veta. Jag känner till vardags ytterst litet av min puls men jag blir alltså andfådd för det allra minsta.

De vita högre husen som sticker upp ur skogen där jag åkte kälke på promenadvägarna fanns inte på min tid. Där bor enligt Eniro ännu den f d KTH-professor som en gång lärde mig det lilla jag nu glömt av numeriska beräkningsmetoder och som jag senare mötte under en repövning. Långt efteråt berättade han hur han uppsökts av Säpo som ville veta vad en viss herr Bergling sa och ville veta när han kom på besök till förbandsstaben, belägen under kyrkan i Oxelösund. Min vän mindes just bara namnet på det utsökta turkiska rödvin Bergling bjöd på i den sovvagn där staben hade sina ”logement”.

Vad jag tycker om säkerhetspoliser, spioner och underrättelseverksamhet framgår av ett tidigare blogginlägg där jag även i en kommentar kommer in på professorn i Årstaskogen. Här en notis. Jag vill minnas att han en tid var knuten till LKB, en gång ett framgångsrikt (i varje fall känt) mycket forskningsinriktat företag vars stora män han skildrat.

Under bilresorna i somras passerade Eva och jag Hallsberg, en plats där järnvägsresenärer kan få försmäkta timmavis instängda i strömlösa järnvägsvagnar enligt en av de många notiser jag sparat men slängt. Vi som kom med bil tittade istället utifrån på den vackra byggnad där Carl Larssons vackra och duktiga hustru Karin växte upp som dotter till den framgångsrike affärsmannen Adolf Bergöö. Inte bara Carl har smyckat interiören, den kände arkitekten Ferdinand Boberg har ritat själva huset. Nedan 3 bilder Eva tog då i början av augusti:

Det är annat än byggfuttarna på översta bilden det.

Men nu har jag spårat ur! Jag avsåg primärt att primärt tipsa om att SVT sänder en dokumentär om Ängelholmsolyckan för i dagarna 50 år sedan. Den sänds f f g torsdag 20 november kl 20.00 i SVT2. Jag har behandlat ämnet på min blogg, här och här. Det finns också en gammal men rätt utförlig tråd på SFF forum. En svår haveriutredning med oenighet och en olycklig utredningsmiss men resultatet blev en förbättring av de av inrikesflyget använda militära flygfälten för att nå civilflygstandard vad avser navigationshjälpmedel o d.

Ett annat lästips från civilflygvärlden har jag givit på SFF forum; det handlar om texter om och av Ulf Wiberg.

Kanske jag redan nyligen tipsat om en teleteknikers minnen från RMS på Torslanda, d v s ”Radio Maintenance Service” som man inofficiellt sa inom televerket om sin verksamhet för luftfartens navigering och radiokommunikation. Men som väl hette fältgrupp eller något liknande halvmilitärt och där fält inte avsåg flygfält; utan snarare den (leriga) fosterjorden med dess telefonstolpar, nedgrävda kablar och diverse skjul, ibland med antenner på. D v s ”själva verkligheten”.

I övrigt har jag försökt hänga med i dagens skeenden och tycker den 10 minuters film om Rosetta-sondens landare Philae man finner här, väl beskriver detta avancerade projekt. Det är inte bara jänkar som kan. Mer finns förstås att läsa för den som googlar. Hoppas elkraftproblemen löser sig. ”La solen brilas” sa morfar på hemgjord esperanto men det finns ju skuggor. Kometen kommer tidvis så nära solen att det sprutar upphetta vattenånga ur den, hörde jag sägas i filmen.

Det har varit ett nöje för den skadeglade att läsa hur mjölkens nyttighet kan ifrågasättas. Red Top som citeras i denna DN-insändare var som ofta framsynt:

Man undrar hur många ”sanningar” som är falska. Järnvägars förträfflighet, den globala uppvärmningen, rött kötts onyttighet, ekologisk odling?

En annan kul DN-text:

Frågorna sas vara svåra men jag fick ändå 8 rätt. Att salta innan man smakat på krubbet är ett mycket svårt brott enligt fru Ribbing, det hade jag läst tidigare så ett svar var givet. Däremot får man gå på toaletten ”om man måste” även under viktiga delar av middagen, som själva högtidstalet. Den svenska högadeln är tydligen inte så tränad i att knipa ihop som jag trodde.

Sudden

P.S. Apropå min tvekan inför ordet ”fältgrupp” kom jag att tänka på dessa roligheter från 1975 av ”Mr Trend” i Veckans Affärer, d v s Berti Torekull, om bl a olika bildspråk. Samt en av hans mer kända pärlor.

Jag såg SVT:s program om Ängelholmsolyckan med LIN:s Metropolitan SE-CCK hösten 1964 av Per Olov Nilsson. Mycket bra. Det gav mig några nya detaljer exempelvis fick jag se var det olyckliga ledljuset var placerat. Det brukade f ö inte användas av militärerna under mörker men flygledaren tyckte att det nu kanske skulle hjälpa. Dock uppgav han fel plats och han hade kanske inte tänt de vanliga inflygningsljusen. De två radiofyrarna (NDB-typ; mellanvåg) stod inte där sådana brukar. Ja, det var mycket som inte var så bra. ”Civil standardisering” av de militära fält som Linjeflyg nyttjade var en positiv följd av olyckan. Men synd att en sådan ska behövas…

Det fanns ingen ILS utan man använde NDB-fyrarna som då var vad som oftast fanns på de flygplatser Linjeflyg trafikerade. ILS ger förutom avvikelsen i sid- och höjdled från inflygningslinjen på ett instrument även en avståndsindikering med hjälp av markör-fyrar.

Det är naturligt att tycka att ”ILS höjer säkerheten”.  Men det kostade pengar och man kan litet formellt se ILS som någon som primärt ökar regulariteten genom att man kan landa lika säkert som med NDB men i sämre väder. Sedan tror jag att det i praktiken är svårt att bestämma molnbas och sikt (om värdena är ”tillräckligt bra”) och piloten frestas lätt att försöka landa.

Jag läste nu åter olycksbeskrivningen i Mikael Sanz bok om Linjeflyg. Den texten borde ha funnits på webben för att hjälpa till vid den lilla diskussion som nu uppstod på SFF forum (och även en tidigare diskussion). Själv hade jag tipsat både där och på Facebook om mina två blogginlägg och fick skyhöga visningssiffror. Även om jag egentligen bara ger citat och lästips.

Här ett klipp ur SVT-filmen där man inser hur bländande ledljuset kan ha varit. Den röda punkten är den första NDB-fyren:

Jag passade på att läsa litet mer i Sanz bok som jag tidigare inte läst i sin helhet. Läste om hur Linjeflyg ville byta ut de stora kolvmotorerna hos Metropolitan CV 340/440 mot gasturbiner; det skulle vara mycket lönsamt ansåg företaget. Men delägaren SAS, som också flög Metropolitan och även stod för underhållet av LIN:s motorer och ville sälja sina begagnade Metropolitan dit gillade inte förslaget. Man förstod LIN men det var inte bra för SAS affärer och utvecklingsplaner. Frågan utreddes i flera år men till slut tröttnade Linjeflygs VD Sven Östling och avgick.

Jag funderade ett tag över vad som egentligen gör gasturbinen så fördelaktig. Man har ju vuxit upp med att jet och turbo är dyrt och bränsleslukande och ännu inte slagit igenom inom småflyget. Kanske mindre underhåll, ökad driftsäkerhet (vi vet vad Daisy och Blå Johan har haft av motorproblem med en väletablerad normal kolvmotor), bättre prestanda (fart, last). En turbo-Metropolitan skulle i LIN-tjänst i praktiken ha varit lika snabb som DC-9. Jag återkommer eventuellt till detta i ett kommande inlägg.

Jag hade för ett tag sedan hittat en sajt om den mest spridda gasturbinen P&W PT6 (levererad i över 51.000 exemplar från P&W:s kanadensiska del) och tittade på en jämförelse mellan en turbo-konverterad DC-3 där P&W Twin Wasp (tillverkad i ca 173.000 ex) ersätts med PT6 och flyger snabbare och kan ta mer last. Bränsleförbrukningen per hästkraft och timme är dock högre (men man kommer ju längre).

Det är smått fantastiskt hur lätt gasturbinen är. Den har en torrvikt av bara ca 200 kg medan Twin Waspen väger ca 570 kg. Då ger ändå turbinen högre maxeffekt. Därför har turbokonverterade plan ibland löjligt långa nosar som här nedan:

Här med kolvmotor. Båda bilderna är från Wikipedia, här och här.

Det finns säkert många fler faktorer att ta hänsyn till – inom småflyget har alltså gasturbinen inte slagit igenom.

Jag läser. Böcker och tidningar. ”Grejen med verb” av Sara Lövenstam visar hur komplicerat ett språk är och hur svårt det måste vara för en invandrare att lära sig alla finesser. Den som vuxit upp med språket har utan att tänka på det lärt sig de mest komplicerade konstigheter, specialiteter och undantag. Och utan att kunna allagrammatikaliska begrepp. Det heter förresten inte imperfekt längre.

Språkpoliser rekommenderas dessa visdomsord. Man kan se olika på saker och ting…

Så har jag lockats till en provprenumeration på ”Forskning & Framsteg”. ”6 nummer och så får du ett t–skop på köpet”. Och det vore en lämplig julklapp för ett barnbarn. Så har jag för skams skull läst litet i tidning och den är faktiskt intressant – hu så hemska miljöfaror som lurar. Här ett smakprov, två intressanta läsarbrev om ljudets hastighet resp. en kommande istid inte så långt bort:

Allt är inte så enkelt och det finns annat än växthusgaser att fundera över när det gäller klimatet. Länge sedan jag (inom teknikvärlden vill jag minnas) såg namnet Svante Hjertstrand – men han håller igång visar en googling.

Sudden

Några justeringar vad avser avsnittet flygplankort infördes 11 december 2014.

Storm P var en känd dansk skämttecknare när jag var liten:

Bilden är från en artikel av Yngve Norrvi som skrev om Humor i det blå i Ett år i luften 1950. Man känner ju igen situationen och reaktionen från den senaste ”ubåtsjakten”. I och för sig en klok reaktion men en humorists uppgift är nu ofta att avslöja att överheten ljuger för oss ibland.

Norrvi kunde även vara ironisk – fast det förstod jag inte när jag läste bildtexten i årsboken 1949 som tonåring:

Redan då kände sig flyget litet styvmoderligt behandlad av dem som makten haver.

Åter till det danska. När jag var liten ansågs Danmark vara en del av den stora världen, inte som Sverige ett litet primitivt land i en europeisk utkant. Svenska skolbarn tyckte det var spännande att åka på skolresa till Köpenhamn (där Synden fanns…) och betala i glasskiosken med sina enkronor som då var betydligt (ca 30%) värda mer än den danska kronan. Men kioskägarna växlade 1:1 dom. Något som måhända har grundlagt min misstro mot danskar, i varje fall förstår jag oftast inte vad de menar. Slölyssnade nyligen på radio på en känd dansk f d politiker och förvånades av att jag förstod vad han sade. Så insåg jag att han talade engelska…

Danskarna sägs anse att svenskarna är dumt lydiga, formalistiska, godtrogna och välmenande, men den danska s k ”friheten” har sitt pris.

Av det jag såg av ”Synden” minns jag nu längre bara en loppcirkus på Tivoli i Köbenhavn. Sådana cirkusar fanns, men måste ha varit föga lönsamma, Den publik som ryms runt scenen är ju liten.

Flyghistorierna är också seriösa människor som tar sin verksamhet på stort allvar. Nåde den som försöker tänka utanför boxen.  Nå, alla entusiaster är ibland litet väl fixerade vid det s k ”ämnet”.

Jag tror inte att Svensk Flyghistorisk Tidskrift innehåller skämtteckningar eller dylikt. Eventuella roligheter är nog ärligt oavsiktliga. I ett Flyghistoriskt månadsblad för mycket länge sedan (april 1982) fanns dock en artikel som jag först tog på fullt allvar. Jag var på vippen att referera till den på forumet men när jag noterade vilken tid på året numret utkommit fattade jag. För övrigt en trevlig man han Gunnar Bandell, som jag minns honom som från ett kort sammanträffande på FLIT för många år sedan.

Detta får räcka. Kanske kommer något om flygplankort och gasturbinmotorer senare. Nå, en liten smakbit från en Flygplankort-remsa från 1963 då.

Notera hur man beskriver planets utseende med ord som spolformad (de spolar jag sett är inte långsträckta avsmalnande föremål) och hack i kroppen. Orden sidroder och höjdroder används för det som brukar kallas stjärtplan (jag förstår ordvals-våndan, jag har själv erfarit den). I senare böcker ”Flygplankort” har dessa för visuella obervatörer ägnade beskrivningar ersatts av foton och något utförligare treplanritningar samt en mer fyllig text om plantypens användning och prestanda m m. Dessutom finns nu ordlistor och annan värdefull kringinformation.

Som framgår av bilden ovan hade remsorna en tid plan-karikatyrer ritade av Björn Karlström som skulle betona planets visuella särdrag.

Sudden

Lätt redigerat Annan- och Tredjedag Jul.

Alla läsare önskas en God Jul och ett Gott År 2015.

Det har varit mycket på sistone, utan att egentligen vara det. Om ni förstår vad jag menar som Bertie sa’ i Bigglesböckerna. Man blir ju inte heller yngre precis. Här i söndags har jag just fyllt 76:

Bilden togs av min son Robert som kommit för att gratta. Jag gillar tapeten i bildens kanter (”hallkorridoren”) som finns kvar från förre ägaren för snart 20 år sedan. Annars har kök och hall blivit vitmålat och det finns ganska mycket bilder på väggarna, men i övrigt har inte mycket gjort för att hålla min lägenhet fin. Det börjar bli dags, men nu är vissa åtgärder inte så enkla längre att göra på egen hand. Det är exempelvis många år sedan jag själv säsongbytte hjul på bilen. Så här kunde det se ut i april 2005. Kanske inte sista året men nästan.

Lägg märke till gubbens stödstrumpor, det är alltså inte ”hål på strumporna”, samt Blue Phoenix i taket och en ”profilmodell” av Zlin-50 med gummimotor. En enkel byggsats jag köpte av Lars Tolkstam vid någon Västerås Fly-Off tror jag.

Jag trodde först att vingarna på modellen skulle sitta med gummiband men så var det nog inte meningen. Även en enkel ritning kan vara svår att tolka:

Jag undrade länge vad för bok jag höll i händerna, räknestickan är ju sedan länge inaktuell, men det visade sig efter litet funderande vara kartongen till en vindrutetorkare, blad + arm, från Biltema.  Min bil, en Citroën C3 äter vindrutetorkare. Kan det vara den dubbelt välvda vindrutan? Nå, jag har ju ibland fuskat genom att återanvända gamla men ”hyggliga” gummiblad jag haft liggande från tidigare bilar. Pilligt men det går. En gång kunde man köpa separata gummiblad minns jag.

Nu var det ändå knappt att jag klarade av att skifta. Rätt klurigt och pilligt att trä delarna rätt. Man står också avigt till och fingrarna blir kalla i det blåsiga nollgradiga vädret. Ljuset är ju inte heller det bästa. Uj uj uj så svårt livet är.

Apropå pilligt och att det varit mycket på sistone så har jag donat och fixat med Evas ”ljudanläggning” som jag fraktat hem till mig. Nästan 40 kg tung och 50 år gammal teknikhistoria. Utvecklingen från 60-talets elektronik med hopar av komponenter, några mekaniskt imponerande, till 90-talets kompakta kretsar som ibland erbjuds ”ett onödigt”svängrum, är klart påtaglig, milt sagt. Skumögd och darrig kan jag numera endast med möda få i en pillig skruv och det fordras nu ibland en speciell mejsel än de gamla hederliga. Krysspår och av olika slag, som ibland Torx och som man ju inte har mejslar hemma för. (Inte i rätt storlek i varje fall. Jag har några men de är anpassade för bilkaross-behov även om ingen passar den förardörrsstoppstropp vars fästskruv tenderar lossna.) Så det blir mycket funderande och donande bara för att få ett apparathölje att öppna sig! Det blev förstås sedan några skruvar glömda, borttappade eller omöjliga att få på plats. Kanske progressiva glasögon inte är bra för pilljobb?

(Hur sedan själva kretsarna funkar har jag aldrig haft sinne för. Minns ännu hur isande jag fann KTH-föreläsaren P-O Brundells blick när jag i nervositeten svarade fel på hans fråga om parallellkretsens impedans vid resonans. Brundell var nog egentligen OK men jag (och kanske han?) var fast i hans professors legendariska ”elakhet”. Men en gång förr i tiden (?) skulle man vara svårbegriplig om egentligen enkla saker eller också hade den gode professorn helt enkelt komplex för att ha jobbat som flickläroverk-lektor efter mer kvalificerande studier och på KTH efterträtt den senare så omsusade Hannes Alfvén. Jag fick lyckligtvis så småningom vid översittningen ett år en bra övningsassistent, Bengt Enander.)

Har också köpt en enkel DAB-mottagare och skriver kanske senare härom. Jag blev inspirerad av ”branschsamordnaren” Nina Wormbs konkreta plan för att de vankelmodiga äntligen ska komma till skott efter 25 år. Det fanns enligt debatten jag ögnade de besynnerligaste föreställningar – eller så har jag inte hängt med. Den teknikglada tiden verkar förbi och annat anses viktigare – men vad? Kanske det faktiskt är så simpelt att broadcasting inte längre egentligen är nödvändigt. ”Sändningar” via mobilt Internet är f ö inte broadcasting. Folk tros ju aningslöst årligen betala några tusen Internet-uppkopplingar som Storebror kan registrera  och som kräver ett mycket dyrt mobilt bredbandsnät (betydligt högre kapacitet) istället för en lika dyr/billig årlig ”radiolicens” och ”gratis” reklamradio. Nä, dra på trissor…

(Bilden visar frekvensratten bakifrån med sin vid snurr skönt tröga massa och en del av linspelet för frekvensvisaren på FM/AM-mottagaren Pioneer SX-626. Manualer och mycket om reparation/restaurering hittas på webben liksom reservdelar. Så även för skivspelaren PL-15 (med sin antiskating-kläpp). Somt är gratis, somt dyrt som 230:- för en ”gummisnodd”, skivtallriksdrivremmen. Hade jag kunnat limkonsten hade jag kanske frestats att tulla på reservgummimotorn till Zlin-50 i kylskåpet.)

Annat var det minsann förr när Telegrafverket visste vad som var bäst för rundradion. Nu vet ingen det, allra minst Sveriges Radio ;-) Nå, idén om en fri oberoende rundradio, en Public Service för nyfikna medborgare, står under press från andra mediaföretag (och deras politiker) och SR böjer sig så det knakar i ryggen eller kanske t  o m har förlorat sin själ.

I Gävle, vår gamla hemstad, som Eva och jag besökte tidigt i somras (hon har bönaböckling med till julbordet) verkar den stora halmbocken ha överlevt (Eva och jag hade haft en animerad diskussion huru webbkamerabilden (med Henry Moores skulptur som skymtade med ”snöklotter”i nederkanten) var äkta och varifrån den var tagen).

En intressant skildring av Gävle-bockens tillkomst och dess betydelse finns att läsa här. Bocken är en gammal symbol för Hälsingland (som hör till Gävleborgs län), och sägs har rötter i 800-talets Grekland om man får tro en gammal kulturhistorikers fantasi. Men i Gävle har man utnyttjat den och landshövdingen sitter ju där också.

Avslutningsvis en bild från centrala Gävle där vi i juni såg två bockar:

Sudden

Diverse putsning gjord 6 januari 2015.

Vånda, detta inlägg har tagit tid.

Närmast en bisak eller ett slags jubileum var mitt byte efter fem års bloggande av den gamla ”signaturbilden” av mig som 4-åring framför Hilding och Matilda Gräsmans hus i Klockarboda på Gräsö till en bild Eva som knäppte nyligen där jag står vid Eskilsparkens kälkbacke i Handen. Den hette en tid Olof Palmes park men så blev det borgerlig majoritet i kommunen. Men barnen rutschar kana trots namnbytet av hjärtans lust i den f d grusgropen. På bilden ser jag litet lysten ut och kommer att minnas Benny Hills uppsyn  Engelsmän tillåter jag att vara vulgära för jag är svag för ”det engelska” om nu någon tvivlat. Jag rekommenderar förresten denna bok som jag just läser.

Värdarna Gräsmans och Söderlunds på vårt sommar-Gräsö för 70 år sedan tänker jag också på ibland. Se här Söderlunds hus/lagårdsbacke då och nu. Och här får kraftkvinnan Agda S tillfälle till ett avbrott från vardagsslitet med hushållet, de tre korna, hönsen, höet, hushållsfisket och med en man Ville som en stor del av året jobbade på fyrskeppet Grundkallen, ett avsevärt antal barn (8 st?)och en gammal mor eller om det var svärmor som hörde illa och satte en tratt till örat som man skrek i. Barnarbete – javisst det behövdes för att det hela skulle gå runt. Fast nu eftråt minns jag arbetet med att ta hand om höet mycket som en lek – att krypa i tunnlar i höet var skoj.

Badade som vi sommarbarn och söderlundsbarn vid Klappberget gjorde ju inte de vuxna men skjuta prick är ju kul. Jag tror det är maken Ville bland buskarna, på säkert avstånd från stranden. Att leka med vatten ligger inte för sjöfolk. Men små killar gillar att fiska:

Fler bilder här,  här och här från de första Gräsösomrarna hos Gräsmans (kanske det blev bara en) där man bl a ser Matilda Gräsman, min farmor och min far samt mina kamrater Gunnar och Olle Söderman.. Samt mig. Fiskrensning var fascinerande för en liten Lars och speciellt ålar. För att flå en hal ål använde pappa tidningspapper för att få ett grepp om den. Och papperssvalor visste han att vika.

Så till det s k ”ämnet”. De senaste veckorna har jag försökt få igång Evas ”stereo” som man kanske ännu säger. Ljudanläggning kanske man kan säga nu. Fler ljuddatabärare finns nu liksom andra former av information. Ordet ”stereo” har inte samma laddning som på 50-talet. Men intresset för ljud är ännu stort – mycket pengar har man lagt ned på det genom åren.

Nå, det är en ca 45 år gammal Pioneer radio med skivspelare samt en betydligt yngre CD-spelare som Eva fick som begagnad till en högtidsdag. En väninnas son tyckte att mamman borde köpa en ny spelare åt sig själv, vilket hon snällt gjorde, och hon ville då inte slänga bort den gamla.

Jag fick en idé att skriva om mina mödor och upplevelser av denna ”reparation” men även något om radio genom åren. När jag så börjar minnas blir det alltför svårt att binda samman det hela. Jag samlade ”kul” bilder från min dator och hela 25 stycken blev det. Det får bli minnesfragment och detaljer i det jag sparat i min dator med någon lämplig kommentar. Rapsodiskt. Jag har skrivit efter bästa förstånd men en hel del kan ju vara fel.

I brorsans och mitt tonårsrum satt en högtalare kopplad till den radio som var inbyggd i mammas väldoftande linneskåp i vardagsrummet. Pappa har alltid varit radiointresserad men blev sändaramatör först vid pensioneringen. Jag är uppvuxen med lödkolv och hörlurar i närheten; pappa byggde mottagare. Jag minns från Gävle-tiden ett stort chassi av rödbrun koppar, aluminium var bristvara under beredskapen, samt en australisk kakadua (?) som hördes dubbelt; signalen tog olika vägar runt jorden eller gick två varv. Kanske jag blev radioskadad. Radiointresserad har jag aldrig varit.

I linneskåpet fanns även den trådspelare pappa byggt (den fungerade men kom att användas mycket litet) och även en tid en trådradioapparat (en annan slags tråd!), som pappa kommit över i jobbet i televerket. Normalt fanns inte trådradio i stockholmsförorter, Hur mycket vi använde den vet jag inte. Televerkets trådradioutbyggnad var en nagel i ögat på Radiotjänst som ville ha FM.

(Wikipedia skriver mer positivt om televerkets trådradioplaner. En intressant historik finns här. När jag 5 januari lyssnade på SR-chefens entusiasm för ”radio via mobilen/Internet” smålog jag. Vad vill dom egentligen där i Radiohuset? Hänga med, ja, men man kan inte längre vara ledande med den teknikutveckling som skett. Erik Esping och televerket hade på sätt och vis oturen att vara före sin tid,  som framgår av Nina Wormbs avhandling om vår rundradiohistoria, där hon bl a tar upp turerna i trådradio-fejden.)

En skivspelare tillkom så småningom där Glenn Miller med ”American Patrol” och ”Rhapsody in Blue” var tidiga skivor. En passage i den senare skivan lät illa även för mina okänsliga öron, men när jag lyssnade på den häromdagen med Evas spelare noterade jag inget. Min hörsel är dålig numera men själva musikstyclet var lika ”jobbigt” som jag minns det.

Dessutom fanns i linneskåpet en liten ask pistolammunition, mycket klen kaliber så många kulor var det i den lilla pappasken. Fascinerande för en ung grabb. Pappa hade under beredskapen varit med i Televerkets verksskydd i Gävle.

Ett långt hopp till min första CD-spelare: På min 50-årsdag uppvaktades jag i hemmet av kolleger i televerket och Sveriges.Radio. Christer Grewin m fl gick omkring i mitt hus och verkade leta efter något som de dock inte fann. Men vännerna från SR lämnade över sin och svenska Pioneers CD med digitalpropaganda ”Oförfalskat” och jag insåg att normal hövlighet krävde ett inköp av en CD-spelare. Länge hade jag bara denna enda skiva som jag spelade om och om igen.

Ljud var något som i mina tonår var ett stora intresset bland kamrater. Stig Carlssons rundstrålande högtalare var högsta mode. Elektronrör borde det ju vara, inga distorderande transistorer. Tusen andra detaljer och fenomen hade de synpunkter på, ja det var ganska likt dagens debatt om vad man ska äta, När jag nu plåtade Evas gamla högtalare, med emblemet MP, och googlade insåg jag att Magnus Persson utgick från ett Carlsson-tänk. En högtalare rakt upp i taket och så några diskanter åt sidorna:

Den utbjuds nu på marknaden för kanske en 1000-lapp paret men kan även hittas på loppmarknad för några tior förefaller det som. När jag kopplade dessa MP-högtalare till min simpla Clas Ohlson ”retro-radio” i stället för dess original 2-liters högtalarlådor, var det en uppenbarelse. Så bra har det aldrig låtit  i matvrån. Här nedan ses retro-radion vars CD-spelare la av för några år sedan och vars pick-up är ganska dålig men där jag ändå uppskattat möjligen att digitalisera mina gamla vinyl- och CD-skivor. Den lilla högtalare vi ser skymta till vänster nedan hör till datorn. Den tillsammans med en bashögtalare låter inte så bra. HP-skannern skymtar till höger – det är litet trångt. (Retroradion är nu undanställd – jag har just kopplat DAB/FM-mottagaren till datorns högtalare; kanske det med tiden blir ytterligare någon omkonfigurering):

Inspirerad av diskussionen kring Nina Wormbs DAB-utredning köpte jag nyligen på Clas Ohlson en enkel Philips DAB-mottagare (DAB+ och FM ingår; 599:-), och naturligtvis blir ljudet uselt med en sådan liten högtalare. Men med ordentlig högtalare eller hörlurar blir ljudet hos mig mycket renare än i FM, vars mottagning inne i min våning dessutom är dålig. Rör jag mig i våningen kan mottagningen störas allvarligt. Jag tog mod till mig och frågade en specialist som sa att det var i princip omöjligt att enkelt ordna en riktig antenn enligt ”skolboken” om man bara hade en sprötantenn eller en tråd som slänger och dänger. (Man kanske skulle försöka sig att göra en antenn med hjälp av en balun eller kanske man på något sätt kan dra koax en bit och göra ett litet jordplan?) Men har man tur så.

Debattens vågor svallade. Själv blev jag förvånad att DAB (DAB+) möter ett så stort motstånd och att argumenten är så konstiga, det var ju 25 år sedan Sverige körde igång med DAB-sändningar. Som gammal televerkare är man ju teknikglad. Jag frågade några f d kollegor och så här svarade en: Att behålla FM-näten längre än nödvändigt för oss ”vanliga” lyssnare är att likna vid att omyndigförklara oss. 

Nå, åtminstone en erfaren och verklighetsförankrad radiotekniker (han konstruerade mottagare i radioindustrin) tyckte helt annorlunda: DAB-mottagaren är för komplicerad och drar mycket ström, ett problem när det gäller en radio inbyggd i hörlurar, vanlig vid ensamt skogs- och lantbruksarbete. (Min DAB-mottagare ska ha 6 AA-batterier, är det normalt?)

Svenska Wikipedia skriver om DAB. Någon jämförelse mellan DAB och FM görs dock ej och ej heller nämns andra diskuterade system för digital radio. Mer utförlig är då engelska Wikipedia.

Mitt första försök med DAB-mottagning visade som väntat att ett digitalt system med starkt felskydd faller tvärt när det väl faller men annars är ”perfekt” och alltså bättre än FM vad gäller ljudkvalitet Visserligen måste jag för DAB ha mottagaren tätt invid fönsterrutan vid min dagliga arbetsplats vid datorn men en högst ofullständig koll visar att på andra håll inne i  lägenheten kan mottagningen vara bra. Men på många ställen omöjlig. FM har ett långsammare avtynande men är ändå som jag skrev tidigare närmast oanvändbar inne i lägenheten bl a genom påverkan av min egen kropps placering. Jag får exempelvis ibland ligga på höger sida i sängen för att höra på FM. Ibland är dock vänster sida bäst, det varierar litet med väder och vind.

(Apropå FM-nätets prestanda erinrar jag mig en Lucia-sammankomst för länge sedan hos SR i Berwaldshallens foajé där SR:s teknikchef (en f d televerkare så han begrep sig på radio) till min förvåning inför auditoriet av radiojournalister sa att vårt stereosystem, det vanliga internationella pilottonsystemet, bara fungerade i sändarnas närhet. Televerket hade en gång tagit fram ett bättre system (har jag fått lära mig) men pilottonsystemet var alltför etablerat på marknaden. Men ett anständigt TV-stereoljud vid den gamla analoga TV:n fick vi i alla fall igenom internationellt tillsammans med bl a engelsmännen. Tyskarna gick på pumpen.)

Möjligen är mina fönsterpersienner ett hinder för signalen. DAB använder ca 170 MHz (f d TV1-frekvenser) alltså ungefär dubbla FM-frekvensen. Metallfolie i fönster blir nu vanligare och orsakar problem för mobiler och antagligen radio och TV också.

Nu har jag köpt ett trådlöst headset som täcker hela lägenheten och kan lyssna på DAB (och FM) med hög kvalitet överallt! Verkar det som. DAB/FM-mottagaren står kvar i fönstersmygen.

Tillsammans med översynen av Evas mottageri har det medfört en del ändringar i radio/ljudtekniken i min lägenhet-.

FM-systemet i sig är dock inte dåligt, min bilradio har sällan hostat till och RDS gör den praktiskt användbar och Evas Pioneer är hanterlig vid stationsletning och avstämning genom sin ”mute-funktion”. Med min ”finradio”, en Technics beståede av en trave svarta lådor och kopplad till husets centralantenn/kabel-TV, är det förstås inga problem förutom att jag inte begripit mig på frekvensförvalet så det blir ett eländigt snurrande när jag ska byta kanal. Använder jag istället för centralantennen en tråd i fönstret är det återigen oftast noga med att sitta still om jag vill lyssna, åtminstone vissa årstider. Den första snön ställer till problem; det är väl den hårdfrusna marken som spökar.

Nu är texten lång nog, mer finns skrivet men det får komma senare. Så här ser det ut just nu i mitt fönsterhörn med Philips lilla DAB/FM-mottagare. En av min dators tre högtalare syns också liksom mitt trådlösa headset:

Sudden

P S. Om radiominnen och DAB har jag skrivit tidigare på min blogg.

Vädret växlar, i söndags kom det snö igen och blev då inte min FM-radio i min sänghörna (mitt i ett lamellhus, på markplanet) litet lynnig. Antennen skulle vinklas på ett visst sätt och jag måste ligga rätt i sängen.

Jag hade annars nästan börjat tvivla på att det är problem med FM. Retroradion har gått bra, vridande på frekvensratten har på sistone inte varit så pilligt, och när jag hälsade på hos Eva i Uppsala gick hennes lilla bärbara FM-mottagare väldigt bra, ”Jag hade nog tidigare ställt in den på fel station” var hennes förklaring. Medan min DAB-mottagare som jag hade med mig för att Eva skulle få höra hur bra hennes möjliga julklapp lät, inte alls funkade trots kort avstånd till sändaren och bra riktning. Konstigt!

Men nu har visst Evas FM-mottagare blivit krasslig igen och min FM-mottagning är altså instabil så ordningen är återställd. Trist vinter för övrigt och det är tur att jag inte längre åker skidor. Jag slipper dagligen oroa mig för föret, se där något ont som ändå har något gott med sig.

DAB-mottagaren går som tidigare bra intill fönstret bredvid min dator i kökshörnan och är inte känslig för markens tillstånd eller vad det nu är som påverkar VHF-vågutbredningen. Jag använder ganska sällan de trådlösa hörlurarna men det är ju en upplevelse att höra bra radioljud när man sitter på toaletten eller jobbar vid diskbänken. Eller borde vara, jag har levt länge utan det. Jag har nu kopplat DAB-mottagaren till mina separata datorhögtalare och pensionerat retroradion. Ibland lyckas jag få knappvalet att falla bort, inget är omöjligt för den tafatte. Men jag kan programmera om den på nytt utan hjälp av bruksanvisningen! Denna är som jag nog redan nämnt ett så mångspråkigt schabrak (ca 65×75 cm) att det är ohanterligt och dessutom kräver förstoringsglas:

Jag beslöt att skanna relevanta delar av schabraket och sedan i datorn klistra ihop dem till det jag tyckte jag behövde. Det var rätt pilligt; A4-skanner.

En egenskap hos DAB med dess kluriga kodning m m är att signalen blir fördröjd några sekunder. Vilket får mig att tänka på när jag ser SVT på datorn är inte sällan ljud och bild illa synkroniserade förutom att bilden är ryckig och allmänt dåligt.  Nå, alla dessa brister är inte SVT:s fel utan ligger i min dator eller hos min internetleverantör. SR och SVT via Internet använder jag ofta; en får tacke.

Men tänk sådan möda som las ned över hela världen på att finna en bildkodning för digital TV (och andra ändamål) som gav en bra rörlig bild. Även kodning av stillbilder samt ljud studerades och standardiserades. Här är ett svenskt exempel på sådana studier som gjordes, säkert obegriplig för lekmän (i varje fall för mig i dag), men den ger en vink om den möda som las ned. Vad är ”bäst” av föreslagna kodningar? Digitalisering av ljud och bild var föremål för en omfattande utvecklingsverksamhet vid universitet, teleindustri och broadcasters från sena 70-talet och senare. Här beskrivs en viktig internationell organisation MPEG som jag tror är sprungen ur de arbetsgrupper under de internationella standardiseringsorganen ISO och IEC och som ITU, EBU och ETSI stödde sig på i sin standardisering av sändningssystem. Jag var själv inte involverad men nära arbetskamrater på televerket/Teracom var det.

Idel ädel förkortningar – men det var ofta samma specialister som uppträde i de olika organisationerna. Här skriver en alltför tidigt avliden svensk bildkodningsspecialist om ett annat intresse han hade. Tetris gillade han också.

Här en bild ur en bildsekvens, ”Mobile and Calendar” där tåget, bollen och kalenderbladet rörde sig och kameran följde tågets rörelse, som var en av sekvenser som ofta användes när bildkvaliteten bedömdes av en grupp försökspersoner som med diverse knep bedömts vara pålitliga;

Här (nederst) kan man se den rörliga sekvensen med markering av var det var ”svårkodat” e d. Jag har tyvärr ingen bild ur sekvensen ”Renata with Scarf” men här är hon själv med en grupp TV-ingenjörer i Turin för 24 år sedan. Då var även jag vacker ;-)

Tillbaka till DAB. Wikipediaartikeln (den på engelska) beskriver överlägsenheten när det gäller ”radioingenjörsetiska egenskaper” som frekvenseffektivitet, ekonomi och ljudkvalitet. DAB:s signal är exempelvis så modulerad och strukturerad att landets alla sändare kan gå på en och samma frekvens (när programinnehållet är identiskt, databit för databit) Vid flervägsutbredning (reflexer) samverkar de olika reflexerna och DAB är som gjort för mobil mottagning. Det är nästan inte klokt hur finurligt DAB är! Har jag förstått – jag har aldrig haft med DAB att göra egentligen.

DAB förhåller sig till FM som X2000 till ånglok. Tycks det mig.

Möjligen drar mottagarna (till att börja med) mer ström/batterier, kanske dubbelt så mycket. Möjligt är förstås att denna förbrukning kan vara större än sändarnas effektförbrukning. Men Teracom uppger i alla fall att sändningskostnaderna är en femtedel av de för FM.

Här ett ca 10 år gammalt exempel på med vilken ”grinighet” DAB bemöttes. Förbättringar har införts sedan dess bl a i form av DAB+ (När jag skriver DAB syftar jag på DAB+.) Adressaten av brevet, Leif Pagrotsky, hörde jag häromdagen och han argumenterade ännu i brevets anda.

DAB är det system som ”alla” satsar på i Europa och är inte något svenskt ”påhitt”. Folkpartiet påstod en tid att digital marksänd TV var ett påhitt av Marita Ulvskog, hon förtalas gärna ;-)

Här är en täckningskarta jag nog inte visat förr (lånad från Teracom). Man ser att signalen faktiskt når längre (ljusgrönt) vid mobil mottagning därför att då man antas ha en bättre antenn på sin bil än vid ”transportabla mottagare” inomhus, alltså med bara ett spröt från mottagarlådan som kan peta en i ögat eller trassla in sig i gullrankan ;-) Om jag fattat rätt:

Man ser att det inte handlar om uppmätt utan beräknad täckning. Det borde ha funkat hemma hos Eva men när jag stolt tog mig mottagaren dit fick jag tji.

Avslutningsvis. Virning eller ”wire-wrap” är ett sätt att förbinda komponenter i en radio i stället för med lödning och användes i bl a Evas Pioneermottagare men även på televerkets Radiolaboratorium på 70-talet där grunden lades för mobiltelefonin (som jag ser det). Där byggdes i hårdvara och virpistolerna gick varma. När vi sedan på 80-talet flyttade till det fina huset i Handen var det mjukvara som dominerade, men en man lödde (och möjligen virade) fortfarande av alla kanske 400 pärmbärare och ingenjörer i huset. En dag satt han och lödde och en brandsensor i taket aktiverades av löd-ångorna. Sas det. Det blev utrymning och trängsel i smala spiraltrappor, ett avbrott i vardagen. Vi stod sedan ute på gräsmattan och undrade vad det var frågan om. Kanske det var en avsiktlig utrymningsövning.

Han med lödkolven är en finurlig man, se berättelsen ”Jan Lings nyckelharpsfilmer”. Ett annat intresse sedan han enligt uppgift slängt allt som hörde till hans radioamatörverksamhet,”inte ens ett motstånd kvar” är detta. (Om den s k Schumann-resonansen kan läsas här.)

Man inser vilken liten strunt man är. Men jag överlevde tiden mellan skolan och pensioneringen, en svår tid enligt Red Top.

Avslutningsvis en bild av virstift.

Sudden

(Ett P.S om trafikregleringen på Hägerstensvägen tillagt 17 januari.)

Jag hade tänkt inleda denna text om hur jag tog mig fram ca 20 km (fågelvägen) på tvärsan i de södra förorterna till Stockholm med en spirituell anspelning på Odysseus irrfärder. Men jag fann ingen bra bild. Odysseus hade väl glömt att ange postnummer i sin adress. Men sökresultatet nedan, ett s k ”icke-svar”, som så ofta ändå var givande. På Tekniska Högskolans en matematikföreläsning lärde jag mig att ”7” ofta var ett bra svar ;-)

Förra vintern beskrev jag nog på bloggen hur jag inte klarade av att pulsa fram genom nysnön hem från affären (ca 300 meter). Jag hade svårt att hålla mig på benen och att komma framåt och därtill bidrog de speciella  s k ”massaj-skor” jag hade och som saknar hälklack. Jag blev för övrigt hjälpt hem av en man från Afrika, dock Västafrika. En vän uppmanade mig då att skaffa ordentliga kängor och rekommenderade en butik i sydvästra Stockholm som specialiserat sig på skor i stora storlekar, vilket jag behöver, vilket alltid försvårat mina skoinköp.

Det blev då inget av detta, men när jag häromdagen upplevde de första vinterproblemen, beslöt jag att nu ska jag väl göra slag i saken. Googlade och fann en butik, med annan adress men i samma trakter och det är säkert samma företag.

Kollade deras sajt och det fanns mycket att välja på och anvisningar om hur man väljer storlek, men jag fann det ändå säkrast att åka till ”butiken” för att kunna prova skorna. Den har visserligen öppet ganska sällan men lyckligtvis gavs en möjlighet efter bara 3 dagar. Jag tittade på kartor och ”street-views” på webben för att räkna ut vilken väg jag skulle ta. Här en street-view, dock från fel håll:

Jag fotograferade också av ett lämpligt kartutsnitt ur Eniros karta på webben och tog kameran med mig. Behöver jag säga att jag inte har någon GPS eller smart mobil. Ej heller printer.

Adressen till Grand Shoes är Torsten Alms Gata 5 (ej 6). Vem Torsten Alm var kan läsas om på Wikipedia; han var inte den Alm som var flottiljchef på F 18. Jag rekommenderar därtill även Wikipediaartikeln om Aspudden; en litet annorlunda stadsdel eller förort som ”förnyats”.

Aspudden ligger nära Västertorp där jag bodde i mina tonår. Jag besökte någon gång biografen Tärnan, som jag nu tyckte mig återse när jag hastigt for förbi, men det jag minns från i går stämmer inte med vad jag kan se på Wikipedia om biografen.

När jag var ung var det lättare att ta sig fram; det man inte hade i huvudet eller i form av detalj kartor fick man ha i benen. Man hade inne huvudet en översiktskarta som så att säga alltid ”gällde”. Senare har gator omvandlats till återvändsgator, degraderats eller stängts av för att begränsa trafiken till de boendes fromma (?) Syftet är förstås gott men framkomsten försvåras.

Jag har i modern tid någon enstaka gång varit åt Aspudden-hållet till och vet att området liksom angränsande områden som Västertorp och Hägerstensåsen förtätats vilket gör att jag nu måste jag lära mig vilka gamla vägar som inte längre fungerar.

Här nedan ses min anfartsväg, jag kom alltså söderifrån, från Älvsjö. I punkten markerad som ”1” bodde jag i tonåren, på idrottsplatsen till höger flög jag linstyrning och även Jetex någon gång. (Att snabbt komma fram till en Jetex-modell som i förtid hamnat på marken innebär en rejäl sprintrusning. Fast egentligen ganska meningslös för motorn gick väl bara i drygt 10 sekunder.) Jag skulle till ”2” i bildens högra övre del.

Man ser att jag snurrat runt ett par gånger; satsat på en något som var en återvändsgata. Jag anade att Hägerstensvägen (den ”börjar” vid frågetecknet) ej medgav genomfart, det fanns ett förbjudande vägmärke vid ”Axelsbergs torg”. Därav utflykten norröver; man kanske kunde ta sig fram ”längs stranden”. Den tidsangivvelse som fanns under skylten hann jag inte läsa/smälta. Jag valde därför som jag redan så smått planerat att ta mig upp på Hägerstensåsen och därifrån ta mig ned till Aspudden vilket lyckades efter någon miss. Efter ytterligen litet snurrande kom jag fram. Jag tittade på ”kamerakartan” någon gång.

Efter att ha gjort resan och när jag började skriva denna text hämtade jag (identiska) vägbeskrivningar från Hitta.se och Eniro. Undrar om GPS är bättre. Ordentliga omvägar rekommenderas och det är väl förbudsskylten vid Axelsbergs torg som spökar.  Men om jag fattat rätt gäller förbudet bara vissa tider.

Skoköpet gick bra, god service och man fick träna sin engelska/amerikanska, fast om jag valt rätt vet jag inte. Jag var redigt vilsen efter att där hemma ha letat i butikens utbud; man kunde söka på flera olika sätt och alla val verkade bra.  Nu efter köpet önskar jag mig litet elegantare kängor än de jag valde. Eller ”kom att välja” eller hur processen ska beskrivas:

Jag har redan två ”sportiga” par skor; det ena är massaj-dojorna. En gammal gubbe med käpp ska väl inte ha ”sportskor”!

Jag tog mig hem på litet ovana vägar; körde fel vid ett vägval så det blev onödigt långt. Stockholm Har växt med industriområden och förtätade och nya bostadsområden även åt sydväst. Sta´n känns obekvämt stor.

Lyckligtvis känns dock skorna bra på foten. Få se om de kommer överens med min bils pedaler; jag har problem med mina vanliga lågskor. De nya dojorna är av storlek 50 vilket låter väldigt stort när man är van vid att ha haft 45 eller 46, men längd och bredd är ungefär desamma som för mina vardagsskor. Som tonåring var jag generad för mina stora fötter och storlek 50 hade varit ”döden direkt”. Men de ser inte särskilt stora ut tycker jag. Och skonummer är inte alltid att lita på enligt skoaffären.

Sudden

P.S. Bilframkomligheten på Hägerstensvägen var litet förbryllande. På hemvägen från skoköpet tog jag denna väg västerut utan problem. Senare försökte jag via Google Street-View få grepp på hur infarten på vägen i östlig riktning vid Axelbergs torg var skyltad och fann då att den var skyltad som återvändsgata. Men bildens datum var 2010 eller så!

Ytterligare googling visar att man senare öppnat vägen utom under vissa tider på dygnet då en höj- och sänkbar ”pollare” används (i höjd med vid Örnsberg; minns ej denna). Tidigare fanns tydligen en avstängningsbom och en sådan såg jag när jag tog mig upp på Hägerstensåsen via Avgiftsvägen. Den såg helt manuell ut och jag undrade i mitt stilla sinne om en gubbe dagligen skickas ut för att öppna/stänga vissa tider. 

Tydligen har denna passage mellan Aspudden och Mälarhöjden stötts och blötts länge och känslorna har nog svallat. Själv tyckte jag att Eniros/Hitta.se köranvisning väldigt tydligt visade vad en ”miljöförbättring” innebär i ökad körkostnad, tidsförlust, ökade avgasutsläpp samt den psykiska stress som körning på E4:an med sin täta och snabba (eller stillastående) trafik innebär .

Litet läsning i ämnet som jag fann finns här och här. Ganska aktuella texter men det kan ju ha hänt saker senare.

För drygt två veckor fick jag besök av Eva Håkansson, känd genom kommenterar till min blogg. Jag berättade då om den stora nybyggnad ”Haningeterrassen” som planeras i Handens centrum i närheten. Bl a skall bussterminalen överdäckas och därför behövs ett provisorium några år. Under ett par månader har det provisoriebyggts utanför mitt tjäll och provisoriet togs i bruk någon vecka före jul. Vägen har breddats något för att medge uppställning av bussar ”som tar rast” m m.

Det hela märks faktiskt inte så mycket men Eva och jag tog en promenad med kamera för att kolla hur ändringarna var skyltade och bedöma hur en ovan resenär som anländer med pendeltåg skulle klara sig. Detta föranledde Eva att författa följande stycke som kan vara användbart som en lättsam kritik av lokaltrafikbolagets (SL) trafikantinformation eller som tips om en ”skandalartikel” för den lokala tidningen. (Som i allra senaste numret som kom just efter det bloggen skickats iväg har en artikel hur svårt det blir för bilisterna att parkera när bygget sätter igång. ”200 P-platser tas bort vid Centrum”.)

Jag välkomnar nu gästbloggaren Eva!

—————–

En lantis irrar i Handen eller Att sia i Handen

Jag är en stackars gammal kusin från landet. En dag under årets första dagar skulle jag besöka min käre kusin i Handen. Eftersom jag varit där ett par gånger tidigare, gick jag med raska steg från stationen mot busshållplatserna. Men vad?! Det är inte riktigt sig likt – inga skyltar för de olika busslinjerna. Fortsätter att gå och vänder mig om efter några meter. Då möts mina ögon, pliriga efter promenaden i den halvskumma gången, av detta, som verkligen satte myror i huvudet på mig.

Vad gör jag? Att spå i kaffesump har jag varit bra på, men inte att spå i handen. Dock vänder jag lydigt och går i riktning mot Bussterminal och Tågen. Men vad där – ingen hänvisning mot bussterminal! Vänder mig om några gånger i skumrasket och får syn på några lappar på en hissdörr.

Lika svåra att upptäcka som på denna bild, där blixten har stört. Och sen då? Läsa dem!! Gör ett tappert försök. Jag närmar mig dessa små lappar, slarvigt upptejpade. Belysning saknas, bokstäverna är små, små! Inte helt optimalt för en person i översta medelåldern. Här följer en närgången studie:

Går det att läsa? Nej!! Men kolla nästa bild:

Närmar mig – och ögonen börjar vänja sig vid bristen på ljus. Ja, ser man på – en linjeförteckning och även en schematisk karta!! Men förstår jag kartan? Nja, med tvekan. Noteras bör att denna sista bild är tagen med zoom. Så jag tar min rullväska och traskar de två hållplatserna till min kusins boning!

Jag, denna kusin från landet, är relativt resvan. Jag har inte irrat bort mig på någon av de stora flygplatserna. Jag klarar t.o.m. självincheckningen på Arlanda; det enda knepiga är att fästa ”etiketten” på resväskans handtag.

Så skärp er SL! Under ombyggnaden av Handenterminalen bör det finnas tydliga, stora och välupplysta hänvisningar hur man når samtliga busslinjer. Varje dag passerar säkert flera resenärer, som är i Handen för
första gången. Och de vill känna sig välkomna!

Uppsala 2015 01 12
Eva Håkansson

———-

Jag håller med Eva (som inte är kusin men som jag känt från mycket tidig barndom) att informationen var ganska så primitivt gjort. Själv besväras jag lyckligtvis inte. Jag åker sällan kommunalt och har efter 25 år ändå inte lärt mig linjenätet annat än någon enstaka linje såsom direktbussen till jobbet inne i stan som jag tog en gång för länge, länge sedan. Det tog dock tid att hitta en lämplig buss till bilverkstaden här i Handen, men lyckligtvis har jag nu en verkstad som kan fixa felen medans jag väntar. Eller också kan de inte repareras; när jag tycker kopplingen är feljusterad får jag höra att den ”justeras automatiskt” och ingen justering därför behövs ;-)

För säkerhets skull kollade vi senare vid en ny promenad upp om vi kanske missat något. Vi fann då att om pendeltågsspärrvakten händelsevis blir tillfrågad av en undrande resenär om hur man tar sig bussarna, kan hen hänvisa till en ny informationstavla på väggen fem meter bort:

Terminalen är nu så att säga är uppdelad på två men det får väl ändå sägas att informationen är begriplig, åtminstone för de intellektuellt spänstiga. Värre är det om man inte frågat, har missat tavlan och tagit sig upp till markplanet med de nya långa rulltrapporna till en gångtunnel som är det naturliga vägvalet, så möts man av övertäckta skyltar:

Det finns en orienteringsbild i högerkanten av bilden över Handens centrum men den visar den nu stängda bussterminalen. Tavlan är så fint gjord att det varit synd att ta bort den och den var väl inte ”SL:s bord” heller:

Men förbryllad kan man nog bli. Vi mötte i närheten av de nya terminalerna en person som frågade efter bussen till Svartbäcken eftersom hon börjat inse att hon nog inte var på riktigt rätt väg. Jag hoppas att våra anvisningar nu ledde henne rätt.

Vid ett annat tillfälle tog jag en närmast patetisk bild av ett utfläkt A4-stort infomationsflygblad uppsatt på en stor anslagstavla som var omöjlig att komma närmare än 7 meter eftersom området var gediget staketavspärrat.

På avstånd såg jag dock en man med en liten flicka i sällskap som lyckats ta sig igenom avspärrningen (som där bestod av ett simpelt plastsnöre som någon ryckt av) och stod och läste ett liknande flygblad på glaset till en bussregnskydd. Till min glädje såg jag dem två minuter senare komma raskt målmedvetet gående på rätt väg mot den nya hållplatsen. Informationen hade gått hem!

Nå, SL har säkert gjort så gott man kunnat göra ”på lokal nivå”, och jag har inte läst någon kritik i det lokala bladet som säkert informerat om ändringarna fast jag ärligt talat inte brytt mig. Viktigare är då att buss-entreprenören Keolis månar om sina förare och deras behov:

Enligt ett anslag på den nyuppförda ”pisserian”.

Eva och jag har också funnit att om man lyckas hitta rätt på SL:s webbsajt (inte allom förunnat) finns att läsa om bussterminalprovisoriet. Därtill har Haninge kommun en hel del om nybyggandet över och kring bussterminalen. ”Haningeterrassen” kallas bygget. Där finns mycket att njuta av för den läsare som uppskattar arkitekt- och stadsplanerar-poesi. Allt låter så fint men Handens centrum som varit rätt luftigt med bilparkeringar och gräsmattor blir alltmer kompakt stadslikt för varje år.

Till höger i bilden nedan syns den bussterminal som nu tjänat ut och till vänster i bilden,  nu några år gammal, ser man hur fria utrymmen fylls av huskroppar.

Sudden

Framför mig vid datorn hänger fyra bilder klippta från en segelflygkalender.

Ibland vänder jag på det hela och får då se fyra andra segelflygbilder. En slags årstidsväxling.

Short Nimbus uppe till höger hade måsvinge, vilket var vanligt i segelflygets början (syns även på den ombyggda Fafnir, en av Alexander Lippischs skapelser, nere till vänster) men ett lågvingat segelplan var mycket ovanligt. Antagligen var vitsen att kunna placera  den tillfälliga andra personen ombord (läraren eller passageraren) i planets tyngdpunkt ovanför vingbalken som nu inte kom i konflikt med lärarens axlar. Ett evigt problem som i Bergfalke löstes med vingens framåtsvepning. Eller som här.

Short Nimbus gjorde ingen succé. Dyr och tung och aerodynamiskt störde vingen stjärtpartiet trots att man jobbat med vingrotutfyllnaden. Mer läsning här.

Måsvingen var nog till för att få frigång till en ogästvänlig markyta om man landade ”ute”. Kanske fanns även en uppfattning om att planet blev ”stabilare” eller fick bättre flygegenskaper. Man nog tagit intryck från måsar och andra fåglar som var bra på att svänga och segla på uppvindar. Segelflygets klassiska olika utmärkelsetecknen visar måsvingen:

Modellflygare trodde länge på något som kan ses som raka motsatsen; ”vingöron” för segelmodeller eller uppåtvinklad yttervinge i stället för en enkel V-form. Kanske enklare att bygga. Själv tyckte jag en segelmodell blev stabilare i flykten ”på något sätt” och när jag vid 39 års ålder under sommarsemestern 1978 i Tyskland snodde ihop en leksak för mig och mina söner blev resultatet detta:

Verkligen retro! Ett minne från en tid då man ännu var ung och stark.

Konstruktörer av propellerplan har tillgripit omvänd måsvinge för att kunna korta landstället, något som var viktigare innan man började fälla in stället. Tror jag, och det finns väl även en tanke att man kan få en aerodynamiskt bättre övergång mellan kropp och vinge om de möts i rät vinkel. ”Wing fillets” är en konst har jag förstått när jag googlat och jag ger inget läsips. I alla fall är exemplen på ”knäckt vinge” många och exempel är Chance-Vought F4U Corsair, Klemm 35, Ju 87 m fl samt denna maskin:

Supermarines typ 224 blev det inget av, mycket p g a av att ångkylningen av motorn inte fungerade bra och prestanda var dåliga. RAF valde Gladiator istället! Men nästa försök från Mitchell på Supermarine lyckades bättre! Observera att i Flight har planet redan 1934 givits namnet Spitfire. Här är artikeln i Flight år 1934 . Den ”riktiga” Spitfire flög i mars 1936; utvecklingen gick fort på den tiden.

Själv har jag inte mycket att säga om Corsairen som många imponeras av (no names). Ett ”sent” propellerplan som användes i Koreakriget som attackplan. Den fanns i en sällsynt variant F2G under slutet av VK2 med P&W väldiga, 4360 kubiktum stora 4-stjärniga Wasp Major. Först med denna kraftiga motor med dess förnämliga kompressorautomatik kom det något klunsiga planet upp i riktig hög fart för racing . Med speciellt bränsle, vatteninsprutning och ett modifierat luftintag kunde man få ut 4000-4500 hkr vid racing. Men militären satsade på Grumman Bearcat som med en ”vanlig” R-2800 Double Wasp, som förresten hade sin premiär i den vanliga Corsairen F4U, kunde prestera mer än F2G.

Mer racer-Corsair-läsning här.

Egentligen så kom uppslaget till detta kåseri från Hayao Miyazakis animerade film ”Det blåser upp en vind”. Både filmskaparen samt den flygingenjör Jiro Horikoshi som där skildras med viss konstnärlig frihet verkar svaga för ”omvänd måsvinge” men förstås av olika skäl (verkar ha varit ”inne” när man ännu inte satsat på infällbart ställ). Här är omslaget till DVD-kassetten.

Prototypen till Horikoshis första lyckade typ hade sådan vinge, men i serieutförandet fick Mitsubishi A5M en planare vinge liksom den senare A6M, Zero ofta kallad,

Filmen rekommenderas; ”praktfull, varm och sorglig” skriver en recensent. Och ibland svår att hänga med i skulle jag, gamle gubbe, tillägga. Japan är så annorlunda. Men som flygnörd kan man fördjupa sig i vilka flygplantyper eller bilder Miyazaki inspirerats av. Klart och känt är att han gillar Gianno Capronis plan (han kallar föresten sin studio ”Ghibli” som var en benämning på ett Caproni-plan) samt Stockholm och Visbys stadsmiljöer, något man kan se i en av hans filmer.

Reklamtrailer här.

Sudden

Jag satte först upp titeln ”En flygtok kåserar vidare – elaka småpojkar blir sura gubbar, litet om räknestickor samt V-och W-form” men fann som vanligt att jag svävade iväg – allt rymdes inte. Men så heter min blogg som den gör också.

Mina bloggningar för mig mig ofta tillbaka till gångna tider, får mig att minnas. Kontakten med Eva har också gett mig ny insikt om personer och annat i min barndom. Om hur det faktiskt var och om detaljer jag glömt.

Men i mitt eget minne lever ändå sandlåde-händelser och andra konflikter och besvikelser inte minst i småskolan kvar, och de återfinns löjligt lika i dagens webbforum och andra sociala sammanhang. Även jag är mig väldigt lik. Så lik att jag ibland blir full i skratt.

Så mycket går bakåt idag tycker jag. Man är ju uppvuxen i efterkrigstiden framstegsoptimism. Eller är det kanske jag som tappat orken. Så många sitter fast i kadaverdisciplinidealet och major Björklund är tyvärr inte ensam  – håll dig till ämnet, res dig upp ur bänken, svara konkret på lärarens/forumfrågarens fråga och sätt dig så. Man hör stolskrapet. Tänk och tyck för f-n inte själv. Hur djupt kan FP falla? En gång ett bra parti för dem som ville litet mer.

Det krigas och smutskastas, sprids rykten.

Den partiledare i Alliansen som förefaller mig mest normal (nå den nya damen i M kanske är OK) är Göran Hägglund (som jag just nu hör ska avgå!). Trots att hans parti står för en del osmakliga ståndpunkter, men vem kan gilla ett parti till 100 %. Kompromisser måste till. Häromdagen bläddrade jag förresten i ett väntrum i ett kristet nyhetsblad från Smålands Jerusalem. Jag blev paff över att en sådan syn på och upplevelse av världen fortfarande förekom. Man ska nog inte bara läsa DN eller följa SVT och TV4 – men det har man ju länge insett…

Ja, vad vi strävar efter är inte lätt att bestämma sig för.

Att tänka fritt är stort men tänka rätt är större sägs det i Uppsala. En omdiskuterat motto. Vad menade Thorild?

Här ett foto ur familjealbumet som Eva nu kunnat ge mig många nya detaljer kring. Att det var min mor, jag själv och Evas far Gösta med näsduk (?) på huvudet förstod jag redan tidigare men själva platsen, vilken var den? Finns andra ”oförklarliga”bilder därifrån i albumet.

Det fanns skoj solskydd på huvudet förr, det ser man på bilder bl a från tyskt 30-tals segelflyghistoria där min löjliga kalott med snopp också förekommer.

Bilden är ”lånad” någonstans ifrån. Planet är Alexander Lippischs eleganta skapelse Fafnir med sin högst skräddarsydda cockpit (för Günther Groenhoff). Jag letade länge efter en bild av Lippisch själv eller Hans Jacobs med sådan kalott som jag visste jag hade någonstans i bokhyllan/datorn och fann den till sist i Georg Brüttings bok ”Die Geschichte des Segelfluges” (Motorbuch Verlag Stuttgart 1972). Ett klipp ur en bild från 1928 på sidan 83:

Längst till höger ser man Hans Jacobs, mannen bakom Weihe och Olympia och till vänster om honom ser vi Alexander Lippisch (med lätt intensiv blick?), konstruktör av många tidiga raffinerade segelflygplan, Me 163 samt fader till deltavingen. Utan Lippisch, ingen Saab Draken. Man måste säga att Saab väl förvaltat arvet genom Draken, Viggen och Gripen.

Här är hela sidan i Brüttings bok som är segelflyghistoriskt intressant.

På ”min tid” skulle man alltid ha något solskyddande på skulten i vår segelflygklubb. Det låg alltid någon enkel ”cap” från ”Lantmännen” e d i kartfickan. Tvättades kanske en gång om året och man tvekade att dra den på sig. Jag tänker på det när jag ser bilder från idag av barhuvade piloter i solgasset under en välvd huv.

För övrigt är jag nog inte jag är ensam i min generation om uppfattningen att basker är ett smått löjligt plagg även om det senare blivit en militär symbol för tuffhet.

Det får räcka för idag. Om någon vill läsa något bra om räknestickor rekommenderar jag David Nessles blogg.

En kommentar till Nessles blogg leder till denna grej som var helt okänd för mig men tydligen vanlig i vissa kretsar!

Sudden

Ännu efter nästan 500 bloggar är det ett problem med de ytterligare data man finner under skrivandet och att man inte kan få med allt man planerat i ett och samma inlägg. Visst ska man sträva efter ett mål men själva färden dit är mitt egentliga utbyte av skrivandet. Man hittar ju mycket skoj på vägen ;-)

De senaste veckorna har jag tittat på två av den förnämlige japanske filmanimatören Hyao Miyazakis filmer. Han har blick för flygplans former och inte minst de speciella plan som byggdes för att erövra vandringspokalen Schneider Trophy 1913-1931. Ett pris som sattes upp av den franske vapenfabrikören Jacques Schneider för att främja utvecklingen av långväga flygtrafik, som förutsattes ske med sjöflygplan, men tävlingarna blev snart rena hastighetstävlingar. En pokal som britterna till sist erövrade, något de blev mäkta stolta över.  Det sägs att det visade vägen mot Spitfire-jaktplanet, fast det gällde väl främst motorn. Rolls-Royce Griffon sägs bygga på den s k R-motorn mer än vad Spittens Merlin gjorde.

I övrigt blev racerplanen snart mycket svårflugna monster, googla på exempelvis Piaggio P.7 eller Savoia S.65! Här ses en italiensk supermotor (bestående av två sammankopplade Fiat V-12) som visades på en luftfartsutställning i Ostermans marmorhallar 1934. Ställbara propellrar fanns ännu inte, planen krävde långa startsträckor och var nog så knepiga att hantera, även om den brittiske lagledaren Wing Commander A.H. Orlebar här ville visa att det är inget problem för en riktig karl. Mycken wire-stagning användes för man kunde ännu inte konstruera tunna fladderfria fribärande vingar. De såg ju imponerande ut som man kan se på denna Youtube-video från 127 års tävlingar, ”rasrena”, med sin strömlinjeform och kluriga kylare men var i många tekniska avseenden primitiva. Inte minst var de obekväma. Show och spektakel – och propaganda. Youtube har många journalfilmer från tävlingarna där man bl a kan få höra starka V-12:or och se stora publikmassor. Ett exempel här från 1929.

Världsrekordet för kolvmotordrivna sjöflygplan på 709 km/h, som sattes 1934 av Francesco Agello med Macchi M.72, står sig ännu. Rätt bra, två år senare räckte 610 km/h för tysken Hermann Wurster att med en Bf 109 med specialmotor ta rekordet för landflygplan. Här är några rekord genom tiderna.

I sin film ”Porco Rosso” har Miyazaki utgått från Macchi M.33 vill jag påstå men fabulerat rätt fritt. M.33 såg ut så här

M.33 hade slitna amerikanska motorer och misslyckades i Baltimore 1925 och vingfladder var ett problem, något engelsmännen också fick erfara med sina konstruktioner. Kylarna på motorgondolens sidor var av en äldre, mindre effektiv typ. Men annars var M.33 elegant och aerodynamiskt ren. Den var för övrigt den sista flygbåten i Schneidertävlingarna.

Det finns mycket att läsa och se på webben om Miyazakis filmer och även flygplan. Jag upptäckte då att planet påstås vara en Savoia S.21 och suckade, allt jag skrivit måste ändrats radikalt. Men så läste jag litet till och fann att Savoia-beteckningen var påhittad. Den har visserligen funnits men den riktiga S.21 såg helt annorlunda ut! Den var förresten mycket svårflugen och det var bara en pilot, Guido Janello, som kunde flyga den. När han blev sjuk kunde Italien inte ställa upp i 1921 års tävling.

Miyazaki ”skapade” alltså planet för filmen ”Porco Rosso”, som Wikipedia ”utförligt recenserat”. Han fick även tillfälle att visa andra härliga flygplanstyper/fantasier. Man kan roa sig att försöka finna förebilderna:

Också en elegant maskin; fribärande vinge men med en pilform som senare (av tyngdpunktsskäl) förekom i en senare italiensk Schneidermaskin, Macchi M.52. Jag föreställer mig Miayzaki föll för pilvingen men var han fått den skojiga anslutningen av sidrodret till kroppen vet jag inte (något för googlare/bibliofiler att finna ut). Man kan skåda filmarens skapelse på Youtube ur olika vinklar.

Nedan (den verkliga) M.52:

Det har gjorts flygande modeller av planen samt även någon fullskalereplika men med mindre motor som man ser på nedanstående jämförande bilder av Supermarine S.6 1929 vid Calshot och en (senare kraschad) replika av S.5R på samma plats 1976. Bilderna är hämtade ur en bok redigerad av David Moldon,”The Schneider Trophy Contest 1913-1931″, utgiven till 50-årsminnet av den brittiska segern. Jag köpte boken i maj 1982 på Science Museum i London där vinnarplanet och själva den åbäkiga trofén nu finns.

En av pärlorna på min barndoms bibliotek i Årsta folkskola var Allhems ”Snabbare än ljudet” av Charles Birch-Iensen. Där läste jag som liten parvel om Schneider Trophy-tävlingarna och lärde mig namn som Orlebar, Waghorn, Boothman, Kinkead, Stainforth, Agello, Dal Molin och Doolittle.

Och så lady Houston som donerade pengar så att Storbritannien kunde fortsatt delta i tävlingen. Jag minns namnet men först nu läser jag om hennes liv. Oj! Här nedan en bild som jag såg i min barndom i Birch-Iensens bok, då bara en rik tant som en stilig officer hälsar artigt på. Nu återfann jag den i min dator, avplåtad för flera år sedan. Notera den vilsna hunden:

Upptäckte nu bilden i min dator.

Man talar ibland om evenemangen 1913-1931 som ”Schneider Cup”, men detta var egentligen ett tidigare uppsatt flygpris av herr Schneider (som visst blev rätt fattig när VK1 upphörde.).

Nedan ett uppslag ur Birch-Iensens bok med hans talande bildtexter. Omdömet om Jimmy Doolittle stämmer bra med den amerikanske flygaren ”Curtis” i Porco Rosso.

Sudden

Det är svårt att komma igång med något för bloggen. Jag ”måste” dessutom innan arkivering/soppåsen hinna läsa de tidskrifter som samlats det senaste halvåret som Språktidningen, Forskning och Framsteg, The Aeroplane, Nostalgia m m liknande förutom annat mer samhällstillvänt.

Språktidningen finner jag tung, jag är inte språkvetare men har lärt mig att det finns många fler ordklasser, satsdelar och annat grejs än man minns från skolan. Samt att andra språk funkar annorlunda. Inte för att jag fattar så mycket, vilket gör tidningen rätt tung, men jag inser att man bör vara ödmjuk inför de konstigheter man möter i dagens svenska skriven/talad av folk som har hört och kan annat.

Länge retade jag mig på att även de finaste skribenter böjde ordet ”medium” på ett annat sätt än vad språkvårdarna föreslog och vad Svenska Akademiens ordlista föreslog. Jag köpte den eftersom en mer skrivmedvetnen person på SFF forum tyckte det vore en bra sak för mig att ha. Han hade väl inga speciella invändningar mot mitt språk; snarast tvärtom, visade det sig i ”bataljen” i slutet av 2009, men han var noga med språket.

Det enda jag nu under mer än fem års tid använt denna bibba till är att kolla vad som sägs om ”medium”. Nå, själva förordet var intressant med sina principiella funderingar:

Första användningen 1) innebär no frills och man ska glatt böja äkta svenskt Men nu har jag i några års tid i de finaste medier (häpp!) sett att ordet behandlas annorlunda, ungefär som ”information”. Till sist har så språkvårdarna gett upp enligt Språktidningen nr 5, juni 2014:

Notisen är inte helt lätt att förstå för man vill väl inte rakt av erkänna nederlaget.

Språkets behandling och ords uttal växer starka känslor. Nedanstående ur samma nummer 5/2014 av Språktidningen är väl på gränsen till ”hets mot folkgrupp” tycker en Fjollträskare som jag:

Om vi inte kan stå ut med hur ord uttalas av andra invånare, hur ska vi då stå ut med invandrade etniska gupper med andra vanor och föreställningar som judar och muslimer. De förra har ju levt länge här men tydliga tecken finns på att de inte assimilerats/trivs. Kanske av de flesta pursvenskar men så gör de gärna bort sig hela tiden.

Ack ja, det är inte lätt. För över 25 år sedan köpte jag denna bok som jag läste och sedan i detaljer och resonemang glömt. Redan då insåg ju många vad som var på gång, inte bara författaren.

George Bush d y blev hånad för att han valde ordet ”korståg” för sitt anfall mot Irak men det var nog ändå rätt ord. Att han och USA sedan inte lyckats särskilt väl, ja det är minsann ett problem om än inte oväntat.

För att avsluta med en rar bild ur Språktidningen 5/2014.

Matte var ju ett svårt ämne för många, även för mig. Hur kommer det sig egentligen?

Sudden

Senast gav jag exempel från ”Språktidningen” om den irritation vissa språkbruk kan väcka. Eller faktiska problem. En notis i tidningen (nr 5/2014) som jag glömde eller som inte riktigt passade in var denna:

Jag har själv vid läsning förbryllats en gång. Har fartyget en dieselmotor eller inte? Nej ångpannan eldas med ”diesel” varmed avses ett oljebaserat bränsle av någon kvalitet. ”Diesel” är alltså beteckning både på ett bränsle samtidigt som en benämning av kolvmotor enligt Rudolf Diesels princip. Googling visade att ordet ”diesel” nu tydligen var en accepterad bränslebenämning, exempelvis i körkortsundervisningen och hos Trafikverket. Sedan finns en mer professionell terminologi kring olika varianter av denna art av bränsle och andra liknande bränslen.

Jag kommer att tänka på höstlig utfärd 2001 med S/S Stockholm längs Stockholms stränder och de industriminnen man kan studera där. En ”Tema-kryssning” i Tekniska museets Vänförenings regi. Men det jag minns, ja det minns jag genom de foton jag tog med en primitiv digitalkamera.

Jag tror platsen är Vinterviken nära Gröndal, där Alfred Nobel tillverkade sprängmedel. Det finns förstås bättre bilder av fartyget (se exemplevis länkarna nedan) men bilden ger en speciell stämning. Det var en vindstilla dunkel 20 september 2001 med duggregn.

S/S står ju för ”steamship” (engelsmän använder gärna snedstreck i förkortningar) och fartyget har förstås en ångmaskin men numera därtill även dieslar för framdrivning! Men jag är ganska säker på att det är en entusisastisk maskinists beskrivning av ångmaskinen som vi teknik-nördar lyssnar på. Så ser inte moderna Volvo-Penta dieslar ut och de har förvisats till ett särskilt maskinrum!

Jag tror inte ”Rye oil” har med sädesslaget råg att göra. Oljepannan (från Kalifornien!) och maskintelegrafen ser ut att ha varit med från 1900 kallt men fartyget sjösattes1931; Chadburn’s är ett känt fabrikat. Fartyget har en intressant historia, har tjänstgjort i olika roller och på olika platser. Det lär en gång ha backat hela vägen mellan fastlandet och Öland genom en isränna, det tjänstgjorde i drygt 20 år där som postångare. Det har byggts om, bl a förlängts som är tydligt här, fått dieslar i tillägg, och finns nu hos Strömma kanal-bolaget, Kungl. hovleverantör, i Stockholm.

Som man ser nedan är allt inte ”äkta vara” men vad gör man inte för att hålla skenet (ångan) uppe:

Mer om fartyget och speciellt dess matsal kan ses hos bolaget AB Strömma kanal. (Nå, företagsnamnet är längre och säkert genom tiderna vaierande.) Fartygets brokiga historia som postångare (S/S Öland), stabsfartyg i finska marinen (Korsholm III) , finlandsfärja m  fl öden innan det still sist räddades skildras i punktform här.

Fartyget är faktiskt sjösatt så sent som 1931. Strömma kanal ser henne som en slags större 30-tals skärgårdsbåt som används för ”utfärder” i skärgården. Jag har förresten svaga minnen från sent 40-tal av en längre resa längs Upplandskusten, men knappast så långt som Öregrund-Stockholm. Det har senare gjorts försök med kust-rutter på ostkusten och ett försök ska det bli i sommar på sträckan Nynäshamn-Arholma.

Några klipp ur en DN-artikel i december 1999 om S/S Stockholm:

”Vi har lagt ner åtskilliga miljoner på att bevara ångmaskineriet, som vi kommer att använda vissa trafikperioder. Hade vi varit hänvisade till endast ångdrift hade vi aldrig fått ekonomi på det här projektet. Det hade krävt så mycket maskinpersonal att alternativet hade varit att fartyget sannolikt aldrig blivit renoverat, säger Alf Norgren <driftschef på rederiet>”.

Det är alltså inte ång-tekniken i sig som kostar, det är den maskinist som tydligen behövs för sköta maskinen och verkställa orderna via maskintelegrafen från kommandobryggan. (Här maskintelegrafer på ett annat fartyg.)

Vidare i DN: ”Stockholm” får två stycken 550 hästkrafters Volvo-Pentadieslar i ett särskilt maskinrum akteröver. Via en samlingsväxel driver de ångmaskinens propelleraxel. En koppling mellan ångmaskinen och axeln gör att ångmaskinen kopplas bort vid dieseldrift.”

S/S Stockholm renoverades grundligt i slutet av 90-talet på Tjörnvarvet i Rönnäng.  Där beskrivs ombyggnads- och renoveringsåtgärderna.

Sudden

(Tillägg 8 mars om luftskeppet Akron och dess olycka vid försöket att flyga över Atlanten 1912.)

Nyligen dök det upp en fråga på SFF forum om tidiga flygningar över Atlanten och bl a jag skrev några inlägg med tips om se/läsvärda sajter.

Lindbergh har av någon som räknat noga befunnits vara den 67:e som tog sig över Atlanten genom luften. Frågan om vem som var först är dock fullt av slamkrypare och andra antal har nämnts, men L var först att klara detta solo och utan mellanlandning. Och därtill på just sträckan New York-Paris som är betydligt längre än sträckan New Foundland -Irland. Som dock godkänns av flyghistorikerna som vill lyfta fram Alcock och Brown.

Lindbergh och hans finansiärer ville vinna Orteig-priset som inte hade så många detaljerade krav. Men det gällde sträckan New York – Paris non-stop och man skulle vara av rätt nationalitet, alltså ha tillhört den vinnande sidan i VK1  ”Allied” är ordet som använts. Svensk kunde man antagligen inte få ha varit.

Två luftskepp med sina besättningar tog sig över före Lindbergh, och därför är han bara den 67:e. Luftskeppen gjorde t.o.r. resor och de ombordvarande har kanske räknats dubbelt. Några personer byttes visst ut och jag tror det fanns en tjuvpassagerare med en gång.

Det jag tycker är intressant är själva drömmen/ambitionen att ta sig över och alla misslyckade försök, där många fick plikta med sina liv. Även långt efter Lindberghs flygning. Det framgår av denna karta över ballongförsök, alla utom ett i ”vår tid”, enligt en artikel från National Geographic:

Notera försöket att flyga från öst till väst, då förstås på sydligare breddgrader.

Tyvärr finns det några fel i kartan, som är lånad från ”National Geographic” och det kan finnas andra fel i artikeln som jag inte läst så noga. Men kartan är ändå illustrativ, även om flygningarna inte är ”tidiga”. I varje fall är den dekorativ tycker jag.

Se även denna lista och denna.

Rätt så seriöst verkar Wellmans försök 1910 med luftskeppet ”America” ha varit, men det misslyckades. Först hade han försökt nå Nordpolen som Andrée några få år tidigare misslyckats med och vars öde då ännu var okänt men trots ihärdiga försök ville det sig inte. Så blev det 1910 ett misslyckat Atlant-försök, lyckligtvis utan livs förlust. Även luftskeppskatten räddades även om Wellmans kompanjon, fotografen Melvin Vaniman sägs ha haft besvär med katten.

Vaniman omkom i en luftskeppsolycka 1912 i Atlantic City inför publik med Goodyears första luftskepp Akron (det namnet har burits av tre skepp, som alla fick ett olyckligt slut). Vaniman och hans besättning, totalt 5 man, hade startat för ett försök att nå Europa.

Det första lyckade luftskeppspassagen över Atlanten skedde 1919 med ett brittiskt luftskepp, några månader efter Alcock och Browns flygning med en Vickers Vimy.

Redan på 1840-talet uttalade sig den brittiske ballongpionjären Charles Green om möjligheten att ta sig över Atlanten i ballong och 1873 gjorde W H Donaldson med två medföljare ett misslyckat försök med ballongen ”New Graphic”. De hade kommit 73 km när ett åskväder stoppade färden.

Jag misstänker att det inte var så välplanerat även om det var välannonserat. Donaldson ville försöka igen men som det någonstans sägs: With the onset of the U.S. Civil War, he put thoughts of an Atlantic voyage aside and joined the Union army, which may have saved him from drowning in the Atlantic. Han drunknade dock ändå ett par år senare i en ballongolycka över Lake Michigan. Så kan det gå för en man med våghalsiga idéer eller som det sägs om honom He was known as much for his failures as his successes.

Det finns mycket om dennae våghals att googla sig fram till. Här en bild jag hittade här:

Även motorflygare ”i vår tid” har omkommit eller havererat men räddats. Exil-dalmasen Carl Backman försvann i maj 1939 med ett ganska litet plan (90 hkr).

Man hade tänt landningsljusen  i Rommehed men väntan var förgäves. Två klipp från SFF Kronologi som jag en gång författade:

1939, 16 maj: Den 27-årige Carl Backman, en svenskamerikan med rötter i Dalarna, startar med en liten Monocoupe 90A från Gander på New Foundland med Sverige som mål. Han försvann dock och planet har aldrig återfunnits.(Not46)

Not 46: I SFT nr 3 för 1991 har Gunnar Bandell berättat kring Carl Backmans misslyckade försök att flyga över Atlanten. Backman hade meddelat att han efter mellanlandning i England skulle fortsätta mot Rommehed. Där ordnade man med fotogenlampor i mängd eftersom landningen nog skulle ske i mörker…

Litet bättre hade det några år tidigare gått för Kurt Björkvall. Enligt SFF Kronologi:

1936, 6 oktober: Kurt Björkvall startar från Floyd Bennet Field i USA i avsikt att nå Bromma flygplats. Björkvall flög en enmotorig Bellanca CH-400W Pacemaker, SE-AFG. Han tvingades dock ned i Atlanten utanför Irlands kust p.g.a. propellerfel och räddades av en fransk trålare, Imbrim. Han startade senare företaget Björkvallsflyg 1939 och ett av bolagets plan, en Waco registrerad SE-AHM, fick namnet ”Imbrim”. Björkvall omkom vid en sprängningsolycka på F 6 i Karlsborg 30 maj 1940.

Åtminstone ytterligare ett av Björkvallsflygs plan kom att förses med den lyckobringande texten ”Imbrim”,här SE-AFM, medan detta nog är SE-AHM, med annorlunda motorkåpa och målning än -AFM.

”Imbrim” förefaller vara något slag av lom eller dykand. Följande kunde man läsa i en fransk dagstidning. Le Petit Parisien, som jag fann på webben:

Le raid aérien New-York-Stockholm

LE SUEDOIS KURT BJORKVALL
A ÉTÉ RECUEILLI

PAR UN CHALUTIER FRANÇAIS

PRÈS DES COTES D’IRLANDE

LcrnàvèSt 7 octobre idêp. Petit Paris.)
Le ministère de l’Air a reçu cette nuit
un message annonçant que l’aviateur
auédoi s Kurt Bjorkvall, parti hîer de
Ne w^ York à destination de Stockholm,
a été recueilli cette nult par Je chalu-
tier français tr/ibrin en un point situé
dnii? l’Atlantique par 53. 25 de latitude
nord et 11″ 55 de longitude ouest, soit
près de la côte sud-cueat irlandaise.
L’Imbrin, d’un jaugeage de 339 tonnes,
a pour port d’attache la Rochelle.
Le sauvetage a eu lieu à 20 h. 45,

Här en avbildning av en annan fransk tidningssida:

Man lär sig mycket genom att försöka svara på frågor på SFF forum. Även om man inte kommit fram till det svar som önskades.

Sudden