Minus 7 grader nu på morgonen här i Handen, och min termometer sitter ändå väl skyddad av ett balkongtak ovanför! Barnen rutschar utför den lilla kullen, same procedure as every year. Bilens startmotor har låtit litet tveksam de senaste dagarna. Men 30 juni såg det ut så här.

Det börjar bli litet fart nu när allt fler inser att det nog är något fel i IPCC:s idé om människoorsakade växthusgaser. Fakta stämmer helt enkelt inte och IPCC:s ”planer” strider därtill så direkt mot alla andras planering för framtiden. Så läs sajter som denna och denna istället för drapor av Björn Wiman. Inget ont om ”icke-ingenjörer” men någon måtta måste det vara på svamlet! Även om journalister nu måste locka och roa sina läsare mer än att använda sina kunskaper och omdöme om världen och människorna.

Ibland får jag tanken att idén om växthusgaser är Svante Arrhenius planerade hämnd för att han på visst akademiskt håll mötte motstånd. Förresten är den stridbara Agnes Wold hans dotterdotter. Det kanske ligger i släkten…

Igår (eller i förrgår) falsklarmade mitt s k trygghetslarm hela tre gånger. Eva var ensam i min våning och blev orolig när hon ”hörde röster”. Hon går ut i trapphuset och jag är just på väg att stiga in. Hon berättar och så ringer min mobil – larmoperatören. Jag hade haft larmknappen på mig när jag var ”ute på stan” (vilket man inte ska) men även om jag kommit åt knappen, funkar inte radioförbindelsen larmknapp – larmlådan på fönsterbrädan  på större avstånd. Har inte hittat pågot tekniskt om de aktuella larmsystem. Befarar att det är en litet ”stökig marknad”.

Det kom en tredje samtal från larmoperatören. De är alltid trevligt lättsamma och har ett standardiserat sätt att kommunicera. Måste vara ett på sitt sätt påfrestande jobb. Undrar hur ofta de får höra att deras anrop varit oberättigat. Jag var en aning sarkastisk, vi satt åt åt.

I princip kan ju operatören avlyssna min lägenhet. Man kanske skulle ha bakgrundsmusik ständigt snurrande.

Jag har nu börjat med att lägga ifrån mig larmknappen som man bör bära på handleden när man är hemma. Jag kan ju några gånger ha råkat komma åt den (det har varit ett falskanrop tidigare). Av bilden nedan ser man att knappen sitter någon millimeter försänkt, och det ger väl ett visst skydd. Man är ju road av att undersöka den men…

Jag börjar sakta lära mig hur landstingets Sjuktransporttjänst funkar. Jag måste ju ha godkänt av ”någon” för att resa (något som inte står i bruksanvsningen!) Bad om tillstånd för en resa men man gav mig 10 på raken. ”Enklast så” sa sköterskan. Men tydligen måste jag åka till just den plats dit resan bokats. Nu hade de två ställen på Södersjukhuset som var aktuella samma adress så det gick bra. Nå, chauffören som hämtade mig inne i sjukhuset (jag orkade nästan inte gå med bara käpp; hade röntgats på fastande mage) klagade att han inte nått min mobil. Jag skyllde på de tjocka sjukhusväggarna.

Kanske det är min artros som gör mig så trött i benen.

I mitt senaste inlägg hade jag några dåligt skannade dokument som hade med min far att göra. Tog fram dem för att ev. göra en bättre skanning men det var inte möjligt fann jag. Men jag hittade fler dokument som min bror och jag tog hand om nära våra föräldrar gick bort 1995, vid olika tillfällen (83 år gamla). Jag skrev att min far var duktig på att måla och teckna och här kommer några verk:

Jag har inte förstått vilken ålder som kan utläsas av skolklassbeteckningen. Pappa bodde redan under terminerna i de tidiga tonåren inackorderad i staden Askersund, ca 15 km från hemmet i Bastedalen.

Här ovan ”en studie i kakel” och några mer grafiska saker. Båtskrovet är fint tecknat men jag tyvärr inte överens med vad är speglingar i vattenytan e d.

Här ett Ex-Libris. Sjöfart och fiske var stort på Vättern ”på Pappas tid”, och tegelbruket i Bastedalen hade en stor brygga. Sand sögs upp från sjöbotten upp på pråmar och användes vid tegelbruket. Hargebönderna (kring Bastedalen) hade tidigare s k ”råbockar” och fraktade kalksten och annat över hela den långa sjön.

Här nedan är några skisser som han gjorde de sista dagarna i livet. Kanske de var avsedda att ingå i brev, de känns för mig litet ovanliga. Men det var förstås mycket man inte talade om hos oss. Eller om jag inte lyssnade. Han var mer ”social” än jag märkte.

Pappa korresponderade förstås även brevledes med andra sändaramatörer, förde loggböcker o d. Han tecknade även ned sina tankar om sin och och inte minst sin hustrus sjukdom. Mamma avled drygt två månader senare, den 4 maj 1995; jag vakade hela natten och döden kom omärkligt.

Till vänster i bilden ser man några sändaramatöranrop, jag har i stort kunnat identifiera dem.

Här är ett påbörjat korsord en vecka innan han avled den 24 februari, Jag hade övernattat i hans rum på sjukhuset i Motala, vårstormblåsigt och gråa moln.  For så till Askersund och hämtade Mamma som vistades på ett tillfälligt vårdboende (de förberedde en flytt till en bostad inne i Askersund) och skjutsade henne till Motala.

Här några minnesord i sändaramatörernas tidning:

Kan Karl-Arne Blom ha skrivit dem?

Pappa var klar i huvudet fram till sista dygnet då vi besökte honom på sjukhuset i Motala. En släkting misstänkte att något gått snett med syrgasen. Han var nu suddig och orolig i sina tankar, något jag aldrig upplevt förut hos honom. Han ville jag skulle ta leta fram några ”viktiga” men för mig helt okända papper i en byrålåda. I närvaro av sin hustru, mig och min mellanson dog han plötsligt ”knall och fall” i sin säng, ja det hördes en smäll tyckte jag!

Några år tidigare hade jag märkt att hans huvudräkning inte längre var som förr, jag var nu nästan snabbare. Alltid något där jag kan mäta mig med honom tänkte jag. Det gällde att räkna ut hur många plåtar som behövdes till båtskjulets tak. Här är skjulet fotograferat 2009, d v s 14 år sedan mina föräldrar ägde huset. Det används nu av någon granne men jag var för lat att transportera bort skrovet till vår OK-jolle 586. Köpt halvfärdigt från Alvars båtar (Alvarbåtar) i Norrköping. När Alvar kom med det halvfärdiga bygget var han yngre! Sedan drog vi själva glasfiberväv över och fixade en hel del annat som var köparens sak..

Kanske någon vill göra något med skrovet, fast viktiga delar orkade vi slänga!

Jag hade då sedan länge tillsammans med min bror fått huset som gåva även om Mamma och Pappa bodde där och skötte huset som om det var deras. Jag hyrde nu ut det ett par år. Men att vara hyresvärd är inte min grej. Från början var det brorsan som intresserad att ta över huset, men så etablerade han sig i ett nyköpt utvecklingsbart hus på Gotland och jag tog över litet motvilligt. Ett så fint hus som mina föräldrar lagt ned så mycken möda att sätta i stånd gav jag upp. Illa gjort av en äldste son!

Min kusin inne i Askersund kände en mäklare och så ordnades försäljningen utan någon större insats från min sida. Idag skulle jag inte orkat med huset ensam. Trappa till övervåningen, stor trädgård, lantligt och fint, så gott som strandtomt, och bara 13 km till staden. Kusiner till mig finns i närheten som var till stor hjälp för Mamma och Pappa under deras sista år.

Huset står kvar men är ju inte så stilrent tillbyggt så att säga, och folk på landet har råd med husvagn, flera bilar, barn m fl prylar och stök så jag väljer en bild från 1980! Notera sändaramatörantennen, en Quad säger jag men den har nog andra namn också!

Ja, långt blev det och under några minuter trodde jag jag hade förlorat allt jag gjort men lyckades fixa saken. Puh! Jag börjar allt bli gammal  ändå!

Sudden

Ruskväder. Personligheten och FB-vännen, seriesamlaren, modellbyggaren m m Jens Lindell i Norrköping klagar över papperskassars svagheter i regnväder på FB. Själv har jag hållit liv i några ICA-papperskassar med ett övermått av gaffatejp o d som jag haft liggande. Dagens miljö-bättre papperskassar verkar inte vara så starka.

Eva berättade att ett av hennes uppdrag när hon i sin ungdom praktiserade på ett pappersbruk var att analysera papperet i de kassar som brukets ingenjörer plockade hem från sin utlandsresors varuinköp, en slags industrispionage. Det finns många slags papper har jag förstått. Eva var visserligen latinare men blev naturvetenskapare för att arbeta i ett labb (eller trilla piller på apotek) var roligt fann hon.

Häromdagen var det halt och mycket blåsigt. Jag tog mig möda fram med min rullator, en passerande bilist såg mina kamp och klev ur sin bil och hjälpte till, något förebrående mig, och i nästa lilla backe var det en stadig mötande man som höll emot. Jag vet att om jag faller kan jag ha löjligt svårt att ta mig upp. Jag läste förresten igår att man på KTH har tittat på möjligheten att förse en rullator med en ”lyftkran”. En rullator har litet dåliga ”vägenskaper”, den blir lätt jazzig och nyckfull och passar bäst på mycket släta ytor och den rullar lätt iväg från en, t ex när jag ska plocka en messmörsask från ICA-butikens glasskåp (golvet lutar just i detta hörn). Och varför inte en trehjulig rullator? Nå, sådana finns. Om rullatorns historia och användning ur ett svenskt perspektiv kan läsas här.

Igår gav jag mig ut på en inköpsrunda med bil (och rullator i bakluckan) till tre ställen efter en hel del tvekan. Benen var ovanligt darriga liksom balansen. Det var inte halt längre men det var mörkt och blött.  Grubblar över orsaken att jag verkar bli allt sämre när det gäller rörligheten. Hämtade igår ut medicin, jo kalium är bra för musklerna fick jag veta. ”Visserligen kan kaliumbrist göra att du blir trött och orkar mindre, men det är mycket vanligare att dessa symtom har andra orsaker.” (Som negativ verkan av andra mediciner!)

Är rädd att någon nitisk läkare ser till att körkortet dras in. Fast problemen uppstår kring bilen, t ex när ett dörrhandtag lossnar när jag försöker få stöd när jag stel i kroppen stiger ur bilen och därför dråsar ned på marken. Ambulans och två dagar på sjukhus; man misstänkte där något allvarligt.

Satte  upp lappen på portdörren men den togs snabbt ned av någon ”vän av ordning”. Kanske man trodde jag var pedofil? Ordet pedofil är såsom ord fortfarande rumsrent, men många gamla uttrycksfulla ord är nu ”förbjudna”. Man blir litet sur… När jag igår hos ICA skulle ta mig förbi en abnormt tjock tonårstjej, frestades jag att lättsamt säga ”tjocka på dig” men insåg att det var nog ingen bra ide. Hon var nog inte bekant med att ”tjocka på dig” faktiskt bara betydde ”flytta på dig”.

Min duktige och  hjälpsamme Citroën-kundmottagare hittar alltid de rätta orden att försvara sitt bilmärke, ”handtaget ska inte kunna ta upp belastningar i den riktningen”. Eller ”kopplingen kan ej justeras, den justeras automatiskt”. Och när batteriet var urladdat: ”Men du måste köra längre sträckor, inte bara små duttar! Ge dig ut på en rejäl 20-milarunda!”

Egentligen hade jag tänkt ta upp några gamla sparade bilder som hade med min far att göra. Flera finns redan på olika ställen i min blogg, t ex hans Telefunken hörlurar och ett mätinstrument från ingenjörsfirma Hugo Tillquist. Denna bild av SM4HSD in action har jag inte använt på bloggen, eftersom jag inte lyckats korrigera färgerna. I slutet av augusti 1998 brann Pappas barndomshem ned, jag råkade ha vägarna förbi, jag var på väg till Saab Tunnans 50-årsjubileum på flygvapenmuseet i Malmslätt. Huset var då ej längre i släktens ägo.

Här en bild jag snappat upp från någonstans på webben och aldrig sett innan dess, men borde kanske ha gjort det:

Man är ju litet nyfiken. Här ett vykort från min farfar till sin 8-årige unge son som är och hälsar på hos släkten i Sundsvall. Harry var nog en hund. Wasshammar byggdes vad jag förstått som en påkostad villa för dottern till ägaren till tegelbruket i Bastedalen, blev sedan vilohem och på min tid var det ett vårdhem för unga pojkar som det var något fel på och platsen var därför litet otäck i min ungdom. Nu har det nu blivit en lätt lyxig restaurang/konferensanläggning kallad Vätternterrassen.

Efter min fars begravninghögtid 10 mars 1995 i Hammars kyrka, där två inhyrda flöjtister misslyckades med ”Ballade Pour Adeline”, vinjetten till Pappas favoritprogram ”Trädgårdsdags” , samlades vi för en måltid på Wasshammar. Flera av gästerna blev matförgiftade fick jag höra efteråt! Annars är minnena från mina föräldrars jordfästningar väldigt otydliga. Samlingen efter Mammas jordfästning 26 maj 1995 ägde rum på Bastedalens herrgård. Fotografier finns från båda tillfällena men är inte digitaliserade. Ett undantag gjort för denna bloggning; en bild från Bastedalens herrgård vid sammankomsten efter Mammas begravning.

Sommaren 2014 besökte Eva och jag min fars hembygd och släkten där och åt då på Vätternterrassen utan problem en utsökt abborre.

Trevlig samvaro och vackra Vättern-vyer:

Mina kusiners far Anse var en mycket god berättare och kunde berätta om hur många och stora abborrarna vid Röknenöarna var, uj uj uj. Men verkligheten motsvarade inte mina förväntningar vid en fiskefärd dit med övernattning 1953. Så stora och många var inte abborrarna och jag kunde inte sova heller, det syns väl på bilden nedan som får mig att minnas tröttheten. Notera Pappas skugga!

Men frukost är ändå alltid gott!

Ett annat barndomsminne från Bastedalen, kanske 1945-47, var när min farbror Bengt meddelat att han kanske kommer över Bastedalen med sin B 17 från flygflottiljen på Karlsborg (andra sidan sjön). Vi gick ut och spanade. Och där dyker han plötsligt upp ovanför torkladan vid tegelbruket! Vi fick för oss (Anse?) att han kanske skulle landa i närheten och min far slängde sig upp på Bengts Husqvarna motorcykel som stod vid affärens magasin. Jag upp på bönpallen. Men efter hundra meter, kanske redan vid oljekällaren, insåg Pappa att man landar inte gärna en B 17 på ett gärde.

Minns att motorcykelstyrets gummihandtag var lätt klibbiga. S k ”kristidsgummi” kanske? Eller solvärmen mot magasinets vägg.

Fuskade ihop en bild med en B 17 lågt över tegelbruket i Bastedalen. Där man lekt i sågspånshögen och en gång smugit in i ugnen under skorstenen.

Ser att jag skivit om Bastedalsminnen tidigare. Säkert även i flera andra blogginlägg.

Sudden

Slölyssnade på en liten debatt om Facebook, som journalister ser på det hela. Facebook är i många avseenden mycket bra för oss vanliga och har till stor del ersatt vanliga webbforum och e-mail. Men ibland blir man f-rbannad. Man hittar inte det man sett tidigare och man är aldrig säker på att relevanta saker inte censureras bort.

Häromdagen skrev jag på FB en kommentar till ett intressant inlägg om en flickskola på Södermalm, men när jag senare ville komplettera det var hela tråden med minnen från många skribenter borta! Nå, det jag ville säga var att jag helt kort varit lärarvikarie där, och fått ett fint tjänstgöringsbetyg som bl a sa att jag ”fört ett hedrande vandel”. Det kan vara bra i vår allt mer bigotta tid då man kan behöva skriftligen visa att man har rent mjöl i påsen. Men någon långsint gumma kan ju ännu tänka vilja hämnas. Se bara på Metoo-kampanjen! Jag minns hur blyga och generade en del flickor var och jag var ju själv litet spänd – och oförberedd.

DN släpper just nu (em 3 december) med anledning av hovrättsdomen faktiskt tillfälligt in icke-prenumeranter. Antagligen för att kulturchefen Björn Wiman bättre kan sprida sitt beröm om sin och DN:s insats eller är det kanske bara en miss. DN:s handlag med IT är sämre än SvD:s förresten. Nå, läsarkommentarerna visar att jag inte är ensam om att tycka att han ställt till stor skada. Vi får väl se hur det hela slutar.

För att straffa DN för att tidningen blivit så vulgär, har jag har sagt upp min prenumeration. Jag förlorar ju mest själv på detta, nyfiken som jag är. Men man får offra sig för kampen för en bättre värld!

SVT har kort intervjuat tre kulturpersoner om hovrättsdomen mot Arnaud. Guillou, den räven,  ger en rätt så balanserad om än litet oklar syn, rätt lik Ebba-Witt Brattströms, medan Lena Andersson visar större oro inför vad Wiman och Metoo ställt till med:

– Samtidigt som Nobelpriset inte delas ut och Svenska Akademien förmodligen inte kommer att överleva. Det är en sorts total destruktion av det gamla samhället, säger hon.

Lena Anderssons syn på den soppa med Metoo och Svensk Akademien som DN:s Björn Wiman till stor del orsakat är känd sedan tidigare. Hon kan/kunde dock sitta vid samma  bord som Wiman, men om hon ännu är kolumnist i DN tvivlar jag på! Hon är en av de få kvinnor i media som använder insidan av huvudet till att debattera för både män och kvinnor centrala livsfrågor. Det vimlar av unga kvinnliga journalister på ledarsidorna, många med invandrarbakgrund. Mycket duktiga men de har inte kommit längre i sn mognad än att hylla liberalismen. Som jag övergav redan 1968 då jag som nybliven förälder upplevde stöd av samhället. Det var inte bara skatter som skulle betalas, man fick något också.

Min favorit Åsa Linderborg påpekade häromdagen de lynchstämningar och tendens att ta lagen i egna händer med hjälp av skapade drev som Metoo förstärkt. Jag läste en gång om Virtanen och Wallins förehavanden. Vem som var mest liderlig och berusad kan man undra över. De samtyckte i alla fall, det måste ju man ju göra numera.

Jag tycker synd om den s k Kulturprofilen i hans nuvarande situation och nästan skäms över allt hat och förakt som väller upp mot honom från ”vanliga svenskar”. Varför ska just han, en främmande fågel,  bli offer vår förändrade lagstiftning? Jag trodde jag levde i ett ”kristet” land med eftertänksamma människor som förlåter varandra. Å andra sidan finns ju hos mig skadeglädje över att en fransman får på nöten. Jag förstår att Horace provocerar många, men man kan ju också såsom varande ”gubbslem” välja att gilla en man som hänvisar till etablerade, tradionella mansideal. Intressant är att den av många som ”outhärdlig” upplevda Kristina Lugn, faktiskt håller en sansad profil i Akademi-krisen.

På sistone har jag publicerat mig oftare än på mycket länge trots att jag känner mig mer trött och stressad.

Bloggen har nu funnits i  9 år. Efter ett par år var den uppe i ca 41.000 visningar men i år når den nog bara drygt 21.000. Antalet besökare är färre än visningarna, det brukar gå ca 1,5 visningar per besökare men ibland ser man att någon enskild besökare vandrat runt rätt ordentligt. Det kan man se här. Men det är mycket få som hör av sig. Det är tekniskt svårt att skriva en kommentar tycker jag och jag skulle nog inte klara det själv. Facebook är då enklare!

För en tid sedan såg jag statistik att många fler män råkade ut för dödliga arbetsolyckor än kvinnor. Bara Estoniaolyckan kunde ett år kasta om förhållandet. Jag antar att det finns nästan lika många kvinnor som män i arbetskraften. Detta diagram fanns i SvD häromdagen.

Tänkvärt i jämställdhetsdebatten. Vad säger siffrorna egentligen? Det finns väl inte många arbetande inom lantbruket och ändå sker där så många olyckor. Mer att läsa finns hos Arbetsmiljöverket Såg att lantbruksjobb var 2-3 ggr farligare än byggjobb

Klimatfrågan ack ja. Filosofiprofessorn Torbjörn Tännsjö har i DN förordat behovet av en världsdiktatur för att klimatförbättringar ska kunna genomföras. (Jag kunde inte läsa hans artikel, han kanske bara påpekade risken). FB-vänner hånade Tännsjö på FB för sitt arbete inom vänsterpartiet, typ ”Tännsjö representerar ondskan i dess renaste form”. Jag brukade se honom som en frisk fläkt med sina radikala syn på saker och ting! Om nu klimatförändringarna är så allvarliga som klimataktivisterna säger, vilket jag tvivlar på, måste man naturligtvis ta till väldigt starka medel. Inget konstigt med det.

Tännsjö som finns på FB brukar nog spela klarinett i denna orkester som här framträder i en hangar på Skå-Edeby i juni 2009, men jag ser inte vem han skulle kunna vara (möjligen personen längst bort) . Men i varje fall finns en känd kvinnlig serietecknare med.

Filosofer är allmänt besvärliga. Individer som tänker själv kan komma fram till åsikter som inte passar de flesta andra. För oss vanliga är det ofta frågan om ”vi eller dom”, inte vilken sida som har rätt. Eller så är vi maktlösa, kan inte ändra något. Till filosoferna får väl räknas ovan nämnda Lena Andersson, som jag sa är en av få tänkande kvinnor. Ibland tänker hon för mycket.

Apropå att utöva terror så var engelsmännen bra på detta.  Arthur ”Bomber” Harris följde en gammal brittisk militär tradition att hantera koloniers uppstudsiga befolkning när han startade terrorbombningarna av Tyskland. Dock dröjde det länge innan han fick stå staty och han fick en mycket lägre adelstitel än andra krigshjältar trots att hans Bomber Command tyckte sig vara en bra brittisk sak.  I Wkipedia kan man under ”terrorbombning” läsa: ”Redan innan Tyskland började bomba Storbritannien hade det brittiska krigskabinettet beslutat (den 11 maj 1940) att bomba städer och bostadsområden i Tyskland.[2] Man bombade Berlin och andra städer. 1942 utfärdades nya direktiv till Royal Air Force efter förslag från professor Frederick Lindemann. Chefen för Bomber Command Arthur ”Bomber” Harris var övertygad om att segern i kriget kunde uppnås genom att bomba sönder Tyskland. Målet var så kallad ”moralbombning”, att bomba för att minska försvarsviljan hos befolkningen. Efter detta började intensiva bombningar över tättbefolkade stadsområden och arbetarklasskvarter.” Här en bild från Wikipedia.

En av Storbritanniens främsta filosofer, Elizabeth Anscombe, protesterade en gång som ung kraftfullt mot att förre USA-presidenten Harry S Truman 1956 skulle få en hedersutmärkelse vid Oxfords universitet. Hon ansåg att bombningarna av Hiroshima och Nagasaki var djupt omoraliska. De brukade motiveras av att de krävde minst antal dödsoffer för att få slut på kriget, men så får man inte resonera ansåg hon.

Jag har själv vid några tillfällen försökt lära mig något om de stora filosoferna, men ingenting fastnar. Läste i går om två antika filosofer där den ene ansåg att demokrati inte var bra, eftersom vanligt folk inte begrep sitt eget bästa. Den andre såg en risk att minoriteter förtryckes.

Men jag har en kul boktitel i min hylla: ”Political Thought from Plato to NATO”.

Jag ser att boken är köpt i London, september -87. Jag var på resa till ett möte i Winchester hos den kommersiella televisonens styrande organ, men antagligen handlade det om någon internationell arbetsgupp inom Europeiska Radiounionen. Kanske det var då jag klämde tummnageln när jag lätt desperat skulle öppna ett tågkupéfönster med kraft för att utifrån komma åt dörrhandtaget så jag kunde få upp dörren för avstigning. Reseräkningarna har jag kvar men det är av dessa räkningar oftast omöjligt att se resans syfte och ändamål. Jag beklagar att jag vet så litet om denna resa men skickar istället med en ”rapport” från en senare tjänsteresa 1996. Då brydde jag mig inte längre så förtvivlat, ingen annan brydde ändå sig om vad jag gjorde. Jag var nu på Teracom och ej på Televerket/Telia, där gamla kamrater fick försöka hålla sig fast i sönderfallet.

Ett minne från morgonpromenaden till de kära möteslokalerna hos Internationella Teleunionen i Genève. Jag trodde länge att det var herr Perriard själv som var avbildad och kanske var det så också. Se rapporten ovan.

Sudden

I går morse torsdags drabbades jag av en muskelsträckning i ländryggen, och rör mig nu ikring i lägenhet som på den tid jag hade giktattacker. Får ta stöd. Inte riktigt så illa som då. Men i alla fall.

Eva och jag har även tidigare tagit stöd av dörrposterna när vi tagit oss fram, och man ser att Eva är kortare än jag. Jag svabbar av någon dörrkarm då och då när jag störs av smutsen, men lägenheten skulle behöva en mer grundlig rengöring. Här ser vi Eva och en dörrpost:

Under den veckans gångna fem dagar har jag besökt vårdcentralen för såromläggning och provtagning fyra dagar. Innebär bilfärd en kort bit samt några hundra meters promenad med käpp eller nu oftare rullator. Allt tyngre har det gått. Vi har snackat om hembesök men jag hoppas att besöken blir färre, nu när såren på tårna läkts. Men det blir väl nya krämpor.

Skulle till vårdcentralen även idag fredag, men läkaren måste vara hemma och föräldravårda sitt sjuka barn. Fick en dag till skänks. Den enes olycka, den andres lycka.

Är glad att jag fått på vinterhjulen, 200 spänn som vanligt i Rostskyddshallen. (Det är länge sedan jag hade problem med bilrost, men enligt verkstan så är det fortfarande ett problem/inkomstkälla.) Men det var jobbigt, även om jag bor på markplanet, att rulla fyra hjul in och ut ur lägenheten, och jag är inte ännu kapabel att spola av dem i badkaret. Egentligen det enda som nu tvättas i badkaret sedan jag gått i snart ett år med lindade ben och ”plåster”. En gång i tiden bytte jag hjul på egen hand!

Följer SFF forum och skrev ett trevligt inlägg tycker jag, men det var på underforumet för civilregistret som är funtat så att senaste inlägget försvinner ur inläggslistan väldigt snabbt. Jag hade i inlägget länkat till min blogg, sådant brukar synas i bloggvisningsstatistiken vilket är uppmuntrande.  Men alltså inte nu. Här är inlägget.

Zugvogel betyder ”flyttfågel”.

Förgäves har jag försökt att få mitt SFF forum att visa rätt tid men antagligen har webbmaster glömt en omställning när vi gick över till normaltid för en dryg månad sedan. (Förresten verkar EU kört fast i planerna att ändra i tidsangivelserna. Medias information om EU:s tankar har varit obegripliga för mig.)

På Facebook har Flygvapenmuseets ”gåva” till ett danskt museum för många år varit uppe för diskussion. En händelse som diskuterades på forumet när det begav sig men museet deltog inte i debatten. Jag tror att inte heller SFF styrelse tyckte något. Det är mycket som inte funkar när det gäller diskussionen kring svensk flyghistoria, den är inte särskilt öppen för medlemmarna. Själv tyckte jag den gången att en Firefly var väl inte så viktig att ha för oss och vi kunde väl vara hyggliga mot danskarna. Men det skulle jag nog inte tyckt, så lättvindigt får man inte handskas med nationens tillgångar inte. Här är Arnold Idestams färgprofil av SE-CAW

På Facebook länkade jag till en trevlig sida om modellflygpionjären Alphonse Pénaud men FB medelade att denna länkning gick inte fram av något policy-skäl, som jag inte forskat i. Men här är sidan. Ett tragiskt livsöde.

Bild klippt från Wikipedia

Med visst nöje följer jag Svenska Akademiens kris. Man skulle kunna kalla ”fraktionerna” för ”de liderliga” och ”de präktiga”. Och DN:s kulturchef Björn Wiman för ”Pigtjusaren”.  Kämpar som en riktig karl för att ta kål på Akademien. Hans skäl känner jag ej. Akademien är väl knappast mer korrumperad än andra institutioner även om den har en del speciella ”möjligheter” genom sin unikt upphöjda position. Och ju större eller äldre, desto värre.

För några år sedan hade jag mailkontakt med en äldre ingenjör i New York som är socialt lagd, och därför hamnade på det mycket stora och kända teknikföretagets personalavdelning. Uppgifterna dominerades av att reda ut de många fall då kvinnor trakasserats av högre manliga chefer. Här har han berättat ett minne av ett helt annat slag. (Mot slutet)

Minns att i skolan lärde man sig på min tid om hur viktiga Birger Jarls lagar om kvinnofrid var. Googlade och det verkar inte har varit så mycket bevänt med detta.

På 50-talet var en fransman det finaste en svensk tjej kunde få tag i minns jag, de var ju såå mycket intressantare än vanliga svenska tölpar. Och vi har ju många frankofiler ännu. Ack ja, vi människor är olika.

Kommer av någon anledning att tänka på Ville Vessla med sina spetsiga skor i Åke Holmbergs trevliga böcker om Ture Sventon samt problemen för mina skor att komma överens med pedalerna i min Citroën.

Egentligen skulle jag i detta inlägg främst visa att jag inte ärvt min fars förmåga att teckna. Mina teckningar tyder nog på att jag är en ganska rigid karaktär utan formåga att forma bilder. Jag satt länge och ritade och grubblade, men även drömde mig bort. Inte mycket blev byggt. Till skillnad mot min far. Det här är nog den enda ritning han behövde för det lyckade radiostyrda plan vi kallade ”Trean”.

Sedan hade vi ju problem med vingen, Wedevågs spännlack hade kraft!

Jag minns, tror jag, att denna vinge bröts av under flygning på Skarpnäck. Planet försvann i låga moln, och jag ger sidoroder för att få ned det. Och så kommer det nedfarande med bruten vinge i störtspiral. Eller fantiserar jag bara? Planet fick senare en annan vinge. Med torsionsnäsa och litet större spännvidd. Flög fint.

Här ett försök till en teckning. Det dröjde länge innan jag fick kläm på utvecklingen av Spitfirens fena/sidoroder:

Oftast blev det ritningar av vad som liknade då moderna jaktplan. För det mesta litet rundlagda:

Även ritningar av modeller, jag grävde ned mig i detaljer. Naturligtvis var det roligt – men som sagt, inget blev byggt. Här en mapp med sparade ritningar:

Här nedan försöker jag få det att se snyggt ut med min klumpiga motor Viking, en dansk 2,5 cc diesel. (bild lånad ur en modellflygtidning, webbpublicerad av en modellflygorganisation). Man ser också jag har en viss lust till ”målning och märkning” och ”grafisk skönhet”. Men det jag byggde blev ytterst sällan målat. Jag hade byggt så långsamt och länge och hade ingen ork kvar för att måla.

Jag ritade och byggde dock en rätt elegant och mycket ordentligt målad stuntmodell i blått, vitt och rött och antagligen med en Webra Mach1 motor. Elliptiska vingar med klaff av balsaflak som gav ellipsformen; alla spryglar var lika, med en tjock symmetrisk stunt-profil. Kroppen var ”kravellbyggd”. Notera att fenan, som jag tror var Tempest-influerad (man hade ju läst Clostermann!) hade osymmetrisk profil för att pressa nosen utåt och i samma syfte var innervingen en aning längre vilkt var ”regel”. Den blev stulen i källaren i Hökarängen på sent 60-talet. Jag hade då slutat linflyga men sparat modellen eftersom den var så färggrann och i övrigt elegant.

De som flög teamracing, (bilden lånad från Göran Olssons sajt) hade i den vanligaste klassen oftast ED 2.46 Racer och senare Oliver Tigre.

Här en teamracer-modell jag byggde, inte alls typisk för tiden. Med Viking-motorn. Jag kunde inte få ihop någon snygg motorkåpa, det som blev blev primitivt. Jag undrar om inte vingarna t o m var klädda med japanpapper! Men målad var den!

Här är min bror Mats och jag på parkeringsplatsen på Snöflingebacken i Västertorp i juni 1953 framför vårt punkthus med adress Skidvägen 3.

Pappa modifierade sedan planet med en fin vinge med vackert blankmålad balsaflakyta, gult och svart. Kvaddades snabbt.

Här ser man hur svårt Vikingen hade att ”andas” jämfört med en Webra 1,5 cc som har avgasutblås ungefär halva varvet runt och insug med tre kanaler från vevhuset. Med i bilden finns också en vattenkylningsmantel, vi körde båt också. Här min brorson Johan många år senare med båten, en Beckman-byggsats. Plan botten. Pappa byggde den, kompletterade med mahognyfanér. (Här kan man se en film om en annan mycket tidig Beckmanradiobåt.) Ritningen av teamracern är från tidningen Looping som hade ritningen som bilaga. Ovanligt med stående motor, ED 2.46 Racer.

Här en fin liten dikt av Arne Upling från den ljusa tid när modellplan var något man flög med. Och kraschade. Då trodde man på flyget och framtiden.

Sudden, som haft en oherrans massa jobb genom att WordPress moderniserar redigeringssystemet. Jag tappade först en del av texten som måste skrivas om och sedan hade jag svårt att editera. Hoppas det nu blir bra. Kan ju delvis bero på mitt tangentbord och min fingerisättning, icke-användning av glasögon samt begynnande demens.

I fredags morse knäppte det till i korsryggen och blev ömt. Linkade fram i lägenheten med hjälp av dörrposter och liknande. Men var glad över att inte behöva besöka min läkare som p g a av sitt barns sjukdom måste hålla sig hemma. En dag till skänks!

Sitter så på lördag förmiddag vid datorn då det knackar på fönstret och ser min grannes alltid glada ansikte. Släpper in honom i porten, jo sidorutan i min bil och några till på parkeringen har blivit sönderslagen. Eländes elände, har jag inte nog av bekymmer redan? Han fixar ett plastsjok att täcka över det hela med, jag kan bjuda på tejp (från Ljungskile). Jag är inte ens kapabel att gå ut till bilen och hjälpa till. Tack Ragnar!

Ser så på DN:s hemsida att Lena Andersson skrivit i DN om domen mot Kulturprofilen men artikeln finns bakom betalvägg. Vore intressant men…

Tar mig i kvällsmörkret med mycket möda i en utkyld bil till pendeltågstationen för att hämta Eva som kommer hit över helgerna från Uppsala. Det tar tid att ta bort plasten och jag kan knappt stå på benen.

Men det går bra och jag ber Eva gå att köpa DN medan jag nödtorftigt sopar bort glas på passagerarplatsen. DN kostar 39 kr, medan jag skulle kunna få webb-DN i ett par månader för ett obetydligt högre pris. Men man man ska vara principfast ju… Nå ett undantag som tröst då.

Öppnar DN. Ingen ledarkrönika av Lena står att finna! Bläddrar några gånger igenom tidningen; den har verklgen blivit mager. Upptäcker så småningom att Eva fått förra dagens DN, fredagstidningen!

Lyckades på FB hitta att Lena fått mycket mothugg och hån på FB. (Själva krönikan har jag ännu ej läst). Det är svårt att tolka kommentarerna, bl a beroende på att flera utgår från att Lena företräder DN:s linje medan hon ju är på rejäl kontrakurs med DN eller åtminstone dess kulturredaktör, ”Pigtjusaren”.

Jag begrundar läget och erinrar mig Ferlins dikt ”När skönheten kom till byn”.

Den hörde jag ofta sjungas i radion som liten parvel, och jag förstod inte då sensmoralen i texten:

*
När skönheten kom till byn då var klokheten där
då hade de bara törne och galla
Då sköto de efter henne med tusen gevär, ty de voro ju så förklokade alla.
Då nändes de varken dans eller glädje och sång, eller något som kunde vådeligt låta.
När skönheten kom till byn – om hon kom någon gång, då ville de varken le eller gråta
*
Ack, klokheten är en gubbe så framsynt och klok
att rosor och akvileja förfrysa.
När byfolket hade lärt sig hans ABC-bok
då upphörde deras ögon att lysa.
Hårt tyngde de sina spadar i åker och mull,
men fliten kom bara fliten till fromma.
De räknade sina kärvar – för räkningens skull,
och hatade för ett skratt och en blomma.
*
En gång skall det varda sommar, har visorna tänkt,
en dag skall det tornas rymd över landen.
Rätt mycket skall varda krossat som vida har blänkt, men människorna skola lyftas i anden.
Nu sitter de där och spindlar så smått och så grått
och kritar för sina lador och hyllor
En dag skall det varda sommar, har visorna spått.
– Men visorna äro klena sibyllor.

Här bjuds nu tjejerna på ”skönhet” i form av en äkta fransman, ja en riktig kulturprofil med den charm, esprit och framåtanda som sådana ofta kan visa men han möter nu ”törne och galla och skjutande med tusen gevär” i form av mediadrev och sätts så i fängelse. Humanare?

Konstigt är att idag är det inte längre är de gamla gubbarna, ”gubbslemet”, som står för ”tusen gevär” och ”förfrysta blommor”utan de unga kvinnorna. DN:s biträdande kulturredaktör skriver att unga män ska det va. Jo, jag förstår henne, så hon är ju inte totalt mansfientlig men…

Till råga på allt hade min dator svårt att starta när jag skulle skriva denna betraktelse i vargtimmen. Och på måndag blir det att kontakta polis och bilglasverkstad. Man får hoppas att benen då har blivit användbara.

Så småningom kommer väl också medierna och även de mer förblindade feministerna till sans, fast det tar nog tid. Här ett exempel. Att Gustav Adolf och hans soldater härjade förödande i Tyskland har alla där alltid vetat men ännu 1930 och under min skoltid i Sverige på 50-talet var denne konung enligt Nordisk Familjebok 1909: ”trettioåriga krigets odödlige hjälte och protestantismens räddare”. 70 års skillnad mellan synen på krig och svenska ”hjältar” framgår av dessa minnesstenar i Peenemünde. Vi som gillar skönhet och bildning och inte anser kvinnor vara våp får väl där ta till oss ”Förfäras ej du lilla hop”!

Sudden

P.S. Jag råkade just hitta Lenas text i ett hörn på DN:s egen sajt! Väljer först ett citat som inte innehåller några nyheter men som jag tror får en del blockerade: Svenska staten har nu alltså satt en människa i fängelse i två och ett halvt år för sexualbrott som för offret vid tiden då de inträffade inte sågs som värre än att det var värt att sova med mannen på nytt och omsider resa till Paris med sitt barn för att även träffa honom där.

Det andra, mer skrämmande är själva slutklämmen: När sedan också juristerna frånträder sitt uppdrag att tolka och dra slutsatser utifrån skeenden och beteenden, och i stället gör sig tidstypiskt stumma, i avsaknad av verklighetsförståelse, är det inte bara en politisering av rättsstaten vi ser, utan en robotisering av den. Och då har vi avskaffat den.

Några anser att detta är amatörmässigt tyckt och att DN inte borde skriva sådan ”smörja”.

Tvärtom, enkelt och rakt! Fast man får ju tänka litet själv, försöka se saken i sin helhet ur bådas synvinkel exempelvis.

Man skäms som svensk och blir rädd.

Jag drabbades av en del motgångar strax före och under helgen som jag skrev sist. En del har fixat sig, annat är oförändrat och så är det en del nytt. Livet är aldrig tråkigt…

Hälsotillståndet har växlat. Blodtrycket visade sig i måndags vara ovanligt lågt, vilket kanske till en del förklarar att jag bara med yttersta möda orkade ta mig de 5 meterna från bilen till dörren på bilglasfirman med hjälp av min käpp utan att ramla. Jag hade ställt bilen där den mörka BMW-bilen står på bilden nedan (från Google). Det bruna trägallret på fasaden var ett gott stöd. Vid nästa besök senare på dagen tog jag fram rullatorn:

Bilglasfirman skötte sig fint, jag ska få en ny ruta på fredag och fick en plexiglasskiva dittejpad i går måndag eftermiddag.

Undrar även om min artros spökar, det känns att det är något vaj med högerbenet. Men kanske ”Crohn strikes back”. Jag har nyss passerat mitten av en två månader lång cortinsonkur med minskade doser. Hade jag kommit ihåg vad man lärde sig om serier i skolan och på KTH, hade jag lätt kunna räkna ur många piller totalt det handlar om. Jag tycker förresten anvisningen är tvetydig. Grinig gammal gubbe börjar man bli.

Använde sedan rullatorn och ställde mig så nära vårdcentralen jag kunde, på dennas personalparkering. Jag är ju för dem en lönsam kund med minst 100 besök det senaste året, och tyckte därför att de kunde bjuda på det. Hade ej klarat de vanliga ca 2 x 150 metrarna med rullator. Jag har låtit mig falla hjälplöst som en hög en gång förr på denna väg, och låg då inlagd en vecka men man fann inget konstigt.

Har nyss försökt ringa polisen för att vandaliseringen åtminstone ska komma in i statistiken.

Ser fram mot besöket på torsdag på Södersjukhuset. Jag bad vårdcentralen bevilja en sjuktransport. Och det gjorde dom, flera stycken t o m, det är bara det att de har angett fel detaljer i beviljandet och jag kan inte rätta till detta själv via webben. Jag fann en tidigare beviljad ej utnyttjad resa, för ett annat syfte visserligen men med samma entré på sjukhuset, och hoppas den duger.

Allt är så svårt nu för tiden. Ringde 11414 till polisen, nej man skulle inte slå 08 innan. Å andra sidan kom jag inte till Handen-polisen som man kan tro. Blev ställd i kö någonstans, men om jag slog 1″ skulle polisen ringa upp mig. Tja, jag tvivlar jag.

Kom på att några utrikes julkort måste jag nog ändå skicka, andra vänner får nöja sig med något julmail. Nå, några inhemska kort blir det väl, välgörenhetsföreningar har lockat mig att köpa kort och brevmärken som måste användas. Men det är en svår uppgift bara att ta reda på utrikesportot för kontroll av om de frimärkan man har liggande duger. Jag måste nog gå till ICA och skaffa frimärken. Inte undra på att brevskickandet minskar.

Eva köpte nyligen en DN åt mig men fick då gårdagens tidning. Nå, jag borde läsa åtminstone en artikel. Skrattade elakt åt de sista raderna, så enfaldigt.

Men ett bra tips även för andra transportsätt. Tycker du att din resa till Göteborg med tåg eller bil belastar miljön eller kanske helt enkelt är för dyr, stig då av i Katrineholm i stället!

Artikeln är tidstypiskt flygfientlig . Dessutom irriteras jag av alla dessa uppgifter man ser om miljontals ton av gaser. Hur mycket är det egentligen och var finns dom? Tänk om man tappar gasen på tårna! Hur mycket luft finns det förresten här i världen? Blå dunster är det i alla fall gott om.

Tankarna sticker iväg till begreppen massa, vikt och tyngd som man en gång fick lära sig hålla isär. Hur mycket väger ett varmluftsballongekipage, det svävar ju i luften. Men har en massa på flera ton. Tack käre Arkimedes!

Skannar för närvarande en del av mina sparade teckningar från tonåren på 50-talet, jag har visat några redan. Här ett par till. Först litet ”visuellt bludder”. Då arbetade man ”alltid” med papper och penna och inte med dator, och man kan nu se hur tankarna farit iväg. Ofta skulle man ha varit koncentrerad på annat.

Här nedan har jag klippt ihop bilder från några blad där man kan skönja ett tema, hur man får fram en vacker form på sitt radiostyrda plan. R/C-flygandet började med litet klunsiga former och Verons populära Sky-skooter hade ordentlig friflygs V-form, men Bertil Beckman föreslog till den första R/C-kursen 1955 på Ålleberg en mindre V-form. Vad gjorde man sedan inte för att få mer svepande linjer eller ett mer ”riktigt flygplan-utseende”:

Den översta bilden visar pappas fina modell ”Trean” som jag piffat upp. Jag ville tydligen försöka få bort intrycket av kabinflygplan. Av den mellersta bilden kan man ana (till höger nederst) att jag funderat på hur man skulle kunna runda av lådformade flygkroppars hörn. Om jag förstår mig rätt.

Nedersta bilden visar hur det blev. I verkligheten dominerar kroppens fyrkantighet framför den rena sidoprofilens slankhet och fenans och stabbens avvikande konstruktion ger ett dåligt intryck.

Jag byggde faktiskt några modeller i betydelsen ”miniatyr av riktigt flygplan”. En J 9 och en B 17 i hårdträ, skala 1:100 från Wentzels, som hängde i taket Ofullständigt målade. Så en egen fantasi, liknande Supermarine Swift. I  balsa och målad i silverfärg. Silverfärg var svårt.

Och så en F-104-liknande ca 30 cm lång fantasi, skiktad balsa putsad och slipad till tusen och flitsprutmålad i rött. Blankt blev det. Huven svart. Stod på något slag av fot ungefär där segelbåten står här, riktad aningen uppåt. Här är själva arbetsritningen.

Man trodde ju inte sina ögon när man första gången fick se Starfightern på bild. Jag tror jag har sett den IRL på Danmarks himmel.

Flitspruta ja. Minns hur förtvivlad Mamma blev en gång då det visade sig att allt i vårt pojkrum hade fått rött färgdamm över sig. Cellulosafärgen torkade snabbt och luktade gott. Tyckte jag.

Sudden, som ännu väntar på en påringning

”Visa ditt flöde” uppmanar FB någonstans. Kommer att tänka på ett skjul vid en fotbollsplan man såg från T-banan mellan hållplatserna Tallkrogen och Skogskyrkogården där någon med stora bokstäver textat ”Muhammed sprutar sperrman”. Stavat på detta sätt.

Det första julkortet har kommit, från en vän i Rostock. Som jag tänkt att bara skicka e-mail till.

På 90-talet var jag med i en internationell brevklubb och hade många utländska kontakter. Några har jag träffat IRL, här hemma eller i deras hemländer. Ingen av de flera tyska vännerna som bodde i f d DDR talade illa om DDR. ”Struntsnack att man inte kunde resa utomlands” sa Klaus men han jobbade inom rederibranschen och fick därigenom resa. Han blev arbetslös när Muren föll och koreanerna tog över shipping. Fick en kort tid några ”sk-tjobb” i Shanghai och Afrika innan allt tog slut. Så slavjobb hemma i Rostock på svensktägt call-center en kortare tid innan han gav upp. Skriver till jul alltid om ”Glühwein” på julmarkna´n i sta´n.

Nå, allt är inte elände. Sär skriver Wikipedia med förskönande ”neutrala” ord: Från 1950-talet och framåt utvecklades Rostock till DDR:s varvscentrum genom Warnow- och Neptunvarven. Rostock växte till att ha över 250 000 invånare. I utkanterna av staden byggdes nya miljonprogramsområden.
I samband med Tysklands återförening 1990 upplevde Rostock sina viktigaste förändringar under de senaste 50 åren. Rostock har kunnat stabilisera invånarantalet efter att under 15 år förlorat nästan 50 000 invånare. Man har kunnat riva flera av de gamla miljonområdena i utkanterna av staden. Återföreningen har inneburit en nystart för den under den gamla tiden stagnerade staden. En symbol för detta är renoveringen av St. Petri-kyrkan. 

Heinkel hade fabriker i Rostock.

Ursula i Dresden berättade att censuren öppnade breven från en japansk brevvän. Men på DDR-restaurangerna kunde man överallt äta gott och billigt sa hon. Reste utomlands på semester men det var förstås bara inom Östblocket, mer exotiska delar av gamla Sovjet exempelvis. Tillsammans har vi vandrat i Jämtlandsfjällen. Hemma i Tyskland var hon ledande i företagets vandrarklubb, vandring är i Tyskland en mer social grej än svensk fjällvandring. Fler Gasthaus liksom.

Udo klagade över att resurserna till hans skola i Wolgast skars ned vid Murens fall. Han var lärare i speciella klasser för ”svåra” elever.

Kan inte låta bli att tänka på stolliga folkpartister när jag läser om medborgare i östländerna som drabbades av myndigheternas hårda förtryck.

Naturligtvis reste mina tre vänner efter ”die Wende” till ställen och vänner de inte kunde komma till tidigare. Men de tackar inte någon för detta.

Besökte idag den läkare på Södersjukhuset som tagit hand om mig vad avser min Crohns sjukdom. Han tycker jag ska börja ta en annan ”förebyggande” medicin eftersom man inte ska använda  cortison under längre tid. Operativa ingrepp vill han fundera över ett tag; skall rådgöra med kolleger. Min ålder utesluter vissa andra lösningar. Fick några allmänna informerande blad om denna förebyggande medicin. (Sedan jag skrivit detta ringde han och redogjorde för att några kolleger förstås var mer ”positiva till kniven”. Bli kvitt risken för att cancer utvecklas. Om jag förstod rätt. Min medarbetare Bertil V på Televerkets Radiolaboratorium på 70-talet avled i en sådan cancer har jag förstått. Ja världen är liten, eller vad det heter.)

Jag är lättad. Jag var ganska nervös och kunde bara med möda ta mig fram med rullatorn. Transporterna funkade bra. Ja bilen kom till mig tidigare än avtalat. Förren ringde och jag blev förstås nervös.

Åkte Renault till sjukhuset. Föraren var turk, kom hit för 8 år sedan på någon ”kvot” för restaurangbranschen. Han kände inte till dagens begivenhet, alltså vårt Lucia-firande! Eller missförstod han mig?

Hans efternamn betydde ”äggmålare”. Här några ryska trä-ägg, en gåva från en rysk professor jag mött i mitt internationella arbete. Vi och många andra kallade Mark Krivosheev (engelsk transkription) för ”Krivo”.

Han var alltid positv till Sverige eftersom en svensk ordförande för arbetgruppen för television inom Internationella Teleunionen på 50-talet vid namn Erik Esping gjort honom till sin viceordförande. Detta gjorde det möjligt för honom att komma ut i världen, något som då på 50-talet var svårt för sovjetmedborgare. Det handlade om färgsystem i TV och speciellt 625-linjerssystemet.

Detta var på den tid då Radiotjänst och Telegrafverket var osams. Här beskrivs Erik Esping och litet ligger det väl även i Arne Sanfridssons ord. Jag kom väl överens med Arne men vissa motgångar kunde han tyvärr aldrig släppa. Hans ”Min svenska TV-historia” finns i sin helhet på webben. Den påstods ha varit dödskallemärkt inom televerket och eftersom jag vill vara lojal får ni googla själva. Jag förstår att Arne S fann denna satir över Espings trådradio rolig. Radiotjänst ville ha FM medan Esping redan var inne på sådant som blev kabel-TV. Pappa hade Teknisk Tidskrift ”på cirk” på jobbet och jag minns att han tyckte denna satir var rolig. F ö hade vi i Mammas väldoftande linneskåp en av de säkert ganska få trådradiomottagarna i Stockholm.)

Ser först just nu att Krivo avlidit, se detta mer officiella dokument. Minns när jag 1992 var en slags värd för ett besök han gjorde i Stockholm. Gick väl sisådär, ovan vid sånt som jag var. På väg hem via Arlanda ville han köpa något så vi åkte in till Arlanda City. Där gick han rakt in i en svängdörr och det var inte lätt att hitta ett plåster i det stora varuhuset. Minns nu inte vad det var han ville köpa.

Här är herrskapet Krivo och en anlitad tolk på Fjällgatan.

Krivo blev ibland rätt jobbig; sedan jag slutat bad han mina kolleger att få svenska myndigheter att resa en staty över den store Esping. Första gången jag i Genéve mötte Krivo var när han skulle hålla öppningsmötet och då måste säga något om den frånvarande ordföranden Espings hälsotillstånd. Jag visste bara att han nog var sjuk men jag hade aldrig mött denne legendariske televerkare och visste inte ens om hans centrala roll inom ITU. Bäst att säga att han lever tänkte jag. Men till sist dog Esping.

Krivo nämnde för mig en gång att han kom från en plats nära Poltava (han ses av vissa som ukrainare!) ”men säg för Guds skull inte det till andra svenskar för då kanske de blir negativa till mig”. En gång stötte jag samman med Krivo på en gata i Genève och fick för mig att jag skulle återge en gammal fabel jag nyss läst hos Solsjenitsyn. Hur människan inte var nöjd med att Gud/Allah tilldelat alla varelser samma livslängd, men lyckades omförhandla saken så människan fick mer. Därför måste hon många år arbeta som en häst, skälla som en gammal hund och så vidare. Krivo skrattade artigt men han verkade ha hört fabeln förut. Han blev själv 96 förresten.

Sudden

P S. Ska i morgon få en ny sidoruta i bilen monterad. Om jag kan stå på benen. Här en bild av den provisoriska rutan:

Det sägs att man ska tänka först och tala sen. Ack hur ofta ser vi inte tecken på motsatsen. Eller på hur folk ”känner” utan att tänka sig för.

Här ett klipp ur jubileumsskriften ”1863 – Blandaren 150+ –  2016” som något försenad utkom härom året och som jag hade nöjet att få mig tillskänkt på Lars-dagen 2014 i form av ett löfte om senare leverans som jag fick vänta på rätt länge.

Här något som kan ses som en ”programförklaring” för denna skrift. Den skrevs för över 50 år sedan men håller ännu, ja valutgången i höstas har gjort den än mer aktuell.

Uttalandet om nyttan av väntande på bussar är ett exempel på begreppet ”kausalitet” (orsak ger en verkan) inom filosofin. Om slirningar och felslut därvidlag skrattar vi gott ibland men ibland tar vi uttalanden på alltför stort allvar. Som att människoskapade koldioxidutsläpp bergsäkert orsakar förödande klimatförändringar. Det kanske inte är så illa ändå…

Förresten: När jag googlade efter det företag ”Bergfast” som sköter min HSB-förenings gräsmattor och planteringar fick jag ett meddelande att ”sajten inte var säker”! Men det är bara en vanlig simpel vardagslustighet.

(Iformation om företaget finns på andra ställen på webben.)

Filosofer får ofta på pälsen eftersom deras yttranden ofta går på kors med vad som är politiskt korrekt eller vad ”vanligt folk” tycker. Jag gav nyligen ett exempel på en brittisk filosof som ansåg president Truman närmast var en krigsförbrytare som inte kunde hyllas för atombombningen av japanska städer. (Se denna SvD-artikel som ligger bakom betalvägg och som är tungläst. Se även här.)

Och naturligtvis är filosofer egentligen bara som vanliga människor och inte minst journalister; de vill väcka uppmärksamhet, synas. Och få anslag till sina universitetsinstutioner…

Tornbjörn Tennsjö väckte och väcker ofta ”ont blod”, någon ansåg honom vara ”ondskan personifierad”. Att ha uttryckt sympatier för sovjetkommunismen anses genom idogt tjatande i DN m fl liberala organ numera vara närmast brottsligt. Den gamla kommunist- och rysskräcken lever dessutom kvar.

Det kan vara svårt att diskutera detta. En person som kommenterade min blogg förklarade helt riktigt att Stalins utrensningar med avrättningar och deportationer var ohyggliga. I ett senare inlägg ansåg han att alla kommunister borde utrotas som ohyra. Hur diskuterar man detta med en person som inte inser att han själv vill göra just vad Stalin gjorde?

Tännsjös utilitarism (nyttotänkande) kan vara jobbig, verka alltför rationell och känslolös. Det är inte bara intresset för kommunismen som väcker motvilja och rädsla. Googling visar nu att han verkar vilja ses som en mysgubbe. När f-n blir gammal blir han religiös…

Tennsjö och förre KD-ledaren Alf Svensson gillar båda att spela blåsinstrument, klarinett respektive saxofon. Jag såg någonstans (men var?) att Alf när en dröm att när han kommer till himlen skall han och Torbjörn spela tillsammans. Drömmen delas dock inte av Torbjörn, i varje fall inte vad avser platsen, som Tennsjö på goda grunder anser sig veta inte finns. Men att spela tillsammans, det ska man förstås! Här musik utan Alf i en flyghangar på Skå-Edeby i juni 2009.

Tar ur bokhyllan fram två tjocka ”politiska” böcker som jag på något sätt trodde balanserade varandra när jag köpte dem samtidigt (!) för ca 20 år sedan. En av vänsterns favoriter, John Pilger, skrev ”Den dolda dag ordningen” (Ordfront), den andra är ”Kommunismens svarta bok” liberal, av franskt ursprung, och med förord av Arne Ruth. En gång chefredaktör och kulturchef för DN, och boken är också utgiven av DN. På den tiden släpptes Pilger fram i DN medan idag har DN slutit sig i sin liberala bubbla och spyr galla över t o m socialdemokrater.

Jag orkade aldrig läsa böckerna men minns en historieprofessor på Hawaii (!) som hette Rummel (!), och är känd för uppgifter om det oerhörda antal människor som ”utrotats av kommunisterna”. Jag såg en siffra någonstans på 138 miljoner under 70 år. Många andra siffror är i omlopp. Vidare har han sagt att demokratier aldrig varit i krig med varandra.

Instoppad i en av böckerna fanns ett kvarglömt bokmärke, från ITU:s bok-shop i Genève, där jag av någon anledning noterat ”Jaques Gruet, fritänkare i Genève, halshuggen av Calvin”. Wikipedia beskriver honom som ”libertin och poet”. Oliktänkande har genom tiderna avrättats/dödats i Herrens namn. Jag måtte ha sett Gruet nämnd på någon gatuskylt i sta´n men har inget minne av just denna plats.

Den en gång så framåt Per Ahlmark refererade till ”Kommunismens svarta bok” några gånger minns jag. Hans liv tog en sorglig riktning.

Jag gillar den av många hatade Åsa Linderborg i Aftonbladet för att jag oftast direkt förstår vad hon skriver, medan texter från DN:s ledarskribenter måste jag kämpa med att överhuvudtaget förstå. Kan det vara att de går mer på djupet, nej det tror jag inte. Föraktet för andra som finns inom liberalismen måste helt enkelt döljas.

Lena Andersson kan vara jobbig att läsa men hon tänker själv och därtill djupt. På julafton läste hon i radion en mycket bra satir över dagens kvinnor, Metoo och ”Den franske kulturprofilen”. Har vissa av socialdemokratins och feminismens idéer om jämställdhet månne nått vägs ände? Man kanske bättre ska anknyta till kvinnosakspionjärerna?Häromdagen såg jag första avsnittet i en SVT-serie om en svensk ”kulturprofil”, Ingmar Bergman. Han kom/kommer undan han! Några förlåter vi i alla fall! Tur det.

Sudden

Äntligen har jag stött på en text som förklarar begreppet ”falsifiera” på ett sätt som jag begrep. I varje fall nästan. Och just då. Även om min datorns surflogg (historik), plötsligt börja fungera kan jag tyvärr inte återfinna texten. (Jo, det var nog denna.) Termen har med filosofi att göra och inte med plåtslageri.

Vidare såg jag på Facebook en vacker målning gjord av Louis Sparre, en mångsidig man som nådde mycket hög ålder och som var far till den flygofficer/ingenjör Clas Sparre som jag nämnt några gånger på min blogg.

Annars är situationen knepig för närvarande, både globalt och personligt. Fast egentligen var man som yngre mer orolig för framtiden än man är nu. Då tyngde jobbet och ansvaret för familjen. Men att klara 80 ger litet av samma tillfredsställelse som det en gång var att klara Stockholmsmaran. Då var jag ibland salig i en månad efteråt, sedan blev det grå hård vardag igen. Så är det idag ockå och jag väljer därför i denna blogg att fly tillbaka till de ljusa minnena från gångna tider.

Man modellflög och ritade ned sina flygfantasier. En flykt från verkligheten, ritandet litet maniskt. Men att rita kan ju också vara en del i ett skapande.

Linkontroll (U-kontroll, d v s ”You control) blev det ju när jag en jul fått min Viking 2,5 cc diesel, närmast antik från början. Stor och hög, det var svårt att få in den i en modell, men man hade ju visioner.

Så här blev det.

Här en omfångsrik linkontrollsajt som Göran Olsson satt samman under många år efter eget flygande, kanske mest teamracing.  Som ett exempel är här en historisk patentansökan från den amerikanske pionjären Jim Walker. Göran ger också en kort beskrivning av olika tävlingsgrenar som speed, teamracing, aerobatics (stunt), combat, carrier (d v s hangarfartygslandning), skala m m.

På denna sajt kan man bl a se hur man kunde styra planet med en enda lina som vreds, s k ”monoline”. Det blev litet slirigt och oprecist. Ibland förekommer en tredje lina för annat än roderkontroll, t ex gaspådrag vid carrier-tävling. Eller kanske klaff och landningskrok.  Vidare finns tidiga modeller för tävlingsklassen ”speed” (man säger så även i Sverige). Sedan länge har modellerna ett mycket extremt utseende, t ex med bara en enda vinge på insidan för att slippa luftmotståndet från några decimeter lina. Jag har försökt tolka reglerna och det förefaller som om linlängden räknas till propelleraxeln. Man flyger nio varv och det går undan. Man får vara stadig och snabb i benen och man får hålla emot med omkring 20 kg.

Här ett klipp ur en modellflygtidning 1947 från KSAK.

Tidningen finns på sajten modellflygnytt.se.

Den avbildade Jan-Henrik Torselius hade KSAK modellflygcertifikat nr 31 (man tog modellflyg på allvar då!) och gjorde sedan karriär i FV och statens tjänst. Här har jag helt fräckt skannat ur ett nummer av Svensk Flyghistorisk Tidskrift vad han skrev om sitt modellflygande på Skarpnäck.

Här ett exempel på en modern speedmodell. Notera hur motorvarvet ökas högst markant när förhållandena stabiliserats (fart, centrifugalkraft, bränsletillförsel m m). Kommentarerna till filmen är intressanta, några är informativa om modellen och speed-flygning, andra visar ”den mänskliga naturens egenheter”.

En av linflygpionjärerna i USA lär ha kunnat styra tre plan samtidigt genom ett styrhandtag i var hand och ett fäst på huvudet!

Här litet teamracing. Ganska intensivt och teknikraffinerat med snabba tankningar. Annat än på 50-talet! Och här litet combat the Australian way. Inga skyddshjälmar inte!

Jag har själv aldrig flugit speed eller teamracing. Mitt enda försök till litet speciell flygning var något varv i en combat-tävling på Gärdesskolan vid Valhallavägens slut. Vi var väl tre piloter, Kjell Rosenlund, Dag Tisell?; i varje fall kändes det rörigt. Jag tappade snabbt kontrollen av både min placering i förhållande till de andra piloterna som trängdes i mitten och av mitt plan som väl slog i backen. Men jag tror inte jag drog med mig någon i fallet.

Skulle en gång flyga publikt en gråmulen oktobereftermiddag på Östermalms IP där man höll ”Modellsportens dag”. Publiken hade börjat att troppa av så evenemangsregissören Sten-Åke Grahn tillät mig flyga. Kanske jag gjorde några varv i min ensamhet med en liten teamracer för en 0,8 cc McCoy (den enda glödstiftmotor jag har använt). Egentligen var det min yngre bror Mats motor och modell men han var inte så intresserad av modellflyg som jag.

Mats med den vackert gula och röda stuntvingen med McCoy. Man kunde inte använda vanlig zapon/cellulosalack p g a av glödstiftsbränslets egenskaper. Västertorp syns i bakgrunden; vi står öster om Södertäljevägen där nu stadsdelen Fruängen finns. Men på 50-talet fanns övergiven ängsmark där jag flög. Bengt Martinelle kraschade förresten här min nybyggda stuntmodell som var litet mer påkostad än mina vanliga byggen och som jag ännu ej flugit!

Jag fångades i mina ritfantasier även av det extrema i speedmodeller vilket man kan se uppe till vänster i detta blad från mina tonår med ”bludder”:

Här ett exempel på en finsk speedmodell av Jouni Valo, presenterad i svenska ”Modelllygnytt” nr 6/1964, som jag tagit mig friheten att klippa ur. Notera att den styrs av en enda lina (mindre luftmotstånd) som vrids vilket inte längre är tillåtet enligt FAI:s regler.

Oj, detta har blivit långt nog. Och inte som jag tänkt  mig. Mer nästa gång! Det finns mycket att hitta på webben. En guldgruva även för ”fullskalaflyg och flyghistoria” är denna sajt ”Modellflygnytt” som ligger under en mer oficiell modellflygsajt och som väl är ett verk av någon eller några entusiaster. Ett smakprov är detta tidningsnummer.

Göran Olsson skrev inte mycket om ”carrier-linflygning”, d v s att landa på ett hangarfartygsdäck. Jag läste om det på 50-talet i mina amerikanska modellflygtidningar Model Airplane News och Air Trails. På webben fick jag äntligen alldeles nyss se vad det är idag. Inte så ”perfektionistiskt” som jag trott. Här två länktips som jag valt bland många filmer om carrier-flygning som ofta var litet tråkiga.; Kanske man kan säga samma sak om denna film men den ger så mycket ikring så att säga. Litet av gubbdagis, javisst, men smått rörande. Även i denna ”reklam” för AMA, den amerikanska modellflygorganisationen, framhävs det sociala i modellflygande.

Sudden

Det händer mycket för närvarande, i varje fall är media överfulla av kannstöperier och analyser. I den centrala frågan om vad det blir för regering saknas efter flera månader ännu något resultat.

Och egentligen har förändringarna pågått gradvis och länge. Många medborgarespeciellt de som bryr sig, är ordentligt vilsna. Och vad är politik egentligen? Här är ett svar i en berättelse från en humorist jag läste för länge sedan men gärna återkommer till.

”Falstaff, Fakir”, Axel Wallengren, avled alltför ung ett par år före förra sekelskiftet men är faktiskt ännu läsbar tycker jag när han parodierar och ironiserar över sin tids sätt att skriva och moralisera. Jag försökte använda hans rätt överlägsna attityd i ”Frågor & Svar” till min blogg, där det för övrigt finns länkar där man kan läsa mer om och av honom. Boken ””Falstaff Fakirs Vitterlek” med illustrationer av Poul Ströyer fick jag som julklapp 1956 av mina föräldrar när jag nyss fyllt 18.

Annan kär läsning var Tage Danielssons ”Bok” som utkom 1963.

Där har författaren bl a parodierat ledararartiklar i kända tidningar. Jag gillar där DN:s suck ”Men lätt är det inte att i alla lägen hålla liberalismens fana så där lagom halvhögt”. Ny Dag har jag nog nästan aldrig läst men jag förstår redaktörens osäkerhet om vilka kommunistledare som för tillfället skulle hyllas och vilka som kommit i onåd.

Idag strävar alla att hålla den libera fanan så högt det går eller påtvingas detta förhållningssätt. Vi är säkert många som ogillade Annie Lööfs ganska oförskämda påtryckningar på Löfven att bli så ”liberal” som hon ville. Meningslösa påtryckningar för Löfven tvingas nu slingra sig än mer och göra de politiska diskussionerna ännu mer abstrakta.

Löfven och hans samtalspartner ställde V utanför överenskommelsen, liksom även SD. Att SD inte fick vara med var väl inte oväntat men V-anhängare har anledning att känna sig illa behandlade. Själv anser jag att V är mer ”trogna den humanistiska socialistiska läran” än S. Intressant är om V kommer att stödja Löfven vid röstningen, en fråga våra vanliga medier upptäckt så här på slutet.  Glömt kanske… S har hunsat V länge nog tycker jag – men kan V verkligen avstå från att stödja Löfven?

Läser just nu Jan Guillous självbiografi om den skrivande delen av sitt liv, ”Ordets makt och vanmakt”. Han ger många exempel på hur medier och det officiella Sverige, inte minst ministrar, inte bara tigit utan ljugit.

Jimmies uppmaning skrämmer nog många, inte minst alla liberaler som vill bestämma själva.

Lyssnade nyss på en paneldiskussion i radion med bl a S-journalisten Widar Andersson, bördig från bruksorten Olshammar vid Vätterns strand. Hans namn och inte minst åsikter får mig alltid att minnas doften från Olshammar när vinden kom från sydväst vid pappas barndomshem vid sjöns nordöstra strand. (Widar anser jag vara ”högersosse” – eller är han bara en vardagsmänniska och realist?)

Här förresten en karta som visar en del av norra Vättern med Olshammar och pappas barndomshem och bostad på ålderns höst markerade, liksom mina ensamseglingar med min OK-jolle nr 586.

Jag måste nog vid en segling i juli 1970 varit ganska nära en havererad Draken ( #35376) som låg på ordentligt djupt vatten norr om Röcknen-öarna där den hamnat 23 maj året innan sedan piloten efter att ha fått motorstopp hoppat fallskärm över land strax öster om sjön.

Föraren Staffan Hådell berättar i ”Flygtiga Minnen 2” om haveriet: ”…för nu var det dags. Strandkanten kom och jag hade drygt 1500 meters höjd, fart 400 km/h Nosen pekade ut mot Vättern… Jag satt i ett vamt och skönt flygplan, som visserligen inte hade någon fungerande motor, men med viss möda gick att styra dit jag ville. Jag ville definitivt inte landa i Vätterns kalla vatten.” Han drev till att börja med åt fel håll, ut över sjön – hade flygledaren tagit fel på vindriktningen? Men efter ett tag började han med hög fart driva åt rätt håll. … Själva nedslaget blev rätt häftigt när han rasade ned från ett träd.

Det flögs mycket över området, men jag minns nu mest lågflygande Lansen och Viggen från F 6 i Karlsborg. Jag har dock ett minne från tidigt 50-tal av en riktig fajt med några jaktplan tumlande runt över Bastedalen samt några lågflygande B 18 kommande från sjösidan. Men striden var kortvarig.

Och så blev det en sån där slingrig text igen! Men allt hänger ihop på något sätt, än si än så. Grekerna sa ”panta rei”

Sudden

PS. Några webbips. som jag fann när jag ville ha litet underlag för min funderingar:

• Vad skolbarn får lära sig om revolutioner. En del sådana anses bra, andra dåliga. https://www.so-rummet.se/historiens-topp-5/fem-av-de-mest-betydelsefulla-politiska-revolutionerna
• En viktig socialist som jag möjligen hört talas om: https://sv.wikipedia.org/wiki/Eduard_Bernstein
• Om semiter: https://snl.no/semitter
• Om kommunism: https://sv.wikipedia.org/wiki/Kommunism
• Om svenska fångläger under VK2: https://sv.wikipedia.org/wiki/Interneringsläger_i_Sverige_under_andra_världskriget

Begrundar ett anslag på väggen i min vårdcentral: ”Ingen förtäring av nötter i dessa lokaler p g a kraftig nötallergi”. Efter ett tag inser jag att besökare (och personal) inte ska äta nötter eftersom andra besökare kan ha allergi mot ”nöt-ångor” eller liknande. För mig är ”allergi” en reaktion i ens egen kropp på vissa ämnen, själva allergin sitter så att säga inte i rummet.

Visst kan denna bild nedan ses som snorkig lyteskomik, men jag har själv aldrig behövt bekymra mig särskilt mycket om det finns något olämpligt i det jag äter och ibland störs jag av dem jag tycker är litet väl petiga. Man är uppfostrad att äta upp det som bjuds:

Apropå vårdcentral och matval har jag nu bedömts ha diabetes typ 2. Jag har varit hos en sköterska några gånger men jag har dålig kläm på vad besöken går ut på och vad som väntar. Hon frågar och antecknar i sin dator och ger vid sidan om synpunkter på hur och vad jag bör äta. Hon försöker förklara alla de olika mått och ”börvärden” på sockerhalten i blodet som förekommer och förvillar. Bland annat förekommer begreppet ”mol” som var obegripligt redan i gymnasiets kemiundervisning. Och var det ”56” värdet skulle vara eller ”fem till sex”? Hon hade svårigheter att förklara ”medelblodsockret” och det är henne förlåtet, men jag har även i övrigt svårt att hänga med. Det blir litet väl mycket av förmyndaraktiga pekpinnar såsom ”Lova att inte äta kaffebröd och småkor annat än vid helger”. Men man får vara glad om man får slippa speciella mediciner.

Jag har med möda nu lärt mig ta prov på sockervärdet hemmavid genom att sticka mig själv i fingret. De skriftliga anvisningarna var omfångsrika och min sköterskas pedagogiska förmåga passade inte mig som fattar rätt långsamt.

Grejerna härför kräver sin plats; de kan ju inte ständigt ligga framme vid köksbordet vid vilket jag tillbringar största delen av min tid. Datorn står intill se.

Diabetesen har jag väl ovetandes haft länge. Den torde vara en starkt bidragande orsak till de små sår jag haft på mina tår, och som medfört att jag besökt vårdcentralen bortåt 100 gånger det senaste året. Lyckligtvis finns olika former av högkostnadsskydd; även för transport till/från vårdplatsen.

Mitt stora problem är egentligen att jag intet orkar, får ta paus och sätta mig på rullatorn efter 150 meter. Förbipasserande frågar lätt oroliga hur det står till. Jag tror inte diabetesen ensamt orsakar detta.

Min bordsdator har fått allt svårare att starta. Det börjar surra svagt som det brukar och i bästa fall fortsätter den att surra och den tycks reagera på knapptryckningar men skärmen förblir helt svart. Det har ett par gånger behövts över en halv timmes upprepade startförsök innan den kommer igång, Dags för någon ”ominstallation” kanske. Jag trodde faktiskt som att det var som med TV-apparater (åtminstone förr), det fanns ett litet batteri som såg till att minnet av inställda TV-kanaler o d inte försvann. Ett batteri som efter några år måste bytas. Men så är det tydligen inte och jag har faktiskt bara haft datorn i tre år; det känns som det var en längre tid. Man kanske mitt eget minne blivit kortare. F n låter jag datorn stå på dygnet runt.

Har börjat ”avjula” lägenheten och det är dags att läsa julklappsböckerna. Jan Guillous över 10 år gamla memoarer ”Ordets makt och vanmakt”, som jag gav mig själv, har jag nu betat av. Läsningen gav en bra och nyttig genomgång på gångna decenniers händelser, men det är många ”skandaler” och debattprogram i TV jag glömt. Jag minns hur jag en gång med iver såg dem – men nu lockar de ej. Han är litet mystisk tycker jag, alltför kortfattad i sina beskrivningar och förklaringar. Så bra som recensenten skriver här är boken inte tycker jag. Men återigen; jag är väl för dum.

Googlar man finner man lätt negativa påståenden om Guillou, ofta då från personer med anknytning till mer eller mindre skum underrättelseverksamhet.  Personer med en fantasifull läggning verkar att dras dit och jag erinrar mig vissa påståenden från exempelvis f d poliser med förtroendeingivande titlar. Men jag ger inga namn… (Nå, ett exempel. Jag är misstänksam mot texter som är alltför långa för sitt syfte.)

Apropå olika uppfattningar i några centrala politiska frågor, fann jag en artikel med idén att det idag inte handlar om höger/vänster utan mer om människors förankring i tillvaron,  de är ”varsomhelstare” eller ”någonstansare”. Litet överdrivet ”tokliberaler” resp. ”nationellt lagda”. Tänkvärt. Finns att läsa om, t ex här. Tillägg 2/2-19 : Hörde i radio en presentation av den franska filosofen Simone Weil.  Oj, det var inte dåligt. Se t ex Wikipedia om henne

Ett annat sätt att dela in oss av tyckaren från Hamrånge: Ännu en modell för samhällsanalys erbjuder statsvetaren Stigbjörn Ljunggren (s): ”I Sverige finns numera bara två samhällsklasser – de som duschar före jobbet och de som duschar efter jobbet. Socialdemokratins problem är att den attraherar för få av alla dem som numera duschar före jobbet.”

En fin senkommen julklapp var denna bild:

Bilden kom i ett mail från min kusin Eva-Lotta vars far, d v s min farbror, flög B 17 på F 6 i Karlsborg. Min far byggde då denna modell för sin bror och jag minns hur jag stod bredvid och beundrade hans verk. I trä, skala ca 1:25. Den långa huven och undersidans vackert ljust gråblå färg. Även om bilden är liten och suddig anar man att det är en B 17B med Bristol/SFA-motor (F 6 hade B 17A med Twin Wasp) även om nosen inte har avgassamlarringens ”kopparfärg”. Landställets karakteristiska ”byxor” saknas liksom propellern och vingen verkar litet väl platt. Kronmärkena kunde faktiskt vara så stora även på vingarnas ovansida även om de i början helt saknades som man ser i denna film. Jag minns B 17 och tidens FV-plan mest i form av svartvita bilder där det stod stora vita siffror på dem, inga bokstäver.

Idag kan modeller se ut så här

Här är morfars gamla väggur, brorsan frågade om jag ville ha det eller om han kunde slänga det för han skulle flytta. Han fick slänga det. Han sände bilden via SMS (?) och jag hade mycket besvär med att få fram bilden till min dator och originalbildens upplösning hade gått förlorad redan innan bilden kom fram till min mobil.

Under vägguret satt morfar på Hälsingegatan 9 i Gävle och läste Signalen, En rolig halvtimme (rött omslag) eller Lektyr (gult) (Filmen är ett tidsdokument; det som var roligt då är det inte alltid idag.)

I min barndoms vardagsrum på Västra Ringvägen 10 i Gävle hade vi detta väggur och det hänger nu hos mig:

Uret hade här hade just ramlat i golvet (glaset höll vid fallet men är i bilden ännu inte tillbaka på plats) men det gick att få ordning på det. Här nedan ser man vägguret för nästan 80 år sedan. Tydligen lekte jag med tåg på den tiden.

Apropå tåg så väckte bilden nedan från FB-gruppen ”Det gamla Stockholm” positiva minnen hos många. Själv tycker jag bilden visar en för järnvägar typisk sunkig miljö. Därtill bidrar väl att jag vid en skolutflykt till Lida friluftsgård råkade krossa min termos med varm choklad mot det räcke mot ”järnvägsdiket” man ser:

Mer åtminstone visuellt positiva järnvägsbilder finner man då i en av mina favoritfilmer ”Ladykillers”. Några webbtips 1,  2,  3,  4, och 5

Musiken i fråga.

Sudden

Det var länge sedan jag skrev en blogg, det har kommit mycket emellan. Hälsan är risig, jag var på sjukhus en vecka och är svag och har svårt att röra mig. Allt tar tid att göra och jag hinner och orkar inte mycket. Pensionärens vanliga klagan alltså.

På sjukhuset återfann jag i avdelningsbibliotekshyllan en bra bok om ”Sjukhus och sjuksköterskor” skriven av Knut Haeger. En skrivbegåvad medicinare, även anglofil. Här kunde man läsa att Florence Nightingale trots det poetiska namnet var en rätt egensinnig och besvärlig dam och med ”gammaldags” fördomar om hur sjuksköterskor borde bete sig. Om febertermometerns historia kan man också läsa i boken men jag länkar till Tekniska Museets årsbok Daedalus något utvidgade version av texten istället..

Visningssiffran för bloggen i februari var bottenlåg, litet mindre än 1000 visningar. Förra året var februarisiffran litet mer än 2000. När jag på Facebook eller SFF forum kan hänvisa till en tidigare blogg kan visningssiffran i bästa fall öka med några tiotal. Aldrig någon kommentar men jag får en anledning att försöka reparera eller byta ut brustna länkar.

Nå, även om jag inte bloggar så skriver jag kortare kommentarer på Facebook och Svensk Flyghistorisk Förenings Forum. Det är enklare men ibland kan tråden bli lång. Häromdagen hade en trägen forumbesökare hittat en lätt konstig och även otrevlig bild på ett länsmuseum:

Med hjälp av Svenska Dagbladets historiska sidarkiv fick jag förklarat vad som hänt . En kollision med en kraftledning intill flygfältet Ope vid Östersund fick det landande planet som kommit allför lågt att bli svårt brandskadat. Föraren fick lyckligtvis bara lindriga brännskador. Annars är det farligt med höga spänningar som kan få ström att ta oönskade vägar. Nu var det väl stålrörskroppen som gjorde att strömmen inte passerade genom förarens kropp.

Det blev en lång tråd vilket till stor del orsakades av att jag råkade komma på att kroppen av just detta plan sägs finnas utställd på Segelflygmuseet på Ålleberg för att visa hur en Bergfalke såg ut inuti. Men det uppstod i tråden osäkerhet om det verkligen kan vara SE-SUN:s kropp som visas. Kroppen har bl a för många kännetecken på den senare Bergfalke-versionen Bergfalke III.

Det vid Ope havererade planet var utan tvivel en Bergfalke av version II/55 (kantig huv och låg fena. Bergfalke II fanns det inte många av; det är alltså skillnad på II:an och II/55:an)  även om jag inte kunde bevisa det med annat än ”sunt förnuft” eftersom jag inte hade tillgång till luftfartygsregistret för den aktuella tidsperioden. Fanns varken data hos Transportstyrelsen eller i de registeruppgifter som finns i några av mina fickalmanackor. Här ett utdrag ur den äldsta av dessa, för 1975 och avseende läget i augusti 1974:

SE-SUN är här sedan drygt 10 år inte längre med bland de luftvärdiga. Men registreringen ligger mitt i en bunt Bergfake II/55-registreringar. Efter ytterligare ett par sidor med många ytterligare II/55-registreringar kommer så den första Bergfalke III, SE-TBP. Den registrerades enligt Transportstyrelsen i maj 1974. Intressant är att när den skrotades 2006 hette det dock att den var en Bergfalke II/55! ”Efterföljaren” SE-TBR har dock förblivit en III:a! Man undrar…

Sunt förnuft räcker inte alltid för kalenderbitare. Och kan faktiskt leda fel. Liksom register förstås kan innehålla fel ellr ofullkomligheter. Här kan man kolla i Transportstyrelsens register över våra kära luftfartyg. Jag vet inte hur länge en inte längre luftvärdig flygplanindivid står kvar i de på webben publicerade registeruppgifterna.

Just -TBP har jag flugit en hel del i Ottsjö och jag betraktade den alltid som en III:a! Blåst huv, hög fena men den verkar onekligen ha haft sporre (och ej sporrhjul). Några bilder:

Det är Olle Palmquist i fram. Men en gång satt jag fram och han bak. Läs om detta här! Där kan man också läsa om när jag satt bak i SE-SXT, en äkta Bergfalke II/55, bakom en tystlåten pilot som jag inte kände sen tidigare.

Diskussionen i tråden och efterforskningar i bokhyllan och på webben visade att min uppfattning av vad som skiljde olika Bergfalkeversioner nog inte är helt korrekt. Här medan är en artikel om typens utveckling i segelflygetsveteranernas tidning skriven av den nu bortgångne segelflyghistoriskt kunnige Knut Uller. Kan vara en bra början.

Man kan nog ha olika uppfattningar om vad som riktigt, just nu orkar jag inte analysera skillnaderna i vad som sägs i saken från olika håll. Men en av de deltagande i tråden är onekligen sakkunnig.

Jag förstår inte allt som Uller skriver om utvecklingen av typen, vad är exempelvis ”delad huv”?

Nej, Bergfalke II/55 är som bofinken; den kan se ut hur som helst. När en II/55 reparerats eller renoverats kan man ha modifierat den, bl a kan den ha fått sporrhjul, högre fena och annan huv (?), sådant som finns hos Bergfalke III, men behållit typbeteckningen. Därtill är det förståeligt om det ofta struntas i suffix. Det är väl bara flyghistoriker som talar om Ju 52/3m. Flera tusen plan tillverkades men det var visst bara sju som byggdes som en enmotorig första variant.

Här är två ”äkta” Bergfalke II/55 i all sin kantighet, bilder från Vängsö, internatkursen 1966:

På den undre bilden från en sommarkväll på Vängsö 1966 ser vi C-internatkursens två lärare, Tage Hörkeby närmast och bakom honom Sven Blomberg. Notera bromsarna på vingarna som är av s k DFS-typ. Vissa Bergfalke III har s k Schempp-Hirth-bromsar.

Det har även Bergfalke IV som är litet olik de äldre varianterna både visuellt och i flygegenskaper och prestanda. En vackrare framkropp, ingen framåtsvepning av vingarna exempelvis och vingens lyftförmåga påverkas mer av regn än de tidigare varianterna. Prestanda år litet bättre. När man flög in sig på den fick man lära sig att bromsarna var mycket effektiva vilket krävde viss försiktighet och man fick testa en brant final i hög fart. Plogfåror kan bilda snygga mönster…

Det har gått över 40 år sedan jag flög Bergfalke. Så jag kommer nog inte riktigt ihåg hur allt var…

Sudden

Det finns ljuspunkter i tillvaron!. Min yngste son Robert har blivit ”legitimerad lokförare”. Han kör nu pendeltåg i Storstockholmsområdet, efter att i drygt 15 år kört tunnelbana. 14 december 2004, hans 31-årsdag förresten, fick jag följa med honom på jobbet.

Vidare är våren är på gång efter en dålig vinter (men säkert har det några gånger bjudits på skridskomöjligheter) och snart är det dags att så tomater.

Webben är inte dum heller, man stöter på sådant våra vanliga medier inte kan ge oss. Här en film från BP/BBC om tidningsproduktion och distribution från 1961. Man får se en ung Lill-Babs i päls sjunga (mima), säkert en ändå jobbig inspelning vid Slussen med gråkallt väder. Tryckeri, redaktion, telefax, distribution till Bromma, lastning i LIN-Metropolitan. En Caravelle taxar och, lättar och försvinner snabbt i gråvädret. Spökis Andersson med sin Super-Cub m m.

Sista tiden har jag forskat litet om segelflygplanet Bergfalkes bakgrund, hur det utvecklades och sedan kom att användas i Sverige i över 50 år. Hade nu tänkt skriva om det i denna bloggning men ser att det blivit så mycket stoff att det måste bli flera bloggningar. Här en första del som mest handlar om annat segelflyg, dock på ”Bergfalkes” tid. Jag tog fram några sparade dokument att forska i, här några av dem. Förklaringar kommer kanske i senare bloggar:

Bergfalke var mycket vanligt segelflyplan, ett slags standardskolplan där statsbidrag utgick och där centralorganisationen KSAK ”höll i trådarna”. Bergfalke utgjorde länge omkring hälften av segelflygplansflottan skulle jag gissa. På sidan nedan från i Norrvis ”60 år i uppvinden” återfinner jag de kära namnen på min tids segelflygplan:

De gamla limmade träflygplanen började fasas ut under senare delen av 50-talet och 1964 kom den slutliga flygförbudet som åsyftas i bildtexten –  det lim som använts hade åldrats. Bogser-Mothen SE-ALM är en av världens äldsta Tiger Moth.

Bilden är säkert tagen av Yngve Norrvi, en central gestalt i svenskt segelflyg. Här presenterar han 1953 sina idéer om en förbättrad utbildning. Det var då mycket få elever som hade ork och tålamod att bli fullfjädrade segellygare. Några tidsbesparande allra första lektioner i motorplan blev det nu ej men man övergick, inte utan vånda. från utbildning i enkelkommando (EK, d v s med ensistsiga glidflygplan som man först gjorde korta rutschar med) till tvåsitsiga plan med lärare i baksits, DK (dubbelkommando), och då blev det Bergfalke.

Mycket av min tonårsläsning av segelflyg var skriven av Norrvi, bl a denna omfångsrika redogörelse för segelflyg-VM i Örebro 1950 som även var införd i ”Ett år i luften 1951”. Jag läste mycket om flyg och modellflög, men började segelflyga först 1965 vid 26 års ålder. Drygt 180 timmar under 15 år blev det, jag tröttnade till sist. Vid 40 måste certifikatet förnyas årligen så man kunde inte så lätt göra en paus i flygandet. Och kanske det viktigaste skälet, att flyga var för mig inte den frihetskick så många talar om utan jag tyckte mest det var lätt läskigt. Under veckolånga ensamfjällvandringrar däremot kände jag mig trygg och säker….

Men ännu idag sedan drygt 40 år förflutit sedan jag sist spakade är jag ju tacksam och stolt att jag grep chansen att lära mig flyga och för att jag ändå klarade av spakandet. Trots att jag avgjort inte är rätt ”typ” av människa. Här är förresten min listning i flygdagboken av vilka typer jag flugit och hur ofta. (Upptäckte nyss att noteringen för -THV måster vara fel.)

Segelflyg sågs ännu under min tid som en steg på vägen till flygvapnet, och därför för fick unga män rabatt på avgiften som framgår av inbjudan till min grundutbildning 1956. Min lärare kommenterade detta med att ”två av mina elever har flugit ihjäl sig i FV”. Kan vi ha varit 8-10 kursdeltare på två lärare kanske, jag tror bara en av eleverna var tillräckligt ung. Min lärare var i grunden ingenjör, hade en gång designat klass C-steg hos Philips på Lilla Essingen minns jag han sagt.

Jag förstod av min ungdoms läsning att det var ju hurtigt och tuffa tag inom flyget. Några exempel från den ”heroiska tiden”, med ”99 % arbete i bygglokalen och 1 % flygning”. Bilderna är lånade från Jonas Björnstams ”En gnutta flax”, boken om Östra Sörmlands Flygklubb och från en artikel i SVS-nytt 2/2014 av Thorsten Fridlizius.

Den unge grabben i nedre bilden heter Stig Engström, och vad han senare presterat är inte dåligt! Flygar-Lasse var inte dålig han heller.

Här är en skildring av den på min tid kände Bengt Gööks skildring från 1965 jag fann på på en dansk sajt om när man utvecklade utbildningsmetoderna:

Uppflygningen för instrumentflygbehörigheten kommer jag ihåg som jobbig. Stålis och Klevas (Lennart Ståhlfors og Göran Klevstigh, legendariske chefer for Ålleberg m.m., red.) hade 1965 utarbetat en molnflygningskurs och utbildat 3 instruktörer. Dessa fick sedan 3 elever var och jag var en av dom och blev klar först. Min uppflygning för Klevas gjordes i häftig molntermik och var ju inte bara ett prov på mina kunskaper utan på hela kursupplägget. Så snart jag hade någorlunda kontroll tog Klevas över och Bergfalken utsattes för diverse manövrer så att jag blev helt bortkollrad. När hastighetsmätaren visade antingen 0 eller 160 och girindikatorn maxutslag röt Klevas ” Du flyger ” så snart jag fått någorlunda ordning på läget tog han över igen och det blev en ny resa. Detta pågick en
dryg timme. Jag har aldrig någonsin varit så slutkörd efter en flygning.
Navn: Bengt Göök Nationalitet: Svensk Klub: Örebro SFK Alder: 72 år

Det handlar ju om enkla instument typ ”kula och spade” som ger en rätt så abstrakt och svårtolkad information från lutnings- och girindikatorn. Jag fuskade litet men försökte aldrig på allvar att flyga i moln. Instrumentbehörighet vore väl något för att öka kvaliteten på mitt flygande tyckte jag ganska halvhjärtat en gång när jag började tappa flyglusten, men min gamle lärare var tyvvärr (?) inte road av att lära ut konsten.

Den ovan omnämnde ”Klevas” kunde både flyga och berätta. Kanske allt inte är sant men i alla fall sannolikt ( alla drömmer ju om det perfekta SJ!) och förbättrat av Jonas Björnstam från vilken jag ”lånat” berättelsen.

Och vågsegelflygning i fjällen var också tufft som man kan läsa här , en berättelse om de första lägret i Pirttivuopi en mil öster om Nikkaluokta. Dåtidens segelflygplan var inte så snabba som dagens och man kunde lätt driva iväg eller inte ta sig fram mot vinden. Tidningen Teknikens Värld hade i nr 7/1951 ett reportage från segelflygning i Åre, här ena sidan. Och kylan var ett problem – som jag i mitt fjällflygande i Ottsjö dock till min förvåning faktiskt aldrig upplevde. Men jag har inte varit så högt och uppe någon längre tid. 4000 meter, 2 timmar och 18 minuter den 22 mars 1979 blev det som mest.

Bilden är ur en film om vågsegelflygning i Ottsjö i södra Jämtland 1979. Jag gjorde detta år alla 7 starter under min Ottsjö-vecka med detta plan. SE-THV var en Astir CS, som då tillhörde min klubb ÖSFK. Här ska jag ge mig iväg.

(Skåningar verkar förresten ha för ovana att krascha gamla ÖSFK-flygplan, inte bara SE-THV utan även SE-TFN. Här en läskig upplevelse men Ka 6E var en träkärra som kändes litet spröd men var rätt angenäm att flyga. En nos som ett äggskal. En klubbkamrat, ganska speciell som människa, fick skador vid ett haveri vid ett DM som visade sig vara förödande. Jag verkar ha tappat bort hans berättelse om händelsen, skriven i ännu gott mod.)

Man läste i de tidiga tonåren Charles Birch-Iensens runa om Karl-Erik Övgård och hans dödsflygning i Sierra Nevada i ”Ett år i luften 1952”. Dessa flygets årsböcker var i många år nog min käraste läsning om flyg. I förskoleåldern var det Nordisk Familjebok. ”Ett År i Luften” anskaffades allteftersom eller köptes till ett mycket rabatterat pris hos Flygvapnets ”Flygpojkarna” med möten i ”Tegelhögen” med ledare som Dalborg, Unell och Erik Goliath. (Tyvärr är Goliath-minnesorden låsta men jag fick bl a påminnelse om det Goliath berättade får mig under en lätt problematisk skridskotur på Dalälven, han hade varit bänkkamrat med min farbror i franska-lektionerna på gymnasiet i Gävle; både kom sedan till FV) och emellanåt med besök på Barkarby (den något omständlige förvaltare Fredriksson?) .

De årliga två segelflygveckorna i Ottsjö; verksamheten är snart avslutade; man rapporterar på Facebook och här. Första lägret var 1961, och mycket visdom om hur man beter sig finns samlat här förutom historik och statistik. Som inom många etablerade grenar av flyget ökar inte längre verksamheten, något man som född 1938 var van vid från sin barndom. Jag deltog 1967, -75. -76, -79 , d v s under en period då lägret växte år för år.

Stockholmssegelflygaren Rolf Johansson har lagt ut tre segelflygfilmer på Youtube, två från Ottsjö och en från Skarpnäck,  här. Man får bl a höra Ottsjölägrets initiativtagare Rolf Algotson berätta. Här syns Rolfs bil i mars 1966, en ganska jobbig tid för Rolf, men han ställde upp för mig och mina kamrater i ÖSFK inför det årets Ottsjöflygande. Det var ju det första året som ”vanliga” och ganska ”gröna” ÖSFK:are deltog. Grönast var jag.

Här en pojkbok i min hylla från den heroiska tiden:

Och här ett kapitel ur boken. Ålleberg var dit alla ville då. En hurtig stämning råder. Annat var det i Dagens Nyheters skildring av ett segelflyg-VM i Eskilstuna 2006. En väldigt grinigt reportage tyckte jag. Jag skrev och klagade (i slutet av texten) och det gjorde en av våra största segelflygare också.

Googlar man globalt med villkoret ”larsan13” och ett lämpligt kompletterande sökord, t ex ”Vängsö”hittar man mycket mer om segelflyg jag skrivit. Man kan också söka internt på bloggen.

Sudden

Vaknar upp lätt vresig och stöter på ordet ”laddbox”. Undrade om sådana kommer att finnas om tio år. Ord som ”bentyl” och ”etanol” har ju så gott som försvunnit (likaså ”bakmaskin” även om det kanske är på väg tillbaka). Och så latin-vana är vi inte tror jag att vi kommer att vänja oss med begrepp som ”bonus-malus”.  Dessa ekonomer och pärmbärare som försöker visa vägen…

Bild från Wikipedia.

Jag har nämligen mitt ingenjörstvivel på att det är någon vits med att ”elektrifiera” bilar och andra fordon. Man kommer bara att behöva utnyttja ytterligare begränsade naturtillgångar, med bl a de problem gruvdrift är förknippat med. Säg Kongo – det räcker. I-världens prioritering av sitt eget s k ”klimat” kommer att hindra fattiga befolkningar att resa sig ur fattigdom. FN:s IPCC är kolonialismen i nya kläder. Kanske.

Och kanske kineser blir bättre än europeer att utnyttja Afrikas tillgångar på ett civiliserat sätt.

Bild från Wikipedia.

Kanske klimathysterin har nått vägs ände och att nu försöker de mest aktiva hysterikerna finna en anständig reträtt. Kanske man kan dra en lättnadens suck. Få se vad vi nu väljer att bli skrämda av! Någon komet kanske?

Jag försökte snida en enkel vindsnurra för länge sedan. Med min morakniv formade jag ett ca 60 cm långt trästycke. Till en propeller. Men profilen blev sådan att det var en drivande propeller. Snurrade i vinden gjorde den visserligen men…. ”Tänkte inte på det” som han sa, uppfinnaren från Sundbyberg.

Apropå förvinna har väl mynthållaren ”Moneybox” försvunnit och även själva mynten är nu på väg bort. Det går nu veckor mellan de tillfällen jag använder mynt och sedlar. En del beror förstås på att livet krymper vid 80.

”Moneybox” var populärt ett tag liksom den ofta återkommande jojon när jag var ganska liten men jag hade ingen framgång vid googling innan jag fann att dEn behändiga mynthållare här kallades ”Monnibox”. Här en bild stulen från Kungliga Myntkabinettet, här en bild stulen från tillverkaren Avants historiska tillbakablick (Klicka för ”berättelsen om Monnibox”)

Här Avants hemvist i den stora ”ladan” i Läggestasvackan. Minns hur vi en gång 1960 sedan fick soppatorsk i backen österifrån men kunde rulla ned och upp till den mack som då fanns framför byggnaden. 

Vi var tre praktikanter på televerket som med vår bensindoftande televerksgrå Duett campade oss fram längs en kraftledning ned genom mellansverige (jo vi kom faktiskt ända till Ystad; då i september hade det bli kallt att tälta även där. Kanske vi hoppade över Småland.) för att mäta jordresistansen. Den ville Gustaf Adolf Pettersson på televerkets Provningsanstalt veta för att bedöma om man kunde befara ökade åsk-skador på telenätet genom de stora kraftledningarnas jordlinor (linorna högst upp). Eller hur det nu var. Kanske tvärtom. Gustaf gav mig en artikel att läsa om vad som styrde hur de åskinducerade strömmarna tog sig fram genom marken. Hallén-klass vad avser teorin och jag begrep nada. Jag tror också våra mätresultat blev oanvändbara. Stackars Gustaf! Minns också hur Petterssons assisterande byråingenjör gav oss en rekvition på en Duett. Rekvistioner är komplicerade och i garaget undrade man om vi verkligen ville ha en fullutrustad reparatörsvagn (eller om det mu var en uppsättning av fyra reservhjul). Här mitt tjänstgöringsbetyg:

Jag googlade litet efter G A Pettersson men hittade just inget. Han borde ju ha skrivit något i Teknisk Tidskrift. Men dock litet om den Swedenborg som undertecknat betyget. Här omnämns han i televerkschefens Bertil Bjurels memoarer:

När jag 1934 anställdes vid Telegrafverket, var Greve Hamilton generaldirektör. Det säger sig självt att jag inte kan ha någon personlig uppfattning om honom. Jag fick dock träffa honom två gånger. Han utstrålade vänlighet och visade ett personligt intresse även för en ringa person – något som alltid kommer att färga bilden av honom.
Han hade en originell fru så till vida att hon öppet bekände sig till kommunisterna. Vid förstamajtåget gick hon under kommunisternas fana och tvingade greven att göra detsamma. Mitt intryck att han var en timid herre förstärktes väl av detta uppträdande. En herre, som jag senare återkommer till, var den adlige och mycket fine mannen Gustaf Swedenborg, chef för Tekniska byråns Provningsanstalt. Han var en ofta sedd middagsgäst hos Greve Hamilton. Han gav mig mycket livfulla skildringar av dessa middagar och Hamiltons underordnade ställning i hemmet. Efter middagen meddelade alltid fru Hamilton att kaffet skulle drickas i biblioteket och Swedenborg skulle sitta under det stora porträttet av hennes älskade vän Stalin.

En av oss var från Örebro. Teknolog vid KTH som jag. Var litet sur över att Nerikes Allehanda hade kallat hans utelandning med en Baby i Lillån för nödlandning. Jag hade min dubbelåtta smalfilmkamera med och spelade pingis med Olle Ringstrand som med en kompis var på flygande besök hos flygklubben på Gustavsvik.  Här några rutor från min smalfilm som jag lyckats (?) få över till min datorn på ett högst analogt fotografiskt sätt. Leve dagens digitalteknik!

Sudden

P.S. Sedan detta skrevs, upptäckte jag att under den senare delen av praktidtiden hade jag gjort anteckningar i fickalmanackan. Då gjorde vi (möjligen var vi då bara två) en avslutande mätturné i Skåne. Vi for från Stockholm kl 11.45 tisdag 23 augusti. Tältade i Jönköping. Den 24:e smorde vi bilen där, for till Malmö och tältade där. Torsdag och fredag mätte vi och bodde i Malmö, lördagen 27:e var vi på badstranden. Hämade tydligen lön, Poste Restante på Malmö 1. I Köpenhamn söndag 28:e. Mätningar på måndagen, flyttade till Ystad (Ystad Sandskog). Mätte på tisdag och onsdag, lämnade Ystad och tältade i Lund. Bodde i ca en vecka  i Lund och mätte i trakten runtom. Till Värnamo fredag 9 september där vi mätte. Lördag 10:e mätte vi i Hörle 20 km syd om Skillingaryd och var klara  där kl 18.45. Totalt tydligen 16 mätpunkter i Skåne. Några ställen fick mätas om. Till Stockholm och hemma där söndag kl 02.15.

Mina försök att ”få grepp” på segelflygplanet Bergfalke tar mycket tid men jag hittar ju även annat skoj. Tyckte jag inte fick glömma bort senaste Aeroplane och såg där ett bekant ansikte. Det visade sig vara minnesord över en ”verklig flygare”, Derek Piggott. Han var verksam inom brittiskt segelflyg och där liksom Lennart Ståhlfors här hemma såg han bl a till att utbildning med dubbelkommande (DK) infördes, d v s med en medföljande lärare.

Derek blev 96. Vid 82 års ålder flög han vid  tävling vid segelflygcentret Lasham en 50-milatriangel!

(Planet är en Mechta 7, en rysk typ.  Det var spännvidden på bara 13,5 meter som först föll mig i ögonen. 15 meter spännvidd var ”på min tid” en begränsning man införde för att hålla kostnaderna för planen nere. ”Man flyger på spännvidden”, ju längre vingar desto bättre prestanda och just inga plan hade mindre än 15 m. Långa vingar kan bli ”klunsigt”, bl a i små uppvindsblåsor. Nu har FAI:s klassning av segelflygplan och rekord ändrats ser jag, men jag kan inte redogöra för detta. Liksom vid ultralätta motorplan, kan ett ”ultralätt segelflygplan” ibland se väldigt ”hemsnickrat och primitivt” ut, ibland vara svårt att skilja från ett ”normalt” plan som i fallet Mechta.

Här minnesord i en brittisk dagstidning. Derek anses vara den förste som lyckades flyga med enbart muskelkraft, med det brittiska SUMPAC i november 1961. Här en filmsnutt från detta tillfälle, så typisk brittisk tycker jag. Derek verkar ha varit en man med ”gott humör”. Och fysisk vältränad. (Möjligen ser vi en rekonstruktion av detta flyghistoriska tillfälle.)

(Man tejpade inte planet för att det skulle hålla ihop utan för att hindra luft att ta sig ut genom springor i skrovet och skapa motståndsökande luftvirvlar. Här ett annat exempel.)

Mer att läsa om SUMPAC här.

Här ett filmpotpurri om segelflygning på 30-talet. Kanske man snarare ska tala om glidflygning, det tog några år att lära sig att utnyttja termiken samt utforma tekniken för flygbogsering. Innan dess höll man sig till berg och andra höjder där man kunde hangflyga på lovartssidan (sluttning heter ”Hang” på tyska). Man valde platser som Wasserkuppe, Grunau/Jesów-Sudecki, Rossitten, Dunstable Downs och Ålleberg.)

Man kan se glimtar av flygbogsering senare i filmen. Man hade speciella arrangemang för hur bogserlinan (som var en stum stålwire, ev. med en telefonförbindelse) skulle fästad i bogserplanet. Här en bild som visar detta.

Märk den svenska anknytningen, det handlar om Douglas Hamiltons bogsering (och fria segelflygning) 1934 i etapper upp genom Baltikum, tvärs Finska viken, tvärs Ålands hav och så till Jönköping. Mer senare kanske.

I Tyskland utvecklades segelflyget genom att motorflygningen begränsades av segrarmakterna i VK 1 och sedan kom nazisternas militära upprustning som kom segelflyget till godo.  Här är litet av ”hurtig militär stil” och här ännu tydligare tysk propaganda. från segelflygskolan i Grunau i dåvarande Schlesien. Nu heter platsen Jezów-Sudecki. Så kan det gå om man startar krig – och förlorar.

Ernst Udet var en tysk stridsflygare under första världskriget som sedan blev mycket populär som ”cirkusflygare” och Luftwaffe gav honom därför en hög position som han dock inte orkade med så han begick självmord. Han kunde inte bara flyga, han kunde vara trevlig också och teckna. Här två teckningar om att man inte alltid får syssla med det man vill.

(Avplåtat från mitt ex av Fieselers självbiografi ”Meine Bahn am Himmel”.

Om Gerhard Fieseler kanske jag återkommer. Han ges äran att ha ”uppfunnit” flygbogseringen samt var en mycket skicklig konstflygare, något som han tjänade så mycket pengar på att han kunde ”öppna eget”. Jag letade länge på webben för att få klarhet i Fieselers affärsrelationer till andra personer inom flyget under det tyska 30-talet såsom Kurt Katzenstein, Julius Raab m fl. Då blottades rätt skrämmande förhållanden  som att Raabs f d svärfar blev ihjälslagen på Görings ”order” (gammal penningskuld). Både juden Kurt Katzenstein och socialdemokraten Julius Raab överlevde dock och blev senare verksamma utomlands i Holland och sedan Sydafrika resp. Lettland, Grekland och Indien. Det var Raab som hade bogserat Douglas Hamilton 1934. Deras namn är därtill knutet till vårt något olycksaliga skolflygplan Sk 10.  Själv har jag fått uppfattningen att Fieseler beställde ett konstflygningsplan från Raab-Katzenstein som konstruerade det för hans räkning och sedan fick Fieseler eller en lierad företagare rätten till konstruktionen (och licensiering) när Raab-Katzenstein konkursade.

(Kanske det var FV:s val av Raab-Katzenstein-typen som var olyckligt och inte bara de ändringar som i Linköping tillkom för de svenska planen. En konstflygningsmaskin kan vara alltför svårflugen. Fieseler själv behövde vissy 100 flygtimmar för att fullt ut kunna behärska sin vidareutveckling ”Tiger” och ingen annan ville flyga den när Fieseler sålde den för att användes för utbildning i konstflygning.)

Här kommenterar den spirituelle Udet ett misslyckat amerikanskt atlantflygningsförsök.

(Översättning av versen om ”Den vackra Ruth”: ”Ruth Elder erövrade rykte och ära/fast man fick fiska upp henne ur havet/Och utanför som en sprattelgubbe/hänger helt obemärkt…herr Haldeman”.)

Piloten hette alltså George Haldeman men Ruth Elder kunde faktiskt flyga själv amt ”ta för sig” som det idag så förskönande heter. Hon skymtar i slutet av denna film som i övrigt visar flygutbildning med hjälp av glidplan och andra ”simulatorer” i USA. Litet annorlunda än den ”tyska stilen”.

Ruth Elder var omtalad även i Sverige. Här är  fler bilder. Och här är hennes atlantplan.

Efter sökande fann jag något om George Haldeman själv.

Och slutligen då Lennart Ståhlfors som jag kort nämnt i början . Här är ett uppslag ur Robert Axelssons och Robert Danewids bok ”Segelflyg” som är en bra lärobok i ämnet.  Här får man också en  karakterisering av ”Stålis” samt dessutom litet segelflyghistoria och då införandet av Bergfalke och utbildning i DK.

Här en Ståhlforsupplevelse från hans tid som ”silvervinge” i FV. Jag minns berättelsen i Teknikens Värld från min barndom. Nu lyckades jag återfinna den här.

På denna bild som jag ”lånat” från den förnämliga sajten om Gustavsviks-fältet i Örebro ser vi ”Stålis” och andra kända segelflygpersoner på min tid.

Sudden

Man ska inte klaga över tillvarons besvärligheter för det lönar sig alltför sällan. Med medkänsla läser jag saker som ”nu lämnar jag denna FB-grupp/forum/motsvarande för samtalstonen är så grinigt elak”. Jovisst upplever man det så, men vad kan man göra? Att få upprättelse är ofta alltför svårt. Man får diskret kila iväg och hitta på någon annat. Att göra en pudel verkar vara det som rekommenderas. Sedan kan man försöka komma tillbaka på något sätt. Själv började jag blogga. Men jag glömmer inte hur många för mig okända flygengagerade som ringde mig och undrade varför jag sparkats ut från ett flygforum. Det värmde.

Att flyga för sitt nöjes skulle kostar också på. Här ett exempel från den flygklubb där jag är stödmedlem fast jag slutade flyga för över 40 år sedan: ”Jag och Gerhard behöver mäta diametern för att beställa en ny strut. Nån som vet på förhand vilken diameter vi ska köpa? Jag kommer också att beställa en i princip lika vindstrut(komplett) för placering ”nere vid” Nyckelsjön(15/33) där träddungen nu är bortsågad. Först kommer Nisse R. eller Håkan (Lebro) att hjälpa oss att gallra bort typ 1000 rötter efter dungen så vi inte får en ny dunge framöver. Tanken är att också ansluta den nya vindstruten till banbelysningen.”

Här en bild från den tid innan det hade buskat igen sig vid sjökanten men innan man tagit bort det gamla vind-T:et:

Här nedan ser man hur den strut som numera tydligen är utsliten såg ut 2015:

Litet elak måste man vara ibland för att stå ut. Denna raffinerade bestraffning stötte jag på häromdagen på Facebook:

Lyckades inte klara ut var det var så jag letade i ”facit”. Jag hade lagt märke till de höga fönster som skymtar i bilden högra del, de ser så pampiga ut att stället måste vara känt, men vilken var platsen? Facit är en quiz om gångna tiders stockholmska folkliv och uteserveringar. Rekommenderas.

Här är nu de pampiga fönstren:

Sedan tror jag att den svartvita bilden här ovan är spegelvänd redan i de offentliga samlingar där den återfinns.

Här nedan ser vi med Eniros hjälp hur man för att få plats med bilar, spårvagnar och en cykelbana i den omedelbara närhetn av platsen ifråga, har avstått från en trottoar för gående. De kan ju ändå snedda genom parken har man väl tänkt. En del ser inte förbudsskylten men vem väntar sig ett sådan för marken ser ju ut som en vanlig trottoar:

En gång såg det ut så här. Ett vykort på min köksvägg:

På trottoarer gick man – cyklade var något man gjorde på gatan. Kanske man som här stannade sin cykel för att beundra paraden. En målning av Kurt Ehrefelt, från Gävle. Kanske det hus han hjälpte sin far att bygga var Hälsingegatan 9, där min mormor och morfar tillbringade sina sista år. Jag minns Kurts yngre bror Åke som dog ung i diabetes och som byggt en modell av en P-38 Lightning, silverfärgad och hängande i taket i familjens lägenhet på Hälsingegatan. Även faderns mjukt degiga handslag, han var bagare,  och modern som passade så precis till sitt namn Hulda.

Men nu skulle det minsann ordnas för cyklister och här går också spårvagn. Det blev trångt och man måste ta bort ett kärt konstverk av Karl Göte Bejemark där min äldste son Jan ordnat en populär geocachegömma. Här ska min sonson Jesper se till att gömman är i ordning. Juni 2009.

Dramaten, som förväntas hysa landets mest känsliga och själsfina skådespelare som på sistone tagit mycket plats i spalterna, skymtar på några av bilderna. Här sitter jag i agusti 2006 på serveringen ovanför entré-trappan med en f d arbetskamrat Ulla. Tillsammans med Lena och Carl-Johan på andra sidan bordet ordnade vi ”kultur-besök” för våra arbetskamrater och fortsatte att träffas även sedan jag slutat arbeta vid årsskiftet 98/99 när jag fyllde 60.

På själva trappen sitter jag här nedan ca 40 år tidigare. Ung och hoppfull fast också väldigt orolig för att inte klara av mitt jobb. Men den fina Burberry-rocken minns jag och jag lyckades i alla fall bli en glad pensionär till sist.

Sudden

P.S. Ändrade titeln för denna bloggning till ”Litet stockholmiana”. Kollade om ordet fanns; jo det gjorde det. Det fanns t o m en blogg med det namnet. Kan kanske vara av intresse.

Allt är väl och våren är här; man kan sitta på balkongen på förmiddagen och njuta av solen. Plocka stenflisor ur vinterdäcken som man ännu ett år orkat frakta till och från verkstaden för att få bytta. Städa upp så smått inför odlingssäsongen. Jag stapplar fram, ska jag klara ännu en säsong? Tomatfröna i lådarna i fönstret har tagit sig i den långsamma takt de brukar. Frön köpta förra året, grobarheten var dålig så det är sått i två omgångar. Minns hur en känd flygare i Vejbystrand så här års hade maffiga stora plantor att visa upp. ”Med så här års” menas för två veckor sedan; min bild är tagen 23 april i år. Skrivandet av bloggen har tagit lång tid, annat har fått komma emellan. Bl a en hel del kommentarer på Facebook och SFF forum. Några ganska bra – tycker i alla fall jag.

Häromdagen satte jag sex potatisknölar; tagna från mina vanliga inköp av matpotatis i ICA-affären.

Annars är ju stämningen i landet (riket alltså, inte min balkong-farm) dålig. Friheten i luften är hotad, medborgarna tillåter idag att det djä-las med allt flygande. Hoppas inställningen vänder, främst att ståhejet om den s k ”klimatkrisen” upphör. En företeelse i klass med oron över ”den stora kometen” eller häxbränningarna. Fast vi behöver kanske en krydda för att förhöja livskänslan. Inget slår en rejäl ångest! Själva orsaken spelar ingen roll.

Försöker då och då tyda WordPress statistikinformation om min blogg. Svårt att förstå allt, men intresset minskar avgjort. Nå, jag skriver mest för min egen skull. Lyckades klura ut var den bild någon tydligen lyckats hitta ”direkt” fanns och jag fann att tillhörande bloggning ännu känns riktigt bra fast den rönt föga intresse. Jag använder WordPress även för bilagor till FB- och SFF-inlägg. Det en besökare då ser kan nog verka litet förbryllande och det är mycket i WordPress funktioner och finesser jag ännu inte förstår. Mycket gör jag säkert på ett bakvänt sätt.

Det blir allt svårare för oss som inte hänger med i IT-teknikens utveckling, inte minst när det gäller att hantera pengar via Internet. Flera alternativ, och påstådd högre säkerhet trasslar till det. Men jag lyckades till sist skänka 200 kr till Wikipedia och antagligen har även min inkomstdeklaration kommit fram. I varje fall har jag fått en slags kvittens. Här ett exempel på instruktioner som förvånar oss som redan som barn fått lära sig att fakturor struntar man minsann inte ostraffat i. Men visst, fakturor som försvinner automatiskt är ingen dålig sak:

I mitt fall kunde det ifyllda beloppet noll kronor inte accepteras (!), och det slutade med att jag satte in hundra kronor. Mitt bensinbetalkort skulle ju ändå fyllas på i en nära framtid.

Och ska man överhuvudtaget bry sig om instruktioner från folk som inte ens kan hantera pronomenet ”de”? Jag bara frågar alltså!

Jag har också ställt om till ”sommartid” för alla datumindikerande elektronikprylar. Det är ett elände att behöva växla tidreferens två gånger årligen. Man måste så ofta i huvudet ”räkna ut” vad klockan egentligen är.

Följer världens gång via FB och annat. Apropå mina funderingar nyligen om vad skillnaden är mellan en Bergfalke II/55 och Bergfalke III så vill man ibland inte ändra en typbeteckning. Här ett fall; Boeing valde att vid certifiering behålla benämningen Boeing 737, och om detta lästa jag denna tänkvärda reflektion: ”Ja det är ju fel att man använder samma 50 år gamla 737 certifiering i jakt på $. Inte mycket som är samma från originalet! Fly by wire, dubbla startvikten, inte ett mått som stämmer, dubbelt så många pax och mycket starkare motorer!”

Komplicerat orsakssammanhang vid den etiopiska olyckan. Boeing bedömde det nödvändigt att sätta in en säkerhetsfunktion eftersom tippstabibiliteten kunde bli dålig i vissa situationer genom motorgondolernas form och annorlunda placering,  men eftersom det var en funktion som sällan behövdes, säkerhetsdubblerade man inte attitydsensorerna. Som jag fattat det hela.

Då och då har jag förresten grubblat över vad man gör om man snabbt måste ta över manuellt från autopilot och annan automatik. Minns att jag läst om en viss autopilot (tyskt 40-tal) där piloten kunde överraskas när autopiloten kopplades ur eller in. Ett citat ur SFF Flyghistorisk Revy om B 18: Ff kan efter fotograferingen lagt fpl på planerad nordlig kurs och kursstyrningen kopplats in utan att kursinställarrosen ändrats från tidigare kurs. Sidorodret har då slagit ut fullt vänster varvid fpl gjort en häftig kaning och sidoroderlåsning inträffat. Stjärtpartiet har brutits loss. TOMÄ ang sänkning av pedalkraft för övervinnande av rodermaskin i kursstyrningen utfärdades 1951-11-14. 

Här litet historisk läsning för flygtekniknördar om autopiloter o d. Lägg märke till hur man även under brinnande krig i Sverigepublicerade  om tysk flygmotorutprovning i den efterföljande artikeln.

Denna bloggning har dröjt, jag har ”prokrastinerat”. Jag har förresten svårt med stavningen  av detta ord. Eva pikar mig för att jag inte visste att ”i morgon” heter cras på latin.

Nå,  i mitt webbströvande efter hur Bergfalke utvecklats och då bl a ”skidan” och hjulet fann jag flera bilder. Här i bildkollaget ser man att Karlström i Looping-tidningsomslaget när Bergfalke just hade valts till ”standard”,  utlämnat hjulet och att det ibland i början inte alltid fanns något hjul.

Hjulet och den nödvändiga fjädringen för skidan kunde ta stor plats. Se här och här. Den andra bilden är visserligen en modell av en ”Ur-Falke”, men man ser att buken ännu inte är så stor som på SE-SUN på Ållebergsmuseet.

Här är en bild av det som med stor säkerhet är ”prototypen” till Bergfalke. Bilden är som synes klippt ur en bok. Buken är skymd men jag tycker man kan se att planet är ”magrare” än den färdiga typen.

En landning kan bli skumpig och ryggen kan ju i värsta fall fara illa. En vän med skelettbesvär (Bechterews sjukdom) undrade om han skulle våga följa med i en Bergfalke och jag avrådde.

Det sades om den tyska dubbelsitsaren Kranich, en 30-talstyp som förekom i Sverige, att den var klunsig på marken, trots att den inte var så värst mycket större eller tyngre än Bergfalken. Men det är jobbigt att förse planet tillfälligt med hjul när det skall flyttas eller startas, och att hålla reda på dem:. Här släpper en Kranich sina hjul; de kan nog lätt studsa fel. Bilden är lånad från en fin webbsajt om en tysk/schweizisk bevarad Kranich från sent 30-tal.

På sajten kan man (på tyska) läsa om turerna i planets långa historia. Många av bilderna visar att det fordras kunskap och resurser för att reparera en ”skalkonstruktion” i trä. Notera också hur skidans fjädring ordnas – med hjälp av några tennisbollar!

Njut av denna sajts bilder innan upphovsrättskämparna lyckas stoppa entusiasters gratistittande! Men man har ju onekligen blivit ganska bortskämd. Ibland skäms jag faktiskt för mitt snyltande.

Kranich II fanns i Sverige, FV beställde 30 st av svensk flygindustri som senare överfördes till flygklubbarna. 1960 fanns det 12 kvar, 1964 stoppades alla träplan som var byggda med ett lim som inte var åldringsbeständigt.

Plan skall kunna hanteras på marken. Tydligen blev ÖSFK:s Foka 4 SE-TFR alltför tung att släpa på skidan, så en person fick hålla ned planets stjärt. Eller fanns kanske något annat skäl:

Bergfalke var litet enklare:

Fast man man måste lyfta på stjärten vid tvärare svängar. Eller hur det nu var.

När jag läser vissa passager i denna utförliga handbok från Västerås, en stad med industriverkstadstraditioner, om hur man handskas med materielen väcks minnen av hur mycket man fick se upp med. Planen måste packas tätt i hangarerna och vingarna var långa. Hjälpmedel fanns ibland och jag undrar hur denna klubbs s k tordvagn såg ut. Fast jag kan ana det, i all fall stack jag en gång hål på dukklädsen nära hjulet på vår K 8b på Vängsö med ”klykan” på vårt rullspett, dragstång, maskinskridsko eller vad man nu ska kalla redskapet.

Så jag förstår varningen:  OBS! Försiktighet påbjudes när tordvagnen anbringas, det finns risk att repa kroppssidan eller landställsluckorna. Och formuleringen ”Tordvagnarna går inte över porträlsen varför ensitsarna skall rullas på eget hjul över rälsen” ger en hint om hur den är funtad.

Men när man väl har fått ur planet ur hangaren och på plats för start, då börjar det roliga! Fast jag minns hur rädd jag var för den höga skorstenen när jag en gång 1969 följde med till Johannisberg i Västerås i en Cherokee från Vängsö med Gert Martinsson bakom ratten! Som jag skrev i början, vi gillar att känna rädsla. Konstigt!

Sudden

I den senaste bloggningen hade jag svårt att benämna den här drag-grejen man hade när man rullade ut segelkärrorna ur ”Lilla hangaren” på Vängsö. En slags ”tow bar” var det kanske.

När jag forskade vidare fann jag termen ”dolly” som kan syfta på ”en låg sak med hjul” att ställa saker på. Ett exempel här. ”En Dolly är en släpkärra som är avsedd att vara styraxel för en påhängsvagn och som är utrustad med en kopplingsanordning för en påhängsvagn.” Jaha. Här är ltet kunskap från Wikipedia med en bild av en rejäl lastbilsdolly..

Den här hjuldollyn har likheter med det jag försökt avbilda här ovan.

Skall man rulla ut segelflygplan ur en hangar och har gott om pengar kan man kosta på sig denna dolly. En rak men föga elegant konstruktion men det handlar om små serier. Här en annan (figur 3) som verkar trevligare.. Ytterligare en. Ja, kan man böja på knäna och har ett slätt golv så funkar dessa. Men det vi hade på Vängsö var enklare att använda.

Här nedan har vi en ”motoriserad tow-bar”; man har utgått från en elektrisk borrmaskin. Hämtat härifrån. Här är mer  från tillverkaren om denna ”motorized tow bar”.

Det ser inte helt bekvämt ut. Men det var inte så bra förr heller; bild från Vängsö ca 1970. SE-CZM. ”Isac” till höger ?

Termen ”dolly” kan användas för många slags stöd när man skall flytta segelflygplan på marken:

Bilden är klippt ur en mycket vacker och charmig film (gamla gubbar kan…) om franskt veteransegelflyg ,gjord av Eric Mercier.Man känner igen många av typerna, oftast av tyskt ursprung,  men det finns några man inte sett här hemma. Däribland en tvåsitsig Fauvel flygande vinge, inte dåligt! Tvåsitsaren F-CDHC i den franska filmen är en Carmam M-200 Foehn, från början en italiensk typ.

Jag hajade till när det första planet man såg, en Weihe, F-CBGP, på fenan hade skrivet ”Milan” vilket på tyska betyder en annan rovfågel än en ”Weihe”. En banbrytande tidig tysk typ hette ”Milan”. Med visst släktskap med Bergfalke för övrigt.

Förbryllande var att Googles översättning av franska ”Milan” till tyska och svenska gav ordet för ”drake” (Drachen, drake) vilket ju inte är något man döper segelplan till. Men på engelska gav Google helt korrekt ”Kite”, som förekommer i både lek-,  segelflyg- och fågelvärlden. Min franska ordbok som jag nog bara öppnat ett par gånger på de 11 år jag haft den ger helt korrekt betydelsen ”glada”. Jag kommer att tänka på att det talas om Saab J 35 Dragon när det strängt taget ska vara Saab J 35 Kite för det var den klassiska lekdraken, som konstruktören Erik Bratt tänkte på! Skrev han i alla fall.

Apropå Saab och drakar minns jag den här notisen i ”Ett År i Luftens” krönika för länge sedan:

Jag försökte reda ut rovfåglars namn på de större europeiska språken men gick bet på det. En tröst är att fågelarters släktskap är ett svårt ämne även för ornitologerna, som dessutom behöver ändra sig då och då. Wikipedias artikel om ”mås”visar hur svårt det är: Tidigare behandlades måsfåglarna som tre familjer: måsar, tärnor och saxnäbbar. Numera har både saxnäbbarna och tärnorna förlorat sin familjestatus och slagits samman med familjen Laridae.[1] Huruvida det är möjligt att behålla indelningen i underfamiljerna måsar, tärnor och saxnäbbar är oklart. (Den engelska Wikipediaartikeln är ännu mer utförlig)

Jag gav upp efter att ha brottats med rovfågelnamnen i någon timme. Men jag fann en vackert blå bild här:

För den som vill forska vidare föreslår jag denna sajt och denna. ”Weihe” blir nog bäst ”kärrhök” på svenska. ”Kranich” är ”trana”.

Avslutningsvis kommer här några lästips:

Här en film om att flyga på instrument i moln. Man fuskade ju litet på egen hand, och jag minns fortfarande hur det var att närma sig molnbasen. Det blev disigt och mörkt och så var man inne i molnet. Här i filmen är planet en Blanik, antagligen världens fortfarande vanligaste plan som Wikipedia säger. Tyärr ser man inte de viktiga instrumenten, kulan och spaden. Numera har väl många en riktig konstgjord horisont. Variometern sitter uppe till höger och dess utslag kan följas. Liksom ulltrådens viftande; det flygs ganska rent tycker jag. Piloten verkar vara litet av en spakryckare. Jag undrar varför kameran lutar mest hela tiden.

Jag tycker filmen ger en stark känsla hur det var att spaka men annars är Torgil Rosenbergs berättelse här mer pedagogisk vad gäller instrumentflygningens konster och läskigheter. Jag tror att molnflygning med sina olika risker inte längre förekommer så mycket inom segelflygning som förr. Jag såg dock en video om skärmflygning i molnbasen och vidare upp; otäckt att se att han var inte ensam där.

Här är hur en stor segelflygare såg på det hela efteråt: ”Inom glas och ram fanns en gång i tiden ett av mina barogram på KSAK:s kansli. Under en flygning i åskrika Boråstrakten hittade jag en svart, skräckinjagande molngubbe. Efter en stund därinne visade variometern på 15 m stig. Där fanns ett stopp. Men barogrammet noterade 23 m/s. D v s ca 80 km/h uppåt. Jag minns att adrenalinet sprutade ur näsa och öron. Det blixtrade och small samtidigt. (Ett antal år senare skulle jag aldrig komma på tanken att ge mig i kamp med denna urkraft. Jag var då gift och pappa till två killingar. Jag blev mer försiktig och var inte längre en bra tävlingspilot).

Segelflyghistoria; Wasserkuppe på 20-talet. 2005 deltog jag i en bussresa för flyghistoriskt intresserade genom Tyskland. Avstickaren dit upp på kullen (länken leder till flera trevliga historiska bildreportage) som når drygt 900 m ö h med sitt museum var inte så populär, därtill visste vi att det rådde tät dimma och att vi inte skulle knna se ett skvatt av platsen. (Jag höll på gå vilse när jag vart skild från gruppen av någon anledning). Nej, museer med stridsplan skulle det vara! Här nedan ett minne från detta besök; tyvärr stals denna vindsnurra där den satt på min balkong:

Nu finns den som ett bleknat minne på min fönsterbräda. Och som bilder och t  o m en video i datorn.

Mer segelflyghistoria, främst tysk: Gå till bildbyrån ”akg” (med adress Teuotonenstrasse i Berlin!) och sök där på ”Segelflug”. Då kan du bl a se bilder från både Nazi-Tyskland och DDR.

Otto Lilienthal var en stor flygpionjären och förebild, även för bröderna Wright på andra sidan Atlanten. Här rekonstrueras och flygs en av hans konstruktioner.

Slutligen, i ett moln (häpp!) har jag samlat några sidor ur den KSAK segelflyghandbok jag fick vid min C-diplomutbildning 1966. Det handlar främst om utrustning för vinschstart.

Sudden

Efter förra bloggen var jag inställd på att snabbt kom med en ny blogg med sådant som inte kommit med, men annat kom emellan som måste göras eller var roligare att skriva om.

Allmänt går det utför med mig, även om fysioterapeutens träningstips ökat min rörlighet. Fortfarande ”orkar jag ingenting”. Visst borde jag röra mig mer men jag blir då så trött och öm i kroppen.

Roligare att berätta är då att jag till min förvåning lyckades byta batteri på mitt armbandsur. Det fanns inga ”spår” i locket (bakboetten) för min boettnyckel och jag befarade ett dyrt urmakarbesök men googling visade att man kunde sticka in något vasst i springan mellan lock och boett och bända. Och si, det gick. Man kunde då även urskilja att det att lockkanten hade en knappt synlig underlättande urgröpning på ett ställe. Armbandsur-terminologi här.

Mitt äldsta barnbarn Jesper har nyligen tagit studenten på en ekonomlinje,  Young Business Creatives i Nacka. Här är bilder från hans examen 5 juni och en bild från min examen 10 maj 1957.

Det finns samband mellan bilderna och detaljer i dem som är av mitt vanliga långsökta slag när jag försöker knyta ihop en text. Kan nog av läsaren uppfattats som flummighet medan jag tycker att det ändå visar att allt hänger ihop i alla fall. Jespers skola som skymtar i den första bilden är sålunda inrymd i byggnader som en gång var en en del av Atlas Diesels fabriker i Nacka. Det företaget tillverkade en gång på licens häftiga Isotta Fraschini motorer för Marinens motortorpedbåtar och diesel-utvecklingar härav; en typ kallad Polar. Om jag fattat rätt. Bevarade exemplar av dessa motorer verkar ofta vara målade i någon grön färg.  Se även här. Och just färgen på DB 605 flygmotorn i Saab B 18 var uppe på diskussion på SFF forum nyligen; grön, svart eller något annat. Jag lade förgäves ned mycket tid på att försöka hitta fakta i saken. Till saken hör att den DB 605 jag sett i modern tid var grönmålad. Jag misstänker att museifolk gärna vill snygga till föremålen och gör så gott de kan när de inte riktigt vet hur det var.

Den kanske något petitessartade frågan hade sin upprinnelse i ett påstående i en fin berättelse (Sigvard Hansson, sid 7 i ”Propellerbladet” nr 71) från en f d elev vid Flygförvaltningens Verkstadsskola i Västerås, FVV. Central i berättelsen är den flygolycka på Malmen 1946 som skildrades så här i Svenska Dagbladet:

Fortsättningen finns här i Propellerbladet nr 72 på sid 19, en årsskrift som ges ut av skolans kamratförening. Jag tar mig friheten att publicera Tore Erikssons artikel i SFT 2/1995 om FVV.

Min kamrat Rolf som ritade Pluto-skylten (eller är det Jan Långben?) vid min studentexamen hade också studerat vid FVV innan han kom till F 18, som han snart lämnade för att civilt börja arbeta med lasrar hos Erik Ferner, något som var mycket  nytt då för 60 år sedan. Han kom sedan till företaget Axel Kistner AB och fann där en Ingrid som snart blev hans första hustru. Innan dess hade en gång bjudit henne och hennes kollega, också vid namn Ingrid, på filmen ”Borta med Vinden”, och då bett mig ställa upp som sällskap för denna Ingrid. Även vi gifte oss. Rolfs Ingrid avled flera år senare hastigt i en hjärnblödning.  Min Ingrid bjöd Rolf och Lena Lindberg , som jag först lärt känna i en studiecirkel på jobbet, till sitt 50-årskalas. Och så fick de kontakt. Tjänster och gentjänster…

Kalaset ägde f ö rum i vår grannes sommarhus på Gotland dolt av träden på bloggens vinjettbild. Allt hänger ihop, skrev jag ju… Här är huset, höstigenbommat 2006.

När jag nu sökte efter Rolf på webben, fann jag denna rätt så aktuella bild av honom och Lena, Jag har inte sett dem på 30 år. En del förhållanden håller länge! (Tack Kristianstadsbladet för bilden.)

Här har vi Rolf med den äldsta dottern Jenny ca 1965 i skogen i Vårsta, strax söder om Tumba.

I Rolfs hus hängde en modell av en Sk 12, alltså en Focke-Wulf Fw 44 Stieglitz,  som han byggt. Jag fick ritningen av Rolf och lånade för några år sedan ut den till en person som verkade vara att lita på.  Men icke så. Nå, ritningen finns i alla fall i min dator. Något bygge är ju sedan länge inte aktuellt – så väl känner jag mig själv.

Ett skönt plan, litet mer än Tiger Moth som det dessutom går tretton på dussinet av.

Fotot är taget i Västerås vid Roll-Outen 2001. På vingen på SE-EGT står Thore Skogman och hitom står fotografen och författaren Mikael Forslund.

Tillbaka till bildkollaget. Vid sin examen fick Jesper min gamla ”guldklocka” från Televerket som han starkt gillade och lät reparera, något hans snåle farfar inte låtit göra. Dessutom hade han nyligen till sist klarat av körkortsuppkörningen och får köra pappas bil!

För några veckor sedan betalade jag via webben en prenumereration på ”Nordic Gliding” en nordisk segelflygtidning som ges ut i Danmark. Jag var orolig att något gått snett, pengatransaktioner via webben har blivit svårare med åren tycker jag som inte hänger med, men häromdagen damp till min glada överraskning tidningens nr 3/2019 ned med en intressant artikel om Eugen Scheibe, Bergfalkens skapare. Jag har ju i några nyliga bloggar ägnat mig åt det planet och även deltagit i en diskussion om det på SFF forum. Vidare kunde man läsa om el-motorförsedda segelflygplan för självstart (SLG, Self Launching Glider) eller för ”resande” (TMG, Touring Motor Glider). Se Wikipedia.

Här ett exempel på en SLG, en ASH 26E, D-KWST, dock ej med elmotor. Bilden tagen 2005 på Vängsö och piloten är Sakari Havbrandt:

Här är en video med en nära besläktad typ.

Mycket var nytt för mig i ”Nordic Gliding”; egentligen läser jag sedan några decennier väldigt litet om aktuellt flyg. Hur lätta elmotorer man kan inte göra nu. För 1 kg motorvikt kan man få upp till 9 kW motoreffekt. Sedan väger ju förstås batterierna… Men motorinstallationen verkar mycket enklare (man ser här även batteriernas placering). Här nedan ett klipp härifrån som visar att man får en väldig massa hästkrafter ur en liten kluns. Jämför gärna med bilden ovan med Sakari och denna!

Man försöker nu lansera elektriska SLG och TMG! Ca 1,3 MSEK + moms för ett SLG-plan, Schleicher AS 34 Me. Mer att läsa här

I övrigt gick min TV plötsligt sönder efter 11 år. Säkert hände något simpelt i ”kraftmatningen” men jag fick inte upp höljet. Köpte en ny. Den var mycket billigare än jag väntat mig, och har en 32 tums skärm som går ända ut mot kanterna så att själva ”möbeln” ändå inte är bredare än min gamla TV med 26 tum skärm. Vikten är dessutom mindre än hälften. Sådant är av vikt (häpp) när man börjar bli gammal och svag.

Men jag blev först besviken och övervägde att lämna tillbaka apparaten. Bilden var inte bra och jag fick nästan en chock när jag först såg den. På nära håll visserligen men ändå. Jag läste senare efter köpet att vid vissa bildmotiv (kontrastrika) blev bilden gärna dålig med de nya skärmarna som inte kräver några breda inramande kanter, i varje fall när det gäller de billigare varianterna. Och kanalinställning och annan manövrering (som bildproportioner) begriper jag mig inte på, även om jag klarar mig. Jag ser just bara på två kanaler och använder allt oftare min PC-skärm för TV-tittande. Därtil med bättre bild vill jag påstå!

Jag hade ju hoppats att nu skulle Eva kunna manövrera TV-apparaten själv. Den gamlas fjärrkontroll hade ”beckat ihop”, i varje fall för de två mest använda knapparna, och konster och knep fick tas till och jag fick ofta hjälpa Eva. Länge räckte det att ”tvätta ren” fjärrkontrollens gummiduk under knapparna där något kletig kemisk process pågick.

Sudden

P S. Mer läsning om el-flyg här. Motortillverkaren Emrax, som nämns i  källorna för min text, är givetvis inte det enda företaget i branschen. Här är ett citat ur denna positivt vinklade norska studie där problem med tillgång på nödvändiga sällsynta jordmetaller antyds: The first pure electric two-seater aircraft are already in production and operation. These electric light aircraft are expected to be eagerly adopted for pilot training due to their significantly lower operational costs, reduced noise, and zero local emissions. Small airfields will welcome electric aircraft because they will economically enable increased aviation activity, yet with less disturbance to the surrounding community. Regional hybrid electric aircraft with 20- to 70-seat capacities are likely to enter commercial operation in various countries within 10 years. For larger regional aircraft the timeframe may be 15 – 20 years, and for long haul intercontinental flights it is likely that there will be new hybrid solutions where batteries and electric motors reduce fuel consumption and increase overall efficiency.

Kallt är det men Kjell och jag har ätit vår årliga sill och potatis ute på balkongen. Med köpepotatis som vanligt, den enda potatisknöl jag fann under den mest lovande av mina ca 30 potatisplantor på balkongen var inte stor! Och nästan snustorrt var det.

Balkongodling innebär en massa kånkande av vattenkannor. Ännu har jag inte ramlat omkull. Rädslan att falla och slå sig är ständig. Men sjukgymnastiken på Rudans Rehab verkar göra nytta för min balans- och gåförmåga.  Men orken, orken! Den saknas.

Kjell kämpade vid sitt besök ett bra tag med att försöka programmera/”installera” min nya TV. Han har under många år mjukvarukonstruerat hjärtpacemakers så han borde ju lyckas bättre än jag. Vi gick nu litet djupare än jag gjort på egen hand men kom ändå ingen vart med kanalval-funktionen. Dessutom tyckte han som jag att bilden är dålig.

Dödsannonser är en kär läsning. Såg för några dagar sedan namnet Björn Sölving, ett namn jag minns från mina kontakter med Standard Radio i mitten på 60-talet och de ”lektioner” då dess konstruktörer beskrev utrustningen man levererat till Arlanda flygkontrollcentral för driftstekniker och andra berörda i televerket (som skötte tekniken åt Luftfartsverket). Jag fattade inte mycket, men jag skulle ju inte serva prylarna. Men jag kom senare att stå för kompletteringsinköp och kände då mig ansvarig att vara med vid installationerna nattetid. Olustigt men jag litande på de lokala televerksteknikerna. Tack! Björn var nog en av föreläsarna.

Företaget hette under en tid formellt Standard Radio och Telefon AB, därav förkortningen SRT.

Transistorer var något nytt då. Hade svårt att hänga med i Gunnar Markesjös föreläsningar därom på KTH. Även populärara böcker var svåra. Här nedan en med en vitsig titel. Jag kämpade på men mina första år som ingenjör var inte kul. Jag hade nog inte den rätta läggningen. Men jag överlevde.

Björn Sölving verkar däremot ha haft en rätt läggning och skriver här med glädje allt han fått vara med om: transistorernas intåg, digitalteknikens införande, stordatorernas intåg, programmeringens första stapplande steg, Patientdata på Thoraxkliniken, ALFASKOP-framgången, PC-explosionen, Internet-revolutionen, Microsoft-dominansen (vem trodde 1980 att IBM kunde hotas?), E-handel. Och så förstås: Veteranklubbens WEB. 

Och här är då ”Veteranklubben Alfa” med f d anställdas minnen från företaget Standard Radio och dess senare uppenbarelser som Stansaab, Datasaab m m. samt Björns egna reportage. Här kan elektronik- och flygvapenintresserade finna pärlor:

Här står han som den senast avlidna på en webbsida han själv skapade för mindre än ett år sedan. I varje fall ”i skrivande stund”. Jag minns många andra namn på listan. S M Ericsson har jag inte mött men det finns många texter kring honom. Sven Skåraeus och Kjell Mellberg minns jag. Kjell Alkestrand finns också på listan, han och hustrun Gunnel tillhörde min och min hustru Ingrids privata umgänge. Gunnel hade hjälpt Ingrid att komma från sitt hemland Tyskland till Sverige. På bilden här hemma hos oss skall tydligen Kjell just till att hålla tal; Gunnel i blå blus. Kjell sa aldrig något om jobbet men jag har förstått att ITT:s styrning från Bryssel av SRT var en besvärlig sak att hantera.

Tänk så mycket som genom Björn Sölvings försorg blivit samlat om teknik- och IT-historia! Och så mycket som blev skrivet av de som konstruerade.

Man kan förslagsvis på sajten söka på termer från flygstridsledningsteknikens värld eller på prylar som ”datalänk”, ”Alfaskop” eller ”rullboll”. Eller på namn som Christopher Bengtsson, Bo Lindestam, Kjell Mellberg eller Björn Sölving själv.

Några lästips huller om buller:

http://www.veteranklubbenalfa.se/veteran/alfacontent/textavmedlem.php

http://www.veteranklubbenalfa.se/veteran/litt/lochb.htm  (Christopher gick en morgon ut med hunden men kom inte tillbaka. Minns honom från KTH och en gång på Gotlandsfärjan, möjligen bara några månader innan han avled.)

http://www.veteranklubbenalfa.se/veteran/alfanytt/2003_03_02.htm (flera sidors artikler, bläddra! S M Ericsson om ”flygradio”, bl a för ABA:s ombyggda Flygande Fästningar.)

http://www.veteranklubbenalfa.se/veteran/06q2/060408.htm Här nämns Erik Goliath, som en tid var informationschef. (Flyghistoriska kalenderbitare lägger nog också märke till att SE-BNK skymtar på en bild; en udda fågel.) Jag minns honom dels från FV Flygpojkarna i Stockholm, dels långt senare som ledare vid  en långfärdsskridskoåkning på Dalälven som gick litet snett. Han berättade då vid en rast att han och min farbror varit bänkgrannar vid franskundervisningen i Gävle läroverk! Här i jobbet på SRT/Datasaab och nedan ett klipp ur ”Ett år luften” 1954 där han leder en grupp amerikanska ”flygpojkar” vid ett besök på Norrvikens trädgårdar i början av 50-talet. Är det månne en exponeringsmätare han bär på bröstfickan. Vi äldre minns hur flickor någon sommar bar dessa breda ”skärp”.

http://www.veteranklubbenalfa.se/veteran/03q2/030411.htm

http://www.veteranklubbenalfa.se/veteran/museum/museum.htm

http://www.veteranklubbenalfa.se/veteran/04q4/041002.htm

http://www.veteranklubbenalfa.se/veteran/bildarkiv/8.htm

http://www.veteranklubbenalfa.se/drupal/?q=130925

http://www.veteranklubbenalfa.se/veteran/00q1/000215.htm

(Delar av svensk datorhistoria upplevd och berättad av Bo Lindestam. Några minns kanske Axel Wenner-Grens satsning Alwac.)

Ingvar Andersson var de första av åren 1964-1970 den person på SRT jag hade närmast kontakt med men finner nu inget om honom, bara vad han skrivit om kollegor. Just inga minnen från denna generation av SRT-utrustning på Arlanda finns att läsa om på sajten utan det som finns om Arlanda är från senare tid. Här är dock litet kring ett föredrag från ”min tid” där det finns en bild av hela den dåtida ledningscentralen, med sin militära och sin civila halva.  Bo Lindestams kommentarer till föredraget är värdefulla.

Här den civila delen av centralen med den tidens SRT-grejor.

Sudden