Den här bilden tycker jag är kul. ”Perspektiviska förvrängningar” kompenserar hjärnan för när ögat ser direkt men kommer en kamera eller ”något annat kommer emellan” med så blir det svårare. Om jag får filosofera….

Att rälsbussföraren kan hålla balansen på sitt breda fordon! Småländskt smalspår därtill;  bilden är stulen från ett FB-inlägg som jag nu inte kan återfinna.

”Goddag herr biljettförsäljare, jag skulle vilja ha en biljett men bara dit där spåren löper samman vid horisonten” eller hur det nu lätt poetiskt stod i Blandaren.

Att hålla balansen när man flyger är inte enkelt då man inte kan se omgivningen och speciellt inte horisonten (moln skymmer t ex). Förr användes mekaniska gyron för att hålla reda på vad som lodrätt och vågrätt. Nu kan accelerationer mätes med hjälp av mikroelektromekanik: A microelectromechanical systems (MEMS) gyroscope are miniaturized gyroscope found in electronic devices. It takes the idea of the Foucault pendulum and uses a vibrating element. (Från Wikipedia) Små, billiga saker.

Se detta klipp från Facebook. Och här ser vi gyro-krafter som verkar där det inte finns något tyngdkraftfält eller ”naturlig horisont”. Och även här ser vi hur ett snurrande föremål vill snurra på ”sitt eget sätt” om det tillåts det. Jag undrar om handtaget så småningom bestämmer sig för hur det ska vara.

Sådana MEMS gyron finns nu i exempelvis mobiltelefoner och är oumbärliga för att en drönare (i varje fall baserad på multirotorer) skall kunna flyga stadigt och ändå styras manuellt. Jag är imponerad av hur stadig bilden är i drönarfilmer.

Här nedan skall min in sonson Erik landa pappas drönare; pappa Jan sticker sedan ut armen över terrass-räcket och fångar upp drönaren. Den har nu flugit över grannvillorna. Jag skulle aldrig vågat flyga mina radiostyrda plan så; det svåra för mig var främst att finna en tillräckligt stor öppen yta. Sjöis är bra men det är kallt och bökigt ör en åldring. Erik ville få min ”Easy Star” men jag bedömde att han aldrig skulle klara den.  Jag själv gjorde det ju inte, detta videoklipp är påfrestande att bara se; handsvett och hjärtklappning! Här en kvadd och en gång fick min kompis Kjell klättra upp i ett träd efter den. Han hade aldrig klättrat förr sa han…

Ja det är mycket drönare kan: The Mavic is the first DJI drone to have gesture control. Users can wave their arms in specific patterns to trigger drone functions, such as taking a picture.

Frän min ungdom minns jag evenemanget Modellsportens dag. För min del upplevde jag modellsport först vid sportlovsaktiviteter i Eriksdalshallen och Ostermans Marmorhallar. Det kördes bilar tjudrade i en påle, 10 cc-motorer. Det linflögs också i den mån takhöjden tillät och modellbåtar visades säkert i någon stor balja. Och mycket annat.

Skriver man förresten ”cc” för ”kubikcentimeter” idag? Det var vanligt ”på min tid”. Dessa volymsorter som ml, cl, dl kubikcentimeter är svåra. Jag vill gärna föreställa mig hur stor en kub av måttets storlek är..

Jag har förgäves sökt på webben efter dessa arrangemang för sportlovslediga som jag tror utvecklades till Modellsportens dag fram på höstkanten och där plaskdammen vid Stadsbiblioteket var en arena, Östermalms IP en annan.  Men häromdagen dök det i en FB-grupp om ”det gamla Stockholm” upp en illustrerad artikel om Modellsportens dag 1954 på Bromma flygplats. Där förekom även tävlingar i linstyrning och ”linstyrda” modellracerbilar, det fanns en bana på Vindstruthöjden.  Jag insåg att artikeln kom från nummer 10/1954 av Looping som finns på denna sajt som bjuder på mycket av flyg- och modellflygnostalgi och numret med reportaget finns på denna sida. Jag har svårt att hitta på sajten men längst ned på denna sida kan man se vilka man ska tacka för att dessa äldre tidskrifter gjorts tillgängliga.

Det var väl lättare att släppa in publik på Bromma på den tiden, terroristdåd var något som inte var så fruktat ännu. Jag tror att åtminstone linflygarna som vet att hålla sig på plats, flög på Bromma mer eller mindre regelbundet som denna bild antyder (lånad från linflygarnas tidning). Notera den stora bruna glasflaskan samt dojorna, ser nästan ut om gammaldags jympadojor.

Jag var inte med då 1954, reportagebilderna i Looping väcker i varje fall inga minnen annat än minnen av de personer som nämns eller avbildas. Som några kamrater i MFK Örnarna, som på bilden nedan. Det är den enda något så när tydliga bild jag har av pappa Hjalmar Martinelle, man ser cigarettfimpen. Här tillsammans med sönerna Hans och Bengt och några andra klubbmedlemmar. En hette Ulf, det är han med kalufsen, de två andra är jag osäker på. Snis och Sven Cartling kanske. Men klubben har jag skrivit om och Hans och Bengt (och mamma Sigrid) skymtar på några andra ställen i min blogg också.

Av reportaget i Looping framgår att Bertil Beckman spelade en central roll för arrangemanget på Bromma. För landets radioflygare var han viktig genom sin import av radioflyg-materiel även om han inte lyckas så väl med själva flygandet i dessa klipp ur en film från 1960 trots hjälp av Per-Axel Eliasson och sonen Bobby.

Vidare får jag nu återse modellflygare jag minns som Nils Björk och Måns Hagberg som kämpade mot mina kamrater i Örnarna. Jag var inte aktiv inom klubben utan det var för mig mer en social samvaro med bio på Västan i Västertorp efter fika i familjen Martinelles kök och så var Hans ibland med på radiostyrnings-flygningar på Skarpnäck eller Mälarisen.

Jag ser i artikelns lista över tävlingsplaceringarna att den Rolf Granqvist som ritade plakatet vid min studentfest 1957 tävlat i ”speed” ( 5 cc-klassen) då 1954; senare tror jag han befann sig på FV:s tekniska skola i Västerås och jag har aldrig sett honom flyga men möjlign meka. På listan återfinns också kända namn som Per-Axel Eliassson, Olle Ericsson, S-O Ridder, Lars Bergström, Jan Lewenstam, Dag Tisell m fl. Här en svensk ”Hall of Fame” för linflygare.

I övrigt noterar man att Florman fanns det många av inom flyget. Och ”Lillprinsen”, här 8 år, var alltid populär att illustrera med:

I detta verk ”Spännvidd” återfinns flera av dem som nämns i reportaget såsom Bertil och hans två ”medarbetare”i populariseringen av modellsporten, ”parhästarna” Per-Axel Eliasson och Olle Ericsson . Här nedan en rolig Eliasson-modell där motorns gaspådrag kan regleras. Minns inte att jag sett den förut.

Jag undrar hur bra det fungerade, en del saker måste vara kinkiga att justera. Och betyder fantasiregistreringen något?

Looping och många andra flyg- och modellflygtidningar kan alltså hittas här.

Fler modellflygminnen kommer!

Sudden

Hettan begränsar arbetsförmågan. Länge har jag haft goda (?) bloggförslag liggande men det har varit svårt att komma igång. Som en prins i bagarbod kan man ju känna sig som men valfrihet innebär också beslutsångest.

Edvard Munchs ”Skriet” lånad från Wikipedia. Den finns i olika variationer.

Den s k klimatfrågan är alltför stor att ha ångest för. Och handlar det egentligen bara om ett ansvarslöst skrämskott? Och vilka är då skyldiga? Jämför med uppståndelsen kring den ”Den stora kometen” för hundra år sedan!

Vi vet för litet, de fakta som läggs fram om att våra egna växthusgaser skulle höja temperaturen är osäkra. Vi vet också att andra saker styr klimatet. Man ska aldrig rusa iväg även om man är orolig men det ligger i människans natur att oroa sig och det är tacksamt för media och vissa intressen att utnyttja detta. Mediarapporteringen blir opålitlig och tendensiös; inte att lita på.

Det är beklämmande hur även förnuftiga och hederliga politiska ledare och andra måste slingra sig och ljuga i sina försök att spela med.  Det finns ju så mycket reell miljöförstöring att bekämpa. Många lider. Luft- och havsföroreningar, dålig teknik, gifter och avfall och annat. Här ett vackert landskap och en imposant bro man är stolt över i Skottland. Men mycket cement gick det åt…

Dagens Nyheter har länge varit min tidning men jag är kritisk mot dess utveckling. Namn och Nytt-sidan är dock fortfarande bra. Och det kan ju om inte annat vara roande/skrämmande att se ledarskribenter nästan vända ut och in på sig själva för att kunna prisa liberalismen eller slå på de svaga och hjälplösa fast på ett snyggt sätt.

Här finns på kultursidan en betraktelse över den politiska situationen i USA , något som intresserar DN och andra liberaler omåttligt. Det speciella är att artikeln är skriven av en modellflygare jag minns men inte haft med att göra nämligen Måns Hagberg, som jag helt nyligen nämnde i min förra bloggning men som jag inte tänkt på under flera decennier. Sådana sammanträffanden roar mig; tänkte nästan ha det som tema för denna bloggning men nu blev det en annan vinkling. Jag förstod av hans sajt och annat jag funnit på webben att han har samhällspolitiska intressen och inte bara är en ”estet-arkitekt”. Jag lyckas just nu inte återfinna hans resebrev från USA på 70-talet som jag fann på webben igår (dåligt Lars!) men det är nog bara att leta i gamla ”Modellflygnytt”. Här ett klipp därifrån som säger en del om Måns:

Han recenserar nu i DN förtjänstfullt en amerikansk studie ”Prius or Pickup?” av tillståndet i USA; inga konstigheter eller nyheter tycker jag. Några citat:

1999 blev Sverige världens modernaste land. Sverige sticker fortfarande ut, men den modernitet som på gott och ont jobbat sig fram har mött allt mer motstånd både här, i övriga Europa och i USA. Då USA efter några år kom med i undersökningen hamnade landet nedanför mitten i skalan för moderna värderingar. Där ligger USA kvar, fast genomsnittet döljer oerhörda spänningar. Liberala storstadsbor på öst- eller västkusten rankas högt på modernitetsskalan, konservativt folk i mellanvästern betydligt lägre.

Fixeds vill ha ordning och reda, värderar säkerhet högt, har därför en laddad revolver hemma och kan tänka sig att en stark man styr landet. Fluids letar efter nytt, ser privata vapen som vansinne och avskyr tanken på auktoritära ledare.

Det fungerar inte heller att argumentera med fakta. Vi människor är så funtade att den som ser fakta hota sin världsbild in i det sista förnekar fakta.

Så till Namn och Nytt-sidan där jag fann ett härligt kåseri av Jessica Ritzén om obegripliga kryddburkar. Jag kände igen mig i hennes upplevelser, jag har själv svurit över svårigheten att överhuvudtaget komma åt innehållet. Hur får jag av skyddslocket? Precis som Jessica skriver är det ju!

Jag tog några bilder av burken och när jag då måste titta närmare på den, upptäckte jag märkningar som jag tidigare ej sett och som tillsammans med läsning av kåseriet förklarar hur burken ska hanteras:

Både Jessica och jag undrar över symboliken på överlocket, som kan roteras fritt utan att något sker.  Pilen måste väl betyda att något ska uppåt. Skall man med en knivsegg mellan under- och överlock pressa det senare uppåt eller vågar man riskera en nagel?

Får man upp överlocket kan det se ut så här; Jessica erinrar om det är olika för olika kryddor. Först Jessicas kåseri har lärt mig att överlocket kan användas som 5 ml kryddmått. Volymsiffran kan man se om man lyckas få belysningen att falla precis rätt mot överlockets undersida:

Om man tittar noga på underlockets kant i rätt belysning (det tog tid att få fram ett hyggligt foto) ser man faktiskt att där finns den på ovansidan lovade texten och en riktningspil som förklarar det hela. Det går lättare att få upp överlocket om man trycker just där pilen är placerad…

Enligt Jessica har tillverkaren bett om synpunkter på hur anvisningarna funkar.

Så här presenterar tillverkaren sin burk

Burken och dess lock är alltså ganska genomtänkta i alla fall. Jag kämpade i okunskapens mörker några (?) år med det ”nya” locket, men tack vare kåseriet i DN kom jag nu till insikt om förpackningens finesser. DN är faktisk inte enbart snömos om klimatkris, kuriosanotiser från utlandet, ”liberal demokrati”, krigshets, Metoo, feminism och Svenska Akademiens oduglighet!

Sudden

Nyligen skrev jag att jag tycker det är kul med oväntande sammanträffanden och långsökta samband.

Håromdagen såg jag utanför Systemets butik en person bakifrån som kunde vara min gamle arbetskamrat Bertil och en kvinna i närheten jag såg framifrån liknande något hans hustru Britt . Men nej, det stämde ändå inte. Mannen framifrån sedd visade sig vara någon helt annan än Bertil. Gick så in i butiken och vem ser jag inte där om inte Britt! Långt samtal; det går utför med oss alla fast på olika sätt kan man väl sammanfatta läget. Vilket inte är någon nyhet.

Hade jag utanför butiken fått något slags varsel? Eller börjar det slira i mitt huvud?

Bertil flög för mycket länge sedan just detta plan SE-CPT som han tyckte var obehagligt vindkänsligt. Här har jag plåtat av det i Västerås långt senare, 25 maj 2008. Jag minns ett trevligt samtal med föraren som annars flög även ballong eller SAS-trafikplan. Vi berömde varandras prestationer på webben.

Minns den gång i Ottsjö 1975 då vinden blev för stark och en Supercub ställde sig på nosen och måste fraktas till reparation någonstans.

Här kan äldre Ottsjöflygare identifiera kända profiler. Många är nu inte längre med oss. Nå, det är ju faktiskt för 44 år sedan.

Ett annat sammanträffande: I Facebook följer jag bl a en grupp för det gamla Stockholm. Norra Smedjegatan diskuterades och bilder från förr visades. Gatan försvann när Gallerian uppfördes. Och vem hade inte kommenterat dem om inte den gamle modellflygaren Måns Hagberg som jag nämnt i de två senaste bloggningarna! Makterna!

”Fantastisk sammanställning. Vilka bilder! Rivandet i Sthlm city förändrade mitt liv helt och hållet. Rivningarna var ju bara så fel. Själv klarade jag inte av att se sammanhangen, men tack vare min utomordentlige lärare på KKH Arkitekturskola, professor Göran Lindahl, klarnade begreppen och jag skrev exjobbet ”Saneringsideologin, nu och på trettiotalet” som visade att skälen för ”sanering” var överspelade om dom ens funnits. Jag och min fru lämnade Stockholm för Gotland där jag hade turen att få jobba med bevaringsintresserade politiker. I Visby revs ”bara” ett kvarter innan vi fick hejd på eländet och ute på ön blev det mycket småskaligt i gotländsk byggnadstradition. (Och jag har fortsatt på bevarandesidan i Alingsås och Norrköping och i Byggnadsvårdsföreningen.) Din sammanställning fick igång minnena, jag fick nära till gråten över vad som hände Stockholm”.

Ja, känslorna svallar när det gäller Norrmalmsregleringen och det verkar ännu ofarligt och är PK att säga att man tycker den var totalt fel. De bilder Måns syftar på var bl a från fotografen Manne Linds bok ”Norra Smedjegatan”. Här några bilder från denna gata från Stockholms stadsmuseum. Nedan en annan bild (lånad från ett FB-inlägg) som visar att det egentligen stod rätt eländigt till – mitt inne i City:

Många bilder i FB-gruppen överraskar mig ofta när de visar hur nära vår tid vissa områden ännu var förfallna, omoderna eller t o m obebyggda; speciellt då på Södermalm. En liten del var förfallet var förstås orsakat av att man visste att byggnaden skulle rivas. Men folk och kloka politiker förstod att man kunde bo bättre i förorterna. Och fastighetsägarna såg intäkterna sjunka; något stort måste göras.

Vi äldre minns Husqvarnas framhjulsfjädring och även trista blidväder.

Så här ruffigt kunde se ut på Södermalm men de två kåkarna har renoverats och det ser rätt prydligt ut. De ruffiga gavlarna längre bort är däremot borta för modernare hus som idag inte ser helt kul ut. De är väl ännu inte tillräckligt gamla…

Kring 1960 arbetade jag på televerket vid Slottsbacken några sommarmånader under två somrar som telegrambud i innerstaden och dess nära omgivning. Minns hur jag en gång funderade över uttalet av namnet Kuylenstierna när telegrammet artigt skulle överlämnas. Och när jag en gång ringde på en dörr i Traneberg hördes svagt en röst ”stig in!” Lätt generad fann jag så en norrman i badkaret, han jobbade vid SAS och fick nu via telegram besked om sin tjänstgöring. Kanske jag fick öppna telegrammet och läsa upp för att undvika att det blöttes ned.

Man kom in i många vackra portar, ovant för mig som var van vid moderna förortshus och hissar utan gallergrind. Här nedan en vacker trappuppgång i ”Blå tornet” där Strindberg bott. Tror inte jag lämnat något telegram just där dock och bilden är lånad någonstans ifrån:

Tillagt 12 aug -19: Min särbo Eva känner igen hissen, en moster hon ibland besökte bodde i huset. Men då hade Strindberg sedan länge lämnat sin lägenhet och ateljé.

På senare år har ju förtätningen tilltaget, även i förorterna, och jag känner mig även av andra skäl inte hemma i storstadslandskapet som brer ut sig och har nått Handen. Tätt mellan husen, inga bergknallar eller tallar. Kommer därtill den ökade segregeringen – inte bra. Här en jämförande bild:

Egentligen skulle jag skrivit om de minnen som väcktes när jag läste om Modellsportens dag i Looping nr 10/1954 men jag har redan fastnat i annat. Nå, jag kan väl ta upp några saker. Vid detta evenemang kördes det linstyrda bilar, något jag minns från tidigare sportlovsarrangemang i Eriksdalshallen och Ostermans Marmorhallar. Ett namn jag minns från tiden kring 1950 var Arne Zetterström. En bild från Looping-artikeln::

Kanske linstyrda bilar visades i någon hangar men man tävlade på den bana som då fanns på vindstrutkullen.  Jag tror det är den cirkel man kan skönja på detta Eniro historiska flygfoto, ganska så mitt i bilden:

Den flygtokiga försöker förstås lista ut vilka flygplantyper man ser eller går till Eniro för att se mer av ”gamla Bromma” från luften.

När jag 2007 deltog i en av Tekniska Museets Vänner ordnad teknikhistorisk bussresa västvart genom landet kom vi på hemvägen till Västanå slott norr om Gränna. En av deltagarna hette Zetterström, och jag frågade. Jovisst var det han!

Västanå slott var en upplevelse. Slottsherren Rolf von Otter kom att nämna att han varit skolkamrat med Robert Widmark, a k a ”Baskerville”, som berättat mycket i Svensk Flyghistorisk Tidskrift. Jag tror att han inte tänkt sig att bara flyga J 29 i FV utan blev internationell charterpilot. Förblev hela livet segelflygare vad jag förstått. Baskerville och jag möttes på SFF forum men aldrig IRL. I min dator finns dock bilder, albumklipp och smalfilmer från honom. Ett exempel på Baskervilles sätt att skriva hittar man här.

Avslutningsvis en annan cirkel som kan anas med god vilja på denna Eniros historiska flygfoto. Här linfögs det på 50-talet i Trångsund, ett avlägset hörn av Huddinge kommun och sydost om Farsta. Jag hälsade på några gånger, en klasskamrat bodde där. Cyklade mellan Västertorp och Trångsund, och hade kanske en enkel stuntkärra med mig där jag trampade fram längs Magelungsvägen. Den vägen har en speciell plats i mitt hjärta, en gång nödvändig för oss i sydöst när vi ville ut i den stora världen söderut. Nu finns alternativ men det är ännu svårt att komma ut i världen från Haninge.

Sudden

Sommaren brukar tappa stinget så här års och det märks. Eller så är man fast i gamla föreställningar. Kanske jag får 10 tomater om de får ligga inomhus och bli röda. Bönor har det blivit en del av och det finns anledning hoppas att potatisskörden blir bra. Därmed menas att jag får igen insatsen. Har satt vanlig köpepotatis, det blir billigast så.

Det är kul att påta i jorden och se det växa medan omhändertagandet av skörden –  liksom av den ev. fångsten vid sportfiske – mest är ett besvär. Att äta gott är roligt men då får man köpa. Men förstås, inget går upp mot de egna tomaterna. Även om tomat nu är en grönsak av ringa värde näringsmässigt men den är ganska dekorativ. Här en bild från 3 september 2012. Kanske de hinner bli röda i år också:

På skrivbordet hopas filer i mängd som kan vara ”bra att ha” bl a för möjliga bloggar men vars mängd gör mig närmast utmattad. Så många val att göra…

Bilden är en vecka gammal och sedan dess har jag rensat litet. Jag störs litet av ASUS konstiga engelska.

Här nedan en kul lätt ironisk reklam för SL som svarar för kollektivtrafiken här och som då och då drabbas av förseningar. Det är länge sedan jag åkte med SL eftersom jag har svårt att röra mig och är rädd att hamna i någon penibel situation då jag är till besvär. Jag minns hur jag en kväll för ett par år sedan föll omkull när jag snabbt skulle borda en buss vid Tekniska Museet och hur ynklig jag då kände mig. Nu har jag förresten Färdtjänst och åker gratis men har ännu inte vågat testa detta.

Andra fantasier som jag fann på Facebook  var av Tatsuya Tanaka på ”Bored Panda”:

Jag tror förresten jag nästan aldrig använt det numeriska delen av tangentbordet. Men plats tar det upp. Resten av bordet börjar bli slitet och inte bara tangentmärkningen och ”mekaniken” utan det finns nog något mjukvaru-knas också. Jag är en sådan som fortfarande måste se på tangenterna och vad de är märkta. Kanske jag först ska göra ett nytt försök med detta bord som dock hade knas för sig det också.

Jag har inte på länge hört från en läkare som behandlar mig och försökte i den gångna veckan få kontakt. Det tog mig nu två dagar och så tre försök direkt efter varandra för att klara rätt inknappning av alla data. Det samlas en väldig massa siffror på min telefons skärm och jag tror jag knappat fel.  Men jag förstår att det inte är lätt att ”konstruera” korta men entydiga anvisningar som 80-åringar behöver medan yngre IT-användare begriper det hela utan vidare.

Men så blev jag till sist uppringd av en sköterska vid lovad tidpunkt.  Och fick ett löfte att läkaren skulle ringa mig under en viss timme om bara drygt två veckor! Nå, min krämpa är f n ”vilande” och jag var hovsam i mitt samtal med sköterskan. Kanske läkaren tycker som jag, nämligen att det hela kan få vara. Min ålder gör ändå att det är svårt att göra något.

Jag erfor förresten nyligen med sorg att Sven Stridsberg, redaktör för Svensk Flyghistorisk Tidskrift, avlidit i samband med en operation. 74 år.

Som jag tidigare skrivit var det roligt att i oktobernumret av Looping 1954 läsa om ett modellflygevenemang på Bromma och se bilder därifrån med gamla bekanta. Hade tänkt skriva därom i denna bloggning. Men jag hoppar nu till annat jag funnit i gamla flygtidningar på denna sajt. Sådant som hos oss äldre väcker speciella minnen.

På FB och SFF Forum har jag nyligen följt frågor kring Vampire och Spitfire och noterat hur de första Vampire kom till Sverige just de dagar i juni 1946 då Jeffrey Quill visade upp den allra mest utvecklade varianten av Spitfire på Bromma. Här nedan har jag utgående från tidningssajten ovan försökt snygga till Flygs artiklar om dessa händelser, båda pikant nog i samma nummer, 13/1946. Vickers ville väl visa upp det bästa man hade ifall FV av någon anledning ändå skulle bli intresserat eller för att man stolt ville visa upp sitt redan legendariska plan.

I Spitfireartikeln bemödar sig skribenten att försöka klara ut vilken version av typen det skall anses vara; man kan se att flera olika uppgifter cirkulerat, bl a i SvD. Rätt ankomstdatum är måndag 3 juni. Hur mycket demonstration det blev på Barkarby såsom planerats enligt SvD:s notiser vet jag inte. Någon dag senare demonstrerades Vampire där av FV, på själva Svenska Flaggans dag. Här är SvD:s artikel om detta och att planet sägs ha flugit över Stockholm. (Själv minns jag inget av detta. Möjligen var jag ännu kvar i Gävle dessa dagar, men vi flyttade till Stockholm denna sommar.)

Vi äldre minns också Midge som utvecklades till Gnat. Konstruktören Edward ”Teddy” Petter stod bakom många, och mycket olika plan, varav flera nådde framgång, trots att han lämnade flygbranschen redan vid 52 års ålder och avled bara åtta år senare. Hans far hade en ledande position inom flygindustrin. Det gjorde det nog både lätt och samtidigt svårt för honom; Wikipediaartikeln nämner flera personkonflikter. Jag noterar att han nog inte hade blivit en bra pilot och att han gav upp flygbranschen för att koncentrera sig på det religiösa. En nära medarbetare, Harald Penrose, skrev: ”Petter was an outstanding organiser and could envisage construction time-scales with greater knowledge than Fearn and Wheeldon….it was his lack of understanding people and their motives that became his major failure.”

När jag ser den tidstypiska annonsen nedan där motorn ritats litet större än i verkligheten kommer jag att tänka på en bekant som fann Lansens motor svår att meka med eftersom inspektionsluckorna i flygplanskrovet var placerade för att passa en annan motor, STAL:s Dovern.

Denna lilla elmotor väcker minnen och funderingar men det blev så mycket att det får bli en annan gång!

Sudden

Jag kämpar på med Facebook och Dagens Nyheter, svär ibland över FB:s s k ”flöde”. Alltså att det är svårt att hitta tillbaka till ”ett inlägg” jag just sett och vill kommentera och därför gett mig ut på webben för att finna argument. Då inser jag plötsligt innebörden i ”flöde”, att det är något som passerar förbi. Är en liten tid och är så ej mer. Och att filosofen Herakleitos påstås ha sagt att Man kan inte stiga ner två gånger i samma flod…”. Panta rei är ett grekiskt uttryck för att ”allting flyter” och med detta menas att allt ständigt förändras.

Tänk att Herakleitos kom på detta utan att ha upplevy Facebook!

I DN ger Kjöller, Helmerson och inte minst Wolodarski exempel på hur konstigt man kan se på saker och ting. Men de är väl som andra journalister så illa tvungna att hitta på något som de tror ska gå hem. Vi läsare vill ju förfäras över grymma mord och världens snara undergång. Lugn, bara lugn säger jag. Den kommer nog någon gång men vi kommer aldrig att få veta hur det gick.

(Bild från Wikipedia; ett vykort som sägs ha varit förebild för Alfred E. Neuman i MAD.)

DN:s chefredaktör Peter Wolodarski verkar vilja ge sig ut i resebranschen. Efter att en tid ha propagerat för att det måste bli enklare att använda tåg över gränserna har DN själva anordnat en serie resor Stockholm-Venedig med ett chartrat tåg. Det första avgick nyligen, 22 vagnar och 350 pax. Reserapporter inflyter i tidningen, men det verkar som man måste vara prenumerant för att kunna läsa dem. Några länkar:

”Översikt” över rapporter i DN.

”Medievärldens” beskrivning av projektet.

Här kan man läsa om det käcka initiativet – och vad kalaset kostar

Det går på omkring 21.000 SEK och så finns diverse standardhöjande tillägg. Naturligtvis finns läsarkommentarer om att det är fel av DN att satsa på något så dyrt. Men DN är inte ensamt bland medierna att satsa på de rika. ”Statstelevisionens” program ”Vem bor här?” visar ju bara ganska exklusiva bostäder. Naturligtvis är jag litet insnöad men så exklusiva är bostadsägare nog normalt ändå inte. Ökade klyftor ligger i tiden – även ack så vackra vackra liberala idéer leder tyvärr obönhörligt till svåra konflikter. Här är röst från en luttrad person som försökt använda järnväg för resor över våra gränser.

Tåg till utlandet är det enda färdsätt jag stött på som kan få flyg att framstå som ett smidigt alternativ. Vi försökte ta tåget med barn till södra Tyskland förra året. Omöjligt att få ihop bytena eller ens förstå hur man skulle gå till väga. Jag hade varit imponerad av det här jippot om DN-Wolodarski med kollegor bokat in sina egna rutter. Chartrar man ett helt tåg förstår jag också att det ”går”.

(Min egen senaste (sista?) tågresa kostade mig många timmars ”informationsinhämtning” vid datorn samt sedan mycken oro att något skulle gå snett. Men ohemult dyrt blev det lyckligtvis inte.)

Här har DN-journalisten/rubriksättaren inte riktigt hittat de rätta orden:Det har ju tagit några månader att ordna det hela och att ta ett ”oslaktat” tåg över en nationsgräns är ofta svårt. Det gick ej att ta vägen via Danmark. Men ett prydligt ekipage är det!

På 60- och 70-talen reste vi med tåg till Tyskland, ja jag reste t o m ända till Genève en gång. Då gick det men man fick ju gå till SJ resebyrå i vår förort några gånger. Här Genèveresan; den var kombinerad med ett privat besök hos mina svärföräldrar i Frankfurt där jag lämpade av vår då 5-årige son. Som lärde sig litet tyska av dem, bl a det tyska ordet ”Dauerlutscher”. Det var möjligt att kombinera en tjänsteresa med en privat resa men man fick ju ersättning bara för ”tjänsteresedelen”. Det var ett intrikat problem (och kändes improdukivt) att fundera ut hur man skulle ha rest och finna ut vad det skulle ha kostat om man inte haft några privata ärenden för sig. Det fanns det suspekta begreppet ”fingerad resa”, för mig fullt i klass med det också suspekta ”upphandling”. Man har ju köpt grejor några gånger och en del försäljare var ”lättare att ha att göra med” än andra.

Min vän Klaus i Rostock skull besöka mig 1997, och jag tänkte att det var ju bara för honom att knalla ned till hamnen, ta färjan till Trelleborg och där sätta sig på ett tåg till Stockholm. Men när jag ringde SJ gick det inte för sig av någon anledning jag glömt. Nå, han han valde själv lågprisflyg från Hamburg e d men missade det (eller tåget dit) och kom med ett senare flyg.

Och till Gotland kom vi i alla fall. Den gula färgen på Strandridaregården i Kyllaj är enorm tycker jag.

Jag fick i brevlådan häromdagen ett mycket anonymt kuvert (brunt t o m) med ett reseerbjudande. Man ska väl inte ta det som ett tecken på att DN ska ge sig in i resebranschen:

Lyx ska det vara! Men mycket billigare än att åka tåg! Ordet ”prisfördel” är väl en nyskapelse. Erbjudandet var alltså ganska så anonymt, men man kan uppe i högra hörnet efter litet letande se ”TSS” och då var det bara att googla!

Apropå resa råkade jag på webben se kritik om Flygdagen i Ronneby häromdagen. Långa bilköer o s v. Tråkigt.

Jag hade funderingar att samma helg ta bilen till Vängsö 9 mil bort (på lördagen var det det rikstäckande Segelflygets dag) men insåg att rullator och gräsfält inte var någon bra kombination. För några år sedan besökte jag Vängsö med käpp och det var jobbigt! Ett klipp ur min bloggning:

”Hjälp av käppen” är ett klart understatement. Jag var rädd att ramla för jag kan inte resa mig med bara käppen. En koloss på lerfötter är jag. Sicket öde!

Sudden

Husten kommer fort i år. Mörk och kulen. Hur många tomater hinner det bli?

Det har till boggen kommit kommentarer om mina usla odlar-talanger. Men jag är glad ändå. De knölar jag dragit upp har ändå blivit flitigt avplåtade. Här en gallring i mitt fotoarkiv:

Jag har faktisk lång erfarenhet av både jordbruk och fiske:

Överst med morfar Edvard i vår nya villaträdgård i Gävle ca 1943 och med farmor Elsa och mamma i ekan i Klockarboda på västra sidan av Gräsö. Finklädda var vi där. Fartygen gick inomskärs genom Öregrundsgrepen för att undvika sovjetiska ubåtar. Usch dessa hemska kommunister!

Skrivbordet gror igen av sådant jag ska komma ihåg att använda ”någon gång”. Det behöver verkligen rensas.

Lena Andersson är en av mina favoriter. Kvinnor som tänker skall man stödja:

Så sant så! De ”finkulturella”, dit jag själv nog nog måste räknas, är onekligen jobbiga ibland. 20,2 procent fick visst de som inte vill/kan/orkar/tänka humant eller känner sig förbisedda i någon opinionsundersökning häromdagen.

Man undrar om artiklar som denna i DN verkligen stöder ”den judiska saken”. Och att vända sig till Israel för ”hjälp”? Är det möjligen inte ”vi” som ska hjälpa dem till självinsikt? Livet är ju ett lidande sägs det.

Man kan ju som icke-jude bli irriterad av den judiska självupptagenheten.

Kanske Peter Wolodarski kanske någon gång kunde skriva någon gång om karaktärerna hos de olika ångvisslorna på Vaxholmsbåtarna istället för att ständigt i sin tidning hacka på Putin; alltid vinkla allt om ryssar och Ryssland negativt. Har han aldrig lyssnat på Mussorgski, Tjajkovski, Sjostakovitj?

Demokrati kan se olika ut och finansministrar är nog sig lika överallt.

Det är väl litet så som det sägs i den text som en lätt jobbig gestalt i den svenska flyghistorien hade på sin T-shirt, ”Sanningen lyfter bäst i motvind” den gång jag råkade på honom. Liberalerna inser kanske ändå att de måste kämpa mot dem som verkar för ett mer civliserat samhälle?

Själv är jag en som alltid fegt hukat under ”starkare individer” men som nu hoppas överleva (häpp!) de få år jag har kvar. Man ska aldrig ge upp hoppet sägs det och DN:s Namn och Nytt-sida förnöjer mig fortfarande:

Sudden

Datorns skrivbord blir alltmer fyllt av fil-ikoner, bakom vilka finns saker som jag ibland känner lust att berätta om så att jag sedan kan gömma undan dem. Men det är så jobbigt att få ihop något som ska vara begripligt och därtill kul att läsa. Här en ”lågbudgetlösning” som ändå sväller ut.  Jag kan inte bara låta bli att ”lägga till detaljer”…

Detta är vad som fanns kvar 1999 av en linstyrd stuntmodell (på FAI-språk ”aerobatics”; tävlingsklass F2B) som jag lade ned mycket jobb på men som stals ur mitt källarförråd på det senare 60-talet. ”Kravellbygd” kropp, elliptiska vingar (flaps-flaken kunde man ju enkelt forma så att nästan alla spryglar ändå var lika. Längre innervinge och kanske en tyngd i yttervingspetsen. Därtill hade jag gett fenan en sådan profil att den pressade nosen utåt (alla vi flygnördar har väl noterat Safirens sidroder och 109:ans osymmetriska fena). Kommer då att tänka på dessa ”spantrutor” där jag försökt visa att det är något osymmetriskt i bak (Jag förstår själv inte ritningen):

Hawker Tempest var min inspiration vad gäller fenans form; jag hade nyligen med stor behållning läst Clostermanns bestseller. Andra har gillat och inspirerats av Clostermanns bok som denna animerade film visar. Flyghistoriker fastnar annars gärna i ”detaljer, och har väl menat att hans uppgifter inte alltid är att lita på. Han var ju intresserad av djuphavsfiske, och sportfiskare vill ju gärna bre på.

Här en profil av en Hawker Tempest, Le Grand Charles, som Clostermann flög en tid. Bilden har jag lånat härifrån. Hans första Tempest gick förlorad så man målade upp en ny med samma JF-E-märkning.  Flygplan på bild brukar väl flyga åt vänster förresten.

På min modell var blått och rött färgerna på min modell, säkert något vitt också. Det var enda gången jag haft tålamod att orka måla ett plan – och så stals det! Det var visserligen inte så stort och vackert som denna modell av den klassiska ”Nobler” jag stötte på när jag i augusti 2010 besökte ett flygevenemang på Gärdet men i alla fall. Minns att jag redan bekymrade mig för det promenerade en sådan utflykt skulle innebära; mätte på kartan och så. Måste ha varit då som jag skymtade ett bekant ansikte i köpcentret Fältöversten, först efteråt kom jag på att det var ju Lars Olausson som jag kände från Flyglitteraturgruppen, FLIT. Såg även Maj Wechselmann.

Vid evenemanget på Gärdet kunde det ha gått verkligt illa; i min blogg nämner jag att jag överraskades av vad jag hastigt såg genom en glugg i molntäcket.

Här berättas om ”stunt” i linflygtidningen ”Lina”, nr 2/1999. Jag minns Jesper von Segebaden, bl a när jag en gång just parkerat min Vespa utanför Sing-Sing på KTH och han kom på sin Norton Dominator som väl såg ut ungefär så här och vi växlade några ord.

Annars hade jag mest byggt enkare modeller, jag målade dem inte men använde japanpapper i färg (rött):

Här en 50-tals stuntvinge av Sven-Olof Ridder, senare professor i aerodynamik på KTH. (DN-minnesorden är tyvärr låsta, här Wikipedias mer formella text om honom. Här minnesorden i SvD, antagligen samma som i DN.)

Med ganska enkla medel fick Ridder tilll en fräck utforming. Har på någon Modellsportens dag på 50-talet sett en sådan modell, döpt till ”Pinkul”. Kanske det var Per-Erik Levenstams modell, äldre bror till Jan-Olof. På vingens ovansida fanns namnet med stora tecken; först tycktes det obegripligt:

Tillbaka till spinnern i första bilden. Jag kan just nu inte hitta den. Bilden måste vara tagen efter 1998 då jag fick min första digitalkamera av mina arbetskamrater. Bordsduken är från mitt besök i Tallin i augusti 1991 då jag deltog i en resa med Televerkets Idrottsförenings Stockholmsavdelning. Jag försökte där ganska otränad springa en halvmara. Inte bra; det blev mycket gående på slutet. Men jag skrev i föreningens tidning en reseberättelse. (Fotografierna är inte mina.) Hela maratonlopp hade jag klarat tidigare några gånger. En gång vid Norrmalmstorg såg jag bland alla publikansikten Kjell-Olof Feldt sträcka fram huvudet för att försöka få syn på sin hustru bland löparna. (Hans Holmér noterade jag också en gång, nära Kungsklippan.)

Plockar fram litet mera som jag skrivit och som nu ligger långt tillbaka i tiden. Här är min respons på att min flyghistoriska vän Stig Wahlgren (då på Post och Telestyrelsen) upptäckt mig i en gammal modellflygtidning då jag i min iver/stolthet kontaktade redaktionen med några egna minnen. Fick ingen respons men dessa mina minnen kan ju vara kul i sig.

Här ett annat minne från en tjänsteresa till Genève, en av många sådana. Utdrag ur ett mail jag skrev till en tysk brevvän. Rätt rörande egentligen.

Här är litet om mina radioflygminnen som jag skrev ned 2004. Mina radioflygförsök senare har varit ganska nedslående. Idag skulle jag inte ens vara kapabel att stå på mina två ben och följa en modell med blicken utan att ramla ikull. Kommer därtill stressen och förvirringen inne i huvudet som är större än förr.

Här är minnen av mitt modellflygande på Skarpnäck. Detta skrevs i samband med en liten utställning om Skarpnäcksfältet som ordnades där i november 2003 av hembygdsengagerade. Jag hade ett knappt år tidigare gjort en promenad där flygfältet förr fanns men fann mycket litet av lämningar. Dock fann jag denna artefakt, nära vindstruthöjden vill jag minnas. Hade synbarligen även funnits en bana för radiostyrda bilar där.

I förgrunden Hans Martinelle och min far Arne; motorn trilskades. Här ett annat tidigt minne, ett foto från utställningen men jag har sett den avskräckande skylten i verkligheten. Segel-och modellflygare måste vara överens om luftrummets disposition, och man frågade ju först.

Min sjuksköterska på vårdcentralen tycker jag behöver någon typ av hemtjänst och om några dagar ska jag träffa någon från kommunen om detta. Vore kanske bra att få hjälp med städning och ordentlig diskning ibland.

Sudden

Det går utför, för mig och för vänner och bekanta. Fick lust att vitsa till den för mig onjutbare Antoine Saint de Exupérys boktitel ”Kamrater på en irrande planet” till ”Kamrater på det sluttande planet”. Själv blir jag äldre och inte bättre och gamla vänner berättar om sjukdomar och motgångar. Och kallt i luften har det varit därtill

Kanske min oförståelse av Exupéry och mycket annat franskt delvis beror på denna litet trista bild som Charles Birch-Iensen i min ungdom illustrerade sin artikel om flyget i litteraturen med i ”Ett år i luften” 1952 med. Kanske det var den bästa bild som han hade till hands; bra skrev han. Idag är Exupéry ”big business” eller vad det kan heta på franska.

En något bekymrad gubbe med ett konstigt kantigt flygplan. Senare har jag lärt mig att Caudron Simoun var ett högst kapabelt plan och något man är stolt över, se planets FB-grupp . Erik Bratt gillade det vill jag minnas och verkar ha haft dess stjärtparti i tankarna vid sin egen första konstruktion, BHT-1 Beauty. (Här en analys Bratt gjort om ”utvecklingen” av småflygplan som jag fann vid googling på Bratt + Simoun. Flera år gammal; det ultralätta flyget har sedan utvecklats men allt flyg kämpar f n i klimat-orons motvind.)

Det som Charles B-I skrev om de Exupéry var litet väl abstrakt för en 14-åring och är det ännu för mig. Franskt tänkande, det är fint det. Och prata kan dom, det minns jag från mina internationella möten kring teknikstandardisering.

Men allt är inte elände. De egna tomaterna smakade bra. Och jag har äntligen lyckats lösa ut de belöningar jag får för att jag deltar i ett känt opinionsinstituts enkätundersökningar. Jag har valt att få belöningen i form av Triss-lotter , vilket innebär att jag får en kod med siffror och bokstäver som jag ska visa upp i ”tobaksaffären”. Men först vid tredje försöket och då i en butik inriktad på ” spel och dobbel” gick det!  Skickade så lotterna till barnbarnen; ett av dem fick en vinst.

Bökigt; jag har ingen printer eller smartphone så jag får anteckna koden för hand på en lapp  som sedan låg i min plånbok några månader.

Stötte nyligen på pluralformen ”trissar” för ”trissa”. ”Dra på trissor” heter det ju. Det var så att bromsfunktionen på min rollator verkade behöva justeras, hjulens slitbanor av gummi började bli slitna. När jag satt på rollatorn och vilade mig och tittade på bromsmekanismen började jag undra hur bromshandtagens rörelse överfördes till bromsbackarna egentligen. Man kunde ju höja och sänka styrhandtagen (”teleskopiskt”)  utan att de ”medföljande” bromsreglagen behövde justeras, Hur överförs rörelsen till bromsbackarna som trycker mot hjulen? Så här ser min Dolomite-rollator ut:

Det finns ju rollatorer som har utanpåliggande vajrar i en böjlig kabel; Eva har en sådan och dessa kablar fastnar alltid i min rollator eller någon annanstans när jag stuvar in båda våra rollatorer i min bil. Dessutom riskerar man vid ihopfällning av hennes rollator att klämma fingrarna. Min rollator är något ofarligare i det avseendet, kanske för att  jag är mer van att hantera den.

Jag grubblade vid mina rollatorpromenadpauser för att hämta andan och ta till vara på höstsolen. Vad sker där inne i ”teleskoprören”?  Det fanns skruvar att lossa men mina mejslar passade inte och jag var också rädd för att ställa till någon skada. Så ut på nätet att leta och stötte då på ett examensarbete vid en teknisk högskola där uppgiften var att ta fram en ”vajerfri” bromsmekanism till företaget Volaris rollatorer. Som det sammanfattas i inledning till exjobbrapprten:

The current braking system is constructed with a brake grip, a wire and actual brake pad. The wire runs noticeably on the outside of the walker, and is in most positions, causes inconvenience for the person using the walker. When the handle is in its lowest position, the wire forms an arch that is often in the way <!!>, and easily becomes an obstacle for the user and his or her peers. Using a wire is also not the most efficient way of transferring braking force, because the wire is braded and will stretch over time with regular wear and tear.

Vidare sägs: Med anledningen att det inte har hittats någon mer detaljerad information om hur bromssystemet fungerar kan ingen ingående beskrivning ges. Det har sökts både på Dolomites hemsida, PRVs hemsida samt med sökmotorn Google, men inget har hittats. <Jag undrar om ex-jobbarna här är helt ärliga; de måste väl ändå ha dissikerat konkurrerande rollatorer för att kolla hur de funkar ”inuti”. Dock skrivs att man haft testpersoner, tekniskt kunniga mer än handikappmässigt, som kunnat berätta.>

Det största hindret i projektet har varit höjdjusteringsmomentet. Det var svårt att konstruera ett system där bromssystemet är självjusterande i samband med när rollatorns handtag justeras. Konstruktionen ska även vara enkel att montera samt det ska ske så få moment som möjligt vid höjdjusteringen. Användaren ska helst bara behöva utföra ett moment där både handtagets och bromssystemets höjd justeras. Detta är för att underlätta höjdjusteringen av rollatorn för användaren. Som det framgick i viktningen anser användarna att det är viktigt att produkten är lätt att använda.

Här en bild från exjobbrapporten som ger en vink om vilka egenskaper som är viktiga:

I rapporten beskrivs hur man systematiskt analyserade olika principer och så gjorde sitt val. Hela  funktionen har jag inte ansträngt mig att förstå men det förkommer magneter och ”teleskopiska rör”. Resultatet kan anas här och här finns även på en bild det äldre utförandet med yttre bromsvajrar. Notera att ”Bromssystem är unikt eftersom det inte finns några lösa utanpåliggande vajrar som kan fastna eller haka i saker runt rollatorn.” Man har nog gjort ungefär som i min rollator fast gått kring något patent och så använder man en magnetfunktion. Men hur min rollators höjdinställning fungerar vet jag ännu ej! Volaris-rollatorn kräver ett ytterligare omkopplingsmoment när höjden ska justeras.

Jag själv blev intesserad av denna lösning med vajrar som dock förkastades. Hos rollatortillverkaren ogillade man vajrar för de tänjs ut och måste justeras. Först en principskiss (där förresten ordet ”trissar” förekommer):

Här en beskrivning där det gäller det att hänga med för att förstå:

Lösningen med trissor fick mig att tänka på Focke Wulf 190 där jag och många andra undrat över hur man ”hanterade” trådantennen som gick ut ur ovansidan på den skjutbara huven. Här ett citat ur en diskussionstråd:

The 1st photo is of Maj. Walther Dahl’s 190A-8, Blue 13, taken in Dec ’44, and it shows the multiple roller antenna unit. The antenna wire rolls over the canopy roller, then to another roller at a bulkhead within the rear part of the canopy, and back to a fixed point on the fuselage decking beneath the canopy. This, as you mentioned, keeps the wire tight both when the canopy is open and when it is closed.

Jag har tyvärr inte hittat bilden men här kommer en annan ur en gammal bok av Heinz Nowarra om typen. Det fanns variationer och bl a förekom det att antennlinan rullades upp på en fjädervriden rulle, som vid bilars säkerhetsbälten. Om jag fattat rätt. Jag kan tänka mig att det måste få fjädra litet någonstans.

Jag är inte så hemma på beteckningar för Luftwaffes flygradiopytsar men antennen på undersidan och tillhörande enheter har med ”tysk IFF” att göra.

Här en icke helt färsk  video med en ”äkta” FW-190, ja t  o m den avancerade motorn BMW 801 ingår. Man erinras om att Kurt Tank var en skicklig konstruktör. (Nu är det svårt att hänga med i ”warbird-världen” med alla dess ”fusk-Messerschmittar” och annat fusk och det kraschas och has och hittas nya vrak. Å andra sidan; för gemene man ser dessa jaktplan ändå väldigt lika ut. Och med lämplig målning kan man få nästan allt att se ut som en 109:a. Här en 108:a.)

Åter till min egen rullator. På webben fann jag en anvisning om hur bromsarna ”justeras” genom att klacken för bromsklossarnas viloläge flyttas med en skruv:

Jag undrar fortfarande vad som döljer sig i innanmätet hos min rollator! Hur följer manöverstängernas  längd  så snällt med i höjningen och sänkningen av handtagen.

Avslutningsvis ett tips om en av Jan Bergmans TV-filmer i serien ”Stockholmspärlor”. Här finns förutom ”själva staden” rätt mycket för de flygintresserade, som man ser här i mitt inlägg på SFF forum. Notera den kommunala utvecklingsoptimismen och ansvarskänslan (eller skrytet) för samhällets förbättring. Som man väl ändå får säga att Hjalmar Mehr & company lyckats med.

Sudden

Att snubbla på mållinjen kan ju vara optimalt, ett tecken på att man ansträngt sig till sitt yttersta, men att snava på startlinjen är mest försmädligt.

Björn Wiman brukar satsa ordentligt; avskaffa Svenska Akademien och behaga kvinnorna genom sin satsning på ”Metoo”. ”Pigornas Björn” kan man kalla honom om man vara litet elak mot en person som i TV-rutan ger ett sympatiskt intryck. <Inser efter publicerandet att Björn W kanske försökt ordvitsa!>

Nej tacka vet jag ”Pigornas Kurt”. Schubert var bra han. I varje fall på att komponera – pigor hade han inte tur med.

Stavfel och andra språkfel alltså. De kan vara irriterande genom att de stoppar upp den jämna läsfarten. Vana läsare kan klara detta men många blir vilsna eller avskräckta. Jag har själv svårt att läsa en del kommentarer jag ser på webben och får ibland läsa om eller t o m sätta upp en hypotes och sedan får det fortsatta läsandet avgöra om jag förstått rätt.

Ett exempel där borde finnas ett ”inte” (och gärna några småord till): Att läsa en del inlägg en lördagskväll i vissa grupper får en fundera om motbok var så dum idé i alla fall. Jag tror att en van läsare förstår ändå, han behöver inte alla ord för att fatta schäsen. Så är det väl så att ordet ”inte” glöms ofta, även av mig. Är det månne Freud som spökar?

Man läser bara så mycket eller så ”noga” som behövs för att förstå. Här har detta utnyttjas av den slemme tillverkaren av den ozonskapande köksvisp som jag några gånger om året gör rotmos med:

Jag prenumererar på Språktidningen som är litet svårläst. Det finns så många språkliga termer och begrepp jag aldrig lärde sig i skolan och allt är inte så självklart som man trodde. Man undrar ibland hur folk tänker. Visst tänker vi olika men…

Även sakkunniga kan ha olika uppfattningar om vad som rätt och fel. Och språket förändras, även folk som vet att tala korrekt vill inte alltid anpassa sig till språkspecialisternas råd och anvisningar som man kan läsa i detta kåseri av Staffan Dopping:

Jag håller med Karlholm och Dopping vad gäller ”förvirringen”, jag kallar den så, kring medium och prestanda. Om jag nu fattat Dopping rätt… ”Data” tycker jag idag misshandlas. Själv säger jag gladeligen ett data, flera data men det ska man kanske inte göra. Ett citat från en språkartikel i SvD: Utvecklingen liknar den för vetenskapens data (forskningsmaterial). Här används så gott som aldrig den historiska singularformen datum. Men om data är ental eller flertal är ett ständigt trätoämne mellan lärare och studenter. Även på engelska vacklar bruket mellan data is och data are. I Sverige verkar de yngre föredra min data medan äldre skriver mina data (eller ännu hellre mitt material).

Detta nummer av Språktidningen innehåller också ett försök till förklaring att så många har svårt för pronomet ”de” och dess former dem och dom.

Ett citat ur artikeln, kanske en aning bildningshögfärdigt: Ett av de mest framträdande argumenten är att felaktig användning av de och dem sticker i ögonen på folk, att den som skriver så framstår som obildad – som att ha vita tubsockor i sandalerna, som Språktidningens förra chefredaktör Patrik Hadenius uttryckte det. Många i debatten under 2016 framhåller att elever måste lära sig skillnaden om de vill få trovärdighet och acceptans i en språklig gemenskap. Att kunna skilja på de och dem ses som en inträdesbiljett till arbetsmarknaden och det offentliga samtalet. Språkprofessorn Lars-Gunnar Andersson skrev i Göteborgs-Posten att de som börjar med dom kommer att bli ”kanonmat på den språkliga arbetsmarknaden”.

Själv tycker jag vita tubsocker är snyggt. Men så är jag gammaldags också.

Många är rätt så rigida och påstridiga när det gäller språkfrågor. För många flyghistoriker är det sålunda viktigt att benämningarna på Flygvapnets flygplan skrivs som FV skrev när det begav sig. Själv tänker jag då på att Gustav Vasa aldrig kallade sig själv så, ej heller hans samtid.

En gång försökte jag begripa mig på Google men har gett upp. Jag är nöjd och tacksam för denna tjänst trots dess ”snokande”och tycker att det finns oerhört mycket nyttigt att hitta på nätet.Man kan t ex kolla stavningar och genom Wikipedia och liknande ta reda på fakta. Man ”slipper” fråga någon. Det kan ju förstås också vara en nackdel; man förlorar ett skäl att ta kontakt. Många verkar inte ha kommit på nyttan av att kunna länka till något intressant.

Jag googlar ofta på dubbla ord/begrepp, och kanske citationstecken därvid fortfarande betyder något

Behöver jag säga att jag inte tycker att våra dagstidningar är så trovärdiga som de påstår.

Här kommer några lustigheter jag klippt ur svenska medier eller kanske det heter ”svensk media” eller ”svenska media”:

I och för sig är det väl inte så paradoxalt att något bedöms som säkert i USA men osäkert i Europa eller vice versa. Som redan Fröding skrev: Det, som är sanning i Berlin och Jena, / är bara dåligt skämt i Heidelberg. Och räddningsledarens ord är ju faktiskt rätt (man kan ju rädda sig själv) medan danska statsministrar kommer och går.

Här däremot en påtaglig paradox:

Ulf Ivar lever och verkar f ö i min födelsestad, Gävle.

Förresten har nu hemtjänsten för första gången varit hemma hos mig och städat. Det går utför och jag känner redan av att jag nog börjar bli till besvär. Eller att sönerna är bekymrade för mig?.

Fast ännu kan jag. (Kanske du kan nå SvD-quizet här.)

Här nedan en skrämmande bild som påminner mig om när man skulle korsa järnvägen i Undersåker på väg mot Ottsjö /Vålådalen. Något skymmande hus var det där inte frågan om men en slänt med buskar alltför nära spåret. När jag en gång för flera decennier sedan med bilen försiktigt smög mig fram för att först kika längs spåret, såg jag i fjärran en älg korsa det!

Man ska inte banga för långsökta likheter om man har lust att skriva en kommentar:

Jag gillar bilden i sig! Jag minns också en lekkamrat till min lillebror som fantiserade om en buss som kör in i T-banestationens entré vid hushörnet och sedan rasar ned för rulltrapporna.

Avsluningsvis måste man ändå säga att framtiden är ljus, människans intresse och även oro för utvecklingen kommer att bestå. Det må vara flygande maskiner eller annat. Som en klimat-sansad person skrev:

Min spaning är att Mp kommer migrera över till något annat hot vad det lider; om tjugo år är de partiet som tar folks oro för datorisering på allvar och kräver datorfria arbetsplatser och en datorfri utrikespolitik. Satsar man bara på rätt oro så kan man sitta i riksdagen hur länge som helst.

Så sant så!

Sudden

P S. Bilden av järnvägskorsningen i Undersåker med sina faror (den ligger ju dessutom i direkt anslutning till ett vägskäl) väcker så starka  minnen av den spänning jag förr i tiden kände när man började närma sig Ottsjö och det kommande segelflygandet där efter en 70-mila bilresa att jag visar bilden direkt:

Kommer också att minnas att guppet vid spårkorsningen en gång lär ha fått ett segelflygarpars bröllopstårta att krascha. Och mycket riktigt blev det också skilsmässa efter inte så lång tid efteråt, sa berättaren, kanske Rolf Algotson.

Min knappt fyra år gamla dator verkade somna in häromdagen efter en lång tid av ”vacklande hälsa” och jag blev utom mig av oro för detta hot mot min tillvaro. Hur skall räkningarna betalas? Blir jag vräkt? Datorn, mitt stöd i tillvaron. Kunskap, nöje, kontakt med verkligheten och människor. Som 80-åring går man ju och väntar på eller är van vid förluster av detta slag. Detta datorknas räckte just nu för att få mig utslagen. Efter fyra timmar av ”oro” eller vad tillståndet ska kallas rullade dator-skrället igång. Av okänd anledning men ändå en lättnad.

Men något borde göras för att jag skulle känna ”riktig trygghet”, något som alla önskar enligt den ”politiska debatten”. Konsulterade min datakonsult som satte sin son Jesper på problemet. Jag hade skrivit en lång litania men Jesper, han agerade mer direkt han. Läste antagligen inte ens vad jag skrivit. Som det sas om en stadsbrand i Karlstad; landshövdingen bad och grät men biskopen svor och släckte.

Jesper ringde i går eftermiddag  och sa ”nu åker jag från jobbet och köper en ny dator och kommer så hem till dig”.

Och det gick bra. Fantastiskt vad dom kan, vår tids förtappade ungdom som ju inte duger något till! Men alla tiders ungdom har alltid ansetts varit hopplös, till och med min generation.

IT är svårt men de unga kan det speciella språket, hänger inte upp sig på blamager som denna här nedan utan begriper vad som menas: 

Denna bloggning skrivs alltså med den nya datorn och det verkar funka. En del problem och knas finns förstås kvar men det är väl jag som inte begriper.

För att återkomma till stadsbranden i Karlstad så skriver Dick Harrison. Historieprofessor i Lund men bördig från det mer äktsvenska Huddinge.

Det cirkulerade många historier om Sundberg och hans, för präster, ovanligt mustiga språk. Ett känt exempel är hur han, efter att ha missat tåget, konstaterade att ”där gick tåget åt helvete, och jag som skulle med”. Ett annat exempel är Sundbergs föga kristliga omdöme ”näst gudlighet och sedlighet finns det inget värre än små snapsglas”. Långt ifrån alla Sundbergcitat kan dock beläggas. Folk tyckte helt enkelt om att lägga dylika lustigheter i den kände ärkebiskopens mun.

Harrison konstaterar också att biskopens släckningsinsats inte var särskilt framgångsrik. Med undantag för ett par centrala byggnader brann hela staden ned.

Jesper ja. Han har för övrigt jobbat som servitör på Fåfängan, en högt belägen restaurang och utomhusservering på östra Södermalm med utsikt över Stockholms ström.

Släng er i väggen, göteborgare! Fast en av mina söner har gift sig med en kvinna från Göteborg och den borgerliga vigselceremonin ägde rum just på Fåfängan. Tyvärr bjöd Stockholm inte på bra väder.

På Södermalms branta nordsida löper österut Katarinavägen ovanför Stadsgården. Så småningom blir det fin utsikt som kulminerar på Fjällgatan men redan nära Slussen hade jag en gång för 16 år sedan en stor skönhetsupplevelse, en DKW. Den mindes jag så väl tyckte jag! När jag häromdagen återfann de foton jag tog vid tillfället var väl bilen egentligen inte så märkvärdig. Fronten var mjukt elegant smidig och sedan-varianten hade en raffigt stor bakruta medan det jag såg var en kombi-variant som i bak var litet grovt tillyxad.

Minnet bedrar! Mer DKW-läsning, här nämns registreringsnumret.

Sudden

P.S. Här för ovanlighets skull en utsikt mot Fjällgatan! Och här en ganska unik syn från Katarinavägen i slutet av juli 2007 vid ”Tall Ships Race”.

Jag har en ny dator. Som jag berättat kände jag mig otrygg med den gamla som ofta svimmade och så nyligen behövde fyra timmar på sig att bli kontaktbar igen. Kontaktade min datakonsult som verkar prioritera annat än pappas datorbekymmer och delegerade jobbet till sin son som ganska sonika köpte en ny för min räkning. Som han ”installerade” med en säkerhet som om han aldrig sysslat med annat. Vad dom kan, de unga! Här är Jesper in action, för 6 år sedan. Han har fått andra intressen än datorer men takterna sitter kvar.

Vid datorbytet tappade jag bort åtkomsten till Svenska Dagbladet som jag just aldrig läser men vars historiska sidarkiv jag ofta anlitar. Hur kommer jag åt tidningen igen? Tittade i min mycket med tiden allt rörigare anteckningar om lösenord. Jag är ”gäst” på min särbo Evas SvD-abonnemang och lyckades med viss ”trial and error” hitta hennes lösenord och uppgav mig helt fräckt vara Eva som ville bjuda in mig som gäst. Men SvD upptäckte att jag redan var hennes gäst. Ytterligare lusläsning av min lista gav mig ytterligare tips för access-försök och då lyckades jag!

Ja detta med IT-säkerhet är tvetydigt. Komplicerade arrangemang får inte hindra access till det man har rätt till. Snabbt.

Så kom det ett mail från SvD som visar att dom minsann ”skyddar mig”.  Man tackar, lätt skuldmedveten fast SvD kanske aldrig såg mitt försök att utge mig för Eva utan det de såg var nog den nya datorn. Och ”i närheten av Handen” stämmer!

Storebror ser dig! I all välvilja!

Här några bra klipp från ”De klimatrealistiskas blogg”. Där kan man inse hur komplicerat de hela är rent ”naturvetenskapligt”. Därtill svår terminologi och många ”tänkande Augustar”. Tyvärr finns där en del trista ”politiska” attityder av typen konspiration.

– Här ett ambitiöst inlägg  (nr 26) om några problem vid självkörande bilar.  Det är mycket att tänka på när man skall ”programmera” systemet.

– Så  sant så: Jo dom är knepiga våra medier. Man hade kunnat förvänta sig att t.ex. kulturchefen på DN skulle ha åtminstone elementära kunskaper om Venedigs historia. Jag Måste erkänna att jag aldrig läser DN:s ”vetenskapsjournalister”. Kulturchefen verkar trevlig och kan skriva men borde vara tyst ibland.

-Samt: Eftersom Östersjön varit uppe här så kan vi vända blicken åt öster, längst in i Finska viken. Där har man upplevt havet stiga 380 cm för lite mindre än hundra år sen. Men ryssarna har i alla fall efter 33 års arbete fixat en fördämning så nu är det nog slut på översvämningar. Se länken nedan.

Venedig hade nu ca 180 cm översvämning, värsta på 50 år. Hade det inte varit någon havshöjning alls hade de kommit undan med 170 cm meter bara. En d-a skillnad va?
Som jag sagt tidigare så GISSAR jag att den andel av dessa 180 cm som kan härledas till ökning beroende på global uppvärmning – som är orsakad av CO2 – som i sin tur är osakad av antropogena utsläpp kanske kan vara 2 cm. Skam på oss!!!

https://en.wikipedia.org/wiki/Floods_in_Saint_Petersburg

Om vattenståndets variationer i Venedig kan läsas här i Wikipedia. Tipsa gärna Björn Wiman!

När jag häromåret besökte Gräsö, där jag tillbringade min barndoms somrar för 70 år sedan, försökte jag få grepp på landhöjningen men den var inte så tydlig; vattenståndet varierar med väder och vind. Däremot hade vegetationen vid strandkanten ökat med slemmigt sjögräs som jag inte mindes.; övergödningen gissningsvis.  Råkade hitta bilder av ett jättestort flyttblock på norra Gästrike-kusten som jag försökte jämföra men fann det ändå svårt att tycka något bestämt om långsiktiga förändringar. Vattenståndet varierar. Flygfotot visar att stenen nu förefaller ligga på land, det mörka man ser är skuggan.

-Intressanta konsekvenser: Pedagogiskt tror jag det är bra att beskriva som att den massförskjutning som skulle ske om Grönlands is smälter (vilket inte sker, det har tillförts oroliga mängder nederbörd de senaste dagarna). Där förskjuts massa (vatten och is) från N. halvklotet till det S. halvklotet. Det får jordens masscentrum att förskjutas vilket innebär att geoiden förskjuts något. Om Grönlands is smälter (vilket således inte kommer att ske) kommer havsnivån runt Atlanten inklusive Karlskrona att sjunka. Havsnivån vid Antarktis att höjas och vid Bangladesh blir det ungefär ingen ändring alls.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Geoid 

Men kanske feltänk?

-Ja varför inte: Jag förutser att klimathotsalarmismen tar slut lika plötsligt som Berlinmurens fall och kommunismen i Östeuropa. Kanske klimatalarmismen kommer att liknas vid 1600-talet häxbränningar?

– Och en principiell fråga som berör inte bara klimatet utan även andra ämnen: Vad är tillåtet? Får man som tidningsprenumerant kopiera hela artiklar och klistra in dem på en blogg? Den frågande har förstås ännu inte fått något svar. Upphovsrätten är ett problem – som amatörskribent känner man sig alltför ofta som en snyltare.

Och så den eviga filosofiska frågan vad man skall kalla det jag ibland kallar ”spanska fusk-Messerschmittar”. Redan 1940 frågade sig DN vad en Messerschmitt var:

DN-artikeln och en del annat kan f n läsas här. Publicerad i samband med att jag på SFF forum nyligen puffade för hur mycket flyghistoriskt intressant man kan finna i våra stora dagstidningars historiska sidakiv.

Sudden

Det lackar mot jul och jag börjar fundera på böcker att ge bort förutom och även ge mig själv. Jag har förresten aldrig köpt så många böcker som sedan jag började köpa via Internet.

Läser just nu P C Jersilds ”Skriv först. Fråga sen”. Jag gillar Jersilds skrivande av flera skäl men har aldrig träffat honom. Min bror lär ha mött honom en ”radiodebatt”. Han skymtar här och där på min blogg.

Kommer att tänka på egna skrivanden i jobbet och privat. En del är tidigare utlagt på internet och här kommer de igen, till en del i annat format.

En vän i Minnesota, bosatt där sedan 80-talet eller så, har nyligen besökt Las Vegas och Nevada och berättat nu härom på Facebook. Jag kommer då att tänka på att Las Vegas är det enda ställe i USA jag varit en längre tid på.  (Jag hade tidigare besökt sydöstra Kanada, från min ”resejournal”: 1980, 12-21 juni. Montreal. CCITT SG 1-möte. Privat i Toronto under helgen, besökte Niagarafallen. 10 dagar. Vilken stövelstorlek hade jag på kanadensiska?  )

USA-resan 1991 handlade om ett besök på en årlig broadcasting-konferens i Las Vegas som jag besökte i tjänsten (13-22 april. Las Vegas, NAB. 10 dagar) . Strax efter resan skrev jag en rapport som man bör men det handlade i mycket liten utsträckning om det jag förväntades rapportera om. Här är den. Och här är några minnen från den resan:

Jag har inget minne av att ha flugit genom eller ens över Grand Canyon, men jag minns hur det såg ut under flygningen från Las Vegas til Grand Canyon med bl a Boulder Dam, mesa-berg m m. Intressant nog.

I mars 1944 föll några bomber vid Eriksdalsbadet på Södermalm i Stockholm och även på några andra platser i östra Svealand från sovjetiska plan. Det har spekulerats och skrivits mycket om varför dessa bomber fälldes. Min uppfattning är att det inte handlade om någon avsiktlig bombning riktad mot Sverige i något speciellt syfte. Jag hade ambitionen att få in en artikel i Svensk Flyghistorisk Tidskrift år 2002 omkring, men det översteg min förmåga. Texten blev för lång och jag ville ju ha med kartbilder, och paniskt rädd för allt som heter ”upphovsrätt” försökte jag förgäves göra ”egna” kartskisser.

Detta mitt artikelmanus finns här. Väldigt ambitiöst måste jag säga; när jag nu plockade fram dokumentet blev jag osäker om jag verkligen en gång kunnat få ihop detta själv. Möjligen fungerar ännu någon enstaka av länkarna. Här finns en del av mitt underlag, kanske roligare än mitt manuskript.

Här nedan en senare flygbild av området. Jag bodde i slutet av 40-talet vid den högra röda pricken. Bomberna föll strax hitom bron; vad den röda pricken bortom bron utmärker vet jag ej. Där låg bl a GM:s bilsammansättningsfabrik.

Här är en gedigen militärhistorisk uppsats om Eriksdalsbomberna av Tommy Åkesson.

Sudden

I min ålder, snart 81, ska man vara glad att få vakna varje morgon. Knäpper därefter så på datorn. Denna tidiga morgon ingenting, bara svart. Rycker i sladdar och trycker på knappar. Skiftar till den gamla datorn, men även där nattsvart i den mån man tycker bildskärmar kan återge denna nyans. Man blir orolig, milt sagt. Många tankar; men kl 05.00  kan jag ju inte ringa min son datakonsulten. Och han och hans son har sina jobb att gå till. Stor oro, milt sagt.

Men efter ca 6 olyckliga timmar börjar det efter någon åtgärd jag glömt oväntat rulla på som om ingenting hänt.

Kan jag ha något knasfel i min el-installation i vardagsprylar som denna. Kanske dags att göra rent?

Och så kontakten med Eva som bröts  den gångna veckan. Telefonen avstängd på grund av fullproppning eller glömd betalning, who knows. Ringer hennes grannar i Uppsala, jo hon finns om man knackar hårt på dörren. Och hon har synts på Facebook. Men inget till mig via Internet? Why?

Men hon dyker upp på jvg-stationen här i Handen som hon brukar och som jag föreslagit med hjälp av ett gammaldags postbefordrat vykort från en resa via Ljusdal vi gjorde till Ottsjö och västra Jämtland  i augusti 2016 och som blivit liggande:

Mycket får sin förklaring när vi träffas ; t ex att hon av någon anledning kommit att använda fel e-postadress. När vi träffades visade hon denna utskrift av vad hon förgäves mailat. (Dagen innan hade hon använt den rätta adressen. Så vitt jag kan se, många klurigheter i G-mail övergår mitt förstånd.)

Men tillvaron hänger på en skör tråd. Just dessa dagar med knaggligt isig mark kan man halka och slå sig fördärvad. Speciellt när man ska skrapa bilrutorna. Vinterskorna är stora och breda, det är lätt att träffa fel pedal. En vacker dag blir jag påkörd bakifrån när jag helt ”oväntat” tvärbromsat. En fransk bil har jag men inga nätta ”franska kulturprofilfötter”.

Slölyssnade på radio och erfor att DN är ute i juridiskt blåsväder (Den stackars MP-riksdagsmannen) genom den Metoo-insats tidningen och dess kulturchef ”pigornas Björn” så självgott hyllar. Som kostat liv (Benny Fredriksson bl a) och illa skadat många personer (Fredrik Virtanen m fl) .

Om just denna förtalsrättegång kring DN:s spridande av falska uppgifter har jag förstås inte fått läsa någonting alls om i mitt husorgan DN.

Björn Wiman framträder dock främst som klimathysteriker och inte som kulturchef. I och för sig läser jag sedan länge inte heller DN:s två ”vetenskapsjournalister” varav den ena ”läste lagen” för oss häromdagen i klimatfrågan. Och den artikeln läste jag faktiskt. Hennes påståenden är onekligen inte lätta att bemöta. Och ändå är hon så i grunden fel ute (och i vems ärenden?), även om ”De klimatsansade” ofta har en del olustiga resonemang för sig.

Om det är några som idag ljuger och sprider villfarelser är det väl snarast medierna och deras journalister och inte enskilda personer på Internet. Förefaller det mig. Tyvärr. Vem kan man lita på? En stark man. ”Säg Adolf, det räcker.” Många fler borde fundera mer över varför han blev poppis, inte minst de som drabbades värst.

Usch, det står illa till i vårt land. Wiman vill därtill knäcka Svenska Akademien.  Visst är Horace jobbig ibland men Svenska akademien är nu en gång för alla en akademi och ingen tidningsredaktion, i mer eller mindre grad styrd av de rika tidningsägarna.

Apropå den tidigare bilden från Ljusdal 2016 från en resa , avslutningsvis en bild från resans ”höjdpunkt” på Åreskutan i augusti 2016 som Eva gjorde en broderad version av men som jämte hela hennes ryggsäck stals av en känd kvinnlig kleptoman i Uppsala. Fil dr även hon. Dessa akademiker! Inte okänd av rättsväsendet, men vad gör man om man vill vara något så när human?

Sudden

P.S. Jag fick användning för den dump jag alltid gör från Evas kamera och här är ett utsnitt av ett foto från 31/10 2016 av en konstutställning på Akademiska Sjukhuset i Uppsala där man ser Evas (senare stulna) broderi av skidliften i diset. Utsnittet gör inte Evas verk rättvisa, behöver jag säga det. Men bilder finns kvar.

Mycket kan man bekymra sig för och utför går det. Så jag låter mig istället glädjas av bilder jag hittat och tar mig friheten att låna litet fritt!

Vintern är normalt kall och all uppvärmning ska man därför vara glad för: 

Det har förvånat mig hur många svenska vänner tycker det är svårt när de stöter på tysk text. Men nog borde en vanlig svensk tycka att detta är helt enkelt ROLIGT! Tyskans ord för ”combustion” ligger liksom närmare vårt ord för ”brasa” än vad engelskans latinbaserade term gör. Om man nu ska filosofera hur språket styr tänkandet.

Någonstans har jag läst att tyskan är EU:s mest använda språk. Här en översikt som en fransk vän som vistades länge i nedre Norrland låtit visa, han är förstås språksinnad (vi umgås sporadiskt via Internet på svenska). Med möda erinrar jag mig språkbegrepp som adverbial, prepositioner och kasus. Kasus finns det många av i en del språk förutom andra fenomen och termer man aldrig hörde talas om i skolan:

Språkkänsliga reagerar ofta på att allt fler säger ”vart” när de menar ”var”. Verkar obildat tycker de. Kan det vara så att ordet ”vart” är lättare för örat att uppfatta än ”var”? Kommer i övrigt att med värme att tänka på en norrbottnisk väns ”vars”. Själv har jag gett upp när det gäller ”korrekt” hantering av ord som ”data”, ”medium” och ”prestanda”.

Såg nyligen på Facebook någon om den järnväg som korsade flygflottiljens fält i Söderhamn. Men även på Visby flygplats hade man en sådan korsning. Här en bild jag  lånat

Hilding Carlsson hette en känd tillverkare av rälsbussar. Och tidningen Looping hade på 50-talet en duktig tecknare vars namn jag aldrig lyckats tyda:

1968 gjorde jag en tjänsteresa och mötte då för första gången Boeing 737 som man då tyckte var en liten knubbig sak, en stol bredare än DC-8 (smeknamnet ”Grisen” förekom, avseende en senare variant inom SAS):

Här ovan på Orly och här på inflygningen mot Stuttgart. Raffinerad klaffkonstruktion.

Man trodde ju att typen skulle ersättas av något ”modernare” om några få år som sed var på 60-talet, men beteckningen Boeing 737 (med diverse suffix) lever än, mer än 50 år senare. Kanske Boeing tänjt konstruktionen litet väl mycket och även certifieringsreglerna. Den har t ex blivit bortåt dubbelt så tung.

SAS har nyligen pensionerat en variant ”600”. Här avskedsflygningen. Det tog ett tag att fatta att man det var figuren ”600” man flög:

Ett annat lätt rundlagt flygplan är Saab J 29 ”Tunnan”. Jag ramlade över en film varur jag klippt:

Den får mig att fundera över om skevrodren fälldes ned även vid små klaffutslag (observera på filmen att planet flögs med klaff på löporna med måttlig hastighet). Tunnan var ju ”i början” litet knepig att landa och jag har ju undrat hur det egentligen kom sig. Jag har skrivit därom i en av mina bloggar och även andra har tyckt i saken. Man kanske ska försöka att någonstans få tag i Jacobsson/Ingesson-Thors nyutkomna bok ”De som aldrig kom hem” trots att det verkar vara en sorglig läsning.

När jag forskade litet efter den fina videon om Tunnans uppvisning i Norge, hittade jag fler fina flyguppvisningsfilmer hos Jan Erik Arud. Bl a avancerad flygning med segelflygplanmed en polsk konstruktion SZD-59. Notera hur piloten ibland får ta i med sidrodret; ibland inte.

Polskt segelflyg är jag inte så hemma på, även om jag flugit två polska typer, Pirat och Foka 4 och hört talas om många fler. Här kan man läsa mer om sådana. Konstigt nog är inte Foka 4 omnämnd; en av de sista träkärrorna, vilket nog beror på att två sidor i dokumentet saknas. (Detsamma verkar gälla alla andra webbpubliceringar av detta föredrag; samma skanning gissningsvis.) Den verkade ju en gång väldigt extrem.

.

Sven Ålring längst till höger i nedre bilden tvingades lämna sitt sönderbrutna plan med fallskärm över Uppland (Rasbokil) något år senare.

Sudden

Det har varit litet gnälliga ord på den flyghistoriska föreningen SFF:s forum. Kritik riktas mot årets bokpresent till föreningens medlemmar. En bok om ”Segelflyg i går och i dag”. ”Flygvapnet nämns nästan inte alls och ett register för segelflygplanen saknas”. Ja usch och fy!

Från författarnas sida framförs att man främst ville presentera berättelser om segelflyg samt att flygvapnets segelflygverksamhet faktiskt ändå var rätt kortvarig.

Jag känner igen liknande gnäll från förr. Om Flyghistorisk Revy för år 2000 ”Flyget i Sverige under 1900-talet” höjdes många sura röster. ”Full av fel ju”. Den oskyldiga lilla boken, redigerad av en mycket kompetent skrivkarl som nog kände sig sårad av SFF:s bristande stöd, innehöll bl a ett antal trevliga små berättelser. Jag har ännu inte läst den nu aktuella ”Segelflyg i går och i dag” men den innehåller säkert också trevliga berättelser. Ungefär som i FR 2000 nedan. Som synes fanns också en kronologi eller krönika. Men artiklarna ser lockande och väl valda ut tycker jag! Jag gillade dem minns jag när jag först läste dem.

SFF sysslar väldigt litet med sådana ballonger och segelflygplan och ”sportflygplan” (förlåt!) som syns på omslaget. Däremot ”ganska mycket” med Flygvapnet som dock helt saknas på omslaget liksom trafikflyget. Det kanske störde gissar jag… Jag åtog mig att rätta fel i krönikan, ingen annan mera känd och kunnig var intresserad, och sträcka ut den några år. Kompletterade ibland, några år var från början mycket magra. Fick medalj för detta och jag lärde mig mycket flyghistoria, men någon succé har ju krönikan inte blivit. Den finns dock ännu kvar på SFF hemsida.

Jag måste erkänna att jag inte kikat på vad Michael Sanz lagt till; tiden verkar ha stannat för tre år sedan och gamla ”luckor” har nog inte stängts. Jag var för okunnig för att kunna prestera något om Biafra, luftbron och von Rosens insats, eller hur KSAK upphörde att vara en ”heltäckande” organisation och många nya ”förbund o d” uppstod

Flyghistoriker är av olika slag men ska det bli någon ordning på historiken så bör man ha en stabil grund. Ett register över flygplanindivider är då ofta ett nyttigt hjälpmedel, men är ju inte flyghistoria i sig, utan olika händelser, fakta, minnen och uppfattningar, ja ”tyckanden och analyser”, måste först smältas samman. Det är inte bara att lista ”fakta”. Det ska berättas och argumenteras också! Några kan nå Kernell-nivå. Här ett exempel på sådan, därtill med några lätt raljanta ord om flyghistoriker. Att vara raljant piggar upp skribenten, åtminstone innan Ågren ger sig tillkänna,  och kanske också läsarna.

När fakta uttrycks kortfattat och ”militäriskt och entydigt” uppstår lätt missförstånd. Om det t ex påstås att Dan Andersson hade en sjöflygstation ”på Kungshatt” går jag numera i taket. Själva stationen; alltså en brygga och kanske något hus, låg på den närbelägna ön Lovön vid en plats som kanske kallades Lindö-bryggan eller ”Lindö”. Lindö är sedan många sekel inte längre någon egen ö (för att komplicera det hela). Men flygledaren på Bromma och andra berörda när det begav sig förstod att det handlade om vattnet mellan öarna Kungshatt och Lovö  där det startades och landades.

Nå, jag funderade på att göra ett inlägg på SFF Forum och skrev ned några stolpar:

Tage Löf var en segelflygare på 40-talet som var helt och hållet civilt utbildad. Så här har han presenterat sin ”bana” och han berör här, lätt raljant, relationen mellan FV- och KSAK-segelflyget men nämner också FV:s stöd till klubbflyget:

Naturligtvis är det så, som du påpekar, att SM-49 gjorde mig till ett föredöme pga min helt civila flygutbildning. Under den tävlingen deltog 8 löjtnanter, 1 st fänrik samt en sergeant från FV. Där Pelle P naturligtvis var den mest kände. Världsmästare 1948 och Svensk mästare 1947. Vi var åtta civilister med Billy och mig, vilka placerade Per-Axel på tredje plats.

Du spekulerar lite om Bengt Nordenskiölds reaktion efter detta resultat. Från så kallad säker källa har det sagts att Generalen blev mer än sur. Det lär inte ha varit bara brist på utrymme i hangarerna, som resulterade i att år 1950 blev det sista med segelflyg inom Vapnet. Med några undantag. Pelles Weihe och han själv på F5 tordes man inte lägga ner. Jag tror att ett par flottiljer ytterligare fick driva segelflygning vidare.

För de civila klubbarna blev det lyckat genom att materielen från flottiljerna fördelades till våra klubbar. Weihe och Kranich t ex blev välkomna nyförvärv, vilket naturligtvis betydde mycket för verksamheten.

(I Teknikens Världs/Flygs reportage i nr14/1949 från det årets SM i segelflyg betonas att de civila Löf och Nilsson ”slog militärerna”.)

Denna bild som jag lånat från den fina sajten om Gustavsviksfältet i Örebro visar att flygvapnet ställde upp vid segelflyg-VM i Örebro 1950, med manskap/funktionärer och bogserplan och även tävlande piloter.

Två FV-uniformerade män syns. Bar Tage L. verkligen flytväst när han flög; han är ju mer flygklädd än Pelle P. Men FV-personalen bar ju för all del båtmössor ;-

Yngve Norrvi skrev ett mycket detaljerad redogörelse för tävlingen som kan läsas i ”Ett år i luften” 1951 men som också delades ut till deltagarna och den senare versionen finns på webben genom Gustavsviksajtens försorg. Tack! Bläddrar man i rapporten ser man FV-uniformer både här och där. En civil svensk, Billy Nilsson, vann. Sverige ställde upp med 5 piloter varav tre militära. Alla svenskar återfanns i den övre halvan av resultatlistan (1, 5, 6, 7, 13). I min blogg har jag berört detta VM.

Nordenskiöld hade nog väl andra och goda skäl att avveckla segelflygstödet, man fick nog pilotmateriel ändå, utifrån. Kanske segelflyg var alltför ”kopplat” till tyskt 30-tal.

Så här skriver en kunnig flyghistoriker om FV och dess högvärdiga Weihe segelflygplan. Avvecklingen av FV:s segelflyg tog sin tid som även Löf antyder. De plan FV skänkt försvann när gamla träkärror inte längre fick flygas efter 1964. Utbildning på ensitsiga glidflygplan ersattes av bättre metoder med tvåsitsiga plan.

Här en ung ivrigt framåt pilot (I denna intervju om något helt annat är han mycket äldre; han avled något år senare):

Bilden är en skanning av mitt eget antikvariska exemplar. Hela numret, med artikeln om tävlingen, kan kommas åt här, i alla fall lyckades jag. Dock ej med följande numret nr 15 av tidningen (om det årets segelflyg-SM), men kanske detta nummer av en annan flygtidning kan vara en ersättning.

Här har jag skannat ett foto från tävlingen 1946 i Örebro. En FV-målad Baby utan de mer eller mindre eleganta huvar som senare förekom i klubbarna, bedömer jag. På den tiden hade underbefäl inte några förnamn men jag tror denne Nilsson blev mer känd inom flyget senare…

Förstås har jag inte lyckats få med det jag tänkt mig. Yngve Norrvis stora roll, segelflygutbildningens utveckling, Segelflygets Veteransällskap (SVS) och Ållebergsmuseet, allt jobbigt byggande ”i forntiden” av glid- och segelplan i klubbar eller på egen hand, den hurtigt/militäriska anda som levde kvar länge, hur man kommer överens inom en flygklubb m m. Så måste det väl finnas något läsbart om ”segel-och glidflyg inom FV”.)

Avslutningsvis några länktips:

http://www.svs-se.org Om bl a segelflygmuseet på Ålleberg

http://www.avrosys.nu/fi3rediviva/ Om den lastglidare som det fanns tankar på att bygga en replika av.

https://gustavsviksflygfalt.se/  Här finns mycket för den nyfikne. Väldigt mycket historiskt intressant finns här.

https://www.nordic-gliding.org/  En flott tidning med redaktion i Köpenhamn men språket är inget problem. Det har hänt en del inom segelflyget sedan 1978!

http://www.flygsport.se/

http://www.segelflyget.se/

https://hangflygning.se/   Här finns mycket. Sök exempelvis på ”Ålleberg” så bjuds på många fina bilder. Eller sök på ”Bergfalke” , ”Schulgleiter” eller ”Slingsby”

http://www.ssfk.se/globalassets/stockholms-sfk—flygsport/dokumentarkiv_formedlemmar/cumulus–pr/cumulus-klubbtidning/cumulus_2007_08.pdf?w=900&h=900  Tage Löf berättar om Weihe-flygning på 40-talet. Billy Nilsson är med på ett hörn.

Sudden

Jag har via webben utan problem lyckats förnya min prenumeration på den brittiska tidskriften ”Aeroplane”. Förra gången för två år sedan tjorvade det sig. Allmänt är utvecklingen av nya betalformer ibland olustig – man har med möda lärt sig att betala och så kommer något nytt ”bättre” påfund.  Ser jag ord som ”mobilt BankID” (bock i kanten fick man om man skrev så i småskolan!) eller läser uppgifter om att ”förenklad inloggning” skall tas bort blir jag orolig. Många har problem som i ”Nisses kåseri” här men de nya systemen och metoderna kan ju dock snabbt komma att upplevas som enklare. (Jag tycker ”Nisse” mycket bra beskriver de knasiga situationer som så lätt oavsiktligt uppstår.)

Men Aeroplane kan jag förhoppningsvis nu ta del av två år till. Januarinumret kom igår förresten och innehåller den bästa presentationen av Mikael Carlson jag hittills läst. Att läsa om svenska förhållanden som de upfattas och beskrivs av en icke-svensk har både fördelar och nackdelar.

Här är Tummelisan på Duxford i juli 2007. Det är Gunilla Carlson man ser i den nedre bilden, vi växlade några få ord:

Jag gillar det engelska. Antagligen inte bara för att det var det första främmande språket i skolan

I övrigt har problem med min särbos Evas mobiltelefonabonnemang hos Telenor plågat även mig i en månads tid och gjort det svårt att ta itu med ”större projekt”. ”Numret kan för närvarande inte nås” sas det i ”luren” i en månads tid. När jag inte heller fick kontakt med henne via mejl blev jag rejält orolig och ringde till sist ett par av Evas grannar, och fick ett lugnande besked. Här en utskrift av ett mejl Eva senare skickat som inte nådde mig. Hon hade råkat använda ”fel” adress.

Eva, latinstudent som lyckades bli naturvetenskaplig fil dr med en sådans syn på bokföring och med årens rätt en aning glömsk, hade på något sätt missat räkningarna från Telenor. Hon besökte ett par gånger Telenors butik och fick besked att ”på måndag ska det funka”. Detta besked fick hon vid två besök med en vecka emellan. Begreppet på ”på måndag” är ju erkänt luddigt (det finns ju en ”nästa måndag” också). Så det dröjde en tid innan jag tog mig till Uppsala och följde med till butiken eftersom vi var ”rätt olyckliga” och jag inte lyckats bli klok på vad Telenor tyckte och menade. Det blev sedan flera Telenor-besök bland annat även här i Handen. Jag fick besked som ”jag kan inte göra något. Du får ringa vår kundtjänst och ser du förresten inte hur de andra kunder väntar, jag har en lång kö.” Eller ”jag kan inte göra något om inte kunden själv är med”. Stressigt för alla parter med så usla besked. Kommer att tänka på TV-serien ”Mackens” beige kund.

Jag ringde till slut Telenors kundtjänst; konstigt nog fick jag svar nästan direkt. Fick dock klart för mig ur mycket som skulle betalas in till Telenor (ej inkassoföretaget). Nämligen 324:- Ett senare samtal hade dock en mer ”normal” kötid; d v s bortåt 25 minuter. Kostar stålar. Därtill ett samtal med ett inkassoföretag.

Hur skulle Eva kunna ha klarat allt detta utan telefon? Man bara undrar. Lustigt nog hade hon dessutom betalat in för mycket…

Denna text är lite motsägelsefull men jag är inte ekonom. Förlåt.

En konstruktiv Telenor-man här i Handen kunde dock vid ett besök (ca Lucia-dagen efter drygt två veckors oro) lösa det akuta, 149 spänn skulle det kosta sa han. Och vad gör man inte för att få en fungerande telefonfunktion om än tillfälligt! Jag fick på en bildskärm ”signera” att jag gick med på något vad det nu var, och så stoppade han in ett nytt SIM-kort i Evas mobil. Vips, den funkade.

Så småningom kom ett brev att Telenor tagit en kreditupplysning på mig och i går kom så det slutliga beviset på att jag hade skaffat ett abonnemang! En faktura på 304:-. På ett (fast) telefonnummer som verkar taget ur luften förresten; ej det nya SIM-kortets! En sak att ta itu med. Kanske passa på att ta tjuren i hornen, skaffa en ”smartphone” och hänga med i ”utvecklingen”?

304:- (plus 324:-) Tidigare i livet var det en rejäl slant men nu var ett par veckors telefonkontakt med Eva så viktig att det fick kosta. Men svindyrt egentligen. På Tage Erlanders och Palmes tid var telefonen en ”mänsklig rättighet” som skulle vara billig även om man bodde långt in i skogen. Idag brer snålheten ut sig; man är kostnadsmedveten. Telenor lyckades få de 149:- att växa till 304:- genom att dra ut det hela i tiden. Och så är det ett d-vla sätt att stänga av folks telefoner. Det är ju den orolige uppringande som betalar. Telefon är (borde vara) en social rättighet. Inget att främst tjäna pengar på

Men redan på nyårsdagen, otålig som jag var och eftersom Eva och hennes telefon nu råkade finnas hos mig, satte jag in Evas ”gamla” SIM-kort i hennes telefon och fick då i den se ett meddelande från dagen innan att ”nu fungerar din telefon igen!” Ungefär. (Den dagen var en tisdag förresten!)

Att via telefonen meddela att den inte längre sedan en månad är avstängd är rätt optimistiskt. Ett nytt Norge-skämt?

När jag var ung anställd på Televerket läste jag hur framstående Sverige var som telefonland. Många hade telefon och billigt var det. Medan Norge var helt hopplöst – svindyrt och sällsynt med telefon. (Från min senare tid i verket minns jag att de var mer pigga än vi när det gällde TV-satelliter; terrängen var väl så knölig att marksändning inte var helt enkel.) Båda min far och mor var televerkare och vid matbordet hemma lärde jag mig att ”linjemästare” eller ”linjeingenjör”, det var något mycket fint det. Naturligtvis var det bland allmänheten mycket gnäll på televerkets dåliga service, bl a långa väntetider. Men så här kunde det se ut där jobbet gjordes; en bild från telegrafverket i Gävle, ca 1935. Min far är mannen i mitten.

Här har vi en grupp televerksbyråkrater på en väg i centrala Närke; de tre till vänster har kommit ända från Stockholm. Mycket enhetligt klädda. Notera mannen i uniform; det var väl han som kände till sakerna på platsen. 50-tal skulle jag tro. Man kan roa sig att försöka få grepp på vilken platsen är. Idag ligger en stor flygplats i närheten.

Om linjemästare kan läsas här. Sök på ordet.

Apropå Närke och telefoner så hade kåsören och journalisten Torsten Ehrenmark, uppvuxen i Örebro, ett gott förhållande till telefoner och speciellt telefonister som han skrev om i nummer 2-3/1972 av Televerkets tidskrift TELE. Ett ”jubelnummer” med anledning att hela landet blev automatiserat 1972. Där fanns även en artikel om automatiseringen i olika länder och där kan man se att Danmark och Norge låg illa till vad gällde både automatiseringsgrad och antalet telefoner. Sverige var så gott som världsbäst!

Så här kunde se ut på landsbygden en gång i tiden!

Nu är det litet ”flashigare” personer som förknippas med televerket. Tja… Man kämpade på i 35 år och så blev resultatet detta….

Mitt förhållande till telefonen var och är litet ansträngt; jag tror att jag aldrig klarade av manuella (beställda) rikssamtal på tidigt 50-tal. Och att SMS:a kommer jag inte att lära mig. Ljudet är så dåligt numera (nå. delvis min hörsels fel). Till helgerna har jag fått några s k MMS. I något fall har jag efter några dagar via Internet och PC erbjudits att plocka fram en gratulerande bild. Här nedan ett MMS, ack så anonymt, som jag trodde skickats fel. Jag kunde först inte komma på vem som var avsändaren. Vilket faktiskt var ganska självklart om jag bara tänkte efter litet.

Sudden

Ja, hur ska man börja?

”Om du visste med vilken ringa visdom världen styrs” sa Axel Oxenstierna tröstande till sin unge son när denne skulle skickas iväg till förhandlingar på hög nivå. Ungefär.

Ett exempel på en person som ändå inte drar sig för att torgföra sina nojor är DN:s chefredaktör Peter Wolodarski. Här ett omdöme om honom i en kommentar till en av hans ledarartiklar som jag instämmer i.

”Man kan vränga bilden av skeenden genom att betona vissa fakta och undertrycka eller ej omnämna andra fakta. PW har säker rätt i många avseenden och kanske också, eller till och med troligen, i huvudsak. Dock kan man inte lita på honom riktigt för att han så rabiat och alltid driver kampanjer mot Putin, Trump och SD. Han tar alltid fram det som talar för att de är skurkar och bedragare. Allt blir så ensidigt, förutsägbart och propagandistiskt att hans texter förlorar värde och trovärdighet bara genom hans ensidiga idoghet. Vad som är sant och vad som är falskt är alltid litet glidande i hans texter. Det känns alltid så. Man får alltid den misstanken. Vad undanhåller han nu, hur har han förenklat bilden den här gången för att det skall stämma med DN´s förbestämda bild? Det är verkligen synd. Jag beklagar det uppriktigt. Vill inte att det ska kännas så när man läser chefredaktören för Sveriges största, liberala tidning.”

Måttfullhet pryder en man. Ack kära DN, varför detta förfall? Ska man gå över till SvD vars historiska arkiv dessutom är bättre än DN:s. Och ger exempel på många riktigt bra artiklar. Journalister är inte alltid så okunniga som jag ofta tycker. Även om jag just nu läser i DN om något som hänt ”utanför Askersund”. Visar sig vara i Olshammar, som hör till ett helt annat grannskap. Om nu kan tala om något sådant i detta fall. Ack ja.

Fast Olshammar ligger faktiskt i Askersunds kommun och betraktar man kartan ser man att det faktiskt är relevant att ange ”Askersund”. Ännu gäller dock barndomens uppfattning om vad som ligger var.

Luften från Olshammar har man dessutom ofta känt; man såg röken från skorstenen från andra sidan sjön. Bara 11 km bort – men ett annat grannskap. (Blåste det från annat håll, kunde det lukta Kvarntorp – men det är en annan nog så intressant historia. Och avgjort en annan kommun.)

Under vattenytan ligger någonstans mitt i bilden ett störtat Draken-plan på kanske 80 meters djup. Piloten hoppade fallskärm över Medevi på hitsidan sjön – ett mycket speciellt samhälle.

Klimathysterin är ju ett annat elände som anammats av våra journalister med DN:s kulturchef i spetsen. Denne har också gett kraftfullt stöd för MeToo och vill därtill krossa Svenska  Akademien. Undrar  förresten om Aftonbladets Åsa Linderholm egentligen måste avgå genom att hon onekligen bidrog till MeToo:s sorgliga följder. Hon skrev begripligt även om hon på sitt sätt är lika ”troende” som Peter W och hans medarbetare.

En Facebook-vän till mig lägger ofta in ”oerhört estetiska” bilder; jag undrar var han hittar dom. Typ flådiga Hollywood-skådespelare eller ”surrealistiska” bilder.

Bild från Wikipedia.

Nu hade han på FB visat något som jag ej kan återfinna – det händer ofta! Nå, det handlade denna gång om en amerikansk film ”Dive bomber” som jag såg en gång på en av Götgatans många matiné-biografer kring 1950 liksom en annan film,”Flygande Tigrarna”. Här är i alla fall ett uppskattande omdöme om den första från Bertil Skogsbergs ”På Filmens Vingar” (där båda filmerna omnämns):

Störtbombning – det var något häftigt i min barndom. Stuka och Udet och Rudel. Så kom här hemma Wilkenson med sitt bombsikte och man kunde dyka flackare, man kunde undvika den nästan lodräta dykningen.

Kanske man skall puffa för en litet tydligare mansbild.

Sudden

Dags för en ny blogg. När jag då skall börja skriva får jag sedan ”några år” av systemet först frågan om jag vill gå över till det nya redigeringsprogrammet för WordPress. Blir störd, givetvis av insikten att jag borde hänga med i utvecklingen, men fortsätter med det gamla systemet som jag inte kommer helt överens med. Somt känns ofta ”omotiverat” bökigt och tungt.

Hade samlat på mig en massa IT och konstiga rubriker och dumheter jag skulle gnälla på men fick så ett infall –  visa bilder och texter jag ramlat över när jag surfat.

Men först ändå en talande bild av signaturen ”mem” i Blandaren på nedre delen på detta uppslag i Jubileumsblandaren av år 1963; tiden går och det har kommit en till:

Tror det är från Gåsblandaren 1956. Övre delen får ses som en bonus. Jag förstår ej allt men Blandaren har påverkat min andliga utveckling. Stärkt den. ”mem”står för arkitekten Mats Erik Molander som förutom hus gladde oss med sina gubbar i bl a Röster i Radio. Man hittar två av hans bilder på min blogg där man ser hans utveckling som tecknare.

Så bra tecknaren fångat hur vi bugar och bockar för överheten så mycket att ryggen böjs dubbelt och så blir arga när vi gjort det förgäves! Så ofta i livet. Nej, man skulle våga litet mer. Att på ett forum kalla någon ”sk-tstövel” är väl att ta i men ändå brukar det ligga mycket ärlig känsla bakom. Jag minns … nej det får vara.

Jag förstår att Hanne Kjöller fått otäcka hotbrev. Men hon kämpar på ser jag i DN. Och får faktiskt medhåll. Folk är faktiskt ganska elaka ibland och håller med henne. Det är inte så stort avstånd mellan liberalt och rasistiskt/nationellt elittänkande trots allt. Det gäller minsann att vara ”lagom”!

Nå snart blir man fri. Är redan 81.

Nu alltså mitt infall: Vi googling efter något, var det nu var, ramlade jag på denna bild:

Äntligen en bra bild av Ragnar Berglund, så jag har letat! Men då fick jag också tre stora radiopersoner i en bild! Här är Ragnar B som jag minns honom. Östen Mäkitalo minns jag också väl medan Erik Esping mötte jag aldrig, men ”fick honom på halsen”. En rysk professor gillade Esping som gav honom möjligheten att resa utomlands genom att han fick en viceordförandepost i en global organisation, CCIR. Första gången jag var på möte i Genève frågade ryssen fem minuter före mötets öppnande hur det stod till med Esping och jag visste absolut ingenting. Levde han överhuvudtaget? Pinsamt, jag fick svara något ”intetsägande”. Levde gjorde han då. Gripande var det vid ett långt senare besök vid Espings grav, då professorn kysste stenen. Senare vid hemresan gick han in i en svängdörr på Arlandastads köpcenter och det var svårt att i hast skaffa ett plåster.

Tre stora ingenjörer i en bild. Inga krämartyper men Televerket hade nytta av Östens ”folkliga framtoning”. Därtill var han ett geni även om jag när det var aktuellt inte såg just det . Esping var med i det internationella standardiseringsarbetet före min tid där, bl a vad gäller system för färg-TV. Vi äldre radioingenjörer minns ju ord som NTSC, PAL och SECAM. Esping ville också införa trådradio istället för FM. Han var därför inte helt omtyckt och  skojades med. Särskilt av vissa personer på Sveriges Radio. Han var väl alltför mycket före sin tid.

Berglund är bl a känt för sitt kanalklyvningssystem, det s k ”FM/FM-systemet” som var överlägset det pilottonsystem som dock infördes. Det fanns redan så att säga och industrin ville ju sälja samma prylar överallt. Den bland folk populäre Kjell Stensson kallade inte helt kärleksfullt FM/FM-systemet för Berglund/Berglund-systemet!

Nå, Telegrafverket uppträdde en gång alltför dominant mot de lätt världsfrånvända eller uppfostrande akademiker eller representanter för tidningspressen (icke-ingenjörer ju!) som hördes eller styrde i Radiotjänst (mera här) eller bjudit oss på så mycket.  Hugo, Jerring, den starke Erik Mattson (f d telegrafverket!),  Viktor Vinde, Alf Martin, Hasse och Tage, Povel, Hasse Tellemar för att bara nämna några namn jag kommer på. Nu är det journalisterna som bestämmer. T o m sådana som kommer från kvällstidningarna! Ett ord med dålig klang för min generation men Wolodarski i DN gör sitt bästa för att införa denna stil igen!

(Jag innehar en gammal  televerksintern telefonkatalog. Teknik sida upp och sida ner, ibland något annat såsom sjukmottagningen och idrottsföreningen. Medan i SR:s katalog teknikutvecklingen upptog en ynka sida sist i katalogen. Företagskulturer…)

Så har jag hittat modellflygarkamrater. Bosse Björn, boende på Hägerstensåsen. Från 50-talet.

En SM-tävling i regnigt Jönköping 1957. Här är det team-racing det gäller. Till höger i bilden i vit overall känner jag igen Hans Martinelles gestalt. Hasse och jag var där men jag minns inte mer än det var regnigt. Vi var båda inkallade i ”lumpen” och kunde inte förbereda oss. Men min pappa hjälpte till och både pappa och jag lyckades rätt bra i klassen ”radiostyrning” vilket jag inte minns ett dyft av. Detta och här utlagda bilder ser jag här i nr 9 av tidningen Looping.

Bosses pappa som var målare hade en svart VW-bubbla. Osynkad låda tror jag, men Bosse kunde dubbeltrampa. Soltak; Bosse kunde sitta på biltaket och styra med fötterna. Bubblan var lätt i ratten minns jag från bilskolan vårvintern 1957.

Här två andra deltagare i modellflyg-SM i klassen stunt. Per Johansson till höger i bilden hade tidigare varit klasskamrat med mig i realskolan, I samma rad står två andra modellflygare. En av dem blev mer känd som proggmusiker.

Killen till vänster minns jag inte mer av än den yviga kalufsen men väl en annan grabb som hade en vanskapt hand. Ridder-inspirerade stuntvingar.

Per bodde i Stortorp, en östlig del av den i öst-västlig riktning utsmetade kommunen Huddinge söder om stockholmsstadsdelen Farsta. Vi flög på en liten fri yta som jag tycker mig kunna urskilja på detta gamla flygfoto:

Vattendraget heter Forsån, där finns/fanns det antagligen bäver. Forsån utgör sjön Magelungens utlopp i Drevviken norr om flygfotot. Isen är ofta svag långt ut i sjön och där upplevde jag min första plurrning vid skridskoåkning. Ensam en stilla januarisöndagförmiddag. Fick sedan höra att jag den dagen inte var den enda som gått ned sig när åns utlopp skulle passeras. Drevan är en populär skridskosjö.

Här ovan (till höger) en något yngre Per J på skolresa 1953 då vi på vår resa ut i den stora världen (Köpenhamn) övernattade i en Göteborgsförort.

Har mycket mer att visa och berätta men detta får räcka. Men varför inte avsluta med en motorcykelbild. En Norton naturligtvis:

Geoff Duke ska inte förväxlas med Neville Duke. Här en annan snabb engelsman, Peter Twiss på sin ålders höst (Duxford juli 2007), med senilsnöre:

Sudden

När jag planerade bilder för förra inlägget om ”Grabbar och gubbar” blev några bilder över. Och så har det poppat upp fler saker.

Jag tar så många mediciner att jag har nått kostnadstaket och den månatliga kostnaden blir därför normalt låg. Ända envisas medicinleverantören trots autogiro att sända mig en faktura varje månad där fakturaavgiften oftast är mycket högre än själva den debiterade medicinkostnaden.  Har jag gnällt på tidigare tror jag.

Nyss i skrivande stund fick jag en faktura på 0:00 kr. ”Periodens transaktioner” där sägs uppgå till 0:00 kr, och ingen ”fakturaavgift” tas ut (jag har fått levererat medicin som vanligt). Man är tacksam förstås, men ska man skratta eller gråta över detta ”kineseri”? Får /bör man förresten kalla något så i vår PK-tid och med tanke på Kinas mäktighet?

Ack, alla ska vi leva av något! Vänligt i alla fall att förklara varför jag får en faktura. Det är länge sedan jag slutade hämta ut medicin ”på vanligt sätt” och då kolla de gamla vanliga apotekskvittona och försöka fatta hur sinnrikt högkostnadsskyddet fungerade. Att hämta en laddad ”remsa” piller (eller få dem hemburen av den sjuksköterska som ändå besöker mig regelbundet) är bekvämt men det har sina nackdelar. Jag har till en del tappat kontrollen över vilka mediciner jag tar, jag glömmer ibland att ta dem, jag hittar då och då något piller som hamnat i en skymd vrå på golvet o s v.

Just detta problem har jag inte råkat ut för och här är ett annat problem jag inte lider av. Jag har varken cykel eller cykelrum. Min lägenhet kallas en-rummare (knappt 60 kvm).

Men en gång så, för 12 år sedan:

Skor hade jag som synes också, många av därtill. Jag bor förresten på markplanet – annars skulle jag inte orka lämna lägenheten.

Nu till bilder med gamla gubbar som blev över. Här är jag i Eindhoven på en restaurang 1985 i min manchesterkostym som blev illa sliten vilket jag insåg först efteråt. Mannen längst till vänster hette Rudolf Gressmann och var teknisk chef vid Europeiska Radiounionen, EBU. Männen närmast mig är från det som en gång hette ”Philips Gloeilampenfabrieken”. En gång när jag flög hem från ett av mina många möten ute i Europa och det var klart väder och jag kikade ner mot marken insåg jag att glödlampsbranschen var ganska så stor.

Det sades att Gressmann flugit i Luftwaffe under kriget och det är väl inte omöjligt. Jag kom aldrig att tala med en så hög person. Den leende mannen (alltid med fluga) var professor Ulrich Messerschmid, chef för den tyska radio och TV:s utvecklingscentrum vid Floriansmühlstrasse 80 i München, vid Engelska parken där. Inte så tjusigt som det låter. Vi var två svenskar som en gång skulle hälsa på och vi valde en fredag. Då doftade det av fisk i matsalen i denna katolska landsända och dessutom var det sed att man tog ledigt efter lunch på fredagen. Fanns just inga att träffa.

Om Ulrich M var professor i något tekniskt eller något mer ”eteriskt” vet jag inte; har googlat. Han hr på senare tid stött några ”Stolpersteine” i sin hemstad ser jag. Han var alltid iförd fluga, som t ex här nedan. Jag kom med tiden att hamna i för mig alltför fina internationella teknikgrupper. Hade inget inflytande här hemma; det bästa som sagts om mig var från en kollega på SR som sa ”men du är inte som andra televerkare”:

Jag höll mig flytande/levande i många år på mitt EBU-engagemang som ingen här hemma brydde sig om. Reste ganska mycket.

Här är en annan professor en gång verksam i södra Tyskland, Willy Messerschmitt:

Boken är köpt i München i  maj 1987. Här ett citat ur min resedagbok: ”1987, 18-22 maj. München. EBU V2. 5 dagar. Kallaste maj på 50 år (100 år enligt Bildzeitung). Maratontränade bl a längs Isar vars vatten ej fyllde EU-krav för drickbarhet enligt små skyltar längs stranden. Flygplatsbyggnad från 30-talet.”

Den mest sympatiske tysk jag träffat (min f d hustrus ”Onkel Franz”) var bayrare förresten. Gifte sig med protestantiska Anna vilket inte var populärt i släkten.

Häromdagen hade författare Ola Larsmo ett debattinlägg i DN om SD:s protester emot detaljer i en utställning om nazism i 30-talets Norrköping. Larsmos synpunkter är OK och ”de vanliga” från oss som icke gillar SD. Artikeln illustreras i DN med denna bild, kanske för att författaren eller tidningen vet att hakkorset drar till sig uppmärksamhet, något bra för skribenten och tidningen. Eller om bilden fanns på utställningen som ”något bevis”.

(Kan inte låta bli att citera satirikern Kent Wistis drift med SD-uttalanden i detta sammanhang där man motsäger sig själva. Har råkat ut för det personligen, det är svårt att diskutera med så ”kluvna” personer. ”En utställning om nazism stängdes och gjordes om efter påtryckningar från Sverigedemokrater. – ’Det är sant att vi bildats ur nazismen, men det är annat nu. Så sådana utställningar kommer att vara förbjudna när vi får makten’”.)

Bortsett från hakkorset och dess symbolik tycker jag att rent flyghistoriskt är bilden intressant:

Bilden finns på Norrköpings museum; DN har visat den i sin e-version (med litet varierande text). Jag själv skulle nog datera bilden till maj 1938. Planet är en DFS Habicht, (”Höken”) ett plan speciellt byggt för konstflygning, och konstruerat av Hans Jacobs som även ritade Kranich, Weihe och Olympia m fl. Vackert att se på. Glid-prestanda var bara aningen bättre än hos Grunau Baby trots ”strömlinjeformen”; notera hur vingrotsutfyllnaden sträcker sig långt bakåt. Vi som kan vår Clostermann minns ”Stummel-Habicht”.

Om Habicht kan man läsa här. Notera att hakkorset är en känslig eller t o m ibland förbjuden sak och en försiktig publicist (och andra) undviker det och försöker fuskar sig förbi problemet. Åren 1935-45  fanns hakkorset på den tyska flaggan och var alltså en symbol för själva denna (totalitära) nation. I andra fall har nationsfärger/flaggdetaljer använts på flygplan då mer som dekor, se exempel här.

Det fanns kontakter mellan de flygintresserade i Norrköping och Tyskland. Inom segelflyget i staden var den tyske Heinrich Kipp verksam, jag antar han arbetade i någon industri. Segelflyget stöddes av näringslivet i staden. Segelflygpionjären Carl Göran Klevstig, ”Klevas” berättar att när Kipp demonstrerade instrumentflygning i en tvåsitsig Kranich för honom insåg Klevas med fasa att så snabbt och mycket skulle hann aldrig kunna lära sig att vifta med spaken.

Nu skulle man väl inte alltid tolka Klevas ordagrant men så här citeras han av Jonas Björnstam i ”En Gnutta Flax” om slutfasen i sin segelflygutbildning (1944?). ”Det var ganska kärvt rent ekonomiskt, berättar Klevas. – Under en hel sommar cyklade jag varje helg Björnlunda – Norrköping tur och retur, vilket väl  är ungefär nio mil enkel resa. Jag startade klockan två på natten till lördagen och var framme på Kungsängens flygplats lagom till skolningen skulle börja klockan sju. Järnvägsbiljett hade inte sjutton råd med.”

Jag har inte hitta så mycket beskrivande om det tidiga segelflyget i Norrköping i det Yngve Norrvi skrivit i ”60 år i uppvinden” annat än ”reportage” samt långa textavsnitt från ”Svenskt Flyg och dess Män” från 1939 och ej heller i den nya boken ”Segelflyg igår och i dag”, men säkert har Mats Averkvist skrivit något. ”Svenskt Flyg och dess Män” finns på webben där just segelflygklubben finns här samt här.

SvD:s årsbok 1943 hade förresten en intressant artikel kring segelflyget, ej just om Norrköping, här.

SFF Kronologi skriver:  1937, 23 maj: Norrköpings Modell- och Segelflygklubb medverkar för första gången vid en flygdag i staden med att i luften visa upp de två glidflygplan man byggt, därav ett vid namn ”Tuppen”, samt den färdiga kroppen till en Grunau Baby.

I Kronologin för 1938 finns dessa noter: (Not 33) Av de vid flygdagen i Norrköping 22 maj 1938 visade tyska segelflygplanen, hade konstflygmaskinen Habicht bogserats från Berlin efter en Klemm, en sträcka på totalt 1.140 km. Bräutigam visade upp Habichten som enligt ett tidningsklipp kunde dyka med 400 km/h, ”lika mycket som flygvapnets Hawker Hart-maskiner tåla”, och gjorde bl a utvärtes looping (bunt). Även Kranich (med öppna sittbrunnar) visades upp och Aftonbladets reporter fick flyga med Bräutigam. Det tog 8 minuter för den gästande tysken Heinemann i Klemmen att dra upp Kranichen till 600 meter. Reportern noterade att det inte var så tyst att segelflyga som man kan tro. Tänk, det var faktiskt den första observation jag gjorde vid min första färd i ett segelflygplan. Öppen Slingsby, men det var just inte tyst i Bergfalken heller.

(Not 34) Segelflygningen Norrköping-Bromma med Bräutigam i framsitsen i Kranichen beskrivs i Norrvis ”60 år i uppvinden” där norrköpingssegelflygarens ”Eggen”, d v s Ewald Gustafsson, referat från baksits återges. (Skulle jag kunna skanna men det får nog bli en annan gång. En dryg A4-sida.)

Den tyske segelflygaren Otto Bräutigam var med vid visiten 1938 och jag tror han står bredvid den ljushårige unge mannen som jag tror (efter googling) är brodern Bernhard, som byggde segelflygplan, säkert då även Habicht. En liten slant på att mannen i uniform är flygplatschefen.

I bakgrunden ses en tysk Klemm 25 samt SE-AGA, Norrköpings Caudron Pelican som jag sett senare i tillvaron (Visby 1997 och Barkarby) och om vilken man kan läsa hos SFF m fl ställen på webben.

Spaken i taket, ja varför inte!

Sudden

Vilka ord får man använda. En del ord och termer dör sotdöden, en del kan ha blivit så befläckade att de inte bör användas. I alla fall inte av dem som anser sig ”politiskt korrekta” och kan avstå från kontakt med sina egna minnen för att inte ”kränka” andra.

Smaka på ord som neger, nigger, idiot, dårhus, sinnesslö, förståndshandikappad, rasbiologi, genusvetenskap, feminism, handläggare, medarbetare, klimathysteriker m fl.

Mina stora fötter och andra tillkortakommanden var pinsamheter i tidiga år. Man var känslig liksom. Så intensivt och ”äkta” barn brister ut i gråt! Senare i livet vågar man inte det vilket leder till att alla (något så när uppfostrade) går omkring och är rädda för att ”kränka” någon medmänniska och samtidigt skaffa sig oönskade skuldkänslor.

Den goda staden Pau i Sydfrankrike hyste enligt en gammal Nordisk Familjebok ett dårhus. Och där anlades senare en flygskola där bl a Carl Cederström lärde sig flyga. Om det nu kan ha något samband.

Här har min far för ca 90 år sedan ritat med sin ingenjörstuschpenna. (ritningen på linneväv finns i min chiffonjé). Jag är imponerad när jag tänker på hur jag idag snavar över mina tangenter och får korrigera till tusen för att det ska bli en något så när läsbar text.

Nå, det finns väl ingen sådant anstalt kvar. Men vad jag förstår finns ännu ett affärscentrum med ett namn som ”Krämaren”. Hur kan man bara? Sillstrypare eller bodknodd ska det ju heta

Och hur ”känslig” ska man vara som läsare? Denna oförargliga notis väcker med sin användning av orden”vilja” och ”ledarskap” ändå tankar om Adolf Hitler och Leni Riefenstahl och vad han ställde till med.

Det som den gode Peter Wolodarski syftade på förstås inte egentligen detta. Men var går gränsen, if any, mellan att vara ”liberalt sinnad” och vara en auktoritär och förtryckande maktmänniska? Ord å ena sidan, verkligheten å den andra.

Är jag överkänslig?

Riefenstahls film innehåller förresten en fin ”trepunktslandning” vilket är ett ämne man skulle kunna säga mycket om. ”The perfect arrival” som jag läste någon gång i ”Flights” lättsamma spalt som jag hade i cirk på jobbet på 60-talet; ack dessa härliga britter.

Jag lyckades förresten aldrig landa segelflygplanet SE-TIU Standard Libelle utan att studsa, den blev nog otillåtet framtung med mig i. Här en litet tidigare mer avancerad version av typen. Vängsö ca 1970.

På Vängsö har jag en gång stått på verandan på ”Villa Vängsö” och sett ett noshjulsplan, en Cherokee (Piper PA-28) komma i galopp vid vid landningen. Efter några språng vek sig nosstället bakåt.

Det är nog inte så lätt ändå. Trots noshjulet.

Har i övrigt ägnat senaste tiden att fördjupa mig i en viss Hawker Osprey (SE-AYR) och dess motor som diskuterats på SFF forum och FB (inklusive ett annat plans haveri; med samma motortyp), och gluttat i senaste Aeroplane om Hawker-företagets historia och noterat att individer jag hört ytligt talas om var ganska ”knepiga” ibland. vilket förklarar varför det ibland blev som det blev. Exempelvis verkar konstruktören Sydney Camm varit eller med tiden blivit ganska stöddig – men det krävdes nog.

(Ett klipp från Wikipedia, kanske en skröna: On 19 November 1960, the first un-tethered free-flight hover of XP831 was achieved; a week later, the first publicity photos of the P.1127 were released.^[20] Prior to the first flight, Hooker is claimed to have asked of Camm ”I suppose you are going to do some conventional flying first Sydney?” and Camm replied ”What for?” Hooker said ”Well you know, just to make sure the aeroplane is a nice aeroplane, and everything under control.” Camm replied, ”Oh, Hawker aeroplanes are always beautiful, nothing wrong with a Hawker aeroplane, not going to bother with that. Vertical first time”.^[21]))

Hawker-företaget hade ju framgång med sin biplan på 30-talet och sin speciella konstruktionsteknik. Man svetsade inte stålrör, man fogade dem samman med nitförband. ”Fishplates”. Här förklaras hur ”fisken” kom in i bilden. Vid svenskt båtbyggande finns ordet ”mastfisk”. Skarvplattor anges annars som rätt term på svenska.

Funkade bra på 30-talet men med Hurricane nådde man vägs ände. Se här och här. Ett par citat:

In 1925, in association with Fred Sigrist, Hawker’s managing director, Camm developed a form of metal construction that used jointed tubes as a cheaper and simpler alternative to welded structures.

Och

Simplistically, the Hurricane was the peak of development of fabric-covered tube-frame aero-structures — design techniques that stretched back to WW1. While it could be argued that Vickers’ fabric-covered geodesic structure was superior, both were at the dead-end of fabric-covered aero-design. There was almost no further room for improvement & although the Hurri-bird did get metal-covered wings after the onset of WW2, it resulted in no meaningful performance improvement .

To survive, Hawker had to commence an entirely new development train using stressed skin all-metal airframe technology, leading eventually to the Tempest/Fury family of fighters & onward to the jet-powered Hunter.

Harry Hawker himself dog ung utan att ha gjort så mycket i det företag som ändå kom att bära hans namn. Motsatsen gällde  T. O. M. Sopwith som blev desto äldre och pengar hade han också. Han råkade som ung vådaskjuta sin far till döds läser jag just – en svår upplevelse.

En bild från centrala London tagen vid en av mina London-resor, i september 1968. Hade väl varit någon krigsminneshögtid. Planet verkar nu finnas helt annorlunda målat på RAF-museet.

Så har jag halkat på SFF Forum in på norsk användning av Short Sunderland/Sandringham. Här litet läsning; jag ser att de välsignade gamla tekniktidningarna finns överförda också till en ny sajt. Lycka till!

Jag grubblar ofta om copyright ”but why worry”. Det finns dom som vill tjäna pengar på gamla publicistiska prestationer och det är förstås helt OK men dagens lagstiftning känns faktiskt föråldrad och för övrigt tycker jag att det snarast är en medborgerlig plikt att stödja allt spridande av teknikhistoria och annan kunskap.

Här en bra sajt om nordsvensk flyghistoria förresten.

Jag råkade när jag i gamla Flyghistoriskt Månadsblad letade efter något om bärgningen av ”Osprey-vraket” i nummer 11/1979 se en bild där man ser hangarerna på Skarpnäcksfältet. Som jag letat efter bilder av dem!

Planet i förgrunden är också intressant. Här är hela artikeln. Bra skrivet av Lennart Arjevall, en känd flyghistoriker som jag stötte samman med på en trevlig flyghistorisk gruppresa till Tyskland 2005, avliden sedan några år. Vad gäller texten så är ju byggaren/ägaren Stig Engström naturligtvis positiv till sin skapelse. Fattas bara annat! Annars kan ju flygande vingar som bekant ha en del hyss för sig. Jag har nämnt Stig E och planet i min blogg här där jag länkat hit.

Notera DKW-bilen i bakgrunden Den blev med tiden nästan överjordiskt vacker, kring 1959 eller så!

Bilden finns också hos SFF och vi icke-medlemmar kan se den på Forumet där SE-STY avhandlas. Man har där inte fått med något om planets sorgliga öde. Jag skulle ju kunna göra ett foruminlägg men jag vet inte vad SFF tänker göra med alla de uppgifter om de kära planen man samlar på sig.

Här har jag använt Eniros flygfoton för att visa var Skarpnäcks- hangarerna var belägna. Jag har en gång förgäves letat efter spår i terrängen. Enirobilderna visar heller inget av den hundkapplöpningsbana som länge fanns väster om hangarerna.

Sudden