Hösten har slagit till, ganska hastigt. Regn och kyla. Plötsligt inser man att det inte längre går att äta frukost på balkongen.

Det har inte växt så bra på balkongen som vanligt. Men åtminstone en solros (av ca 6 stycken sådda) tål att ses på:

Men annars. Det verkar som om råttor detta år har drabbat min balkong som är belägen på markplanet. De har angripit det mesta; potatis, bönor, tomater. Här ett rent nidingsdåd;

Har råttor en drift att gnaga för att hålla gaddarna i trim? Jag kommer att tänka på ”grävande journalister”.  De hittar mycket men till vad nytta för oss läsare? Var Transportstyrelens förre GD eller vissa ministrar och statssekreterare så mycket sämre och försumliga än oss andra strävsamma medborgare? Medierna är ganska destruktiva i sin strävan för att själva försöka framstå som ”ljusets riddarvakt”. Fast de vill väl ”få sälja lösnummer” som man sa sarkastiskt förr. Försöker skrämma upp oss, inte bara de som är sjukligt livrädda för ryssen, socialismen och dess urspårningar. Eller hysteriska så där i största allmänhet. Kälkborgare.

Dagens Nyheters förfall under Wolodarski är sorgligt. Den stackars Löfven (Löfvén på vardagssvenska) väljer ovärdiga handlingar för att behaga murvlar och mesiga oppositionspolitiker. Sågningen av Transportstyrelsens GD var inte snäll; hon ville vara lojal men sveks av regeringen.

Ett glädjeämne är dock att bilen klarade Opus bilprovning igår. (Kostade på mig tre mazariner på ICA.) Provningen verkar litet slappare än förr. Inga väntetider, enligt besiktningsmannen hade efterfrågan minskat genom konkurrensen. Det är väl därför man måst höja priserna när anläggningarna nu ofta står tomma. I övrigt minns jag hans kommentar till att jag råkat ut för ett brott på framhjuls-spiralfjädrarna. ”Sådana konstruktioner borde inte tillåtas” förklarade han och pekade på den svaga punkten i fjädrarnas utforming. När jag så också påpekade mina problem att jag inte gillade den ”panikbroms-funktion” som min verkstad skyllt på sa han att ”dom snackar så mycket”.

Varje gång (nästan) när jag ska trycka på pedal är jag nämligen orolig att jag ska trampa fel. Antingen händer då ingenting eller också kastas jag fram mot vindrutan. Läskigt! Mina stora fötter och en genom åldring försämrad motorik o d är väl en del av problemet.

Nytt i besiktningsprotokollet var att mitt klimatavtryck” var ”2,4 ton CO2e”. Vad det nu är kan man nog googla sig fram till. En högst spekulativ teoretisk beräkning tror jag; man har nog ändå inte övervakat min bil. Men sådant kommer väl. Nytt vid årets besiktning var att bilens diagnossystem avlästes. Tror det var nytt.

”Lambda” var som vanligt liksom ”bromsvärden”. Rena grekiskan.

Hur stor volym upptar 2,4 ton koldioxid? Gaser väger; en vanlig varmluftballong väger i fyllt tillstånd flera ton vilket förklarar att den inte är så lätt att få stopp på där den driver med vinden.

Detta får räcka. Hade tänkt få med litet kring mina insatser på SFF forum om en bild som för mig medförde en del nya lärdomar om Uppsalas vattenförsörjning, om den s k Uppsalaåsen som börjar på Södertörn, passerar Tullinge, sedan löper väster om Stockholm, så genom Uppsala och så försvinner i havet med Billudden vid Skutskär. Samt minner om vårt lands tidiga historia med övergången från hedendom till kristendom. Litet kul var att två mycket kompetenta flyghistoriker med anknytning till Tullinge och Uppsala var litet vilse i denna forum-tråd.  Några ihopsamlade länkar:

http://forum.flyghistoria.org/viewtopic.php?f=1&t=17586&sid=f44bf7a9409e9f5100a6bce81c58f3c4

https://sv.wikipedia.org/wiki/Gamla_Uppsala

https://sv.wikipedia.org/wiki/Karlavagnen

http://www.uppsalavatten.se/Global/Uppsala_vatten/Dokument/Trycksaker/vattenforsorjning_Uppsala_stad.pdf

http://kerstin.kokk.se/?p=2640

Det som för oss är ”Karlavagnen” är i andra kulturer ”Stora soppsleven”. Tänkvärt.

Sudden

P S. När jag på Lantmäteriets och Eniros kartor försökte få klart för mig hur långt bort Gamla Uppsalas kyrka låg och då såg att det även öster om gamla E 4:an fanns ett höjdparti och inte bara inne på flottiljområdet som jag noterat vid mina besök (P-plats invid gamla E4 vid avtaget mot Gamla Uppsala) nyligen, upptäckte jag uppe på Tunåsen några konstiga blå ytor som visade sig vara sedimenteringsdammar för Uppsalas vattenförsörjning. En kul detalj.

Vidare var jag vid mitt ”utforskande” utgående från min hypotes att det handlade om Ärna mycket hjälpt av att en annan debattörs påpekande att en det nog var ett kyrktorn som stack upp ovanför skogen ( d v s Gamla Uppsalas kyrka). Bilden var suddig men nog liknade det med litet fantasi kyrkans västfasad.

P P S. Här en bild från mitt första besök på Ärna 1956. Jag längst till höger, min kamrat Hans Martinelle från MFK Örnarna i Västertorp  till vänster. Kan löjtnanten vara Stig Tullberg? Oklar horisontlinje! Kanske mitt andra besök förresten, kan tänka mig att ha varit med en bussutflykt dit med Stockholms FV-flygpojkar tidigare. Minns i alla fall det gröna stoppade nackstödet i den J 29 som vi fick se på.

Det är hög tid att publicera något på bloggen. På sistone har jag varit ivrig med att skriva på andra ställen, små kommentarer på Facebook, om flyg och annat. Även på Svensk Flyghistorisk Förenings forum.

I samband härmed har jag då ofta sökt i Svenska Dagbladets arkiv och nu råkade jag ramla över några klipp om en känd svensk insats i den ”globala” segelflyghistorien, om det glidflygplan som några svenskar hjälpte Alexander Lippisch att bygga uppe på Wasserkuppe 1923. Där levde man primitivt i vinterkylan. Härom har den svenske marinflygofficeren Arvid Flory berättat i sina dagböcker som Mikael Forslund redigerat och utgivit på sitt eget förlag. Jag har tagit mig friheten skanna ett avsnitt av boken, om tiden på Wasserkuppe. Tyskland var fattigt efter kriget, Wasserkuppe var svåråtkomligt och vinterkallt högt beläget och de som ville flyga fick uppoffra mycket.

Planet blev och är ännu känt som ”Hol´s der Teufel”, ja från en början var det märkt med det motsvarande svenska utropet ”Djävlar anamma” som konstruktören Alexander Lippisch ofta hörde från de svenska byggarna när de träffade köldstela fingrar med hammaren när de spikade den stora mängd nubb som behövdes för att fästa duken.

Här en bild av planet, säkert från berget Wasserkuppe. lånad från den kända segelflygstillverkaren Alexander Schleichers sajt. Det var hang eller ren ”utförsåkning” som gällde inom det unga segelflyget.

Här en bild från Sven Stridsbergs ”Flyghistorisk Revy om Flyget på Hammars backar”. ”Bilden är något beskuren” som seriösa kulturjournalister alltid är noga med att påpeka:

Bilden av planet och dess namn väckte upprördhet i svensk press:

Den ledande svenska byggaren i gänget (nå, två eller tre svenskar), Rolf Bergwik ville förklara hur det hela kommit sig:

Så här skildras det hela i Sven Stridsbergs ”Flyghistorisk Revy om Flyget på Hammars backar”  från Svensk Flyghistorisk Förening.

Planet blev känt i segelflyghistorien och även namnets ursprung är väl känt. Många replikor och efterföljare har byggts och här kan vi se en tjeckisk replika flyga. Vi får se hur piloten tar ned farten/höjden genom att vingglida. Man hade ju inga luftbromsar på den tiden. Planet lär ha råkat ut för ett haveri sommaren 2016. En liten dansk läsövning om planet finns här.

Sudden

En flaggstång har plötsligt uppstått utanför min lägenhet. Den står litet åt sidan så jag ser den inte utan vidare, och jag märkte inget av resandet. Plötsligt stod den bara där!

Fredag 13 oktober (!) sammanträffade jag mina studentkamrater från 1957 i Enskede gymnasium. Då var vi 26 stycken på reallinjen, nu var vi bara 7 med på lunchen på en trevlig ”Restaurang Göteborg” i Hammarby sjöstad. Belägen mindre än 2 kilometer från platsen för våra idoga studier under fyra år. Jag vet inte riktigt hur många som är kvar i livet men i alla fall minst fyra till. Antagligen fler för det finns några kamrater som vi tidigt förlorade kontakten med, inte var vid jubileerna ca vart 10:e år. Googlade efter något om vår skola och återsåg då överraskande vår kemilärare som hette Ryd! Åtminstone en nacke tycker jag mig känna igen, kanske två…

Trevligt även om man på en lunch inte hinner så mycket som på en middag. Vi har genom åren träffats tillsammans med latinarna i maj, men den ene efter den andre faller ifrån, bla de som varit drivande för att arrangera en träff, och det var denna gång inte längre möjligt att samordna firandet.

God mat, bara Björn åt fisk men så har han också varit marinzoologisk professor. Själv såg jag dock genom restaurangens fönster som vetter direkt åt Sickla Kanal, en häger mumsa på en fisk den fångat.

Bilden är  från Wikipedia, av signaturen ”Jordgubbe”.

Resan från Handen in till Hammarby Sjöstad var som väntat jobbig genom mycket gående, totalt kanske 2 + 2 km. (Min medelgånghastighet överskrider numera inte 2 km/h!) När jag kom till Årstaberg-stationen kom jag plötsligt på att här kunde jag ju byta till Tvärbanan för att undvika ett förväntat jobbigt byte vid den nya pendeltågstationen Stockholm City, belägen under T-Centralen. Men jag hade ju redan ställt in mig på att jag bara någon gång måste se den nya underjordiska station man nu tvingas ned i. Så mycket har skrivits innan stationen öppnades i juli och det är ju ett mycket storslaget projekt.

Stationen ligger ca 42 meter under marken och man är ju därför beroende av rulltrappor och hissar för att komma upp till markytan, t ex för att byta till fjärrtåg. 42 meter motsvarar ett 15-våningars hus, mer än en halv hötorgsskrapa. Här en bild jag lånat från SL:

Det påminner om tecknaren Maurits Eschers underfundigt förvillande bilder! Man får hoppas att rulltrappor och hissar fungerar liksom belysningen! Kolmörker och strömlöshet på 40 meters djup kan nog få den starkaste att gripas av panik! Men det var skoj att se den imponerande anläggningen, bl a nyheten för mig med en dörrförsedd vägg mellan perrong och spår.

Så får vi hoppas att kapacitet och regularitet (även för fjärr- och regionaltåg som nu får ha de gamla spåren för sig själva) på sikt kan höjas. För mig och inte minst Uppsala-resenären Eva verkar det dock bara ha blivit besvärligare att resa med pendeln.

Jag har inte hört mycket om hur Citybanan tagits emot.  Media vill väl inte behandla det som att miljardrullningen och de f n obetydliga förbättringarna är ett stort slöseri med pengar. Stockholm växer så det knakar, nödvändiga förbättringar tar lång tid och ingen vet väl egentligen hur sådana kan göras. För mig är numera kollektiva transporter alltför jobbiga. Och privatbil i innerstad funkar tyvärr inte längre. Måste dock tipsa om en fin privatbil-hyllning som jag råkade se. ”Den som är satt i buss är inte fri” – så sant så.

Ofriheten ökar och oron i världen därtill. Läste i går i både SvD och DN att USA förlorar i Mellannöstern. Putin är alltför skicklig enligt SvD medan DN på ledarplats  med en dåres envishet upprepar hur usel personen Putin är.

Det var –  i alla fall vad avser trafik och stadsbyggnad – kanske bättre förr; avstånden var kortare och bebyggelsen glesare med många trevliga öppna områden. Även om bilder av innerstadstrafiken på 50-talet är skrämmande och de dödliga trafikolyckorna var  många gånger fler än i dag. Som barn uppmanades man ständigt att se upp i trafiken, inte leka på gatan o s v. Och visst har många ofta vackra byggnader och anläggningar tillkommit. Jag rekommenderar en Facebokgrupp ”Det gamla Stockholm” för den som vill ha hjälp med att minnas.

Kvällen innan studentträffen kom det en kommentar till min blogg:

Verkade vara ett knas-kommentar men när jag ser avsändarnamnet Thede Palm ochs adress, en gång chef för en underrättelsetjänst (T-byrån), hajar jag till. Jag kommer ju att vid lunchen möta hans dotter! Kanske det är hon som vill skoja? Hon har jobbat på Naturvårdsverket och ”glyfosat” (ett mycket omdiskuterat ”växtgift” har jag förstått) kan hon ju ha kommit i kontakt med. Hon är en trevlig person men har inte riktigt den sortens skämtlynne, vad jag minns. Men jag blev ju väldigt glad, och la i min upprymdhet ut en respons på kommentaren som jag morgonen därpå dock tog bort. Mycket riktigt, hon var oskyldig. Passade på att fråga hur det kom sig att hennes far religionshistorikern blev ”spionchef”.  Jag fann senare att det stod förvånansvärt mycket ”privat” om fadern Thede och hans familj på Wikipedia. Jag påmindes bl a om dotterns två äldre syskon som gick några år före oss i Enskede gymnasium. Om vad hennes far gjorde berättade hon förstås aldrig.

Men ett mystisk sammanträffande var det! Finns en ”okänd skämtare”? Man skulle ju kunna testa mejl-adressen.

Hemfärden blev litet enklare genom mindre gående och jag kunde ta en rusningstid-buss som stannar nästan utanför min port. Men en fullproppad buss på motorväg (och även i vanlig stadstrafik!) är inte bekväm och jag hade fullt sjå att hålla mig kvar på stolen. Lyckligtvis hade en ung person erbjudit mig sin sittplats. Ett så ynkligt intryck gör jag numera!

För några dagar sedan upplevde jag ett annat mystiskt sammanträffande. Jag har just sålt min andelslägenhet i Ottsjö,som jag haft i över 35 år,  och när jag sedan bläddrar i DN ser jag denna vackra annons:

Vackert med höstfärger i Norrland! Men vänta, är inte berget man ser Middagsvalen med sin radiomast (FM-radio) rakt söder om Ottsjö? Jo visst, känt av alla fjällsegelflygare som flugit i Ottsjö:

”Rulle” Westman från Stockholms Segelflygklubb vid bortre Pirat-vingspetsen. SE-TMK hörde hemma i Västsverige vill jag minnas. Men har senare hört hemma i Avesta ser jag.

Mitt första besök i Ottsjö var i mars 1967, för drygt 50 år sedan. En mycket grön segelflygare med ett helt färskt certifikat. Här ser man min dåvarande fru Ingrid och i bakgrunden ser man Middagsvalens karakteristiska profil:

Här ett panorama sett från Ottsjö Fjällby där vi hade vår andel:

Även andra har fallit för traktens skönhet,  bl a en känd segelflygbistorisk skribent!

Jag trodde först att DN-annonsens bild var från bebyggelsen vid stranden nedanför Ottsjö by, men min son Ove och jag kom fram till att det nog snarare var från Östra Vålådalen, beläget någon kilometer in från sjöns södra strand. Där bodde den i slutet av 2015 bortgångne natur-och björnfotografen Bo Kristiansson, en stockholmsgrabb som lockats av fjällen. Hans bilder och filmer såg man ofta och jag har någon gång hört honom berätta och visa bilder vid en sammankomst i just Ottsjö. I detta 20 år gamla SVT-naturprogram kan man drygt 4 minuter in i filmen se hur han fotograferar finska björnar från sitt gömsle.

Sudden

Efter att ha brottats med datorn i totalt mer än en timme (minst två sessioner), bränt 13 spänn på en brevbeställning av en prenumeration på The Aeroplane (när jag inte begrep Key Publishings webb-beställrutin) som avslogs för att mitt kontokort inte godkänts enligt ett kortfattat handskrivet brev jag fick, så verkar det hela nu ha gått i lås via Internet. Peppar, peppar.

Problemet är att mitt kort måste öppnas (tillfälligt) för utrikes transaktioner och jag hade först inte hittat någon ruta att klicka på hos min Internetbank Nordea som sköter mitt kort. Visst är det tacknämligt att säkerheten ökas, men i begreppet ”säkerhet” ligger också egenskapen att fungera när man kräver det. Men jag ska erkänna att jag inte hängt med i utvecklingen av webbaserade betalsystem och annan IT. Gamlingar som jag hänger inte med och många  förbättringar är för oss försämringar. Jag hade inga problem tidigare att betala med kort vid bokköp via webben.

Mycket var enklare förr. Eller kändes enklare Då kunde man tänka sig att gå till bankkontoret som ordnade en check som man (banken?) senare skickade med brev. Som jag minns det. Det var ju också ett besvär som tog tid, men man var ju van vid att på banken tog det alltid tid. På 90-talet tror jag det var väldigt illa, tidigare hade det gått snabbare. Nu är det länge sedan jag besökte ett bankkontor. Jag hjälpte (?) dock Eva ett par gånger som hade svårt att få bankkort, telefon o d att fungera efter en lång tids sjukhusvistelse. Det verkar som man nu har börjat med mycket eleganta kontor, av säkerhetsskäl (?) litet svåråtkomliga. Relativt kort väntetid, även om man på det ena kontoret inte såg mig alls, så jag vände ganska direkt. Skulle ändå bara ha några ex av en blankett, sådana låg ju framme förr i tiden men inte nu längre.

Vid gårdagens webbströvande råkade jag av någon anledning hamna på den knappt 20 minuter långa naturfilmen ”Viggen Viggo” varur bilden ovanför är lånad. SVT har visat filmen många gånger, och den spelade samma roll som ”Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton”. Filmen och dess filmare vann även internationella priser. Filmen gjordes av den förste SVT-filmaren Bertil Danielsson och är svart/vit. Här syns han i en ruta i filmen.

Den bästa tekniska kvaliteten fann jag här efter att först sett igenom en dålig tidig digitalisering (eller tillfälligt dålig? Filmen kan hittas på flera ställen hos SVT och jag kan ha gått vilse). Man inser vilket jobb det är att redigera samman scener utan direkt sammanhang för att ”konstruera” en rimlig ”handling”. Många inslag av närbildfilmning (”makro”) förekommer i filmen. Följsamt improviserat gitarr-ackompanjemang av Roland Bengtsson. Man förstår av Lennart Ehrenborgs inledande presentation av filmen att den var en fjäder i hatten för Radiotjänst/SVT.

Några Viggen-plan fanns förstås ej på den tiden men väl J 29:or. Jag gissar att denna rote kom från Barkarby (filmen är inspelad på en liten ö väster om Möja.)

De ”underliga fåglarna” förekommer ca 22 minuter in i filmen (som är bortåt 28 minuter med Ehrenborgs introduktion).

Det är Bertil Danielsson själv som talar till sin film. Vid ett tillfälle nämner han fenomenet ”prägling”. Det lanserades av den österrikiske  zoologen och djurbeteendeforskaren (etologen) Konrad Lorenz och termen och hans tankar om ”hur djur gör” var mycket omtalade på ”min tid” minns jag och han lär också ha introducerat termen ”mobbning”. Jag gick den matematiska grenen på reallinjen, fler gick den biologiska och man kunde ju (i mitten av 50-talet) höra dem tala om djur och natur på en ”högre nivå” än jag var van vid från tidigare skolår. ”Behaviour” var visst modeordet.

En viktig person i den svenska televisionens tekniska uppbyggnad var Arne Sanfridsson, ofta kallad ”ASA” efter sin signatur. Han drog sig rätt tidigt tillbaka, jobbet blev nog alltför intensivt.  Jag träffade honom först efter hans mer intensiva arbetsperiod. Vi sågs på internationella konferenser. Inga stora kontroversiella frågor, vissa skeenden skulle ”bevakas”. Vi var rätt tillbakadragna. Här en presentation, av en nära chef (”SOE”, Sven-Olof Ekholm)

TV:s förste driftchef hette Arne Sanfridsson. Signaturen ”Asa”, vilket var det namn han bar i dagligt tal. ”Asa” var för oss som jobbade inom TV-driften under 50 och 60-talen den obestridde chefen, som med småländsk syn på arbete och sparsamhet fick oss att acceptera en krävande men rättvis chef. ”Asa” fanns överallt i vår vardag oavsett om det rörde sig om goda insatser eller dåliga.
1971, endast vid 49 års ålder beslöt sig ”Asa” för att sluta som avdelningschef för TV-driften – motiven var flera som framgår av hans egen historia. Hans vardag under 1970-talet bestod i en halvtidstjänst på TV som han till stor del inte utnyttjade– i stället arbetade han åt FN med olika projekt i Afrika och Asien samt sin hobby; orkidéer.

ASA har skrivit om sina upplevelser i en bok som var ”dödskallemärkt” på televerket har det skämtsamt sagts. Förhållandet mellan Radiotjänst och Telegrafverket var nämligen en gång ganska spänt. Telegrafverket ville styra och ställa och var ju inget ”mediaföretag” som Radiotjänst var eller i varje fall så småningom blev. Det finns bl a en hel del dråpliga berättelser om tekniska gränsdragningstvister. ASA var ”uppvuxen” med detta som nog hämmade honom när förhållandet förbättrats fram på 60-talet. Vårt förhållande var dock gott.

ASA:s ”Min svenska TV-historia” finns publicerad på webben, här eller mer direkt här. Här ett citat från televisionens uppbyggnadstid: All övrig utrustning som inköptes eller förhyrdes liksom personal för installation och underhåll gick på ljudradions konton, ofta under allehanda mystifika beteckningar. Den första filmkameran till Bertil Danielsson kallades registreringsinstrument i beställningspapperen.

Det finns i berättelsen pionjärtidsberättelse många andra friska minnen av ”stora män och kvinnor” – konstnärer och inte minst televerkare. De personnamn som förekommer oftast är televerkarna Esping och Sterky och f d televerkaren Erik Mattsson, redan före ASA:s tid stor man på Radiotjänst. Nå, Baehrendtz ligger högt också men främst som kopiemottagare. De brev eller skrivelser som återges sist i boken kan nog roa. Sök exempelvis på namnet ”Gnipse” så finner du en satirisk artikel i Teknisk Tidskrift, rubricerad BEHÖVER VI VERKLIGEN ELBELYSNING?

Sudden

På mitt skrivbord finns en mängd filer jag samlat på mig för att glädja (?) bekanta eller andra eller som stoff för en bloggning. Här kommer nu litet sådant som jag inte lyckats använda. Det ges i form av ett kollage av texter och bilder och här följer korta kommentarer.

”Regeringen ger intryck att dölja något” skriver DN litet malligt. Ja är det så konstigt. Regeringen har ju därtill av DN fått kritik för att den inte gjort det den ska för att dölja hemligheter. Det är minsann otacksamt att vara regering. Nå, vi vet nu att det slarvas ju och fuskas litet varstans med ”säkerheten”. Om man nu kan tro exprätter och konsnylter (Hans Rosling brukade visst använda dessa ord.)

Allt som din dator eller Microsoft eller vem det nu är anser vara ”spam” är inte det. Smått läskigt. Kolla skräpposten då och då.

Egons Sidelövs fina brev till Radiotjänst. Häpnadsväckande vilka fel och missförstånd som kan uppstå. Statens verksamhet är förresten tacksam att kritisera och fungerar kanske som en slags säkerhetsventil? Kommer att tänka på en kollega som tidigare jobbat på Flygförvaltningen och nu klagade på den automatiska växellådan i sin Volvo 164.  Accelerationen var dålig. Han var van vid att ha med tuffa leverantörer att göra men här tror jag han inte fick Volvo att medge att produkten inte fungerade som utlovat.

Ord och namn och vad de kan associera till. Ja vilken hänsyn skall man ta, vilka begränsningar ska man tåla, och gentemot vilka. Ska man lyssna till dem som skriker värst? Vad vet vi egentligen om andras lidande?

Det finns diverse formuleringar från Södermanlands Nyheter och dess anlitade företag, ibland lätt roliga när jag köpte en månads surfning för bara en krona. Men jag blev uppriktigt irriterad att bli skyldig att betala för en hel månads ytterligare surfning till fullt pris, något jag ej beställt. Visserligen ett I-landsproblem och det löste sig efter mejl och telefonamtal. Att man ska hänga upp sig så på en småsak. Men det kostade faktiskt tid och skapade oro för mig. Vem ersätter mig för det? Nå, jag skulle väl sagt upp avtalet omedelbart när jag surfat färdigt den enda gång jag var intresserad.

Här en artikel ni nog inte kan läsa. Men ni får ju nog åtminstone se en bild av ett flygplan (som senare råkade ut för en stormby och som därför skrotats.)

Apropå det av SN sålda Surf-paketet:

SJ:s biljetter, ack ja. Suck. Jag borde våga testa att resa med tåg. Då skulle vi också kunna testa om Eva klarar av en resa ensam med packning och rullator och att byta från tåg till pendeltåg i Stockholms innerstad. Det verkar finnas hissar där.  För närvarande kör jag bil Handen-Uppsala tur-och-retur två gånger i  veckan. Litet tradigt.

Miljöpartiet. Jo man känner sympati. Men även det partiet måste ju slugga grovt ibland för sina vackra och ädla principer, dess företrädare säga de mest korkade saker.

Richard Swartz gillar jag faktiskt. Kan skriva om centrala saker i tillvaron.

Klarna Smooth Payments gick ju inte som smort precis, se SN-surfningen ovan. Men med tanke på att jag var ganska rädd för Klarna, hade ju läst oroande saker, så gick det ju ändå bra. Man var även artig i sitt mejl. Men så trassligt. Man ska se upp med s k erbjudanden.

En bild från ett hedervärt museum visar hur ABA/SAS övar nödlandning på vatten, med gummibåtar och annan räddningsutrusting. Det är inte lätt att arkivera bilder. Stava rätt kan man väl normalt men så måste man ju ibland skriva något även när man  inte klarat av att ta reda på vad bilden visar.

”Skrämdump”, ja det är också något som kan vara bra ibland.

Bildtexten i en Biggles-bok, där jag tycker mig märka en misstro mot fransmäns förmåga eller lust att tala främmande språk,  får mig att tänka på TV-serien ”´Allå, ´allå ´emliga armén” och speciellt den engelske polisen där som ju hade svårt med uttalet på ett främmande språk men som gjorde sitt bästa. Och därtill Blandarens en bild om rätt uttal:

Om att man i Sverige i officiella sammanhang skulle använder en ”skånsk flagga” tycker jag inte.  Det blir litet väl katatoniskt eller vad den spanska provinsen nu heter. Är ju Quislings flagga förresten.

Sudden

Dags att leverera!

På ”min tid” krävde ”leverera” ett objekt, fysiskt eller abstrakt (typ ”sin åsikt”). Men inte numera. Just nu frossar dessutom etablerade media i att leverera hysteriskt nonsens eftersom de är hotade av allmänhetens fria (än så länge) sökande av fakta på webben. Därtill snöslask, torrhosta och en bil som sviktar ibland. Jag börjar möjligen så sakta förstå hur man kopplar till och från de olika slagen av belysning framåt. Parkeringsljus, halvljus, helljus och dimstrålkastare. Varselljus har jag nog inga tror jag. Man skulle ju vilja ha en indikering på att halvljuset är tänt. Men det är ju en fransk bil så… Har i snart 10 år kört i mörker med mycket av instrumentbelysningen släckt.

Så det är svårt att skriva något sansat.

Som Jan Guillou så sant konstaterade: Just nu är det inte läge för äldre män att problematisera, än mindre att som Staffan försöka raljera bort Metoo.

”Staffan” är krönikören Stefan Heimerson i Aftonbladet som hux flux blev utsparkad efter flera decenniers tjänst. Inte för att jag gillade hans åsikter men utsparkningen var skamlig, ett av många exempel på fegt beteende av personer av personer som man förväntar sig ha en ryggrad. Man kan tycka att Horace Engdahl och Stig Larsson är knäppa, var och en på sitt sätt, men de har ändå lojalt försvarat sin gamle kompis ”Kulturprofilen” som för mig mycket verkar vara en ”typisk fransman”. Man har ju sina fördomar från ungdomen som är svåra att släppa. Visserligen fann jag senare att fransmän kunde vara mycket goda ingenjörer men ibland ”fräckt raka” och inte alls svenskt ”mjukt diplomatiska”.

Annat fult handlande:

Nå, vem som helst kan råka bli illa citerad; ”en karl sparkar man väl lätt ut men kvinnor, dom är det minsann synd om”. Man kan hoppas att bakom ligger nog ”bara” en trist maktkamp inom den lokala S-partiorganisationen.

Tittade tillbaka på en nylig bloggning där omnämnandet av tecknaren Russell Brockbank kom mig att tänka på tidningen Punch som hade en slags undertitel, ”The London Charivari”. Tog reda på vad det betydde och råkade då skriva fel, Chiavari! Som är en stad i Ligurien i norra Italien. Förbryllad var jag men OK då. Fann att staden var känd för sina stolar.

Bild från Wikipedia;  Chiavari chairs at a meeting in the White House State Dining Room in 2009.  United States President Barack Obama meets with members of the Congressional Hispanic Caucus in the State Dining Room of the White House, March 18, 2009

Jo, minns svagt liknande stolar från tjänsteresorna till England med tepauser och ibland buffélunch. Cigaretter som fimpades och pressades ned i heltäckningsmattan med en fotvridning.

Men Charivari är ungefär ”kakafoni” och var en gång ett slag av ”gycklande uppvaktning”. ”Katzenjammer” kan man ju också säga, om man är av min ålder och därmed tyskinfluerad. Och det låter väl naturligare för en tidning som Punch som fanns i läsrummet på KTH:s kårhus där jag läste tidningen i min ensamhet. Jag borde förresten nog ha varit mer social och kamratlig under min studietid men det är en annan historia.

Brockbank var verksam i Punch och var duktig på att teckna bilar och flygplan. Wikipedia-texten om honom ledde mig nu in på Wikipedias artikel om en brittisk publikation under VK2 om ”Aircraft Recognition”

Här ses ett föga graciöst brittiskt plan.

Från denna artikel lånar jag en bild från en tecknare vid namn Michael Cummings som verkade främst känd för politiska teckningar. Kan du känna igen typerna?

Här är facit.

Här kan man hitta fler brittiska karikatyrtecknare. Fler identifieringsbilder eller karikatyrer från Chris Wren  (oddentifications) och Björn Karlström får ni leta efter själva!

Sudden som undrar vilken bild Facebook kommer att visa!

Datorn har lagt sig till med ett otrevligt beteende på sistone; det kan ju också ha att göra med internet-anslutningen. Därför bäst att få iväg något, helst redigerade så att Facebook-presentationen ser lockande ut hur man nu fixar det. Samtidigt får det inte vara alltför flummigt. Eller inte ”upplevas” så. Är man 79 så har man en väldig massa i huv’et som yngre inte hunnit uppleva. Men tappa inte sugen utan lär av min visdom!

Julklappar ja; min kloka söner gav mig en enkel Guillow flygplanmodell. Ännu inte provflugen:

Valet av balsaträts fiberriktning är kinkigt och jag bröt av fenan. Fick därför ta till Karlsons klister som för övrigt inte är vad det varit. Men det finns en koppling mellan Karlson (han med klistret) och de för alla gamla modellbyggare kända namnen Testor och Guillow.  Mera senare.

Och kaptener/vederlikar; Guillow-modellen flygs av en Kapten Storm som ser litet full i f-n ut:

I bakgrunden skymtar Eva, miljön är den ”anatomiska teatern” i Gustavianum vid Uppsala universitet Hon är disputerad i genetik fast tockna där gener som ser ut som ”kaninöron ” som jag minns dem från skoltiden tittar man väl inte på vid obduktioner.

Här nedan litet om hur modellen beskrivs; ”Super Hero”, ja visst handlade (och handlar) mitt flygintresse om det. Medan frasen ”Propeller Powered for Super Speed” minner om tiden då alternativet var en handkastad/katapulterad glidare och rea-driften ännu inte uppfunnits.

Ett bekant namn för alla som följde med i amerikanska modellflygtidningar på 50-talet var Testors. Känd för sina lim och färger men jag fann även en annons på webben om en handkastad glidare:

Verkar ju ganska raffinerat med ”trihedral fuselage” men jag tror inte företaget var framgångsrikt på detta område. Helt klart är dock segelflygare tuffare, det ser man inte minst på den ”karaktärsfasta hakan” som det hette förr. Och kaptener är dom!

Minns några gymnastiklärare i realskolan som titulerades ”kapten”. En var känd och lätt stroppig och inte imponerad av att jag stående i givakt stolt förklarade att jag från folkskolan innehade järnmärket i idrott.

Den andra brukade snabbt lämna jympasalen efter vi fått göra en inledande liten ”promenad” och sedan lät oss spela basket på egen hand medan han uppehöll sig i sitt rum. Vad han nu gjorde där.

En tredje var inte kapten men ”frisksportare” och gick med fötterna löjligt utåtriktade i tidens enkla jympadojor, vars klack därtill var låg. Han hade antagligen sadistiska anlag som han sublimerade bättre än vår musiklärare som var förolämpande/skrämmande folkilsken. Tror att jympaläraren trots all sin präktighet fick en tidig hjärtinfarkt. Kommer också att tänka på den tidiga TV-serien om ”Colonel Flack och hans ”associate, mr Garvey”. Alan Mowbray gestaltade huvudpersonen, en skojare. Mowbray som född britt visste förstås hur man kunde imponera och militära titlar smällde högt. I svensk flyg- och motorhistoria finns ju kaptener som Hugo Sundstedt och John Nerén. Och den mer sentida Kapten Zoom.

Hoppsan! Jag börjar nog spåra ur och tappa skärpan. Här nedan litet mer läsning för intresserade. Därtill är att säga att Axel Karlson som kom på Karlsons klister var en boren uppfinnare men kanske inte så förfaren i att leda företag eller förmera pengar. Men han fann i USA en begåvad hustru som sedan i Sverige blev en känd översättare av texter till biograffilmer vilket bidrog till familjens försörjning. De fick även en språkframgångsrik son (vid namn Brodda, ett gammalt namn i släkten som även Axel tog upp). Axel fann också upp ett s k flytspackel och det gav kanske framgång även om ordet främst erinrar mig om hälso/miljöproblem av  något slag.

I USA kom han i kontakt med den utvandrade svensken Nils Testor som gått i Schartaus handelsinstitut och som lyckades bra i sina affärer i USA. Och som jag gissar drog det längsta strået så att säga. Några lästips om Karlson:

http://www.airplanesandrockets.com/magazines/testor-name-well-known-american-modeler-march-1959.htm

https://www.nyteknik.se/innovation/sverige-fastnade-tack-vare-asnan-6421403

https://archive.is/9JfPZ

https://sv.wikipedia.org/wiki/Axel_Karlson

http://naringslivshistoria.se/bizstories-nyheter/naringslivshistoria/klistrets-karlsson-en-riktig-uppfinnare/

En del uppgifter om Axel Karlson spretar men han var ju också en ganska kreativ typ. Jag letade förgäves efter den åsna ”Peppo” som Karlson och hans kompanjon lyckades få med i en spridd journalfilm ca 1922, en lyckad reklamkupp. Den enda bild jag fann, i SvD, var rätt intetsägande.

Tillägg 17 februari 2018: Läser man Wikipedias artikel om lim ser man hur ”naturnära primitiv” limutvecklingen länge var. Här litet om de första mer avancerade limmen inom flygindustrin. En något pratig berättelse och man får inte vara allergisk mot kemi.

http://www.seqair.com/skunkworks/Glues/Aerolite/Aerolite.html

Sudden, som i sin ungdom körde med celluloid som han kom över och så löste upp i aceton.

P.S. Jag hade enligt rubriken tänkt få med något om läsupplevelser, nötknäckning (hammare mot krakmandlar i en plastpåse och hårt underlag; de har blivit hårdare), social samvaro med mera. Men det får bli senare.

Det förvånar mig att jag inte i tidningarna eller TV hört omnämnas att konstnären Anders Åberg, som bl a skapat Mannaminne, avlidit.

Nå, i SvD fann jag en kortare text härom. Och det finns fler texter. men synbarligen inte i mitt husorgan som DN trots allt ännu är. Betalar 99:- i månaden och läser mest pdf-versionen. SvD kommer jag också åt, inte minst det historiska sidarkivet, genom att Eva bjudit in mig som gäst på sin ”kompletta” prenumeration.

Fann alltså i DN inget om Anders Åberg. Men säkert kan man istället läsa om någon USA-ostkust-tänkares syn på världen. Sin värld.

(Ser 20 februari att DN tydligen publicerade en artikel redan 31 januari om Anders Åbergs verk.)

Det finns mycket annat i mediavärlden som inte funkar så bra längre. Skulle ta reda på vad det kostar att prenumerera på en morgontidning i pappersform, hela veckan. Stört omöjligt men litet indirekt fick jag reda på att DN tar bortåt 6000:- om året.  Fann också att SvD tar litet mindre, 399:-/månad. Något beroende på var man bor.

Upsala Nya Tidning, UNT,  kan man ”pröva på ”med 99:- under två månader men sedan springer nog kostnaden iväg. Eva, boende i Uppsala får väl ringa för att få besked.

(Senare när jag haft tid på mig att leta och simulerat att jag vill prenumerera kryper priserna fram. Även för UNT. Slående är hur det lönar sig att våga teckna sig för en lång prenumerationsperiod.) 

Jag minns hur man förr i tiden i tidningen kunde läsa i en liten ruta på en central plats vad det kostade. Rätt enkelt, viss prisdifferentiering. Någon som förresten minns hur ”militärer i uniform” kunde komma billigare undan ibland; dansbanor och så. Här ett klipp från ett nummer av DN som jag sparat:

Inte undra på att tidningarna har det krisigt! Eller kanske snarare tvärtom, konkurrensen från Internet och annan framåtskridande har utsatt våra Mammon- och marknadsdyrkande tidningar för marknadens realiteter! Och säga vad man vill om Donald Trump men klart är väl att folk har börjat fundera över vilka som egentligen sprider ”fake news”. Är det inte de etablerade medierna som har sussat i godan ro och inte brytt sig om själva verkligheten? Personer som Mats Knutson, Erika Bjerström,  Cecilia Uddén, Peter Wolodarski (Putin-noja), Hanne Kjöller m fl, de sitter där och drömmer, många om ett USA de minns eller lider av andra nojor. Nå, kanske jag är elak.

För några år sedan slutade jag med pappers-DN; den kostade då visst över 2.500:- per år. Igår sa jag upp prenumerationen på ”Fria tidningen” som jag en gång tyckte var ett bra initiativ. Men jag är inte så ”feministisk” och ”tredje-världen-intresserad” egentligen. Birger Schlaug har där ofta bra och väl framförda tankar. För att vara miljöpartist alltså Här ett exempel (som jag inte kollat men jag gissar det är bra.)

Här förresten förstasidan på en sparad DN:

Sudden

Det är hög tid att visa att jag lever. Allt är stort sett bra även om jag de senaste dagarna haft lätt feber. Och då uppstår ”feberdrömmar” där verkligheten rörs in i den rätt fantasifulla ”ap-teater” som ständigt är i gång i huvudet. Man ligger där i sängen och tänker att det är bara att vrida sig till vänster och plocka ut vad som finns i kylskåpet eller knappa på datorn. Men det är förstås inte så möblerat.

Apropå ”fantasi” så har P C Jersild en obruten sådan, jag håller just på och läser den senaste romanen ”Tivoli”. Instämmer i recensenten Lennart Bromanders sammanfattning: Jag har av och till under en stor del av mitt läsande liv piggats upp av P C Jersilds outsinliga vitala, satiriska intelligens och sprudlande fantasikonstruktioner, men ibland har hans uppfinningsrikedom något maniskt och mekaniskt över sig, som kan bli ganska tröttande. Så är det i Tivoli. Fast ”felet” är väl inte Jersilds, tillvaron är faktiskt så trassligt mångsidig om man orkar tänka efter.

Eva kan nu ta sig mellan Uppsala och Handen med tåg, även om det är mycket jobbigt för henne. Jag slipper kosta på mig en massa bilkörning. Köra bil i lagom mängd är i och för sig kul och är därför belagt med nöjesskatt. Även om det kallas något annat av våra miljö- och klimatmullor/hysteriker. Just idag blev det avbrott i tågtrafiken och den förväntades åter komma igång så sent att hon inte tyckte det skulle vara så trevligt att åka då, det är ju fredag. Jag kunde ju ha ryckt ut med bilen men kände mig hängig som sagt.

Litet skojigare saker: Här en video som är häftig (klipp nedan). Kommer mig att tänka på den gotländska sandstranden i min bloggs vinjettbild. Den bilden är lätt retuscherad, jag har tagit bort en del av den himmelska härligheten så att bilden inte blir så hög. Varje gång jag ser bilden tänker jag på hur högt över den låga strandsluttningen uppvinden ändå når. Flera gånger hindrets höjd. Det är ju påtagligt också i den amerikanska hängglidarfilmen även om den extrema lågflygningen är kul. Ack vore man 50 år yngre…

Ja det är mycket man göra med luft. Sådant här flygande såg jag först vid ett inomhusflygträff i Blå Hallen för kanske 20 år sedan!

Fast luft är ju ingenting med substans påstår SvD trots att miljöskribenterna svänger sig med siffror om tusentals ton av divese onyttiga gaser i luften. Och ändå kan man ju säga som denna av Eva beundrade person (de tillhör samma nation i Uppsala universitet, Gästrike-Hälsinge)

Jag lyckades ej skänka pengar via mitt betalkort till Wikipedia, något jag tycker man ska göra. Fick artigt beklagandebrev. Utvecklingen går framåt, gubben hänger inte med i alla nya välmenta rutiner, system och procedurer för betalningar via Internet. För att öka säkerheten. Jo visst, men det är viktigare att något funkar än att det kan missbrukas tycker jag. De elaka är ändå en minoritet! Får man hoppas.

Kanske man ska skapa en'”Sundins regel”. Ju fler alternativ som erbjuds, desta oftare tjorvar det sig. Penningöverföring är ett exempel. Optimum? Åldersfaktor?

Så är jag litet av språkpolis, och förvånas av att även bildade människor kan skriva ”stadsråd” eller stadskupp”.  Det är ju ofta ett svagt samband mellan stavning och uttal, och d och t kan vara svåra att höra skillnad på. Men folk tänker väl? Stadsråd finns dock i Grönköping. Pampar i närsamhället vill ofta ha en fin titel och en imponerande framtoning

Visning på bloggen uppe till höger av ”senaste kommentarer” fungerar inte automatiskt, jag får göra en del knappningar innan något syns. Jag har ännu inte lärt mig eller försökt lära mig alla ”finesser”.

Facebook – ja det driver mig till vansinne. Men jag skriver ändå ofta där, ja på senaste tiden rätt ofta. Senast var en lång tråd i FB-gruppen ”Det gamla Stockholm” om de ryska bomber som föll vid Eriksdalsbadet och några andra ställen i östra Svealand i februari 1944. Så många myter, vanföreställningar och fördomar det finns. Sådana har jag inte alls!

Har haft en del löjlig korrespondens med Södermanlands Nyheter, Folksam och Swedbank. Inga allvarliga saker men jag blir så lätt orolig. Sex ark kom i ett brev från Swedbank om just ingenting. Jag har tydligen ett konto med 14 öre på. Liksom i fallet med Folksam har det med möjlig brottslig hantering av pengar att göra och jag har hört ryktas att EU och eller USA står bakom dessa uttryck för skräck för terrorister. Många hederliga svenskar tycker illa om denna pengainstitutens ”nyfikenhet”.

Allt ordnar sig ej automatiskt, ibland måste man stöta på. När Folksam efter minst tre påstötningar ännu inte skickat ett dokument ringde jag igen och föreslag då att personen skull ta fram ett kuvert och skriva mitt namn för hand på det. ”Det är just vad jag nu gör” svarade han då. Det hjälpte, nästa dag kom brevet. Tillsammans med ett brev som följd av tidigare påstötningar. Så småningom kom ytterligare två sådana brev.

Mina dessa problem är löjliga jämfört med andras. Som är rädda för våld, ohälsa, arbetslöshet, invandringsbyråkrati. Staten måste vara human. Sverigebilden i världen har faktiskt varit ljus fast man från borgerligt håll ofta tyckte – och tycker – att Olof Palme var ”dålig”.  Man får bortse  från sedvanlig dansk avundsjuka över att Sverige faktiskt är bättre i många avseenden

Jag har samlat på lustiga, roliga eller dumma meddelanden och texter på internet men jag orkar inte ta upp dem alla för sig, utan har samlat några, med korta kommentarer. Det började bli svårt att hitta annat på skrivbordet; nu slänger jag dem. (Klicka på bilden så blir den läsbar. Åtminstone rent tekniskt.).

”Pinterest” heter en ”sajt” som plågar mig med sina meddelanden – det retar mig att jag inte förstår vad det handlar om men jag orkar inte ta reda på det.

Många sägs överge E-post på grund av många p g a spam utan går över till FB:s meddelandefunktion. Mycket med FB driver mig tillvansinne, det har jag sagt tidigare.

Att erbjudas drönar-filmer är ju kul medan Linkedins bombardemang med påstötningar att bli vän med folk som jag är nära vän med sedan decennier kan jag vara utan. Linkedin tror tydligen att jag fortfarande står till ”arbetsmarknadens förfogande”

Och så har vi alla påståenden att journalistkåren domineras av vänsterfolk och miljöpartister. Konstigt, jag tycker ”den förnumstigt borgerliga attityden” är förkvävande. För 20 år sedan var det bättre. Därtill kommer den naturliga journalistiska sensationslystnaden samt okunskap, speciellt om naturvetenskap.

Åter till den sköna flygkonsten! Här är ett föredrag med NASA-forskaren Al Bowers. Med mycket smått och gott. Tänk hur starka lyftkrafter vi kan åstadkomma. En Boeing 747-vinge ger så mycket lyftkraft att den  motsvarar vikten av de pianon man kan ställa tätt packade på hela vingen. I tre lager på varandra! Kollade på webben vad ett piano väger, jo fast kanske det handlar om lätta pianon. Packningstätheten motsvarar ungefär 12 pianon på en vanlig sängs yta. Så väldigt starka är Bernoullis ”sugkrafter! Man får förstås inte kalla dem så. Men hur ”upplever” man det statiska trycket? Minns hur det var att simma under vattnet i Forsgrenska badet och ta sig ned till botten. Otrevligt!

Wikipedias tabell påminner mig om hur man i ungdomen imponerades av hur vingbelastningen ökade år från år. 120 kg/kvadratmeter var mycket tyckte man men det bara steg och steg, till 180 ja hela 300 kg/kvadratmeter. Och ändå hinner man landa. En Boeing 747 behöver ca 300 km/h för att lätta och det är ju faktiskt rätt mycket. Det beror inte på storleken, en Boeing 737 har liknande lättnings- och landningsfarter. Man har mer effektiva – och komplicerade – sätt att anpassa vingprofilen efter farten än förr.

Dock är aerodynamikens ”lagar” klart olika för små insekter än för fåglar och flygplan.

Och så detta med hur lyftkraften bäst fördelas över vinge och om den fantastiska albatrossen och varför fåglar flyger i plog med det inbördes avstånd som de gör. Bowers tar i föredraget fram nya eller snarare glömda teorier från Ludwig Prandtl i Göttingen på 30-talet. Mer att läsa och se finns här och här. NASA:s studier är inte bara inriktade på att ta fram ett flygplan som ska kunna flyga i planetens Mars atmosfär, det syftar också till att förbättra våra vanliga flygplan.

Sudden

Säga vad man vill om min dator som jag haft i några år. Början var svår, flera resor till butiken och åtskilliga stora sedlar och veckors väntan, och det tog tid att lära sig hur man fick fart på den efter plötsliga tjuvstopp. Det var ju inte så enkelt som att när bilen fått tjuvstopp så rullar man till stopp, öppnar dörren, stiger ur och så in igen, stänger dörren och vrider på startnyckeln och så går bilen igen. Som Bill Gates berömda bilkonstruktion, ni vet.

Men nu klarar jag mig nog själv. Ord som ”BIOS” får mig att rysa och instruktioner på ryska får man stänga av och hoppas att datorn rullar igång ändå.

Jag är förvånad över det dåliga språket hos datorn, texterna kommer väl ändå från MS och inte Kina. Här en skoj sak som nyligen dök upp (för andra gången):

Ett verkligt dilemma. Vad väljer man? Men jag tror jag förstår vad MS vill säga. Frågan är bara varför man inte säger det då. Det handlar väl om en ”toggle-funktion”.

Datorn stavar dåligt och till det finns olika orsaker. En är väl att mina fingrar hamnar inte alltid där jag tänkt mig (som i fallet ovan). I värsta fall (sällsynt) försvinner hela den mailtext jag jobbat med, kanske under ett bra tag. En annan orsak är väl diverse rättningsprogram, även (för mig) okända språkanpassningar. Simpla mail på engelska kan därför bli jobbiga att handrätta. Och så är bokstäverna ibland alltför små. Jag försöker köra utan läsglasögon men ibland sätter jag på mig dem först. Den speciella knapppologin (och annat) på Facebook spelar spratt. Lyckligtvis har jag lärt mig ändra i ett sänt FB-inlägg. Innan dess var användandet av FB mycket ångestfyllt.

Just nu hände förresten ett helt nytt fel – den utskjutbara skiva för tangentbordet min IKEA-möbel har, föll plötsligt i golvet. Allt verkar ha klarat sig. Men kanske tangentbordet borde ligga på bordsskivan. Bättre ergonomi?

I bilden syns till höger ett papper från Key Publishing. Häromdagen damp nämligen efter drygt 10 dagars väntan de tre senaste numren av Aeroplane Monthly ned i min brevlåda. Jag hade mailat och klagat på utebliven leverans. Sedan jag sänt min klagan insåg jag efter att ha begrundat numrens konstiga dateringar att min förnyelse av prenumerationen nog inte ”kommit fram” trots att min svenska bank debiterat mitt betalkort-konto, något som i sig inte gick smärtfritt vilket jag skrivit om. Men Key svarade nu överraskande att man gjort ett fel och numren skulle komma. Vilka de nu alltså gjort så nu har jag flygläsning för hela våren!

En annan glad överraskning bjöd DN på. Häromdagen fungerade inte den digitala versionen (dock gick pdf). Jag läste och läste vad prenumerationsavdelningen skriver om olika slag av prenumerationer men något verkade faktiskt ha gått snett hos DN. Det tog tid att formulera problemet i ett mail till DN och det är också ”jobbigt” att vänta på ett svar. Man skulle vilja kasta sig över telefonen och snacka med en person. Vilket dock förutsätter at man förstår varandra; vissa andra ”IT-support-samtal” har varit svåra att förstå. Det är därför sällan jag använt telefon-support.

Efter ett dygn kom ett ”goddag yxskaft-svar”, något som kan göra en lätt förtvivlad. DN sades sig ”ha valt att ta bort en viss funktion” (!)  och föreslog jag skulle gradera upp mig, bara 80% dyrare (ja, under en övergångsperiod litet mindre). Jag skrev ett förklarande mail till, och se, det gjorde susen. Nu verkade man ha läst och dessutom förstått vad jag skrivit

I och för sig finns det skäl att ta ett dyrare abonnemang för att komma åt artikelarkivet. Jag har haft stor glädje av SvD:s arkiv, som jag har gratis eftersom jag är min särbos ”gäst” på hennes ”SvD-fullprenumeration” som går på många tusenlappar om året. Men gillar man korsord så…

Själv är jag intresserad av ”den allmänna samhällsdebatten” och de betalväggar och prenumerationskrav som nu blir allt vanligare på Internet hotar att dölja och begränsa denna debatt. Konstigt, vi itutas just av etablerade medier att de vill informera, öka mångfalden, och överhuvudtaget främja allt som är bra. Inte minst demokratin, åtminstone i den innebörd som våra PK-media lägger i det begreppet

Vidare ”förbättras” systemen för pengatransaktioner, men jag är pessimist. Jo fler möjligheter, desto fler blir också problemen. Jag hade sålunda för några dagar sedan svårt att beställa pappersfotokopior, något som förr var en baggis. Men nu fordrades en massa knappningar och val och först efter åtskilliga minuters kamp hamnade jag rätt.

Mitt nya Nordea inloggningskort har nu fått BankID i sig, men jag har inte testat den funktionen. Men i övrigt funkar det som det gamla. Jag har förresten en massa kort liggande, även besked om koder, men jag vet inte vart de hör. Man ska ju inte göra några anteckningar för att komma ihåg sådant…

SvD-arkivaccessen försvann för några veckor sedan men när så en flyghistorisk vän häromdagen bad mig titta i arkiven kollade jag och fann att nu funkade det igen. Dessutom fann jag en del på webben efter den händelse han var ute efter, en nödlandad Mustang 4 augusti 1944 vid Falsterbo, bland annat detta. I SvD fann jag denna magra notis, man var ju van vid nödlandare i Skåne:

Notera att det sägs att man sköt med luftvärnet mot planet, vars motor givit upp totalt redan på över 7000 meters höjd över södra Danmark och att det nu gällde för piloten att ta sig över till neutral mark. Nå, jag kan förstå att det svenska luftvärnet sköt först och tänkte sedan. Lyckligtvis träffade man ej piloten, Raymond Beck Lancaster, som förresten levde för några år sedan såg jag, långt över 90 år gammal.

Flyg var en stor sak under kriget och speciellt Skåne berördes av kriget i luften som man ser av detta klipp ur SvD:

Så var ju Mustangen något alldeles extra, inte minst jämfört med vad svenska piloter var vana vid. Nyligen har jag presenterat Fredrik Lambert-Meullers jämförelse av hur primitivt vårt egna bästa jaktplan Saab J 21 var jämfört med Focke Wulf 190, som väl i modernitet nog var i klass med Mustangen. Underlägsenheten gällde inte minst förarergonomin. 21:ans usla motorkylning som omöjliggjorde mer uthållig luftstrid nämner han ej. En väl bevarad hemlighet kanske. 21:an kunde börja levereras först samtidigt som Mustangerna kom från amerikanska surplusförråd med början under våren 1945.

Själv måste jag ha sett Mustang för första gången vid denna flygdag i Gävle hösten 1945:

Mustangmodellen här nedan, foto taget 2002 i museet i Optand , ”Teknikland” idag,  var dock en av Sigurd Isacsons mindre lyckade tyckte jag. Landstället gick av ”stup i kvarten” och rent visuellt var det inte särskilt mycket Mustang. En modellflyghistorisk välgärning har den person gjort som lagt ut Sigurd Isacsons ”katalog” som jag nyss upptäckte, och där man ser hur en del modeller ”förskönats” i annonserna, bl a Mustangen.

Jag minns att jag under beredskapsåren (jag var 6½ när kriget upphörde) hemma i Gävle på något sätt var rädd för något slag av krigiska hemskheter som kunde komma från luften, men jag kan minns inte vad. Minns också en kort sekvens från någon journalfilm som var obegriplig, så mycket minns jag. Något ramlar ned från ett hustak.

Sudden

Häromdagen såg jag en bild som fick mig på ett glatt och smått elakt humör. Och insåg att detta kunde vara basen för en blogg.

Visioner har vi alla men denna tycker jag är litet väl flummig för att visa i en ”broschyr” från Stockholms stad hur man tänker sig en framtida Götgatan. Är det kor av SRB-ras till höger? Staden har förresten ett trafikborgarråd (MP) från Gnesta där man ju är van vid kor. Men vilka stolligheter kan inte sanna miljökämpar ställa till med. Jag vill redan nu varna för ett skräckexempel i slutet av denna bloggning.

Götgatan (efter ”Götaland”) var den led som en gång ledde från huvudstaden söderut i landet och kom i modern tid att ta hand om en stor biltrafik från Södertörn. Minns den som knökfull, medan den norra delen var backig och smal och tidigt otillräcklig för sitt ändamål. Götgatsbacken ned mot Södermalmstorg var livsfarlig för cyklister:

I min tidiga ungdom fanns många matinébiografer längs Götgatan, men snart drog vi sydvästvart till Västertorp. 1964 blev återigen Götgatan min väg in till sta´n eller ut i landet norröver. En lång tid fanns ”diket” Södergatan som avlastning av norra delen av Götgatan innan Söderledstunneln och Johanneshovsbron öppnades 1984. Men den södra delen av gatan med sina trottoarer, butiker, många gatukorsningar från Medborgarplatsen och söderut bjöd på flaskhalsar som man förstår:

Bild från Wikipedia, Holger Ellgard.

Cyklisterna tar sig fortfarande fram på norra delen av Götgatan, i båda riktningarna. Ett tag genade cyklarna över torget Medborgarplatsen och där hade jag som fotgängare på väg till jobbet i Söderhallshuset vid två tillfällen ”möten” med cyklister. Jag grabbade tag i dem men de ställde sig helt oförstående till min fråga om de avsåg att köra ihjäl mig.

Här en ganska aktuell utblick söderöver (från Wikipedia tror jag) ungefär från puckelns topp ovanför backen ned mot Medborgarplatsen. En slags gågata skulle jag säga. I diset i fjärran skymtar Globen:

Cyklar satsas det på och här är en helt fantastisk vision ur en broschyr från kommunen:

När jag ser de mystiska cykelbananerna (har inte loppor samma uppsyn?) undrar jag om stadsplanerarna och arkitekterna aldrig läst om gångna tiders ofta helt hopplösa cykelbilar och eldrivna fordon. Men kanske batteriteknikens framsteg kan skapa något. Vi har ju redan idag ”elcyklar” som en händig person lätt kan få upp i ännu mer asociala och farliga farter än en vanlig trampcykel. Bilden i övrigt innehåller många kära detaljer för en stockholmare som här kombineras eller som förstärks.

I en av de främsta SF-romanerna, ”The Space Merchants” (av Frederik Pohl och Cyril M Kornbluth, år 1952)  förekommer cykeltaxi som litet mer ”utvecklade” än indiska rickshaws och liknande.

”Venus är vår” hette romanen på svenska. Här ett litet citat. Observera att man sätter  in sotfilter i näsborrarna innan man går ut till taxin. Man hade tydligen ännu fossila bränslen men till annat. (När man var liten var ju ”Londonsmogg” ett känt fenomen. Kolförbränning för husuppvärmning gav mycket kväveoxid och smuts i luften.)

Här ett exempel på stadsplanerar-poesi. Det gäller att göra intryck snarare än att verkligen göra något:

En kommentar till förslaget jag snappat upp: Upphöjd cykelbana i nivå med gångbanan funkar inte, gående kliver rakt ut = livsfarligt!  Jag kommer att tänka på tidigare nämnda upplevelser på Medborgarplatsen med cyklister. Det verkar som fotgängarna lider mer av ovarsamma cyklisters framfart än bilisterna.

I bilden nedan från ett ”idyllisk tid” (notera gengaskolsäcken på biltaket; pojken som ger svängsignal) 1943 söderut från korsningen Götgatan/Ringvägen kan man i fjärran se de nybyggda höga punkthus där kåsören och författaren Ingemar Unge växte upp. Belägna i Skärmarbrink, ”om det nu finns ett sådant område” som Unge skriver så elegant. Namn på platser/områden, det kan ju vara svårt det även för en mästare att skriva. Någon högbro fanns ännu ej utan den då bara knappt 20 år gamla öppningsbara Skansbron låg lägre än Götgatan. Segelfri höjd 12,5 meter; jag minns min brors ängsliga kiknde mot masttoppen när vi tog oss genom Hammarby slussen en gång.

Jag har en del i min dator (och på min blogg) ur hans bok från sin barndomstrakt och inte minst vilken glädje de s k Ödledammarna utgjorde. De är nu täckta av Globen som idag är visuellt markant när man befinner sig på Götgatan (och på många andra ställen söder om Söder).

Unge  tyckte att speciella cykelbanor i innerstaden är ett elände; nej fordon av alla olika slag för sig och fotgängare för sig ska det va… Tyvärr ser man inget från Unge längre, det är väl åldern (han är född 1944). Han kunde skriva, det syns redan i förordet ovan. Helt riktig är han sista utmärkelse ”Jolo-priset” 2011. Jolo och Unge gjorde DN läsvärd en gång i tiden.

Jag ser att Unge liksom jag ibland kan komma att skriva om något annat än han från början tänkt sig.

Bilden är knyckt från Riksantikvarieämbetet. Idag skulle man också se arenan Globen. Fast varuhuset Åhlen & Holms (”Ålle”) glob är ju större. Hela världen och överst en dalahäst alldeles i bildkanten; osis! Fredrik Bruno var en ivrig amatörfotograf.

Inte alla visioner realiseras och vi får väl hoppas på att entusiasmen för cyklar i storstad minskar eller att de styrande kommer till sans. Det gör nästan ont i mig att se hur biltrafik avsiktligt försvåras. För att inte tala om andra förluster orsakade av ”bygglust”.

Ett skrämmande exempel på vad trafikplanerare kan ställa till med beskrivs i denna lilla film ”Spårviddshinder” kring arbetena för ”nya Slussen” på den norra sidan av Södermalm. En film vars händelser är av en art som kräver att man spexar till skildringen. Enskilda ovana trafikanter råkar ut för hemskheter som  en spröd bildad åldrig bilförare, 86 år gammal. Man är rädd att han ska få en hjärtattack eller något. (Har han inte ramlat ikull i några bilder). Länge sedan man såg en piprökare förresten. Så skymtar någon blodtörstig cyklist. Och så de tyska bilturisterna, tänk att de är så lugna, men de hade väl fått tid att lugna ned sig.

Någon som vet vad ”Spårviddshinder” heter på tyska förresten. Fast risken att jag skull komma att köra bil i Tyskland är mycket liten.

Sudden

I dag är det Kristi himmelfärdsdag. Tänker på min far som då ibland nämnde Pontius Piloten. Ett av hans ganska få ”skämt”. Här förberedelser för en annan take-off med en Pilatus PC-12.

Bild från Wikipedia. Typen blev för drygt 20 år banbrytande vad jag förstått och över 1500 plan har sålts. Det blev möjligt att bedriva ”passagerartrafik” med ett enmotorigt plan, fråga mig inte om regelverket. Efter några olyckor på 30-talet i USA hade nämligen enmotorigt trafikflyg stoppats för ”nattlig trafik eller flygning över svår terräng” och haveriutredningarna förbättrats efter allmänhetens upprördhet vilket tog knäcken på typer som Northrop Delta, Lockheed Vega/Orion,   Vultee V-1 m fl. Och trä-Fokkrar.

Här ett fint bokomslag, information om förlag och författare m m här.

Apropå farligheter här i livet och jämställdhetsdebatten är här en tänkvärd siffra jag såg i en replik till ett DN-debattinlägg: Under åren 2013–2016 dog 147 personer genom en arbetsplatsolycka i Sverige. Av dessa var 139 män. Repliken är från Fackförbundet ”Ledarna” och har en mer tillspetsad rubrik ”Machokulturen orsakar skador och olyckor” än vad ett LO-förbund hade i sitt debatt-inlägg. Ack ja, förr talade man mer om initiativkraft och framåtanda än om mäns framfusighet.

Ovanför min datorskärm hänger en ram med 4 stora bilder ur en segelflyg-almanacka. Jag vände nyligen på skivan för att få omväxling och då kommer fyra andra bilder upp, där den amerikanske segelflygpionjären Hawley Bowlus riktar blicken litet frågande mot mig:

Kring 1930 i San Diego.  Planet SP-1 var Bowlus 16:e konstruktion; i vingkonstruktionen ingick ”kraftpapper” (wellpapp?). Bowlus behärskade även metallbyggande som futuriska husvagnar av detta slag.

Notera den skojiga lilla ”struten”som visar om man flyger rent; idag har man en ulltråd.

(Apropå ulltrådslänken till Mats Strömbergs fina sajt omnämns där även jaktplans svängprestanda, en evig fråga som nyligen var upp i en FB-grupp om Saab 21. Det kan ibland vara bra att snabbt kunna förlora fart.)

Tidigare hade Bowlus varit fabrikschef hos Ryan och lett byggandet av ”Spirit of St Louis”. Konstruktör var dock Donald A. Hall och hur han beskriver konstruktionskraven kan läsas i Lindberghs bok ”The Spirit of St Louis”.

Här en bild lånad från ett Flickralbum från San Diegos flygmuseum.

Så min hälsa: Jag får allt svårare och tyngre att gå och att överhuvudtaget göra något med musklerna.. När jag igår besökte apoteken i Haninge Centrum blev det fler vilopauser än någonsin. Dessutom var jag nästan framme vid det apoteket när jag blev osäker om jag lagt fram P-skivan innanför vindrutan. Vände tillbaka och höll då på att falla huvudstupa nedför den branta rulltrappan. Bara en våning men ändå. Mina fötter rör sig inte så snabbt längre. Ett tidigare fall i Clas Ohlsons lika branta rulltrappa var värre, blodet rann från ett finger (fick företräde i utgångskassan) och jag körde till den närbelägna akuten men det var inte så farligt

Åter till spoteket men man hade inte den variant av hudkröm för mina trilskande tår jag skulle ha. För att få ersättning måste jag köpa precis det läkaren föreskrivit. Men det fanns ett apotek till och där hade man salvan i form av ”kutan emulsion” som det skulle vara.. Avslutade inköpsrundan med Systemet. Folknykterhetens dag måste ju firas och jag slipper dessutom då den skrämmande rulltrappan.

Dagen innan hade jag varit på sedvanlig såromläggning på vårdcentralen och det är ju trevligt att prata med sköterskan men det börjar efter nu snart tre månader bli litet tradigt med 1-2 besök i veckan. Problemet är dålig blodcirkulation i underbenen/fötterna/tårna, en följd av ”dåligt hjärta”. ”Kreislaufstörungen” heter det väl på tyska. Jag skojade alltid med min hustru från Tyskland om detta ”tyskt styltiga ord”. Nu får jag mitt rättmätiga straff! Hjärt- och kärlproblem skulle man väl säga på svenska vilket får mig att tänka på ”nattkärl”.

Var då även hos läkaren som jag vill ska ge mig krafterna åter genom att ”skruva upp” blodtrycket litet med ändrad medicinering eller något annat han kan hitta på. Vår konversation är litet stapplig eftersom Andrei är från Vitryssland, men jag har fått honom att skratta. Min tidigare isländska läkare talade då mer förståeligt men det var svårare att få henne att skratta. Men det är stressigt inom sjukvården, både för läkare och såromläggare. Man känner att man inte bör störa läkaren med egna tankar och upplevelser av ”sjukdomen”.

Min sköterska lyckades ganska väl tyda Andreis anvisningar för min vård. Läkares handstil är ju ett gammalt skämt och här måste han ju därtill använda ett annat alfabet än det han är uppvuxen med.

De första potatisknölarna är nu i jorden. Att sköta balkongfarmen blir tyngre för varje år men det ska väl gå i år också.

Mer om tidigt segelflyg på min blogg här.

Sudden

.

I min senaste bloggning kom jag in på den speciella sprygelkonstruktionen hos Hawley Bowlus ”Paperwing” utan att få helt grepp på det hela men jag kom en bit på väg.

En sprygel är enligt SAOB benämningen på de ”stag” som ger form och stadga  åt en vagnssufflett. En ganska slank sak.

Även spröten i ett paraply kan kallas ”spryglar”:

”Vadan och varthän? frågar sig den filosofiske. Platsen är Gavleån i Gävle omedelbart uppströms kraftverks-gångbron. Tiden är nästan på dagen för fyra år sedan när Eva och jag gjorde vår första längre resa tillsammans – som gick till vår gamla hemstad. Jag minns att det ska ha varit ett åskväder tidigare på dagen. Platsen passerade jag dagligen under mitt första skolår 1945-46. Såvida jag inte tog den litet smalare Strömdalsbron, några hundra meter nedströms. Minnet se…

De första vingarna på våra flygplan hade också en ytterst slank profil (”airfoil”). Här kan man se utvecklingen. En sprygel är inte heller någon simpel sak för den som bygger flygande modeller. Vi äldre minns allt surrande kring ”Reynolds tal” som innebar att man inte bara kunde linjärt skala ned förebildens vingprofil.

Här en sprygel till ett egenbyggd Anfänger från sent 30-tal i Södertälje och så ett bygge i vår tid (bild från juni 2009) av ett i tidigt 30-tal populärt amerikanskt självbygge, Pietenpol Air Camper.  Också från en person med sina flygrötter i Östra Sörmlands Flygklubb, Per Widing. Man ser att det är många smådetaljer på en ”enkel” sprygel.

Nu flyger Per med sin Pietenpol, SE-ACW, med en bilmotor för Ford A. Motorfrågan var ju ett stort problem för de första flygentusiasterna. Och en motor för ett ”vanligt sportflygplan från Piper eller Cessna” kostar fortfarande skjortan har jag förstått. Ultralätt-flyget är en välsignelse. Men en Rotax-motor är väl inte helt billig heller gissar jag.

Här är en bild av Pietenpols vinge med dess spryglar.

Man ser att varje sprygel är ett eget litet fackverk, med ett otal ”pilliga” förstärkningar i hörn och andra ställen. Vingens främre översida har en s k torsionsnäsa som ger bättre kontroll över vingprofilens form och förstärker konstruktionen. Har man en motsvarighet även på undersidan fram till huvudbalken (d v s en sektion som ett ”D”) får man en riktigt vridstyv konstruktion. Så finns diverse beslag och ”fästöron” och så är vingen internt stagad med wire eller metalltråd.

En sprygel jag minns jag finns/fanns i Albert Engström-ateljén i Grisslehamn för över 20 år sedan:

Vi på utvecklingsavdelningen på Teracom är på våren 1996 på en s k produktionsträff i Grisslehamn och som ett avbrott i diskussionerna besöktes Albert Engströms ateljé som nu är museum. En kallt blåsig vårdag, alla har vi händerna i byxfickorna. Huset är vitt från sjösidan, ett villkor att det skulle få uppföras på denna plats. Det kan ju då ses som ett sjömärke. Inne i huset fanns minnen från Abert Engström, i taket hängde en kajak. Och i ett hörn av rummet kunde jag se en omisskänlig flygplanssprygel, av en form som var högsta mode för 100 år sedan.

Jag tror att museiguiden sade att sprygeln kom från Carl Cederströms och Carl Gustaf Krokstedts försvinnande med en NAB 12 (en amerikansk Curtiss-konstruktion) över Ålands hav sent i juni 1918. Kanske hade den hittas med andra vrakrester nära Engströms hus. Men Cederströms kropp återfanns på en liten ö i allra västligaste delen av Ålands skärgård medan Krokstedts kropp ej återfanns. Mer läsning härom här och här.

Både Engström och Cederström är för mig verkliga karlakarlar. De hade f ö båda relationer med författarinnan Marika Stiernstedt, senare gift med Lubbe Nordström. Litet strövande på webben ger intrycket att hon nog inte var helt enkel att ha att göra med. ”Ville bestämma själv” skulle jag säga. Vilket hon förstås inte alltid kunde, hon ville/måste verka PK också.

Finns det några karlakarlar kvar idag? Horace Engdahl är väl den ende som försöker ta på sig den rollen för att försvara Akademiens självständighet. Här är litet läsning i saken av Åsa Linderborg, en av mina favoritskribenter för hon är lätt att förstå. Nedan läser en kulturman Horace bok ”Den sista grisen” för ganska precis två år sedan. Han är speciell men inte speciellt komplicerad; tänker mycket rakt men visst kan det då bli fel.

På husgaveln i Grisslehamn sitter en namnbräda från ett fartyg, ”Prairiegem”. Det lät som det finaste latin tyckte jag först men betyder egentligen ”Präriens pärla” (men det kan finnas någon ytterligare betydelse). Fraktade fartyget månne spannmål? Segelfartyget hade kanadensiskt ursprung men slutade som kolpråm. Ägare var då en man vid namn Nauclér, ett ord som kommer från grekiskans ord för just skeppare. Namnet Nauclér valdes 1607 av en ung svensk som började studera till präst vid Wittenberg i Tyskland.  Svenskar tog sig då gärna någon som klingade bättre än något simpelt svenskt i den mån man överhuvudtaget hade något riktigt efternamn.

Tillbaka till spryglarna. Som modellflygare/byggare är man van vid att skära ut spryglarna ur ett balsaflak, kanske man kostar på sig lätthål. I varje fall när man byggde/bygger i ”hårdträ”.  Och så finns det ju mycket avancerade modeller, över min horisont.

Man är glad om alla spryglarna är lika, d v s vingformen är en ren rektangel. Smalnar vingen av mot spetsen blir det besvärligare. Jag gjorde det lätt för mig en gång. En simpel skiss:
Jag gjorde av 2 mm balsaflak en bunt identiska spryglar, fixade hål för ett antal balkar och satte upp dem på byggbrädan. Det intressanta var vingbakkanten som är av två 20 mm breda lister av 2 mm balsaflak, jag gjorde uttag i spryglarna på ovansidan och la övre bakkantslisten allt högre upp/längre fram ju närmare jag kom spetsen. Sedan lyfte jag vingen och slipade bort sprylarnas bakre undersida, gjorde uttag för undre bakkantslisten. Skulle jag tro.

Notera att  två av balkarna inte gör vingens yttre knotig genom att de ligger indragna. Därtill valde jag bort en tung torsionsnäsa men satte halvspryglar på ovansidans främre del för att få en hyggligt snygg form på profilen.

Det hela blev rätt snyggt och jag fick vingen skränkt ty det ska vingar vara. Fast om höjdroder saknas kan man kanske diskutera det kravet.

Fler bilder finns här, tagna vid olika tillfällen och inte redigerade samman.

Behöver jag säga att de två ganska olika plan jag använde vingen på inte flög något vidare. Men jag gjorde i alla fall experiment med ”Galloping Ghost”, d v s ”kontinuerlig” reglering av motor och höjdroder i samma ”signalkanal” som sidrodret samt försökte mig på sjöflyg. Men jag hade fått andra intressen; studerade vidare till civilingenjör.

Numera ägnar jag mig bara vid enstaka tillfällen spontant åt enklare, improviserat modellbygge:

Jag var inspirerad av denna bok. En skojig förpackning för tre stora chokladkakakor till ett barnbarn. Ett annat barnbarn fick en annan förpackning:

Utgångspunkten var XB-70 Valkyrie man jag fick, liksom vid bussen, tumma litet på målsättningen. Här ett tidigare infall.

Jag har alltid jobbat långsamt; min slöjdfröken i Årsta folkskola gav mig BC en gång. Antagligen behövde jag ett helt läsår för att tråckla ihop denna flagga. Men den är efter snart 70 år ännu användbar.

Sudden, som haft editeringsproblem men som hoppas att kunna snygga till inlägget senare

Sällsynt svårt att åstadkomma en bloggning. Så mycket annat ”kommer emellan”. Jag börjar helt enkelt tröttna och jag får allt större problem med editeringen av bloggen och har inte orkat lära mig alla finesser. Säkert har jag inte hittat det rätta sättet att editera vilket gjort arbetet tungt. Ja det känns tyngre.

Det är enklare och roligare att skriva korta svarskommentarer på forum eller Facebook. I varje fall lättare och så blir man gillad ibland ”…extremt intressanta artiklar. Kul läsning för en som arbetade med samma saker 30 år senare. Dessutom bra referenser nu när jag utbildar på grejerna. Tack!”

Jag nalkas 80 och allt går långsammare för mig. Jag tog mig till vårdcentralen häromdagen dit det är ca 1,3 km. Jag höll på i en och en halv timma med min rullator! Längre tid tillbaka. Jag tog ofta pauser och njöt av sommarvädret. I övrigt är en rullator inte så lättstyrd som man skulle kunna tro. Den borde kanske ha tre hjul?

Detta var en ”övning” inför två vårdbesök inne i sta´n som jag  kände oro inför, hur tar jag mig bäst dit? Sulle jag orka åka kollektivt? Det svåra är då egentligen de ca 700 metrarna till min pendeltågsstation. Nå, slutsatsen blev att pröva på s k sjuktransport. 140 spänn i varje riktning; en slags färdtjänst med taxibilar. Dedt fungerade bra även om jag var nervös att bilen inte skulle komma i tid ( och när ska man beordra den att komma?). Sedan var det litet problem med ”bokningen”, någon med makt inom sjukvårdsapparaten måste ge klartecken. Naturligtvis lyckades jag trassla till det och att telefonledes få kontakt med min vårdcentral var som vanligt inte lätt (…”slå 6 om du vill komma till en barnspsykolog” eller knappa in ditt telefonnummer (eller personnummer) så ringer vi upp”). Så jag tog bilen till vårdcentralen för ett face-to-face-samtal.

Det gällde undersökningar av blodcirkulationen i benen samt elektrokardiogram av hjärtat. Jag har inga förhoppningar att några hemligheter kommer att avslöjas. Den unge mannen som nu ultraljudundersökte hjärtat sa inte mycket mer än ”jämfört med undersökningen 2015 är det just inga ändringar”. Och där säger min dåvarande läkare.

Och jag som ville veta hur läkaren såg på min usla ork, det ingick ju ett s k arbetsprov.  Jag minns hur jag kämpade på ergometercykeln. Orkar man inte gå 300 meter måste det ju vara något fel på orken (även om jag numera ständigt släpar på en packning för en fjälltur, ca 17 kg), men inte ett knyst härom. Och när man sitter hos läkaren kommer man inte på de rätta frågorna. Men nog har jag fortfarande besvär allt! Ack alla dessa intetsägande fraser. Nog gnäller jag varje gång jag är hos läkaren så mycket jag vågar.

Jag iakttog mina taxichaufförer, alla utrikes födda. Två var pratsamma, vid en resa var vi två patienter i bilen och den andre av dem var pratsam med mig mest. En förare var ungrare men hade lyckats få ett förnamn (Lars!) och ett son-namn som lät ganska svenskt. Det var bara en av de fyra som något så när respekterade fartgränserna på den stora infarts/genomfartsleden. Läste att det kanske ska sättas upp fartkameror inne i sta´n . Trafikborgarrådet klagar på att han får inte göra som han vill i sin stad utan det är staten som bestämmer. Hur kommer det att gå? De flesta försöker ju ”följa trafikrytmen” på de stora infartsledcerna.

I övrigt fanns massor av uppspetade platta dataskärmar vid instrumentbrädan. Volvon hade en gigantisk fast monterad skärm för att styra radion (och litet till). Fyra bilmärken; Toyota, Skoda, Mercedes och Volvo. Jag hade svårt att få in mina stora fötter åtminstone när jag skulle in i bak. Kul att få se en skymt av sta´n.

En mottagning låg högt upp i det flotta ”Centrumhuset” vid korsningen Kungsgatan/Sveavägen och jag kunde se ett av Kungstornen från nära håll. Som liten parvel besökte ett fint kondis i den andra, ”skyskrapan” som hette Pagod. Tornen är olika i sin utformning.

Bild från Wikipedia. I fonden syns Centrumhuset. Det kändes litet lyxigt med sjuktransport till en elegant ”klinik” men så tänkte jag på alla besök på Huddinge sjukhus, dit jag tagit mig med min egen bil, betalat P-avgift och promenerat minst en kilometer för att komma fram. Om jag nu inte gick fel och irrade kring ett tag.

Det har blivit litet tid att läsa, bl a ”Svenskt flyg under det kalla kriget”. Intressant och lärorikt faktiskt och i vissa frågor framfördes en mer sansad inställning än jag som läsare av en ”krigshetsande” morgontidning är van vid. Några få töntiga formuleringar eller oväntade påståenden drar kanske ned trovärdigheten något, men författarna är kunniga.

Jag har även försökt läsa broschyren ”Om krisen eller kriget kommer” men orkade inte. Den är för lång. och en rubrikförfattare måste bara försöka koncentrera sig. Antingen kris eller krig. Själv tänker jag alltid ”gris” när jag läser ”kris”. Sedan är ju frågan vilken nytta broschyren gör. Kanske den gör skada genom att människor blir oroliga ”i onödan” liksom genom alla påståenden om ”mer ansträngt säkerhetsläge”. Aha, militärerna vill ha pengar! Frasen ”alla uppgifter om att motståndet ska upphöra är falska” är livsfarlig. Sedan finns det de som tycker att vårt medlemsskap i EU och vänslande med NATO på sätt och vis innebär att vi redan givit upp. Ack ja, ord, ord och deras tolkning.

Jag kommer att tänka på denna lilla Monty Python-scen om hur illa det kan gå när man bara vill ”skoja litet”. Vissa saker kanske man bara inte ska tala om.

Jag har tillgång till SvD:s artikelarkiv och ibland hittar jag kul saker vid sidan om. Hade sett att på Facebook frågades om nedskjutningar av trafikplan, och hittade då i  SvD en artikel om denna händelse.)

Och artikeln nedan som har mycket. Det gamla brittiska imperiet ville fortfarande hålla ordning på världen, inte minst i Mellanöstern. Sedan tror jag journalisten har njutit av att få återge de gubbiga beskyddarattityderna i det brittiska överhuset och samtalstonen där. Slutligen ser man likheter med hur det går till i dagens arabvärld. Kanske jag gillar texten för att jag själv är gammal/gammaldagsdags. Man var ju sedan tidiga barnaår bekant med ”Tusen och en natt”, ”Sinbad Sjöfararen och ”Ali Baba och de 40 rövarna”. Inställningen till det arabiska var lätt romantisk. Nu är det andra bullar som gäller.

Jag lyckas ej alltid få bilderna att bli större när man klickar på dem.  Att inte kunna utforma dokumentet som man tänkt sätter ned humöret.

Jag har också forskat litet kring Tvetabergs flygfält nära Södertälje som fanns en tid på 1910-talet (och i nutid då det skärmflugits där) när Södertelge Verkstäder som tillverkade Albatroser och Farman-plan åt försvaret, hade flygskola där och fann denna annons i SvD från 1916:

Jag fann även en artikel om hur aktrisen Naima Wifstrand får göra en flygtur 1916 med löjtnant von Segebaden. Henne minns jag som en späd rynkig gumma till skådespelare. Men en gång alltså firad operettstjärna. Det flögs alltså i civil regi i Sverige under första världskriget, även om de flesta eleverna vid skolan (och lärarna) var militärer. I SvD-arkivet ser man många notiser om hur samråd togs med armén om var man kunde flyga utan att irritera militära förband.

Flygbaronen Carl Cederström ledde verkstädernas flygplantillverkning och en kvinnlig amatörhistoriker, Ann-Mari Nordin i min nära omnejd var nyfiken eftersom hon hört av en släkting att Cederström en gång landat i Stjärnhov ca 1916. Den det sa hon först efter jag tagit fram material om om Tvetaberg och om Cederströms verksamhet i Södertälje som hon först frågat om. Att finna något om en Cederströmflygning så sent som 1916 är nog knappast möjligt, flygplan var inte längre så sällsynta. I varja fall har jag ingen lokaltidnings arkiv tillgängligt. Men i Jonas Björnstams ”En gnutta flax” finns ett helt kapitel skrivet av Stig Kernell och även i Kåa Wennbergs bok om Cederström fann jag en del som jag tagit mig friheten att skanna.

Som tack skickade hon mig en liten minnesskrift om ett 100-årigt ånglok av E-typ som hon skrivit. Nr E 1189 finns nu på Nynäshamns järnvägsmuseum.

Fotot av loket är taget av Ann-Maris man Sven. Sven och jag var båda på Televerkets Radiolaboratorium/Telia Research men hade inte närmare kontakt i jobbet. Ann-Maris skrift är lik många flyghistoriska böcker, med uppgifter och kalenderbitardata som forskaren med möda tagit fram i arkiv eller genom intervjuer. Letat efter bilder, tagit nya bilder.

Vad ett ånglok egentligen är och hur det känns att behärska en sådan tingest eller flygmaskin för den delen står det mindre om i sådana böcker och bilderna av maskineriet kan inte förstås utan vidare. Jag blev därför nyfiken på vad ett ånglok är för något och konsten att vara ånglokförare (och eldare; en viktig specialistfunktion) och fann en artikel härom av den gode teknikskribenten Jörgen Städje. Att hålla ett ånglok igång fordrar att förare och eldare ”tänker framåt”.

Min yngste son Robert utbildar sig förresten till lokförare (pendeltåg) efter 17 år som T-baneförare. Dessa bilder är från 14 december 2004, Roberts 31-årsdag förresten

Sudden

Det finns ”nonsenspoesi”, d v s vackra eller spirituella texter men som inte betyder något, i varje fall är de svåra att tolka. Jag letade efter ett exempel på webben och såg då ett som faktiskt jag själv publicerat, en text från John Lennon av typ ”lek med ord”:

Här i boktiteln mer av Lennons ordkonst. En parafras på ”a spanner in the works” alltså ”grus i maskineriet”. Nonsens kan ge vingar åt fantasin.

Se mer i min bloggning..

Nonsenspoesi kan även ta sig uttryck i verbala verk och här är en känd dialog , ”Korven”, som brukar ses som ett exempel på Lasse O´Månssons ”sjuka humor”. Här en kort karakteristik

Den är litet jobbig att lyssna till tycker jag, man kämpar förgäves med att finna någon logik och mening i texten. Men man ställs helt enkelt inför det kaos som är en oundviklig del av själva livet. Och varför ska man utsätta sig för sådant? Kan man lära sig något? Och vad är nonsens. Kan man vara så säker på att det är Trump som fablar, är det inte vi andra, inklusive fantasilösa journalister, ledarskribenter och andra ”tyckare” som har fel. Jag bara frågar. Man bör ställa sig frågan.

Facebook kan ibland driva en till vansinne, Diskussionstrådar blir ofta långa och visas inte utan vidare i sin helhet. Det är därför svårt att få en överblick av vad som sagts i kanske 15 tidigare inlägg och det är risk för upprepningar. Det finns många ytterligare skäl att FB är irriterande men det får bli en annan gång.

Jag följer en populär Facebookgrupp om ”Det gamla Stockholm” där oftast ett gammalt foto av en byggnad eller gatuscen i staden presenteras. Detta ger upphov till kommentarer av mycket olika slag. En del kommentarer kan förefalla ointressanta men man får föreställa sig vilken glädje det varit för den kommenterade att t ex få återse det hus invid vilket kära moster Karin hade en sybehörsaffär. Det verkar som att arkitektoniskt och stadshistoriskt kunniga anser sig ha viktigare kommentarer. Det är ”finare” att veta vad arkitekten till huset hette än vilken årgång den Opel Rekord har som man ser parkerad bredvid. Det finns ju dom är duktiga på att datera bilar, och bilar är dessutom ett viktigt tidsmarkerande inslag i en stadsbild. Än så länge…

Det klagas ibland på att en kommenterande inte ”håller sig till ämnet”. Det är en delikat syssla att vara moderator. Så finns inte sällan faktiskt intressantare fakta som med en snäv tolkning är ”ovidkommande”. Mycket är förlåtet om ”utsvävningarna” är välskrivna.

Jag följde en FB -tråd eftersom den startade med en mycket ”imposant” målning av en miljö i gamla Stockholm, även om målningen nu är gjord i sen tid. Jag märkte så hur kommentarerna snart blev alltmer bisarra och synbarligen ovidkommande. Jag misstänker att någon vill skoja med moderator och läsare och det kan t  o m vara så att flera av kommentatorerna fattt schäsen och spelar med. Jag är förvånad av att ingen ”ilsknat till”, men det finns sådana reaktioner fast hovsamma. Dessa missade jag (som jag sa är det svårt att se alla kommentarer) och de är inte med i tråden som jag återger nedan:

I det missade avsnittet ges en liten hint om vem den i en kommentar plötsligt uppdykande Olof Pettersson är.

Sudden

Man har ju med ålderns rätt (80 till jul) hälsoproblem. Hjärtat är inte så starkt längre men så finns antagligen någon slags infektion bofast i kroppen som ofta gör mig hängig. Och svag därtill. I huvudet är det lyckligtvis (?) som tidigare – så vitt jag minns.

När jag för en knapp månad sedan (24:e augusti) var på väg till en omläggning av mina konstiga sår på tårna som med högst måttlig framgång behandlats i ett drygt halvår två gånger i veckan, kunde jag vid den korta promenaden från bilen till vårdcentralen plötsligt inte röra mig framåt med behållen balans. Jag satte mig därför ned på marken (inte lätt så stel och muskelsvag som jag är) och snart kom två vänliga människor som fann en rullstol. Vårdcentralens entré var bara några tiotal meter bort. Blev så inlagd nästan 10 dagar (à 100 kr/dygn) på det lokala sjukhuset. Hade snart utvecklat en rejält hög feber och hög CRP (snabbsänka), ca 140 tror jag. Råkar därtill ut för en snabb och våldsam medicinbiverkning när jag skulle få en viss antibiokia intravenöst. Jag blev helt omtumlad i min inre medvetenhet eller hur jag skall beskriva upplevelsen. Man gjorde ett ”bekräftande försök” dagen därpå, som lyckligtvis snabbt avbröts; man skulle visst anmäla händelsen till Läkemedelsverket.)

Blev långsamt bättre och man vill skylla ”attacken” mest på någon eller några odefinierade infektioner, och inte på mitt hjärta som jag själv trott var orsaken. Jag har i några år förgäves försökt få besked av hjärtspecialister hur dåligt rent prestationsmässigt mitt hjärta är, men det vill de inte kvantifiera trots att jag gjort s k arbetsprov Det blir bara förklaringar varför hjärtat inte funkar helt bra (jag sägs ha förmaksflimmer och hjärtsvikt; ett härligt diffust begrepp). Man plockar gärna fram isärtagbara modeller av ett hjärta och pekar och pratar men jag har aldrig försäkt lära mig konstruktionen eller funktionsdetaljerna. Noterade som gammal modellbyggare fascinerat på hur klaffarna åstadkommits i modellen; minns att jag som liten hade ”klaffel på hjärtat”.

Här är en annan pump som är enklare att beskriva (tack Wikipedia).

Just nu är det si och så. Jag är väl bättre – i vissa avseenden. Sårspecialister har nu förordat en något annorlunda behandling och i samband med detta använt begreppet ”neuropati”, något som diabetessjuka ofta får fotsår av. Jag goglade och fann en ”uppmuntrande” läkarartikel om samband mellan känslolöshet i fötterna, något jag upplevt mest som litet obehagligt i många år, och dålig balans som för kanske 20 år sedan började omöjliggöra åkning på längdskidor i kuperad terräng. Nu är det så långt gånget att käppen inte alltid räcker och jag tar gärna rullatorn (den skulle ha räddat mig i situationen ovan). Minns hur jag för tre år sedan besökte Vängsö flygfält. Fältet var fläckvis så ojämnt att jag hade svårt att gå där med käpp, ja att bara stanna upp och knäppa en bild var svårt (min Canon har en enkel optisk sökare som jag föredrar att använda även om det blir svårare att stå stadigt).
(Jag har förgäves försökt få denna bild att kunna bli större genom klickning som alla de andra. Men det gör väl egentligen inget.)

När man var ung och frisk, då kunde man stå på flygfält minsann. Här på Skarpnäck 1957:

Denna bild kom jag på när jag på sjukhuset en morgon gjorde stolpar till ett blogginlägg där jag i början nämner ”Deltavinge Skarpnäck” och ”Vulcan”. Denna ursprungliga tyska modell var nog inspirerad av Avros experimentplan 707. Fast egentligen var ”pannkaksplan” den viktigare stolpen. Jag ville äntligen bli av med en bild som skräpat på skrivbord i ett halvår för jag hade en idé att skriva något om ”vingars sidoförhållande”. Det ska ju vara högt för största effektivitet. Man flyger på spännvidden har Erik Bratt sagt, och inte på vingytan. Det gäller att nå så mycket luft som möjligt. Men det kan vara nödvändigt och även lämpligt att göra annorlunda. En fördel hos pannkaksplanet är att det tål höga anfallsvinklar och därför förhoppningsvis inte så lätt viker sig när man ska landa. En vanlig olycksorsak en gång och i USA försökte man ta fram ”säkrare plan” på 30-talet; Ercoupe var ett resultat.)

Här ser man planet och andra glada påhitt på film. Som Arup, baserad på att ett skoinlägg visade sig singla iväg snyggt vilket inspirerade konstruktören, verksam inom fotvårdsbranschen.

Här en mer UFO/tefat-liknande skapelse.

Ja, egentligen skulle denna bloggning handla om mycket som man ser av stolparna. Men jag har svårt att skriva kort.

Jag skrev stolparna utan att använda läsglasögon,  de behövs numera för att texten skall bli enkelt läsbar. Listan är gjord på baksidan av en prenumerationsavi för ”Nostalgia” som jag när jag kom hem satte in i min bokföringspärm med min korta påskrift om uppsägning. Jag hade bestämt mig för att säga upp prenumeration på denna välskrivna tidning för tekniknostalgiker efter många års prenumererande. Naturligtvis tog det ett bra tag att hitta stolp-sidan när jag skulle börja skriva. Jag letade t o m i soppåsen.

Har förresten även sagt upp DN, till en del av  snålhet. Tänkte skaffa ett s k ”trygghetslarm” som kostar ungefär lika mycket, men det blir nog inget köpt.

Andra skäl att säga upp DN var att jag har svårt att hänga med i ledarskribenternas underliga ”liberala” tänkande och tidningens  ”expressifiering”. Försökte nyligen i efterhand komma ihåg hur ett av Hanne Kjöllers resonemang gick men fick läsa om hennes text. Då jag blev medveten om hur hon får trassla en del för att få sitt eget tänkade att se snyggt ut. ”Vi liberaler tolererar andra, så länge de tycker som vi”. Eller vilken hennes tanke var. ”Liberaler”är inte sällan självgoda är mitt intryck.

Som synes finns det mycket annat på listan, men det får bli senare. Passar dock på att tipsa om en bra bok, ”Att hitta” av Andreas Ekström , som jag läste på sjukhuset (lån/gåva av en son). Se även här. Mycket läsbart och begripligt om IT som Google, Facebook m m trots att författaren är kulturjournalist. Sådana seglar ju ibland iväg.

Jag passade på att botanisera i sjukhusets lilla bokhylla. Där fanns en mycket bra bok om ”sjuksköterskans historia” (måste återvända för att kolla författaren för ett ev. inköp), en roman av Jane Austen med ett bra förord  (”pigroman” men antagligen av viss klass men boken var på 600 sidor och jag orkade bara sex; sedan blev det för många personnamn att hålla isär) samt Jan Fridegård. Böcker av naturtecknaren Gunnar Brusewitz där tidens tand satt spår men teckna, det kunde han.

Gunnar B var väl antagligen på något sätt släkt med min avlidne arbetskamrat Harald Brusewitz som sysslade med bilder på sitt sätt. Samt modelljärnvägar. Och Tetris när han behövde koppla av från kodningskonstruerandet. Haralds bror Björn är duktig bildkonstnär. Minns hur vi gjorde en liten utställning på jobbet med Björns grafiska blad i fikahörnan.

En sf-tidning (?) ”Kapten Frank” med en lång rätt träig novell.

En tränad radionyhetsjournalst snubblade två gånger på ordet ”masugn”. När jag var liten var det ett vardagsord.

Lärde mig f ö att lyssna på FM-radio via min mobil. Mot slutet av sjukhusvistelsen gick bildskärmen sönder. Mobilen är användbar man jag står inför valet att skaffa en liknande eller en ”smart-phone”. När man nu sparat pengar genom att ha sagt upp DN och Nostalgia. Jag har senaste årgång av gamla Nostalgia sparad och kan ju vid behov ta fram något gammalt nummer. De är ju alla ganska lika. Tänk förresten vad mycket pengar som lagts ned på bilrestaurering. En del har råd. Jfr alla speciellt brittiska warbirds, där finns det också personer som har pengar.

En boktitel som ”Vad händer på slottet? Lättläst” tyckte jag var skoj med tanke att jag minns hur man förr ansåg vår konung lätt bakom flötet.

Sudden

Häromdagen la jag in  lästips om min blogg m m  på FB-gruppen ”Ottsjö fjällflygläger” där jag flög fem marsveckor under perioden 1967-1976.  Roligt med responsen som gav ett rejält hopp i besöks- och visningsstatistiken och några ”likes”, även om besökarna bara kastat en kort titt. Hela 152 visningar för 62 besökare. Antalet visningar kan variera mycket från dag till dag medan besökarantalet håller sig mer konstant.

Om WordPress statistik kan man läsa här. Mycket av detta är nog svårt att förstå, jag har inte ens försökt.. Det uppstår exempelvis ibland höga siffror när man tittat på vissa slag av bild-samlingar jag enstaka gånger använt mig av. Och man undrar ju vilka besökarna är och vad de får ut av besöken. Så många amerikanske besök. Nå, jag skriver nog mest för mig själv. Andra löser korsord.

Det finns en hel del att hitta på min blogg om segelflygandet i Ottsjö för den som är intresserad. Använd sökfunktion som finns i högerkolumnen. Den missar en del och det kan löna sig att googla globalt med bi-villkoret ”Larsan13”. När jag googlar anonymt får jag förresten en mycket mer diffus träffbild. Google känner till mina intressen och vanor…

Mycket kan därtill sägas om IT-företagens strävan att kartlägga användarna i syfte att tjäna pengar och. Långt från den ursprungliga visionen av Internet… Det finns oroande utvecklingstendenser för oss glada amatörer som för all del åkt snålskjuts.

Nu till Ottsjö och mig själv. Jag skaffade långt efter mitt segelflygande där en andelsägenhet i Ottsjö (mellan Undersåker och Vålådalen) och åkte skidor på vintern. Skidturerna blev med åren allt kortare och jobbigare. Balanssinnet verkade ha blivit sämre liksom orken. Ensamvandrade flera somrar, Sörmlandsleden och Härjedalen/Jämtland. Jag hade 1995 slutat med min regelbundna löpträning (har fullföljt 5 maror och några Lidingölopp) eftersom jag hade ständig träningsverk. Redan 2004 var jag så här slut efter bara några kilometers åkning upp till Ulvåtjärn från Storulvåns fjällstation, flera bil-mil från Ottsjö,  tillsammans med kompisen Kjell.

Vi gjorde ett besök två år senare, 2006. Kjell drog snabbt ifrån och fick stanna upp åtskilliga gånger för att invänta mig som kämpande tungt.

Jag kom litet ur spåret och föll ett par meter i en hängdriva, man såg ju rätt dåligt när allt bara var vitt och omdömet omtöcknat och kroppen matt. När vi kämpat oss fram under säkert minst 2 timmar och vi äntligen satt oss att vila vid Ulvåtjärn kommer några ungdomar skejtade, lekande lätt. 45 minuter hade det tagit för dem från Storulvåns fjällstation och de var ännu bara i början på sin runda!  Men så här glad såg jag ut vid Storulvån innan vi gav oss iväg…

Vid 2008 års Ottsjövistelse blev det just bara en bilresa till Storulvån. Dagen därpå slog gikten till i min vänster stortå och så var den fjällveckan förstörd. Jag fick i stort hålla mig inomhus där jag fick ta mig fram med två händer och en fot att stödja mig på. Men på bilresan upp då vi laddade vi upp vid Svenstaviks OK-mack hade vi alla fall besökt den fina kundtoaletten.

Senaste besöket i Ottsjö var i augusti 2016, då Eva och jag försökte oss på en fotvandring. Vi orkade inte fram till ridvadet över Ottsjön  (se även här) så vi gick tillbaka till bilen. Var trött och när jag ganska okontrollerat damp med på en tuva för att vila mig knäckte jag en av Evas gåstavar! Man kan se det om man tittar noga på bilden.

Jag gav mig den på att jag skulle kunna laga den. Tyvärr har det på två år inte blivit något tillfälle att ordentligt testa lagningen för vi rör oss båda numera med svårighet mest med rullator.

(Inne i staven är inlagt en knapp decimeter metallrör; det är inte bara aliminiumnät och araldit.)

Hoppsan, nu har det blivit långt nog. Och jag som egentligen hade tänkt beskriva hur jag försökt få en överblick av hur min hälsa utvecklats/avvecklats de senaste åren genom att kolla dagböcker, olika vård-dokument (som blir allt fler med tiden; vad kan slängas?), löpjournal, foton m m. När slutade jag löpträna? (jo, under 1995 då jag led av ständig träningsvärk), åka skidor, skridskor, cykla, simma, vandra o d? Blodtryck och vikt genom åren? Och när ”åtnjöt jag vård/behandling”? Nedgången började innan hjärtinfarkten i augusti 2006 då jag var 67.

Och så fastnade jag i löpträningsdagboken och mitt fotoarkiv!

Jag hade även i denna bloggning tänkt ta upp oron i vår omvärld som idisslandet av klimat, kulturprofilen, Trump och liknande. Nu är det mer av slagord och tyckande i DN, förr fanns bildade, kunniga skribenter. Nå, tillvaron är komplicerad och kräver många ord för att beskrivas. Journalister kostar pengar och läsarna orkar inte med allt utan måste lockas med billigt krams. Och själv läser jag bara rubrikerna och kolumnisterna och ledarskribenterna, det finns säkert seriositet i en del av DN:s nyhetsrapportering. Hur som haver, det får just nu räcka med två bilder.

Bilden är ”lånad” någonstans ifrån. Det är inte bara männen som ställer till det…

Även män kan uppskatta skönhet och göra sig till. Fast vita små moln på himlen får mig oftast att tänka på hur bra stiget kan tänkas vara…

Segelplanet är SE-TVE, en Pilatus B4, Planet är byggt helt i metall 1977 och hör nu hemma i Eskilstuna. En schweizisk typ som förekommer i aerobatic-sammanhang. Bilden är från 2006, det ät Ottfjällets västra del man ser. Och här är den kära vindstrut-tallen med Ottsjö Fjällbys andelshus i sluttningen ovanför själva byn.

Sudden

Jag följer numera Facebook rätt ivrigt och skriver mindre på bloggen. Mail-korrespondensen har krympt. Många nöjer sig med Facebook – anpassat till enkla för att inte säga grunda tankar om man ska vara grinig.

På FB fann jag ett inlägg från en teknisk standardiseringsorganisation och jag ville men kunde ej kommentera med hjälp av liten ”essä” som jag skrev i samband med att jag fick en välkommen tidig pension vid 60. I mitt jobb hade jag haft rätt mycket kontakt med Sveriges Radios ingenjörssida och från det hållet kom en önskan att jag kunde väl skriva något. Jag uppskattade gesten och här är mina lätt raljanta minnen från mitt liv som ”standardiserare”.

Bilden är från Genève 1974, mitt första internationella möte som omnäms i ovannämda minnen. Lokalen tillhörig Palais Wilson var litet ruffig och revs några år senare. På exteriörbilden skymtar en Volvo, tillhörig en svensk verksam i Genève. Bilden är unik genom att bilen är för en gångs skull är helt normalt parkerad medan ägaren nomalt excellerade i kreativ parkering.

Som jag kanske nämnt har jag sagt upp all prenumeration på DN, mycket som en protest mot tidningens inriktning/förfall. Jag trodde att jag ändå skulle kunna läsa en del. Men herregud vad jag bedrog mig! Jag kan läsa lockande rubriker och ingresser, men annars är ”allt” borta. Jag har ju varit kritisk till rubriksättare men de väcker ju onekligen intresse, ungefär som porrbilder, och jag lider f n av svår DN-abstinens.

Svenska Dagbladet har jag access till men det är inte samma sak. Präktig och stollig den också på sitt sätt. Testade att jag kom åt dödsannonserna. Det historiska sidarkivet tycks mig bättre utformat än Dagens Nyheters, som jag dock aldrig hann få någon vana vid.

Jag har de senaste dagarna ägnat tid att skanna mina föräldrars fotoalbum. Har man bilderna i digital form kan man söka bättre i albumen och även se detaljer bättre.

Originalet är något suddigt. Undrar förresten om bilden är tagen med den enkla lådkamera som ännu i mina tonår låg i mammas lavendeldoftande linneskåp tillsammans med några överblivna askar finkalibrig pistolammunition från pappas skjutövningar under beredskapen. Minns svagt något besök vid en skjutbana under tidigt 40-tal.

Här står fotografen på ungefär samma ställe ca 44 år och ett halvår senare. Sluttningen ner mot vattnet skulle förresten ha varit ett fint hang att flyga min Easy Star på men vinden låg inte rätt när jag kom dit på vägen till FLIT på Malmen en mycket tidig morgon 2007. Flög på en åker istället, faktiskt helt nära där vår första misslyckade radioflygning ägde rum 1953.  Nu 2007 kom en man med en bössa på ryggen gående mot mig och jag tänkte att nu har jag ställt till det. Men han undrade bara vad det var som han hörde surra i luften när han var ute för att jaga något. Easy Star hänger nu i min hall och samlar damm.

Jag ser att vid FLIT 2007 hade jag köpfeber och tur på lotterier också. Jag har nog läst allt jag köpte utom boken ”Spaning mot Arras”. Tyskan är inget problem men Saint Exuperys tänkande är det däremot. Men man måste ju ha någon ”fransk kulturprofil” att stajla med i bokhyllan.

Tog i förrgår rullatorn till Haninge centrum när jag skulle klippa mig. Det blir numera många pauser (jo, jag bör göra gymnastik och motionera säger några) och jag stannde bl a upp vid den bokbytarhylla som finns där. En mängd ”billig” litteratur men så såg jag en bok, ”Illusions” av Richard Bach. Som har en flygbakgrud och hans bok om en fiskmås flygande har jag hört talas om men ej läst. Hajade till när jag såg att boken innehavts av en gammal klasskamrat Birgitta.

Därför tog jag hem boken, kollade om hon gjort några anteckningar och det fanns några få understrykningar. Ja, hur ska de tolkas? För kanske 20 år sedan deltog jag i en studiecirkel med inriktning på ”personlighetsutveckling” där Birgitta visade sig vara cirkelledare. Hon var förstås influerad av det amerikanska tänkande som styrde studier av detta slag som på den tiden var populära. Och ”Illusions” är ju litet kristligt filosofisk enligt Wikipedia. Tack Wikipedia, nu slapp jag själv läsa boken.

(Parentes: Eva, kunnig i genetik, har en tendens att kalla alla måsfåglar för ”trut”. Hon har också berättat att fågelarten är väldigt svår att ”genetiskt klassificera”. Själv är jag mest imponerad över dess goda flygförmåga, hur skickliga de är på att fånga termik över kvarterets hustak.)

Minns hur Birgitta en gång kom hem till den lilla skolgossen Lars som låg sjuk och rapporterade vilka läxor vi hade.  På senare år har vid enstaka tillfällen stött samman med henne, hon bor i näheten. En person med mer ”go” än jag.

Livet krymper. En vackar dag räcker inte min allt mer minskande balans och jag bryter något. Är mycket bilberoende. Parkerar ofta bilen i vid affärscentrumet där man har infört ett nytt P-system. Nu är det fri parkering i endast två timmar (tidigare med gammaldags P-skiva var det tre och man kunde ju med rätt gott samvete flytta på bilen om man lastade in något på väg förbi och då vrida fram skivan). Och det är dessutom två timmar per dygn upptäckte jag. I och för sig är parkeringen utöver två timmar billig men innan jag lärde mig behärska betalning via mitt bankkort via webben blev det ca 30 kr i avgift för pappersfakturan ett par gånger. Irriterande.

Jag fick kämpa länge för att lära mig bankkortbetalning på det enda sätt Parkman erbjuder. Flera telefonsamtal och mail med bank och datakonsult. Jag blev oerhört (!) glad när jag lyckades. Lätt som en plätt var det ju faktiskt. Fast jag har bara betalt en gång ännu och det hann bli några pappersfakturor. En gång betalade min datakonsult och krävde mig ej på de 12 kronorna.

Jag tycker att de texter jag skriver på datorn får allt fler fel än förr. Är det åldern? Min ålder alltså. Jo, jag bör nog ha läsglasögonen på. Många fel är också ”tankefel” och mina fingrar och mina tankar är inte synkade. Men belysning och markeringar var faktiskt inte bra. Nu provar jag igen med ett tidigare inköpt MS ”Arc” tangentbord som tidigare inte funkade som det skulle tyckte jag. Men jag ser i alla fall vad som står på tangenterna och jag tycker faktiskt jag träffar rätt mer ofta. Läser recensioner, alla är inte så nöjda.

Sudden, som inte tar med något om modellflyg som han tänkt. Får bli en annan gång.

P. S. När jag korrekturläste texten funderade jag på om jag möjligen hade kvar något material från Birgittas studiecirkel. Jo, jag fann några papper som hon delat ut. Jag ser att på baksidan har jag antecknat litet själv. Innan persondatorerna kom arbetade man mer med papper och penna – och kluddade.

Hade efter en tids förnyad veckolång sjukhusvistelse på Södersjukhuset i Stockholm då man äntligen tagit itu med min kroniska tarminflammation börjat skissa på ett inlägg. Som vanligt flödade associationerna. Mycket skoj man vill snacka om men det blir alltför mycket att hålla samman. Så jag börjar på ny kula och försöker nu vara kort.

Vilket inte kommer att lyckas.

Fick  bilen genom bilprovningen. En massa bök, orkade ändå  inte snygga till den och måste hatta med datum för att passa  mina vårdbesök. Men det är nu lätt att ändra tid med kort varsel. Överetablering i branschen – därför dyrt?

Gick smärtfritt, några små hål i ljuddämparen vilket inte noterades. Lokalen nästan tom och jag fick en känsla av att Opus verksamhet där i Jordbro inte finns kvar nästa år. Var rädd att mitt bristande balanssinne skulle observeras, det ger ju ett dåligt intryck att ramla eller vara ostadig på benen när man stiger ur bilen på bilprovningen, vid en poliskontroll eller andra tillfällen. Jag hade övervägt att låta någon av mina söner fixa det hela.  En massa bekymmer hade jag för bilen – mer än för hälsan. Konstigt egentligen.

Jag har inga problem med balansen när jag kör men måste ha glasögon mot mitt dubbelseeende (som jag även använder vid TV-tittande). De förvränger avståndsbedömningen ibland och att blunda med ett öga går ju bara några få sekunder. Bilen får allt fler och fler små skråmor. Icke minst genom en ung hjälpsam tiggare som en sopade ren min bil med en snöskyffel av plåt). Ibland är man tafatt.

Ett problem jag haft då och då vid bilkörning i flera år är att högerfoten har det trångt beroende på vilka skor jag bär. Det har blivit både oväntade tvärbromsningar eller tvärtom – ingen broms alls. Läbbigt. Ibland  ingen gas alls. Nu har jag desstom fått att par ortopediska skor à la Frankensteins monster. Men insåg äntligen är att det snarare är skons längd som kan trassla till det genom att tåänden kan hindras i sin rörelse snarare än skons bredd. Dessa skor är trots sin klunsighet rätt korta (och sköna) och jag inser nu vad jag skall se se upp med när jag sätter hälen mot durken.

Bilprovning brukar jag vara rädd för, den undersökningen är värre än någon läkarundersökning.

Nu fann man på Södersjukhuset att min Chrohns kroniska tarminflammation var alive and kicking. Den debuterade vid en tjänsteresa till Frankrike i augusti 1980 och var sedan mycket godartad i många år. Åt en fin fransk fiskmiddag med mina värdar hos CCETT i Rennes i Bretagne och började på natten må dåligt. Hemresan med en Air France Boeing från Paris krånglade, man fick vända tillbaka på gund av ett tekniskt fel och jag spillde rödvin i min grannes knä. Som tur en man med en stor förmåga att behärska sig, man tackar i efterhand. Hemma kl 03.15 på morgonen (SAS limousine), väckte ingen tror jag.  Man trodde först på Epidemisjukhuset att jag fått i mig något olämpligt. Sedan var man inte säker på vad det var ”men det är samma medicin ändå”. Denna medicin har senare visade sig verkningslös. Numera ges akut cortison.

Min ålder och hjärtsvaghet gör att man inte vågar pröva alla knep. Ytterligare minst en undersökning återstår och på Luciadagen ska jag tydligen få läkarens dom/förslag. Jag har därför gott hopp att hinna uppleva min 80-årsdag den 19:e för man hinner väl inte börja göra något stort innan dess.

Jag känner mig  rätt bra, har gått ned ca 5 kg sista veckan. Det märks på skärpet – tänk om man skulle få slippa de eländiga hängslena. Men är svag och ostadig i benen till tusen – som tidigare. Gruvar mig för den kommande vinterns halka.

På sjukhuset var maten mycket god och det var trevligt i övrigt . Fann i avdelningns lilla bibliotek Jan Guillous ”Äkta amerikanske jeans” Faktiskt rätt bra, jag har normalt litet svårt för Guillou. Men nu fick jag veta mer om hans lätt överklassiga bakgrund och hans drivande och företagsamma mor – mycket intressant.

I boken skildras bl a en fiktiv resa i ungdomen till Afrika och han upplever hur illa omtyckta engelsmännen var som kolonisatörer. Konstigt, men jag och nog de flesta tycker engelsmän är såå trevliga. Passade förresten på sjukhuset att beta av traven av olästa Aeroplane Monthly.  Just nu hör vi talas om en ”typisk gammaldags fransk demonstration” med många delagare och t o m någon  omkommen. When will the French ever learn?

I Guillous bok är det litet svårt att veta vad som är rent självbiografiskt. Alla tidsmarkörer stämmer inte heller med mina, fast jag är ju sex år äldre. En enda klart felaktig uppgift upptäckte jag – han kallar F-86 för Super Sabre. Men han gör det på två ställen – förtroendeingivande.

Hittar inte ett foto av Jan G jag har någonstans i något analogt album där han ses både reell och på en affisch. Det får bli en bild av mig istället:

Läste också några årsböcker från Svenska Naturskyddsföreningen på 70-talet. Lätt gnälliga.

Nu ska jag befria mitt skrivbord från ”lustigheter” jag samlat på mig!

Det verkar ha blivit svårare att umgås med kvinnor. De har blivit så morska eller ställer svåra krav. Och tidningarna understryker morskheten, utan tanke på att manliga läsare kan bli skraja. Rubriksättare brer förstås  på och ibland blir det för mycket. Smak- och stillöst!. Margot Wallström, som jag tycker är bra och kan ge araber och israeler berättigade näsknäppar, gjorde bort sig genom att håna sin ”motståndare” Jordan  B Peterson. Här nedan några observationer:

Jag har sagt upp min DN-prenumeration som protest mot tidningens förfall men det är plågsamt att behöva avstå från läsandet men se intressanta rubriker. Man är ju ännu nyfiken. SvD är prydlig och ger litet nya vinklar men… Betalväggar kan göra en tokig och tidningarna själva måste väl inse hur f-bannade prenumeranter blir när de inte kan tipsa vänner och bekanta (eller FB-läsare och twitterföljare) om artiklar. Hur länge blir dessa hinder kvar?

Behovet att ”anpassa” informationen till läsarens intresse  och journalistens ibland bristande insikt i även mycket populära ämnen kan få en tvivla på dagspressens framtid.  Etablerade medier skryter stolt med att man minsann inte sprider ”fake news”. Men vad ”sanning” är, är inte så enkelt. Och det är ju ändå främst de etablerade medierna som sprider dem. För närvarande upprörs jag över hur etablerade media anammat klimathysterien.

Matematik har aldrig varit lätt för mig. Här två svåra räkneuppgifter lånade från SvD. Till min förvåning klarade jag det algebraiska (?) exemplet, ett snyggt enkelt svar blev det och det känns alltid lugnande, medan det första med ”modern matematik” gjorde mig närmast galen. Den sortens ”matematik” dök upp efter min tid. Litet väl abstrakt för mig. Påminner något om detta..

IT-folket sprider själva gärna obgripliga besked bl a med sitt snack om ”skript” vad det nu är.

Palle Nielsen gjorde fascinerande grafik men ibland är verkligheten inte dålig den heller:

Beteckningen för ”spanska Messerschmittar” kommenteras ofta av en viss person har nog några flygtokiga märkt. Aeroplane Monthly använder ofta planets spanska smeknamn Buchón (en slags  vild duva). I kommentarerna till denna bild förekommer uttrycket ”proper 109”. Så rätt på spiken så. Kanske ordet ”proper” inte finns i amerikansk engelska?

Här nedan ett olygt försök att försöka se ut som en Luftwaffe Bf 109. Jag skulle på rak arm säga att det är en Bf 108 Taifun fast det är säkert en franskbyggd version Nord 1000 Pingouin eller något liknande nummer. Men det ser ganska ”äkta” ut även om den eleganta Argus-nosen saknas. Så här snett bakifrån går det väl ändå an. Skavsta, 23 maj 1987.

Här slutligen en fantasiskapelse.. Nosfena har nog aldrig förekommit men däremot nosvinge. (Och nos-sidoroder används gärna vid kompasstyrda modellglidare.) Notera hur bra det är med kärnenergi eftersom cancer kan botas! Ritningen för en linstyrd Mustang kan hittas på webben, och en fin ritning var det. April 1946. Många skoj teknikoptimistiska omslagsbilder hade denna tidning.

Sudden, som med viss besvikelse noterar att han stavar lika illa med Arc-tangentbordet som med det gamla bordet samt att det knasar ibland

Jag kunde ju i mitt förra inlägg tagit med denna bild som visar mig och Årstaviken, det vatten jag tittade ut över vid min vistelse på Södersjukhuset nyligen. Fast själva vattnet var dolt av byggnader utanför mitt fönster.

Kan detta ha varit strax efter min långvariga vistelse på Epidemisjukhuset vintern 1946-47 som började på Sachska barnsjukhuset som finns till vänster om bildkanten. Eller är det kanske ett år senare. I februari-mars hur som haver gissar jag.

För ovanlighets skull hade Pappa tagit med mig på en promenad, han satt annars i helgerna ofta och skrev jobbdokument hemma vid skrivbordet. Var i karriären och det gällde att ligga i. Men det kunde vara bra med ett avbrott för frisk luft förstås. För både honom och mig.

Inga isdubbar eller annat modernt säkerhetstjafs. Pappa var inte precis ovan med isar, här ett uppslag ur hans fickalmanacka när han var 14.

Ungefär så här vill jag minnas att skrivbordet i vardagsrummet hemma på Sköntorpsvägen 99 såg ut med en elegant lätt svängd front med plats för böcker. Några år senare satt jag där och sommarpluggade få att få ett försprång vid inträdet till läroverket. Jag var aldrig med om någon tentamen (biografier där man dessa år och senare tentade för att snedda i skolsystemet är inte sällsynta) och tror att pluggandet inte krävdes i just min situation. Diskutabla och föränderliga är nog alltid urvalskriterierna för utbildning.

På hyllorna stod vår Nordisk Familjebok. Där grundlades redan i förskoleåldern min uppfattning att franska flygplan är konstiga. Skrämdes gjordes jag av finländaren Hugo Simbergs verk

Den gamla lådkameran släppte lätt in ljus. En modern kamera kom till familjen först när jag konfirmerades men blev ingen succé. Jag tyckte det var jobbigt med alla inställningar. Jag är inte stresstålig. En exponeringsmätare skulle man ju förstås ha också så det tog tid att ta en bild. Men nu efteråt hade det varit kul att ha haft fler bilder från tonåren.

Här nedan skriver pappa som 50-åring på jobbet. Tidigt 60-tal; inga datorer men väl två telefoner. Ofta fanns ett internt nät, ”snabbtelefon”. Jag minns televerkskrabban, skruvpennorna. På jobbet fanns då kvinnor som skrev ut ens manuskript.  Att ”ha problem” var då ett positivt uttryck. I dagens ökande bigotteri ska man vara strong, man får inte visa svaghet.

Min far var duktig på att rita, och krabb-blocken hade han mycket nytta av, även privat:

Nedan ett av hans sista dokument. Han kände slutet nalkas och skrev ett släktträd/adresslista med släktingar som brorsan och jag skulle kontakta:

Jag har hört att namnet Sundin skulle ha med Sunne socken öster om Storsjön i Jämtland att göra, tja. Min farfars far ska ha kommit därifrån.  Min farfar dog 4 år innan jag föddes men han fanns länge kvar i telefonkatalogen o d.  Jag såg också någonstans att ändelsen -in skulle få namnet att låta franskt.

Jag mår bättre men orken är förskräckligt dålig. Använder ofta rullatorn för att jag inte ska rasa ihop i ICA-affären eller vid längre promenader. Jag tror att man inte har hittat vad som egentligen är fel med mig. Men jag har faktiskt på sistone fått plötslig lust att ta itu med ”praktiska saker” som att rensa köksavloppet, byta lysrör högt upp på väggen i badrummet samt fixa en gammal IKEA-fällstol. Herregud, vilken tid allt tar nu. Gamla slitna verktyg, stel i kroppen, vågar inte stiga upp på en stol, behöver glasögon, darrhänt m  fl hinder.

I övrigt brottas jag med att försöka förstå och hålla ordning på alla kallelser, recept och andra anvisningar från vårdapparaten. Ett säkert sätt att skapa förvirring är att ha en mapp för aktuella doument och en pärm för äldre.

Trygghetslarmet har falsklarmat två gånger, jag hade kanske råkat komma åt knappen som jag bär på armen. En natt ringde mobilen, ett helt främmande nummer. Skulle jag svara, det kunde ju vara någon skojare? Men larmmannen sa ”hade du inte svarat, hade vi skickat ut personal!” Tur ska man ha. När jag tänkte efter hade jag hört digitala signalpip strax innan som antagligen kom från larm-terminalen men som jag trodde ”måste” komma ur P2-radion. Förra falsk-uppringningen kom också tvekande med diverse signalering men så småningom kom en undrande röst ur larmlådans högtalare på fönsterbrädan om hur det stod till. Söker information om just mitt larmsystem, men det var svårt att hitta något. Bransch för lycksökare som kan charma kommunala ”upphandlare”?

Televerkspenna av äldre typ än den pappa använder ovan, knappast dock original.

Lyssnade på Louise Epstein och Thomas Nordegren i P 1, två duktiga radiojournalister. Nordegren började berätta om flygolyckan i Indonesien (ca 31 minuter in) då en ny version av Boeing 737 ”stått på öronen” och började pedagogiskt enkelt och klart berätta vad det handlade om, med givare vid flygplannosen som mätte olika vinklar m m. ”Stopp, det blir för mycket vinklar” sa Louise snart och utnyttjade då kvinnans privilegium att inte behöva begripa. Förklaringar kallas ibland av feminister för ”mansplaining” förresten. Men hon hängde med rätt bra ändå i Nordegrens långa beskrivning; hon kan annars vara ganska burdus i sina avspisningar.

Man förstår också att detta med haverier är en mardröm för flygplanstillverkare även med tanke på att allmänheten kan luras tro vad som helst. Formuleringar i haverirapporter är känsliga. Gottröra-rapporten är ju ”otydlig” både här och där. Och man har olika uppfattningar.

För flera år sedan köpte jag Svenska  Akademiens ordlista eftersom en språkmedveten signatur på SFF Forum tyckte att denna bok borde varja skribent ha. Jag läste förordet med stort intresse men sedan har jag ännu bara kollat just ordet ”medium” för att förvissa mig om att ordet ofta böjdes fel i de finaste medier. Mycket förbryllande? Men så hittade jag häromdagen en SvD-artikel om att språkvårdarna fått ge med sig och ”godkänt” det bruk som användarna bäst gillat.

Men formen ”svensk media” är en styggelse tycker jag ändå.

Här ovan bodde vi i ca  5 år för 70 år sedan, bilden är nog minst tio år gammal.

Sudden

P:S. Sedan jag skrivit bloggen, upptäckte jag att lägenheten på Sköntorpsvägen 99 var ute för försäljning. Sig lik i stort, inga radikala ombyggnader verkar det som. 60 kvm som jag har nu hemma i Haninge i min stora etta. Bilderna hjälper mig att minnas. Mer kommer kanske…