Det har ju inträffat både roliga och tråkiga saker de senaste veckorna. Här ett utdrag ur ett mail:.

Jag fick en chock när min dator spårade ur i onsdags (19 oktober) och blev mycket konstig men med stor möda användbar.

Börjar bli dags att få iväg något. Naturligtvis har jag jag tappat sugen, det är ju inte ovanligt att det låser sig med tiden. En evig kamp mellan drömmande, lust och ambitioner å ena sidan och förmåga och ork på den andra.

Nå, ”posten”, d v s Postnord AB  (korrekt svensk stavning; företaget själv stavar ”PostNord AB”). Är bara ett av många exempel på att det inte bara är journalister som inte följer språkfolkets rekommendationer; ett exempel är ”medium”. Det händiga ”hen” har jag inga större problem med men formen ”svensk media” får mig att gå i taket. Nästan.

Språkfrågor väcker känslor, nyligen var ordet ”flygplan” uppe på Facebook och ”oskicket” att kalla ett flygplan ”ett flyg”. Kanske det har med SAS och inflytandet från danskan och norskans ”ett fly” att göra förutom att ordet är kort och ”praktiskt”.

En fotbollsplan vet jag vad det är, men vad är ett flygplan? Frangst inflytande för ett sekel sedan? ”Flygmaskin” tycker jag är rejält och generellt och bra. Och flygetyg, d v s Flugzeug, det vore väl något!

Posten ja. Många är missnöjda men jag har väl aldrig haft större problem annat än att jag ogillar min raske brevbärarens ovana att slarvigt vika ihop försändelser, till exempelvis tidningar i ca A4-format, litet på sniskan :

Nu är amerikanska segelflygplan från Schweizer inte särskilt upphetsande. Jänkarna använder helst europeiska produkter när de vill segelflyga på riktigt, även om  det givetvis finns enstaka högvärdiga amerikanska konstruktioner (gissar jag). Schweizer har sedan länge lämnat segelflygmarknaden.

Vore man marknadsliberal skulle man ju dock glädjas av valfriheten, jag betjänas av två brevbärningsföretag. Vem som sedan gör valet och ”åtnjuter” valfriheten, ja säg det.

Bilden är drygt 10 år gammal, nu förekommer golf-bilar. Litet bredvidläsning förresten om hur det såg ut för ett drygt decennium hemmavid. Nu byggs det av bara den i Haninge.

Vad beträffar tidningar, damp i dag decembernumret av Aeroplane Monthly äntligen ned i brevlådan, ovikt lyckligtvis. Jag hade en tid befarat att jag hade blivit borttappad av tidningsförlaget, jag saknade t ex septembernumret. Det var svårt att kolla när jag senast betalade, den papperslöshet som Internet innebär gör min bokföring litet rörig, och sökningen i mina kontobesked gick först snett. Men så småningom upptäckte jag en inbetalning för drygt ett år sedan (för två års prenumeration) och tänkte skriva ett klagomail. Men så damp tidningen ned just idag. Innan dess hade jag funderat om det ändå inte var dags att avsluta denna prenumeration. Jag har alla nummer (med några missar) f  o m 1983. Här är mitt äldsta nummer. Ingen Spitfire på omslaget – för en gångs skull:

Jag har samlat ett antal tidningsklipp och annat som kommer till min dator. Här ett ganska färskt meddelande som ändå på något sätt påminner om den ljuva tid då man ”sportflög” (inte jag!)  men kunde vara nyttig ändå och då nonsenstermen ”allmänflyg” inte fanns:

Annars är flyget på Vängsö hotat, det finns dom som vill tjäna pengar på att ordna ”romantiska” hotell i gamla herrgårdar/slott på bygden och vars gäster troligen inte har så stor förståelse för motorflygare som tränar starter och landningar. Eller bogsersläp för den delen.

Olyckor hände förr också fast de var annorlunda. Här ett tidsdokument:

Klipp från 1926 inklistrade i hemgjord mapp av omslagspapper. Flygmaskin skrämde hästar i sken vid Gripenberg.Okänd källa juli 1926. Skannat 2006 av Lars Henriksson.

Och detta med ett framtida flygmuseum är en gammal historia:

Klipp från 1926 inklistrade i hemgjord mapp av omslagspapper. Svenska Aeroklubben önskar aeronautiskt museum. Okänd källa 1926. Skannat 2006 av Lars Henriksson.

Slutligen. Många förfasas över att Ronald Trump vann presidentvalet. Hillary Clinton var ju favorit i Sverige. Kvinna och allt. Men kanske våra journalister,  som i allmänhet är väldigt ”liberala”, profeministiska och USA-uppskattande och inte alls vänstervridna som det ofta sägs, nog helt enkelt är okunniga i vissa avseenden och har misslett oss. Här reklam för en bok där förlaget (i övrigt mycket hedervärt) väl räknat med att Hillary skulle vinna. Hon som inte ens kunde hålla ordning på sin man…

Kan vi lita på våra journalister? Man behöver inte vara sverigedemokrat för att undra. Eller är verkligheten alltför svår för närvarande?

Sudden

Det lackar mot jul. Hyacint och amaryllis börjar dra iväg, adventspyntning har skett. Kommande träffar med sönerna planeras, litet försvårat av Evas krämpor. Man skulle kunna klaga på vår sjukvård men jag avstår nu.

Det blev en del hopsamlat stoff kvar.

Jag har hängt på Evas generösa SvD-abonnemang (hon kan dela sitt abonnemang med en (fler?) person) och kommer därigenom bl a åt tidningens arkiv. Jag har annars en egen webb-prenumeration på DN. Mycket billig men till min besvikelse ger den mig inte tillgång till arkivet. Dessa snåla marknadsliberaler!

Undrar förresten om man idag ostraffat får säga ”kuljude”, ett ord jag minns och som jag hoppas DN ännu tillåter att man minns. Detta apropå det så kallade ”näthatet” som ju är samma gamla spänningar som tidigare. När riksdagsmän och ledarskribenter mest snackar sk-t om andra och inte vill förstå motpartens argument, varför får inte vi vanliga dödliga snacka sk-t.

Hur som haver, man kan hitta mycket och söksystemet i SvD  är ganska fantastiskt tycker jag. Söker man på det litet ovanliga namnet ”Roesch” hittar man denna annons från 1957.

Bland åtskilliga decenniers nummer med säg 14.000 stora tidningssidor årligen av SvD, som en liten rand-text i en simpel annons, hittar man detta. Egentligen fantastiskt. Fler Roesch-träffar här.

Fiat 1100 var rätt poppis vill jag minnas. Heinz Roesch flydde till Sverige i slutskedet av VK2 med en Dornier 24, något som det nyligen erinrats om på SFF forum. Mycket kan jag länka till härom, bl a detta. Heinz skötte efter kriget om planet åt FV i Hägernäs men övergick till att reparera/sälja bilar i Norrtälje när FV inte längre tyckte man kunde fortsätta använda ”Doan”. Ett mycket klyftigt byggt plan, man har gjort en uppdaterad variant.

Ett annat ungefär samtida (1957) fynd är den ökända bröd-propagandan:

Jag hade stora problem med att ladda ned SvD:s tidningssidor i arkivet och sidan nedan från 1976, om ett kommande flygmuseum, fordrade en hel del jobb. Kanske ändå mest beroende på min okunskap:

Den tekniska kvaliteten kan nog bli högre om man kan sina saker. Jag noterar skribentens namn, Jan Ohlsson. Han skriver ännu i Flygets Årsbok om trafikflyg, artiklar där jag går vilse bland alla de flygbolag som han nämner. En del reella, andra är väl mest mest papperskonstruktioner. Bolag som kommer och går; det hela påminner om taxi-branschen. En del personer har mer pengar än förstånd. Men det finns förstås dom som kan sina saker.

Flyg är en trasslig bransch, även själva tillverkningen av de kära planen:

Beklagar att bilden inte velat bli klickbar men det kanske går att läsa texten.

Sudden

Min blogg förefaller grundförsörjas av google-träffar som förhoppningsvis upplevs som givande men visst får jag också en ökad tillströmning av läsare när jag tipsar om en viss bloggning på exempelvis Svensk Flyghistorisk Förenings forum. Eller de kanske tycker ”äsch”, inga kalenderbitardata ju. ”Fakta” som det väl kallas bland de inbitna konnässörer som vet om man ska skriva ”Saab” eller ”SAAB”. Själv är jag mer intresserad av hur planet kändes i spaken, speciellt när man närmade sig flygenveloppens utkanter. Och jag vet vad torsionsnäsa är.

Vakna SFF Forum!

Det finns någon slags prenumerationsfunktion på min blogg men jag har inte helt förstått hur den funkar. Men det är mycket man inte förstår.

Att den nyligen bortgångne motoringenjören Per Gillbrand, verksam vid Saab och Volvo, var en stor och begåvad entusiast förstår man dock av Teknikens Världs minnesvideo.

Jag har tidigare haft litet om Gillbrand på min blogg.

Rolls-Royce Merlin dög för RAF under VK2 men är väl rent tekniskt inte så märkvärdig och blev inte heller kommersiellt framgångsrik. Jänkarna byggde bättre stjärnmotorer som fick en kort glansperiod innan den superba jetmotorn, som baserades på brittisk/tysk teknik, tog över.

I denna min bloggning länkas även till en video av en ”nörd” som rör mig nästan till tårar.

Ja mycket är obegripligt här i världen. Såsom det intresse för ”klimatet” som officiellt triggades igång av en avdankad amerikansk vicepresident eller vad han nu var, Al Gore. Jag själv tog därför (hehe!) först inte saken på allvar men nu har ”klimatfrågan” blivit och har länge varit jättestor. Själv är jag skeptisk och tycker mig nu dessutom notera en viss ”uttröttning”. Eller insikt till och med? Har vi alla låtit oss luras av tidernas jättemissförstånd? Som dock våra hedervärda dagstidningar fortfarande gör sitt bästa att förstärka.

Man kommer ju att tänka på  Ferlins dikt om ”Den stora kometen”.

Smaka på de argument som framförs på ”Stockholmsinitiativets sajt”. Ett klipp:

Vad man verkligen ska ta på allvar är den politiska hysteri som pågår. El från vindkraft som exporteras till långt under produktionspris. Satsningar på miljöskadliga biobränslen. Målsättningar som fossilfri fordonsflotta till 2030 som beräknas ge ökade bränslekostnader på 40 mdr årligen. En snårskog av svåröverskådliga politiska styrmedel, punktskatter och premier. Ingen fortlöpande konsekvensanalys. Ett ytterst kostsamt politiskt och samhällsekonomiskt experiment. Vem betalar? Du och jag. Konsumenter och skattebetalare. Med klimatnytta lika med noll. Svenska koldioxidtillskott utgör ca 1 ‰ av de globala. Det gäller varumärket säger politikerna. Vad är priset för ett hypotetiskt varumärke?

Gillbrand hyllar den relativt enkla kolvmotorn i motsats till nya komplicerade arrangemang som måhända kan bli rätt bra med tiden men knappast lika energieffektiva. Se exempelvis detta exempel som vittnar om den högt stående ingenjörsvetenskapen i Göteborg. Men så såg jag datumet… Här då en mer seriös lösning.

Entusiaster kan vara jobbiga både IRL och på webben men jag avstår att citera hur järnvägsentusiaster tycker när bommarna vid en korsning landsväg/järnväg inte råkat fällas när tåget kom. Det värsta för dem verkar då vara att bilförare inte är alls så kunniga om lokförare i regelverket kring sådana korsningar. Lokförare dom kan dom minsann!

Gud, ge mig kraft att tala med dessa personer. Som tycker så ”eljest”!

Gud är klickbar men det lönar sig inte så mycket. I varje fall inte här.

Men det finns dom som inte ger upp, som vågar säga vad de vet. Vad som driver dem kan man ju sedan i och för sig förstås undra över:

Sveriges journalister har ju efter den första entusiasmen för Wikileaks vänt Assange ryggen. Vad som drivit dem kan man sedan i och för sig förstås undra över

Men det finns ändå dom med litet heder kvar. En hederlig rak orientering i verkligheten, något man förväntar sig från våra massmedier om man nu ska fortsätta betala för dem.

Avslutningsvis litet från min vardag, ett mail till Eva:

Man måste ju komma ut med en önskning om God Jul till sina läsare. Så här blev det. God Jul!

Kanske planet är en hittills okänd Bücker? Denne marinflygare och flygfabrikör hette ju Carl Clemens i förnamn och citrusfrukterna i bilden är klementiner som fått sitt namn efter en fransk växtförädlare och munk vid namn Clément Rodier, verksam i Algeriet.

Det är ju fint att vara långsökt. I vissa sammanhang åtminstone.

Annars har jag haft ambitionen att hitta på egna julkort. Här kommer några exempel. Först ett på gräsmattan på Västra Ringvägen 10 i Gävle. Ungefär 1945.

Så ett motiv från Gotland, stranden några kilometer söder om Tofta-badet. 1988 ska det stå, jag har fumlat litet. Men bilden känns nog igen. I lätt redigerat skick, jag fick trycka ihop himlen, utgör den vinjettbild för min blogg:

Många bilder tar jag tagit från min balkong. En bild från en tidig decemberdag tagen något av de milda vintrarna vi hade en period och jag fick åka skridskor i stället för skidor.

Här har jag vrängt litet på färgerna och vridit på bilden:

”Gul Jod” är en typisk ordvrängning från Blandaren. Nu ges en minnesutgåva av denna skrift ut, täckande åren de 150 åren 1863-2013. Något försenad (i titeln nämns nu 150+). I mitt ”optionsbrev” utställt av Eva från Lars-dagen 10 augusti 2014 talas om en utgivning ”sen sommar/tidig höst”. Nu fick jag igår i nådens år 2016 från henne ett av de allra första exemplaren. Där kan man exempelvis trösta sig att man trots allt inte är helt maktlös här i världen: ”Om man tillräckligt länge tittar åt ett håll så kommer till slut bussen”.

Kommer förresten att minnas hur i en kurs på KTH ingen rejäl tryckt bok fanns utan man fick klara sig på annat sätt. En lärobok utlovades av kursens föreläsare och en teknolog berättade under en tidig höstföreläsning att han ringt förlaget som berättat att den kommer till hösten. Vilken höst visste förlaget dock ej enligt teknologen.

Jag har ibland ”lånat” andras bilder:

Så några egna bilder igen. Här en bild är tagen i Ullared, en plats som åtminstone i stockholms-media sägs vara ständigt knökfull. Kan vi lita på media?

Dagisbarnen i sina skyddsvästar är alltid ett kärt motiv såsom detta.

Antagligen heter det inte ”dagis” numera. Men som gammal gubbe lär man sig aldrig. Det är nu flera år sedan som ett då ca 7-årigt barnbarn påpekade att det hette ”deltidsförskola”.

Sudden

Nyligen har stora delar av landet drabbats av starka vindar, snöfall, översvämningar vid havskuster och stark kyla. Jag tittar då och då på SMHI:s prognoser:

Jag har gjort en avläsning mest för att visa hur man få vissa data tydligare presenterade, t ex som här för lördag kväll, i övermorgon alltså. Jag började så fundera över begreppet ”byvind” och hur den skiljer sig från det enklare ”vind”. Det handlar om skillnaden mellan hur stark vinden är i genomsnitt och i byarna.  Hur storheterna mäts och beräknas beskriver SMHI här. Man ser att vinden om möjligt ska mätas på en standardiserad höjd, 10 meter. Man kan också läsa om moderna vindmätare som fungerar med hjälp av ultraljud. Snillrikt. Man kan se en sådan mätare på denna SMHI-mast på Östergarnsholm vid Gotlands östra kust:

Här ser man att mätaren sitter på rekommenderad höjd längst ut på den övre bommen (är mätaren dubblerad?) och att det finns också andra ”kul grejer” (sensorer av olika slag) i masten. En gammaldags vindmätare, typ skålkorsanemometer, kan ses på den undre bommen. En intressant pryl sitter litet på sniskan. Ingen telemast alltså inte fast någon slags datalänk finns väl. Vanliga mobilnätet kanske.

Jag och brorsan besökte Östergarnsholm i slutet av juli 2005. Här är några bilder:

Numera finns en liten pir/vågbrytare. Tidigare fick fyrfolk och fårskötare dra upp sin båt på stranden med hjälp av ett vinschspel och rullar, till vänster om decauvillespåret som leder till fyren, som en gång i tiden var bemannad.

Jag kom att tänka på vår rätt tunga träbåt i Vättern som pappa hade ordnat rullar och ett spel för på den litet oskyddade stranden. Jag tror rullarna använts vid kabelutläggning. Det tog väl ett par somrar att hitta den bästa lösningen. Anordningen fick plockas upp innan isläggningen. Man fick vara litet varsam så att båten inte spårade ur. Senare byggde han en större ”ruffad” båt, utgående från ett större tomt plastskrov. Men den blev för svår att hantera vid stranden och var i övrigt onödigt stor och inte så ”mysig” som vår träbåt, en ”Lundfeldare” (efter båtbyggaren i den närbelägna byn Sänna). Den var snabbare men försvann också snabbt. Barnbarnen prövade aldrig på vattenskidåkning.

Här ser man resterna av decauvillespåret på Östergarnsholmen samt den sista fyren. Jag läste att vid lämplig vind riggade man upp ett segel på vagnen.

Fåren äter inte tulkört. Kanske de finner den giftig eller illasmakande. Tulkörten har använts som medicinalväxt..

Sudden, urspårad sjöfarare

P S. Apropå ovädret nyligen kom jag ju att minnas att morfar talade om ”trettondagsuven”. Jag insåg med tiden att det inte handlade om någon ugglefågel, utan om ”oväder” (på norduppländska). I det gamla bondesamhället fanns nog på många håll en uppfattning att det ofta kom ett oväder kring trettonhelgen. Ett klipp ur någons blogg:

Har fått höra av dottern att Klass 1-varning är utfärdad av SMHI.
Det är inget jag har märkt av ännu, men vi får väl se.
Men jag mindes, när hon sa det där om ovädret, när jag var barn och tonåring, att mamma pratade om ”Trettondagsuven”.
– Det blir ALLTID snöstorm på Trettondan! sa hon med dramatik i rösten.
Det var mycket dramatiska farhågor i den kvinnan.
Och hur det var, så kommer jag ihåg rätt många Trettondagshelger när det var riktigt snöstormigt.
För mig var det skräckfyllt.
Inte för att själva vädret skrämde mig, jag har alltid älskat snöstormar.

Men då var jag tvungen att ha yllestrumpbyxor ovanpå mina vanliga nylonstrumpor, när jag skulle träffa P som jag var ihop med.
Det var skämmigt. Fult! Det kunde man bara inte ha!
Så det jag gjorde var att jag gick runt huset, ner i källaren, ålade av mig yllet och la i nåt hörn, och gick iväg  till Brynjan i nylonet. Sen fick jag dra på dom igen innan jag kom hem.
Det skedde många ombyten i smyg i den där källaren.
Källardörren låg så till, så dom inte kunde se från fönstren att jag gick in där.
Mamma sa att nylonstrumpor fryser fast i skinnet när det är kallt.
Jag nöp försiktigt i dom emellanåt, för att försäkra mig om att dom fortfarande skulle gå att få av.

Det börjar bli dags att publicera något. Jag har samlat mycket material men hur knyter man samman det? Jag försöker få ihop en sammanhängande ”historia” men det blir nog ibland litet krystat.

Hade vissa idéer men väljer en helt ny ingång. Framställningen kommer nog ändå att svälla, tro mig.

Modellflygarna har här en massa helt underbart historiskt stoff och där fann jag två biografier; över flygfotografen Oscar Bladh och civilingenjören vid Saab och ABA Bertil Björkman. Båda hade då 1942 mycket kvar att prestera. Bladh var redan inriktad på att fotografera Sverige från luften och Wikipedia ger fina exempel.

Björkman minns nog av de flesta som den som efter sin verksamhet inom flyget började ”konsument-testa” bilar i Teknikens Värld, någon gång kring 1950 tror jag.  Här är presentationen av Björkman och här en tidig Björkman-test.  Mercedes byggde vidare på förkrigsmodellerna liksom många andra tillverkare.

En av de första av hans tester jag minns var av en fransk Hotchkiss, ett närmast patetiskt försök att fortsätta med en 30-tals lyxbil. Det måste ha varit i numret nedan men jag minns faktiskt inte det fina omslaget.

På den tiden var modellflyg ännu inte bara något för hopplösa nördar. Här ett modellbyggartips i Teknikens Värld från en senare känd restauratör av fullskalaplan.

Under mitt strövande på webben fann jag denna helt underbara film om Catalina-flygning vid F 2, Hägernäs. Den gråhårige översten är Trygve Sjölin som var chef på F 2. Minns att han var morbror till en av mina modellflygarkamrater som gick på KTH och tillbringade något år i FV och då fick flyga 29:an från Barkarby. Har jag för mig.

Ser att han nu är Executive Secretary och IT-samordnare i bygdens Rotary-förening. Här i yngre dagar på Skarpnäck med en Viking, en modell med ursprung i firma Telecontrol i Insjön,  d v s Truedsson i Malmö sålde byggsatsen.

Citat från webben:”Vi som har varit med ett tag glömmer väl aldrig modellen Viking, en lågvingad konstruktion som Erik Berglund blev Europamästare med nere i Zaarbrucken i slutet på femtiotalet, en modell som flygmässigt håller än femtio år senare.” Måste erkänna att denna EM-framgång 1958 (i Darmstadt f ö)  och inte ens själva modellen  visste jag om då. Men kanske jag glömt.

Ser att modellen tydligen var med i radioflyg-SM 1958. Det var då min Skyskoter blåste bort. Efter en vecka ringde en person vid namn Wachtmeister, med anknytning till F 11, och berättade att planet hittats på hans ägor. Ser också att min far Arne kom tvåa i tävlingen, något jag glömt. Kanske förträngt. Han flög den välflygande ”Trean” som han utformat efter eget förstånd och tidens uppfattning. Då fick han revansch på mig som lyckades så oförtjänt väl i Uppsala-tävlingen 1956! (Här är ”Trean” i för 1958 aktuellt utförande. Den hade från början en något mindre pappersklädd vinge som när den kläddes om med siden och lackades med Wedevågs spännlack antog en bananböjd form. Så den fick en ny vinge, med torsionsnäsa…)

Ytterligare ett fynd var denna film (även här) med Saab Lansen, något för oss alla grabbar som aldrig lyckades/vågade. Det är Alf Ingesson Thoor man ser in action. Jag har inte läst hans memoarer men här är en tidningsartikel. Minns ett inslag i TV i samband med en svår militär helikopterolycka då han som flygpsykologiskt kunnig var ordentlig upprörd över hur illa FV skötte helikopterverksamheten. Två TV-generaler satt helt stumma, hade inget att försvara sig med.

Saab Lansen var ett vackert plan. Minns hur jag lätt sömndrucken en morgon såg de första bilderna i vår morgontidning som då kanske ännu var Stockholms-Tidningen. Så linjeskön och annorlunda än Tunnan! Här en klipp från SvD.

Här är vad SvD skrev 4 november 1952.

Sudden

en

(Alla citat är klickbara för ökad textstorlek.)

På mitt skrivbord har det samlats klipp från främst DN som jag tycker man kan säga något om. Jag är uppvuxen med DN, men tidningen har blivit mig mindre tilltalande med åren. Jag tycker nog inte det är jag förändrats i min syn på världen utan det är väl mest tiden det är fel på.

Jan Guillou kallade för några år sedan DN för landets malligaste morgontidning men han verkar ha slutat med den kritiken. Och ligger i övrigt lågt. Eller kanske jag fått det intrycket eftersom jag inte längre så ofta går till Aftonbladet på webben. Dess kulturchef Åsa Linderborg är för många ett stort hatobjekt men jag gillar hennes texter. Raka och lättbegripliga. Hon är starkt ”troende”.

Fast  hon avskedade ju den förträfflige ”Dr Gormander” d v s Gunnar Ohrlander. Hans tredje och sista avsked från AB. Med en halsbrytande humor och som jag helt ytligt växlade några ord i samband med sjukgymnastik efter våra hjärtinfarkter. Varvid han visade sig vara helt vanlig. Sedan dog han.  Här ett exempel på Gormanders humor. För många är han nog mest känd för sin anknytning till den yttersta vänstern men denna företeelse känner jag bara ryktesvis, utan det är främst det stilla absurda i vissa av hans texter som lockat mig. Men han har även skrivit ”helt normalt” när han engagerat sig i skolfrågor och handikappade barn. Här ett personomdöme.

Hans far var ingenjör och konstruerade Radiola radioapparater på Kungsholmen. Här skriver Gunnar Ohrlander om sina radiominnen, 40-tal, i en bok för radionostalgiker. (Arne Ruth, en gång kulturchef på DN, är också radionostalgiker, det är hans avlidna hustru som sammanställt antologin.)

För DN:s chefredaktör Peter Wolodarski är Putin ett stort hatobjekt. Jag avstår från att ge exempel på hans nästan sjukliga fixering vid Putins ”ondska”. Det är verkligen inte bara på s k sociala medier som det hatas, det sker minsann även i etablerade media.  I TV-fredagmornarnas morgonsoffa gör Wolodarski annars ett helt normalt och trevligt intryck. Men jag undrar jag. DN:s chefredaktörer har genom åren varit litet speciella…

DN kan inte låta bli att beskriva socialdemokratisk politik negativt närhelst tillfälle ges. Ett exempel:

Var gång jag ser hennes bild hänger jag upp mig på hennes spretiga frisyr. D v s det är snarare tidningens val av medarbetarfoto, oftast med ansikte och ev. även överkropp mot vit eller enfärgad bakgrund. DN verkar ha en tradition av dåliga sådana porträtt. En gång var de tecknade, i mycket litet format och därför litet väl grovt stiliserade. Det dröjde således flera år innan jag fick se att Karolina Ramqvist egentligen såg riktigt bra ut.

Här är en annan småtaskig kommentar. Så bedömer DN alltså vad som är riktiga fakta i motsats till Trumps ”alternativa fakta”. Man kan tydligen inte lita på den som har (?) en app som inte används. Vad nu en ”app” egentligen är. Länge trodde jag att det hade med företaget ”Apple” att göra:

DN har ”expressifierats” under Wolodarskis ledning. När jag var ung var Expressen en symbol för ”kvällstidningarna” som ansågs mindre seriösa än morgontidningarna.  ”Excessen”. SvD är fortfarande litet stramare och korrektare än DN men jag har svårt att hitta ordentliga ledar-artiklar. Med undantag av när Tove Lifvendahl skriver. SvD:s manliga ledarskribenter verkar inte sällan vara goddagspiltar eller strävar efter att se skrämmande ut.

Även GP har i Alice Teodorescu en duktig ledarskribent. Även om hon nu inte tycker som jag.

Hanne Kjöller tyckte ofta på ledarsidan i DN men hon var så människofientlig. Visserligen bra för att göra mig uppretad och som en erinran om att liberalismen leder oss åt fanders. Nu är hon är kåsör i Expressen men det finns andra i DN att reta sig på. Jag avstår från mycket i DN, det är så ”politiskt vinklat”.

DN har ”kolumnisten” och författaren Lena Andersson som  jag gillar. Eller har gillat. En av våra få kvinnliga ”tänkande Augustar”. Men hennes människosyn förefaller mig litet mörk och kall och med tiden har en Kjöllersk stränghet blivit märkbar. Hon för skarpa filosofiska resonemang och man måste läsa noga och orka tänka. Här borde hon ha med ytterligare ett komma-tecken i den första meningen. Jag fick fundera i åtskilliga sekunder och läsa högt för mig själv för att förstå den första meningen:

Här en annan text ur DN som sätter myror i huvudet på mig:Det fanns inga bilder som förklaring.

Här har man trasslat med årtalsangivelsen. Men hur gör man på ett smidigt sätt. Skrev personen i fråga månne i Expressen under åren 2005-2010?

Denna rubrik är lustig:

Hur kan tågen köra när det står hus på spåren? Det är viktigt att skapa lockande rubriker och det är en konst, men ibland blir det litet galet. Sedan skrivs väl rubriker för att locka läsare och man svävar iväg litet. Kommer till detta att journalister förstås frestas att ”bre på” i sina texter. Därtill kommer att DN i sin kvällstidningsstil numera rapporterar om udda händelser som att någon försvunnit i ett slukhål i Nicaragua eller lättbeskrivna men oväsentliga politiska händelser, ”tjatter”. Om flygplans beteende vet journalister inte men lyckas väldigt ofta göra hönor av en fjäder; t ex litet gungiga sidvindslandningar. Tacksamt, de flesta människor är ju rädda för att flyga. Billig/gratis spaltfyllnad.

Jag är 78 år gammal och har svårt att hänga med i alla nymodigheter. Jag förstår ungefär vad som menas med ”applikation” här nedan men jag grubblar mycket över vad en ”app” är närhelst jag hör ordet, som ju är vanligt i exempelvis Sveriges Radios programpresentationer:

Smaka på uttrycket ”Bugg i applikationen” som väl är ungefär som ”grus i maskineriet” eller på engelska ”a spanner in the works”. Som inspirerade John Lennon till boktiteln ”A Spaniard in the Works”:

Här är Lennons första bok (vitsar ”översatta” av Peter Curman och Ingemar Lindahl) och här kan vi se hur boken ”lästes” när Torsten Jungstedt intervjuar The Beatles . Filmen är intressant rent flyghistoriskt och även nostalgisk för oss som såg TV på 60-talet eller när det nu var.

Avslutningsvis, DN är ännu läsvärd, inte minst genom Namn och Nytt-sidan:

Nu har jag röjt upp litet på mitt stökiga skrivbord!

Sudden

Vi går mot ljusare tider. Nu har jag blivit så gammal och stel att jag inte längre har någon glädje av snö och is, men jag kan ju genom fönstret som jag har direkt till höger om datorn njuta av utsikten. Blå himmel, en träddunge, litet snö, lekande barn och annat.

En blåmes tror jag det är. Är man,eller försöker man vara litet naturvetenskapligt lagd, kan man ju begrunda hur persiennen suddar till till bilden men att kameran ändå ”ser igenom” den. Och vara glad att kameran inte fokuserat på persiennen eller fläckar på fönsterglaset!

När man sitter vid datorn reagerar man ju för förbipasserande eller annat utanför fönstret. Igår fanns plötsligt en ful vit plastpåse där!

Den fladdrade hit och dit och jag började begrunda hur länge det skulle dröja innan den slet sig loss. Lat som jag är ville jag ju undvika att behöva gå ut. Rätt spretig buske, mycket som påsen kunde haka fast i. Berodde förstås också på variationer i vindarna. Insåg att buskens spretighet och påsens former var svåra att beskriva ”matematiskt” men ändå, det borde ju gå att göra en modell. Beräkna sannolikheten att påsen av vinden rörs så att den släpper alla kvistar.

Påsen satt kvar, även morgonen därpå. Men när jag nästa gång tittar ut är den borta och ligger på marken ett par meter bort. Bra tänkte jag, hur länge dröjer det nu innan den helt blåst bort? När jag sedan får anledning titta ut när något syns i ögonvrån är det en parkarbetare (ung kvinna!) som går runt och plockar upp skräp, och då även ”min” påse. Och därmed störde ”experimentet”.

Kom att tänka på ett experiment som fransmannen Buffon (George Leclerc, Comte de Buffon, 1707-1788) en gång gjorde för att finna värdet på ”pi”, d v s förhållandet mellan cirkelns omkrets och dess diameter, 3, 14. Utgående från matematisk integralkalkyl kunde han med ett nästan löjligt enkelt och påtagligt experiment finna värdet på ”pi”:

Artikeln är lånad ur Stig Olssons ”Matematiska nedslag i historien”. I och för sig lyckades inte Buffon så bra med sitt experiment (och räknade dessutom fel) men bättre gick det som synes för en kapten Cox i USA som ville ha något att sysselsätta sig med när han vårdades för sår han ådragit sig i det amerikanska inbördeskriget. Hans experiment beskrivs här; han kom faktiskt rätt nära det rätta värdet.

Man kan ju pröva själv. Jag fascineras av ”långsöktheten” i att genom att studera hur uppkastade pinnar faller kan man beräkna värdet på ”pi”. Att det kan hänga ihop!

Stig Olsson berättar i sin bok också om att det var på vippen att en amerikansk delstat (no name!) på det sena 1800-talet var på vippen att lagstifta om att värdet på ”pi” skulle vara exakt 4 (andra säger 3,2). Trump var avgjort inte först med dåligt underbyggda beslut. Det har alltid sina risker att släppa fram ideér från jurister, religiösa och amatörer. För att inte tala om politiker!

Avslutningsvis en aktuell parallell – som jag ser det.

Sudden

Det saknas inte saker jag känner lust att skriva om men jag orkar inte gå på djupet i något ämne. Det finns en del ”privat” som tynger förutom ”världssituationen” som är rörig.

Vad ska man tycka om Trump? Kanske han ändå kan ses som en ”frisk fläkt”. Som ger våra stöddiga media, TV och dagspress, på nöten, för att dom surrat omkring alltför länge i sin liberala-USA-dyrkande skenvärld.  Om man vågar vara optimist. Troligen tar det hela en ända med förskräckelse, förhoppningsvis bara för Trump. Men vi måste hur som haver erkänna att Ryssland, Kina och Indien är på frammarsch. EU då? Tja många medlemsländer syd- och sydostvart verkar otrevligt korrupta.

I övrigt snurrar jag  omkring på Facebook där någon mindes målflygverksamheten och Fairey Firefly och jag gjorde någon bildkommentar.

I juli 2007 besökte jag nämligen flygshowen ”Flying Legends” på Duxford utanför Cambridge och såg då en svensk Firefly SE-BRG som hamnat där samt en ubåt, ”Spiggen”; även här.

Här min ”reserapport” samt några bilder från resan, dock bara från den halva dag jag tillbringade i  London.

Sudden

P S. Här finns bilder från hela resan, även Duxford. Dock ej om den snöpliga hastighetsöverträdelsen när jag blev plåtad på hemfärden från Skavsta för att jag missade en 70-skylt vid Nyköpings gamla kyrkogård.

Här i Handen har vi tillfälligt välsignats med för årstiden normalt väder, alltså litet snö och temperatur under noll om än bara litet. En utfärd norröver till Uppsala igår visade mindre av snötäcke, men för en stel gamling med käpp men utan broddar och med rackligt balanssinne och muskelkontroll är det även där farliga tider.

Ens förmågor tynar bort den ena efter den andra; här en ”komihåglapp” på min vägg:

Detta med belysning har ju dessutom blivit så avancerat, nu finns många nya lysdon. Råkade köpa led-lampor med ”ljusrelä” (alltför mycket data med detta mystiska ”lumen” m m att läsa på förpackningen att jag missade ordet ”sensor” skrivet på ett helt annat sätt och ställe) och har man två ljuskällor i varandras närhet kan man förvänta sig att det då bli konstiga fenomen typ självsvängning. Dessa var nu svåra att analysera men intressanta. Vid ett tillfälle lyckades jag mäta upp en stabil blinkperiod på 35 sekunder.

Till sist köpte jag en normal LED-lampa och satte den med ”ljusrelä” på ett annat ställe i lägenheten. Det hela  tog tid, bl a eftersom jag krympt både i längd och balansförmåga. Hade bjudit strax före jul till födelsedagskalas med tanken att något barn eller barnbarn skulle kunna fixa problemet, men jag glömde bort detta. Men glömsk har jag varit även tidigare i livet.

Nedan ses hur jag till sist löste monteringsproblemet. En på glasgloben fasttejpad gammal kaffeburk möjliggjorde att jag kunde skruva fast glasgloben med en hand. Utan burk krävdes båda händerna och därtill balanssinne och kroppslängd. Jag kom nu litet högre med hjälp av den trätrall jag för snart 50 år sedan gjorde för att kunna ställa den förstföddes badbalja över badkaret i Hökarängen.

Kaffeburken sparade jag för 20 år sedan; kunde komma till nytta tänkte jag då. Eva tänker också så, vilket jag erfar när jag nu passar på att städa upp i hennes lägenhet under hennes sjukhusvistelse.

Här nedan ser vi själva badbaljan, men då på 70-talet kunde vi ställa den på en bänk.

Barnet är nästa son i raden, idag en seriös pärmbärande arbetsmiljötjänsteman som kör en fet Volvo XC-nånting men vars nybyggda lägenhet inte ens har någon gästparkering. Tummen ned för dagens stadsplaneringsideal! Den förstfödde har blitt ”verksamhetsarkitekt” hos en myndighet inom rättsväsendet och är inte längre någon simpel dataknutte eller konsult. Jag får nu därför vara vördsam och försiktig när jag framför/frågar om IT-brister av olika slag.  Hade förresten tänkt ta upp några sådana, innan jag skulle kommit in på det centrala: vitsen med ”vingar med lågt sidoförhållande” hos flygmaskiner. Men det var nog för ambitiöst. Det får räcka så här.

Fast här ett litet smakprov ifall jag tröttnar på ämnet; jag har samlat så många länkar att jag kan inte hålla ihop allt. Bakom denna sajt står – om jag fattat rätt – Douglas Bullard, som gillar både flygande vingar och choklad.

Sudden

Har väldigt svårt att koncentrera mig så det går inte att få ihop något om ”singlor”, flygande tefat, Coandaeffekter, gyrokrafter, frisbees, låga sidoförhållanden och konsten att ”kasta smörgås.”

Kanske enklare att skriva något om vår lokaltrafiks ihärdiga försök med att ta betalt för sina tjänster (varför inte ge upp, nolltaxa är lösningen). Här det senaste i Dagens Nyheters täckning av detta ämne:

Den intresserade kan säkert hitta artikeln. (Annars här.) DN har blivit allt mer lik hur Expressen var en gång. Ni äldre förstår vad jag tycker. Men journalister vill ju än i dag locka läsare, det får man förstå när man suckar över deras ”okunskap”. Ibland känner jag sympati för Trump, är han egentligen ändå trots sina bisarrerier inte en ”frisk fläkt”? (OK, det är ett intrikat spel mellan politiker, journalister och läsare.)

”Conducteur” var från början det franska ordet för den som framförde, ledde, ett tåg. Den som skyfflade in kol i brasan under ångpannan kallades ”chauffeur” (uppvärmare). Men ord tar sin egna vägar, konduktören blev med tiden i svenskan en simpel biljettklippare. Numera finns det visst tågbefälhavare (vet ej vilken standert hen för) och lokförare men jag har inte kollat dagens terminologi närmare. Trevliga och serviceminded biljettklippare har jag mött men även ombord tåg sett stöddiga flåbusar i grova kängor, läderkoppel och andra våldsattiraljer. Fick nästan slag en gång när de plötsligt klampade in i vagnskupén en sen kväll mellan Nynäshamn och Handen.

På engelska betyder ”conductor” (elektrisk) ledare och även musikdirigent. En ”Lightning conductor” är alltså en lysande dirigent, inte bara en åskledare, och kan t o m upphöjas till en Sir. Här två klipp ur the Aeroplane kring detta.

Nästan ett kvarts sekel har gått sedan jag med viss möda (inkl. viss enkel källforskning om gångna musikevenemang i Stockholm) sände ett pappersbrev till John Maynard på ”The Aeroplane”! Så mycket enklare det är nu. När allt funkar alltså. (Min dator tjuvstoppade under skapandet av denna text men allt gammalt fanns gusschelov kvar)

Och ”ledarna” är nu reducerade till en simpel elektroniklåda på en stolpe. Hoppas de är lätta att ha att göra med. Min erfarenhet är att sådana grejor första gången är väldigt svåra att förstå men när man väl lärt sig så går det lätt och geschwint. (Man är dum helt enkelt!)

Såg förresten i går när jag utmattad stapplade fram i Akademiska sjukhusets korridorer på min väg från ett källargarage till en annan byggnad för att komma fram till patienten Eva, en reparatör som på sin lilla vagn kom dragandes med en elektronikstolpe för dörröppningsstyrning e d som såg ut som en ”mindre dator”. Så dessa stolpar är nog så komplicerade, kanske de t o m har ”ett inre liv”.

Sudden

P S. Apropå den brittiske dirigenten Malcolm Sargents besök i Sverige under krigsåren fann jag åtskilliga notiser i SvD:s bildarkiv men ingenstans framgår hur han reste hit. Besöken var flera. Här är en intervju, och han hade antagligen då kommit med Mosquito (enligt nedan nämnda biografi). Syftet med besöken var att göra propaganda för ”det engelska” och enligt uppgifter i biografin var han mycket framgångsrik däruti. Här finns några detaljer kring ”mötet”med den tyske dirigenten Furtwängler, som Maynard nämner. Några sidor ur denna biografi ”Tunes of Glory: the Life of Malcolm Sargent” av Richard Aldous – kan hittas på webben hos Googles ”biblioteksprojekt”. Här ett därifrån litet stympat hopklistrat snitt som börjar med att Sargent ställt upp på önskningar att han ska ”propagera för det brittiska” ute i Europa och med kort varsel gör en Mosquitoresa till Sverige. Han hade denna tid det svårt rent personligt med en poliosjuk dotter som dog 1944, och äktenskapet sprack 1946.

Det är hög tid att få iväg en bloggning. Har en idé men den verkar litet väl tung, alltför många komponenter. Vingar med lågt sidoförhållande, ”singlor”, ”kasta smörgås”, Barnes Wallis studsande bomb, flygande tefat m m.

Här är dock ”VM i kasta smörgås”.  Mera här. För de mer teoretiskt lagda föreslår jag denna studie. Det finns också videoklipp på Youtube över smörgåskast där man räknar antalet studsar, rekordet ligger kring 80 vill jag minnas.

NASA talar om en förklaring av hur en vinges lyftkraft uppstår som de kallar ”smärgåskastningsteorin” och som är felaktig. Tycker NASA. Ja, det är ett stort spörsmål hur vi egentligen ska förstå naturen. Tänk att en helt dum sten man kastat och som studsar på vattenytan, precis och utan tvekan vet hur den ska göra utan att den har studerat den högre matematiken och fysiken. Man blir förstummad över hur mycket kunskap som ligger fördold i naturen – man kan bli religiös för mindre. Hur svårt för oss är det inte att beskriva och realisera vad naturen enkelt kan snyta ur rockärmen. Det är vi som är okunniga och dumma. Står där oförstående.

Här ett klipp är Lydéric Bouquets avhandling i ämnet.

”Singlor”; man slängde iväg ett stort burklock eller liknande som normalt tippade över åt vänster.  Och Frisbees, jo det finns seriösa studier även av sådana. Frisbees är inte så tippningsbenägna som singlor. Gyrokrafter spelar roll.

Smörgåskastning är kanske inte så populärt som förr för ”gosselek” är väl ett uttryck för manlig härskarteknik som man kan se i Nordisk Familjebok:

Vi var inte så ensidigt engelskinfluerade förr. Engelskan har nu andra uttryck för verksamheten i fråga.

När såg man ordet ”tjejkast” senast förresten? Tjejer, åtminstone på min tid, rörde inte kastarmen som pojkar. Men ”tjejkast” finns fortfarande och har diskuterats på Flashback. Annars var det ju på min tid vanligt att flickorna bollade mycket på skolrasterna, mot en vägg exempelvis. Båda könen spelade väl också det bollspel som då av någon anledning kallades ”nigger” (så kallades förloraren).

Ja vad gjorde vi på skolrasterna egentligen. Nu forskas det härom.

Så såg jag på Facebook reklam för begravning eller vad man nu ville sälja som direkt ledde mina tankar till ett verk av Jan Stenmark. Texten och tanken bakom var så väldigt lika att jag brast i skatt.

Kunde tyvärr inte återfinna Facebook-inlägget. Det  är väldigt irriterande att inte i Facebook kunna återfinna något man sett tidigare och det gör Facebook mindre lämpat för seriösa samtal. Antagligen ligger det i Facebooks väsen, och är avsiktligt. Man kan inte få allt här i världen.

Sudden

Strövar hit och dit på webben, kommenterar ditt och datt. Bilar till Eva på sin tillfälliga vårdinrättning i Uppsala rätt ofta och får nu byta vindruta för stenskott är vanliga. Höga farter och många SUV:ar. Tesla ser jag förvånansvärt ofta. Hur många hundra kilo batterier släpar den på? Nå, det beror på hur man räknar. Men, det är som med de tunga järnvägstågen, det ”kostar” när man ska accelerera. Om man inte kan tillgodogöra sig bromsningars energitillskott.

En mystisk lampa lågt ned på fronten har krossats på min bil. Blev inte klok på vad den var till för, förrän jag ställde bilen pekande mot en glasyta och kollade olika lägen på alla mystiska ljusreglage mot bruksanvisningen och fann att det måste vara det så kallade  dimljuset. Men lampan kunde ännu lysa och tydligen var det ”bara” skyddsglaset som förstörts. Fransmän har förresten haft sina egna ideér om bilbelysning. En av mina första upplevelser av att de inte är som andra. Knäppa strålkastararrangemang men kanske inte så dumt ändå. Och gula. Här mer läsning.

Kanske behöver jag inte laga dimljuset men det är nog säkrast att lära sig hur man kopplar av det!

Min bil har en massa lampor där de flesta är oåtkomliga om man inte är mycket fingersmidig. Här ett undantag:

Vid min första besiktning slog Bilprovningen ned på en orange ljuspunkt på bilsidan som inte var orange nog. Googlade då om krav på billjus. Det var/är nog inte lätt för dem som importerar gamla USA-bilar.

Kollade häromdagen vilka ljus bilar jag mötte på motorvägen förde. En del belysningar flimrar eller om det är min backspegel som darrar. Det har onekligen hänt en hel del rent belysningstekniskt de senaste åren. Inte undra på att vi behöver en EU-byråkrati!

Nu till flyg! Här en skrämmande sedelärande berättelse om hur man inte ska flyga. Video-illustrerad. Efter varje flygshow-olycka får man höra hur stränga eller t o m oberättigade myndigheternas krav är och hur noga arrangörer och piloter följer dem. Och ändå…

Bo Justusson , tidigare på Statistiska Centralbyrån har jag bara haft kontakt via mail. Han har presenterat mycket intressant och därtill välutformat på webben om allt från långfärdsskridskoåkning i Stockholmstrakten via de gamla optiska flygfyrarna på 30 talet (Stockholm-Malmö t ex) och andra ljusfyrar, och till trevliga tips om saker på Internet att titta på.  Som detta, svenskt trafikflyg från 30-talets början. Hade jag inte sett tidigare! Filmen börjar med några bilder från Carl Cederströms flygningar sommaren 1910 där man även ser dansken Robert Svendsen i sin Voisin som blev först över Öresund även om detta faktum inte påpekas i denna svenska film:

.

I filmen kan man se Junkers G.24 som ibland kallats G.23. Notera att Finland hade registreringsbokstaven K och ej ännu OH. Hoppiland-kallens sätt att hoppa ombord får mig att haja till!

Centrum för ABA, inklusive verkstäder, var länge Bulltofta i Malmö. Stockholm hade ännu ingen ordentlig landflygplats men hade trafik med bl a Helsingfors från Lindarängen. Här några ABA-milstolpar  samt litet om hur det kom att bli Junkers och inte något fragilt engelskt.  Ordentliga studier av Lennart Andersson i Uppsala. Med jämtländska rötter; därav namnet Z-förlaget.

Junkers försökte dominera den civila flygtrafiken i stora delar världen. ABA var också i sin början så gott som helt tyskägt och Junkers stod bakom en svensk fabrik, AFI i Malmö.

I samband med att svenskt trafikflyg fyllde 50, skrev Nils Söderberg Flyghistorisk Revy nr 24, utgiven i juni 1974, om ”svenskt trafikflyg”. Det handlar om ABA och dess föregångare. Skandinaviska Aero AB som det snuddats vid nyligen på SFF forum och charterföretag och mindre rundflygningsföretag nämns inte. De faller ju utanför begreppet ”trafikflyg”. SAA bedrev chartertrafik, frakt men flög även semesterresenärer, nästan direkt efter kriget, och därtill utfördes kvalificerat tekniskt underhåll av flygplan. Erik Bratt lyckades även övertala företaget till en kompetenshöjning  genom att ta fram den nätta ensitsiga ”målflygplanet” BTH-1, ”Beauty”. Det fanns stålar (från Göteborg) bakom SAA. I alla fall för en prototyp.

Det fanns inte mycket till inrikestrafik under den tid Söderberg beskriver. Resenärerna från Mellansverige och Norrland tog väl tåget till ”navet” Bulltofta.

Jag har förgäves försökt ta reda på när reguljär trafik Stockholm-Malmö öppnades men inte fått klart för mig om någon sådan fanns före Brommas öppnande 1936 (förutom postflyg som utgick från Barkarby). Vissa sommarförbindelser med Gotland fanns och ett försök gjordes 1934 av Olle Ekman att få flyga Sthlm-Göteborg. Notis i SFF Kronologi: 1934, juni: Ingenjör Olle Ekmans ansökan om att öppna flygtrafik mellan Stockholm och Göteborg avslås av Kommerskollegium men regeringen ger i slutet av månaden tillstånd till en månads försöksverksamhet med Ekmans Sikorskymaskin. Ekman har i pressen tidigare uttryckt sitt missnöje med den rådande monopolsituationen inom svenskt trafikflyg. 56 dubbelturer genomfördes. Ekman blev senare pilot i ABA.

Även efter 1936 var Bromma-trafiken länge, även efter kriget, säsongbunden.

Bo Justusson skriver alltså även om optiska flygfyrar och visar ett par av mina bilder. Möjligen också denna annons. Sådana fyrar var viktiga för postflyglinjerna inom Sverige:En gång fanns bildtidningar som satsade på flödigt bildmaterial. En svensk sådan var ”Se” medan i USA gavs ”Life” och ”Look” ut. Här ett fint bildreportage med Eastern Air Lines DC-3:or 1949 i Life. Ett klipp här nedan. American style.

När såg jag sist jeans bäras på detta sätt? Isa med sina skrattgropar 1953?

Sudden

Det är hög tid att göra något på bloggen. Har senaste tiden haft annat i huvudet och har bl a ofta varit ofta på Facebook och följt nostalgigruppen ”Det gamla Stockholm” som gav mig anledning att kommentera om flyg. Skarpnäck, Bromma och Lindarängen kom då upp. Och det fanns förstås mycket annat än flyg att säga något om.

Facebook har sina goda sidor. Det går snabbt och man får ofta positiv respons (d v s gillanden). Långa trådar men med kort liv och det blir snart svårt att greppa vad som sagts tidigare (ja t o m att hitta sina egna kommentarer) och att undvika dubbleringar. Samtidigt är inläggen korta och ofta ”grunda”. Men det finns både specialistsvar och mer personliga minnen typ ”där bodde min moster”.

När Lindarängen var på tapeten skrev en kvinna att hennes far haft en verkstad för flygplanunderhåll på Lindarängen: Under åren 1931 – 1942 bedrev min pappa egen verkstadsrörelse i flygbranschen under firma Wettergrens Flygreparationer vid Lindarängen.

Jag visste att tecknaren och formgivaren Björn Karlström som mycket ung jobbat i en verkstad på Lindarängen och googlade på båda namnen. Och denna intressanta presentation av en ung Karlström fann jag då i tidningen Looping nr 8, 1952, sid 18. Här ett självporträtt därifrån:

Positiv respons fick jag också: ”Tusen tusen tack för den fantastiska länken! Jag har i min ägo ett antal tavlor ritade av Björn Karlström. De betyder oerhört mycket för mig.” Blev smått nyfiken på hans tavlor; knappast bara flygplan föreställer jag mig.

Karlström fortsatte livet ut att göra flygplanritningar och dito teckningar och för de flygintresserade är han mest känd för detta men han sysslade också med formgivning av bl a mopeder och bilar för Nymans, Saab och Scania-Vabis. Denna ”Autoped” från Nymans i Uppsala var formgiven av honom. Den såg nog litet annorlunda ut genom åren; olika motorer och ibland remdrivning. En tidig typ av motor som förekom kunde komma in i en ”andra andning” och nå nästan den dubbla tillåtna farten läste jag någonstans:

Bilden är tagen för på dagen precis 15 år sedan, alltså 2 juni 2002, vid startplatsen på Riddarholmen för en kortege av bilar, motorcyklar och mopeder. Kallad Gärdesloppet (en ”simulerad tävling” ägde sedan rum på Djurgården men det var primärt ”show” (bildgoogla på ”Gärdesloppet”). Jag såg också en Nymans Saxoped, med motor från tyska Fichtel & Sachs, precis en sådan som jag hade. D v s denna var treväxlad medan min hade bara två. Jag försökte tala med ägaren men han var inte så road av det minns jag. Han kanske var nervis inför starten.

Karlström var visst involverad i alla Nyman-mopeders utformning. Det fanns några verkligt raffiga saker.

Passar på att visa två bilder till inför starten av kortegen/rallyt:

Det gäller minsann att ha stil! Stil, på sitt sätt, har denna SS-buss. I mina ögon i alla fall; så såg bussarna ut i min stockholmsbarndom i slutet på 40-talet:

Tillbaka till Björn Karlström; här finns en intervju med Björn Karlström (sid 24) och flera av hans verk omnämns och visas, inte bara mopeder och bilar. Intervjun gjordes 2005, ett halvår innan han avled den 9 februari 2006. Här är minnesord publicerade i april 2006.

Känt är också hans samarbete med modellflygaren m m Sigurd Isacson, se denna bild  (lånad från Hobbyfolk nr 3/1949). Här ses de två med ytterligare en man känd inom flyget. Bilder från ”Papp-Isacs” memoarer, ”Äventyr och segrar med flyg, bil och båt”.

Här den Karlströmritade bygginstruktionen för Isacsons ”förfabricerade” Auster-modell:

Och så ritade han karikatyrer av flygplan för att hjälpa flyg- och luftvärnssoldater att identifiera flygplan. Bilder som nog mest uppskattades av flygnördar. Njut av beskrivningsspråket med dess speciella ord som exempelvis spolformad medan ord som fena och stabilisator inte förekom. Och visst, sidoroder och höjdroder är enklare, mera rakt på sak. Draken hade exempelvis ”rörformad kropp” samt ”kantigt bakåtlutande sidoroder”. Visste du det?

Karlström tecknade också serier med flygmotiv. Så här föreställde han sig Biggles:

Jag har läst otaliga Bigglesböcker, utan illustrationer, men jag tror inte det skulle ha förhöjt nöjet att få se hur han såg ut. Jag föreställde mig honom som spenslig och kortvuxen och lätt sur, särskilt senare i livet. Här en annan svensk tecknares, Stig Stjernvik (pseudonym) uppfattning om Biggles:

Inte heller vad jag föreställde mig när det begav sig.

Sudden

Om någon mot förmodan märkt att min blogg håller på att tyna bort så har hen nog rätt. Det har varit en del annat så att säga men skriver gör jag ännu men på andra ställen. Mejl, SFF Forum, Facebook (om ”Gamla Stockholm” m m).  Så ”ordbajsare” är man ju fortfarande, en som vill berätta vad man tycker och hur andra bör tycka.

Ordet ”ordbajsare” fick jag mig vid ett oplanerat möte på Gärdet överraskande slängt i ansiktet av en person, vars fråga på ett diskussionsforum jag tydligen svarat litet väl  skämtsamt på. Jag trodde att vi kände varandra och att jag därför kunde vara skojsam. Men icke, flyghistoria, det är allvar det. Man kan nog aldrig känna sig trygg eller lita på folk. Tappade lusten att följa modellflygar-old-tajmarnas lekar utan for någon annanstans.  Visar istället ett minne från en tidigare Gärdes-träff:

Alltnog besöken/visningarna på min blogg blir allt färre, men ibland kommer ett utbrott. Av intresse eller av något annat skäl. Funderar ett tag på vilket. Ett exempel:

Detta får räcka. Inlägget kan ändå förbättra statistiken.

Slutet av juni är en härlig tid med de ljusa nätterna. Fast med enstaka tristväder som kommer då och då. Plus 12 och duggregn.

”Frisches Wetter in Schweden sa tysken, frös ihjäl på midsommarafton”. Skrev Red Top en gång.

Vad gäller bloggens popularitetssiffror ska man skilja på ”besök” och ”visningar”. Någon kan ha ”strövat omkring” som man kan se här nedan. Mörkblått är antalet besökare, ljusblått antalet visningar. Jag har inte förmått att göra bilduschlingen förstoringsklickbar.

Sudden

Jag bor på markplanet i en stor etta och har en dubbelbalkong. Där tar Eva och jag vår frukost så ofta hon är här och sommarvädret tillåter:

Dessutom försöker jag få olika blommor att bli vackra samt skörda potatis, bönor och tomater. Allt mycket amatörmässigt. Så svårt det är att ta lärdom från tidigare växtsäsonger. Därtill vetter balkongen mot öster och solbelysning förekommer bara fram till ca kl 12.00. Tomater blir inte mogna alla år. Och mina ben blir allt tröttare, jag förmår inte att kånka ut vatten från badrummet för att vattna växterna så ofta som jag borde. Undrar hur årets potatisskörd blir. Årets skärbönor har vi redan smakat litet av.

En klematis visade sig häromåret vara flerårig men ge få och kortvariga blommor. Men i år kom en jätteblomma, som stod i hela tre veckor. Här en selfie tagen i ottan då jag ännu var sömndrucken. Så svårt det är att sikta med kameran!

Frukostarna med Eva har tenderat att bli allt senare och även längre i år. En förmiddag observerade vi ett envist flygplan som återkom gång efter gång. En sådan där tvåmotorig amerikansk ”affärskärra” som jag inte har koll på. Beech, Cessna eller Piper? Lyckades på webben hitta hur sajten ”Flight Radar 24” följt den. (Jag bor i Handen, ungefär mitt i bilden):

Där ser man att det var en Cessna det var. Över 40 år gammal men för mig ser typen ändå ”modern” ut.  Är det jag som inte är kunnig nog att se hur privatplan utvecklats eller står utvecklingen stilla? Och vad gjorde man, letade efter läckor i vattenledningar månne?

Ni vet väl förresten att ”Flight Radar 24” inte fungerar med hjälp av ”radar” i ordets ursprungliga betydelse. Ord ändrar betydelse med tiden. Har på sistone förresten haft anledning på SFF forum att fundera på hur vi benämner de olika slag av landställ som förekommer. Benägen att tro att en fastlagd nomenklatur kan verka begränsande eller leda ens tankar fel.

(En debattör på SFF forum fick mig en gång att anskaffa Akademiens Ordlista. Min nästan enda användning av denna bok har varit att se vad som stod om ”medium”. Ett ord som landets journalister använder på ett sätt som strider mot språkfolkets råd, i alla fall vad jag förstått efter träget forskande. Men häromdagen hörde jag faktiskt en radiojournalist böja ordet riktigt! I övrigt fann jag bokens förord intressanta. Men att slå upp ord, icke. Jag kör på ”känsla” och googling vid behov av råd.)

För närvarande rensar jag i Evas något stökiga och omfångsrika ”arkiv” i hennes bostad i Uppsala. Många dokument behöver nog inte sparas. Men här en hyllningstext vid hennes 60-årskalas som måste bevaras, även digitalt:GH syftar på Gästrike-Hälsinge studentnation. För tre år sedan trodde jag inte att sådana fanns kvar sedan Olof Palme försökte röja upp. Mycket gammalt finns kvar i Uppsala universitetsvärld, på gott och antagligen även ont. För Eva har Nationen betytt mycket – och vice versa. Hon är förresten hedersledamot i GH.

För mig är denna studentvärld okänd, som KTH-teknolog bodde jag hemma hos mamma och pappa. Ej heller är jag släkt med Elof Sundin och kunnat lär mig något från honom.

”Kyrkans motion” är en anspelning på att hon var politisk medlem (M-märkt) i kyrkorådet inom stiftet. Hon är en föreningsmänniska, vid våra första promenader på stan märkte jag hur hon ständigt mötte bekanta som ville snacka.

Åldern har gjort att hon nu inte längre cyklar och då helt naturligt fått en mer cyklistkritisk inställning. Man får se upp när man kör bil i Uppsala för cyklister som plötsligt dyker upp från en döljande villahäck och självsäkert korsar ens väg i oförändrad fart, men ännu har allt gått väl. Som van bussresearrangör är hon en utomordentlig navigatör som säger till när jag ska svänga. Hon kör ej själv.

Jag har upplevt att Uppsala ännu i mångt och mycket ännu är en rätt liten och överskådlig stad där jag dessutom till min förvåning lyckades parkera min bil centralt tack vare gåzon-arrangemanget (gångfartsområde). Även om det finns/fanns kritiska röster . Det var förresten just på Dragarbrunnsgatan jag nästan blev frälst för konceptet. I varje fall fick jag ingen P-bot vid de två besöken men man säger visst ”tredje gången gillt”? Jag ville ställa mig nära banken som vi besökte. Eva orkar ännu inte långt med sin rullator.

Stockholm och dess förorter expanderar och blir mer vidsträckt och även förtätat och med intensivare trafik,  vilket gör det svårare att förflytta sig smidigt. Det blir dessutom ofta långa sträckor till fots. Men även i Uppsala var Akademiska sjukhuset hemskt för en besökande bilförare som endast med stor möda orkar 200 meter till fots speciellt om något måste bäras.  Dyrt var det också att parkera där.

Eva är hemma i mångahanda ämnen förutom konstvärlden och medicinsk genetik. Hon visste sålunda att berätta att de problem jag numera har med att knäppa mina skjortknappar beror på att knapphålen sys annorlunda än förr i tiden. Nu sys kantskoningen först och sedan stansas ett hål någonstans mitt i och hålens kanter blir därför ”luddiga”. Minns hur jag läste om hur även Kjell-Olof Feldt upplevt problem med skjortknäppning och att han var orolig att det hade med åldrande och drickande att göra.

Sudden

Man undrar ju vad som hänt i den s k IT-skandalen vid Transportstyrelsen. Har något läckt eller finns det ”bara” en ökad risk för detta?

Här skriver Wikipedia om saken (man kan förvänta sig att artikeln kommer att utvecklas) och på annat håll kan man läsa vad TS uppgift här i världen är. Själv har jag svårt att hålla reda på vart alla verk och myndigheter kring kommunikation ”omsorterats” på senare år.

IBM som man ju tycker borde  ha något att säga håller tyst. Inte heller har jag fått veta vad den avskedade och straffade Transportstyrelsechefen hade att säga till sitt försvar. Hon kanske bara hade en ”alltför pragmatisk inställning” till lagboken (hon är inte jurist utan ingenjör) och Säkerhetspolisens kompetens? Därtill kanske rådd av några av sina medarbetare. Andra av dem har efteråt berättat i medierna att de känt tvekan. En tidigare chef har försökt spela oskyldig vad gäller outsourcing. Här ett klipp från Wikipedia:

En säkerhetsexpert som SVT intervjuade kommenterade att det inte var en enskild person som hade gjort fel och att felet låg i hela organisationen,[8] något som bekräftades av en intern rapport upprättad i mars 2017 där myndigheten fick underkänt på tio av elva områden, att problemen funnits länge och att IT-säkerheten inte heller hade prioriterats av myndigheten 2009–2015 och före Ågrens tid.[9]

Jag kommer att tänka på ”bibliska historiens offerseder” i småskolan och hur jag upprördes av att oskyldiga varelser dödades.

Att säkerhetskontrollera folk är nog inte det lättaste; våra tre farligaste spioner var för övrigt anställda inom försvaret eller polisen som framgår av en Facebook-kommentar jag skrev till en något uppjagad person på Facebook:

Jo jag funderar över uppståndelsen kring att hemligheter läckts genom Transportstyrelsens beslut att anlita utländska konsulter. Eller kunnat läcka.
En uppståndelse som journalister skapat i sommarens klassiska nyhetstorka? För hysteri finns alltid en ”marknad” i medierna.
IT-tekniken kom från USA, själv är jag förvånad att det lätt mytiska/mystiska IBM fortfarande är ”alive and kicking”. Nå, att de fixat tekniken för trängselskatten vet jag. Smärtsamt medveten. Och IBM nämns nu i den senaste härvan utan att misstalas det minsta av vårs svenska journalister. Nej, serber och andra stackars förmenta ”russofober” <ska förstås vara ryssvänliga> förtalas i stället.
(Minns även det nu glömda av speciellt vänstern ansedda hemska ITT och en avliden väns erfarenhet av Harold S Geneens sätt att styra sina svenska företag som tvingande min vän till många besök i Bryssel. Min vän var ytterst PK men man förstod ju hur han led av Geneens ”världsbild”. En tidig Trump.)
Apropå möjligheten att säkerhetskontrollera personal: Betänk att de värsta skadorna för vårt lands säkerhets orsakats av personer med militär (och säkerhetsklassad) anknytning som marinspionen Andersson, FV-officeren Wennerström och ”polisen” Stig Bergling.
(Om ”marinspionen Andersson” kan läsas på länken nedan.)
Det onda är väl den ”billighetsfilosofi” och ”outsourcing” som är en del av liberalismens dröm om ”marknaden” och som lett till ett behov att upphandla saker man tidigare ”fixade själv”.
Hur f-n beskriver man vad som ska göras. Det vet man ju. Do it istället!
Bra karl reder sig själv!

Om Flaggmaskinist Andersson kan läsas hos CIA och på Wikipedia.

Det finns ju även andra värderingar i mitt inlägg. Jag försöker som vanligt vara måttfull men jag är ju också som vanligt samtidigt litet upprorisk och ”romantiskt vänstervriden”.

Jag kom apropå om något läckt från Transportstyrelsen, eller bara kunnat göra detta, att erinra mig Tage Danielssons kända ordlekande monolog om ”Sannolikhet” om hur troligt det är att något kan hända. Harrisburg-olyckan upplevdes av många som mycket skrämmande och blev därför mycket omtalad och ”symbolisk”. Visst kostade olyckan mycket men vad gäller skador på djur och människor var de nästan helt obefintliga i motsats till exempelvis Tjernobyl. Enligt Wikipedia:

Endast 92 500 TBq lämnade reaktorbyggnaden[10] lite mer än det normala utsläppet under ett års drift.[källa behövs] Utsläppet av Jod-131 har uppskattats till 0,6 TBq, vilket är en tusendel av utsläppet i Windscaleolyckan i England år 1957. Den högsta ackumulerade stråldos som någon människa kunnat få vid ständig utomhusvistelse i anläggningens omedelbara närhet var mindre än 1 mSv, vilket motsvarar ett års naturlig stråldos eller en enklare röntgenundersökning.

(Jag har tidigare förgäves försökt ta reda på hur många som dött som en följd av Tjernobylkatastrofen men inte hittat någon siffra. Vid själva olyckan omkom ungefär så många som vid en afrikansk trafikolycka med en tankbil involverad. Fossila bränslen är farliga på sitt sätt. )

Tages monolog gör inte alls ett så starkt intryck när jag läser den som en text då man märker de ”tankeslirningar” som döljs av den talade röstens uttrycksmöjligheter.

Miljöengagerad är jag inte men jag när lyssnar på Birger Schlaug framstår han som en klok och insiktsfull person. Kanske lättare när han inte längre behöver ta ansvar som politiker. Jag finner många pärlor i hans text här om ”IT-skandalen” och hanteringen av den.

Sudden

Landningen är en kritisk fas i flygningen – piloten måste vara uppmärksam och därför inte i onödan utsätta sig för distraktioner. Här en avgjort svår situation:

Bilden är ritad av den i Storbritannien en gång verksamme kanadafödde tecknaren Russell Brockbank, bil- och flygintresserad och verksam i skämttidningen Punch. Jag har lånat den via Jonas Björnstam, en gång redaktör för Flaxbladet, medlemsblad för Östra Sörmlands Flygklubb som en gång vunnit pris för ”landets bästa föreningsblad”. Googling eller sökning inom min blogg ger fler verk av Brockbank. Här en idag icke politiskt korrekt bild. Bilbälten av denna typ är nu out-of-date men inte kvinnorna. Tror jag.

Nyligen kom en en PA-28 vid landning in alltför lågt in över den väg som går längs Vängsö-fältets södra kant och orsakade skador på en bil på vägen och planet skadade även sitt landställ. Inga personskador men bilföraren var tydligen religiös och hade väl sitt eget ”skydd från ovan”. Jonas som pensionerad lokalredaktör (?) för Södermanlands Nyheter och fotograf bor intill fältet och kunde bidra med fotografier och annat.

En nyfiken journalist på tidningen med ”grävambitioner” ville berätta om andra olyckor på eller vid Vängsö, och hittade då min blogg där jag nämnt en helt annorlunda och svårare olycka. Hon tog kontakt med mig och jag sa väl inte så mycket för det var ju inte kul alls.  En olycka med två omkomna personer som jag ännu trots att det var för drygt 50 år sedan kan se framför mig. Henry genom expeditionens fönster på väg mot hangaren i vit stickad tjock tröja. Bosse i en prydlig ljusblå flygoverall, att han var värmlänning kunde man höra.

Jag blev ju nyfiken och ville se vad journalisten skrev, men det visade sig att då måste jag ha ”surf-abonnemang” på tidningen.  Nå, ett sådant kunde man få för bara en krona första månaden och så mycket kunde det väl vara vara värt att få visshet.  Man är ju litet narcissistisk alla fall Efter att ha brottats med Klarnas betalningsprocedur i minst en halvtimme kunde jag äntligen få läsa vad som skrivits. Minns nu inte vad det var och jag har inte sparat texten, men jag var väl i stort sett riktigt citerad. Såg t o m ett litet ovanligt ord i artikeln jag faktiskt använt vid samtalet men ändå var det hela rätt ovidkommande. (Det är ens öde; man  kanske måste försöka bli ihågkommen med hjälp av en Kalashnikov e d…)

Köpet av abonnemanget behandlades högst allvarligt, här litet av korrespondensen:

Hej Lars Olof Sundin!
Det här är en bekräftelse på ditt köp av Surfpaket – 1 kr första månaden (1 månad).
Belopp: 1.00 SEK
Inkl. moms: 0.20 SEK
Beställningsdatum: 2017-06-29
Välkommen att kontakta oss om du har några frågor:
Telefon: 010-155 10 21
E-post: kundservice@sn.se

Vänliga hälsningar, Södermanlands Nyheter

Surfpaket ja, så här minns jag ett sådant:

Ack ja, det väcker även minnen av blå (?) kraftkorn och galopperande hästar och annat kraftfullt eller ”jag trodde min tvätt var vit tills jag såg hans ben”.

Samt:

Så kom för några dagar sedan (d v s ungefär en månad efter mitt köp av en månads surfning) ett ytterligare mail från SN om att jag beställt (”inte avslutat mitt köp”) ett fortsatt surf-abonnemang för augusti. Protesterade snabbt via mail hos SN men jag tror det inte lyckats.  Fick ett mailsvar från SN;s kundtänst om  ”att jag fick fixa detta själv” vad som nu menades med det, men att man stängt av surfningen f o m den andra augusti. Så kom också ungefär samtidigt en faktura från Klarna på 99 ;- troligen för kommande månad. Har frågat SN i mail vad man menade och vad som gäller men man har inte behagat svarat.

Tror SN att jag är dum eller är jag kanske faktiskt det? Kanske jag använt olämpliga ord i mitt mail som ”bondfångeri” (SN har sin redaktion i Nyköping) samt anspelat på Olrogs ”Tunabergare hitåt, länsman har di slaji så han blör” (ungefär). Trots att jag varit krigsplacerad på Femörehuvud och ägnat mig åt att totalt i minst en månad träna (repöva) för att försvara Södermanland mot slemma ryssar.

Det är nog bäst för hjärtat att inte hetsa upp sig över medie-branschens metoder utan snällt betala 99:-. Visst hopp att få tillbaka pengarna. Då ska jag bjuda Jonas på något!

Sudden

I en viss otålig väntan på att Eva skulle få svampstuvningen klar (här början av processen), med kantareller köpta på Fyristorg i Uppsala, plåtade jag i går av min lätt slarviga dukning av matbordet på balkongen hemma i Handen:

Från vänster ser man ett karottunderlägg som min hustru Ingrid en gång hade med sig i boet 1964. Efter en krasch är kakelbitarna ihoplimmade med kontaktlim. Det ser med förlov lätt sjaskigt ut, men det lönar sig desto bättre att tvätta av det då och då. Man ska ta tillvara alla tillfällen till ljusglimtar!

Jag är ingen öl-älskare men eftersom jag är född i Gävle (liksom Eva) blir det ”Norrlands guld”. 2,8 % duger gott för mig.

Köttbullarna är från Scan men jag har stekt dem själv. Likaså har jag kokt potatisen själv, och de flesta i denna bytta är nog även från min egen ”balkongfarm” som jag nyligen hastigt bestämde mig för skörda. Det verkade nämligen som möss eller råttor grävde i mina murbruk-pytsar. Eller om det var trast-slynglar eller skator. Skörden blev dålig i år, utbyte 1:1, men jag brukar nå det dubbla. Morötterna har ätits upp av några av dessa söta djur i vår natur. Här vad jag lyckades rädda:

Bönorna har visat en sämre lust att nå mogen ålder än tidigare. Tomaterna är få och sena och det är väl det enda som är normalt. Möjligen har jag vattnat dåligt för jag får allt svårare att röra mig för varje år. Undrar om mina solrosor kommer att slå ut. För säkerhets skull har jag några i plast sedan många år (nedan 2011). De börjar nu bli luggslitna.

Till köttbullar smakar lingonsylt gott; det är en norrländsk specialitet säger Eva som lärt sig mycket om Norrland i Uppsalas studentbostäder och studenters liv, speciellt genom sin verksamhet inom Gästrike-Hälsinge Nation. (Jo, det finns en Norrlands Nation också; Gästrikland är med nöd och näppe Norrland och sägs ”förena det fulaste av Norrland och Svealand). ”Squeezy”-förpackningen för sylten var händig och snillrikt gjord men jag fick ta till bågfilen för att kunna öppna och rengöra förpackningen för att sedan med gott samvete kunna ”slänga den i soporna” som man sa förr.

Bostongurkburken är ett minne från i höstas då jag med dåligt resultat försökte locka två barnbarn med egenkomponerade hamburgare och som jag nu vill göra slut på (bostongurkan alltså); inget får ju förfaras! Man får lägga en klick på ett avlägset ”hörn” av den runda tallriken.

Salladen är bladsallad (”salladsallad” som jag säger) med feta-ost, litet olivolja, avocado, valnötskärnor.  Det sista ett nyligt tips från Eva. Varumärke ”Dr Oetker”, ja tyska doktorer se!

Här balkongfarmen som den såg ut häromdagen med en något yvig kryddväxt-kruka. Det gäller att få fart på gräslöken så att man får tillfälle att äta matjessill med nubbe. Men det går att dricka sprit utan mat om det kniper säjs det. Dill till kokpotatis ska vara gott säjs det också. Bönplantorna ser yviga ut men bönskidorna har tendenser att stanna upp i sin utveckling och sedan vissna. Spleen (svårmod)?

Sudden