Mitt förra inlägg om Gävle blev populärt, antagligen för att jag tipsade om det på Facebooks grupp för ”Gävle-diggare”. Jag avser fortsätta med Gävle, utgående från Gävleborgs museum förnämliga bildsamling på webben. Men jag väljer nu ett annat tema nämligen mitt besök på Ersta sjukhus för två dagar sedan, och speciellt detaljerna omkring och minnen som väcktes.
Det kom litet oväntat en kallelse till en datortomografi-röntgen, jag hade trott undersökningen (en kontroll av att en plommonstor ”förändring” i ena lungan var snäll) skulle göras först om några månader. Men man frågar inte; vem ska man fråga. Jag började planera resan; fanns månne ett bättre sätt att ta sig dit än senast då det blev en lång promenad från Södra station. Min förmåga att gå har minskat på sistone och jag nyttjar nu gärna käpp. Om det är ett sviktande balanssinne eller knä-artrosen (som jag går i en ”artrosskola” för/mot) som är värst vete katten. Därtill kommer ett hjärta som är slitet.
Fann på SL:s sajt att det finns en busslinje 66 från Södra station som går till ”Sofia”, ett något diffust begrepp, men värd ett försök.
Jag valde på känn hållplatsen Klippgatan (litet kryss) för min avstigning. Fann då ”the hard way”, in på bara benen, varför Klippgatan heter som den heter. Den avslutas nämligen av trappor ned mot Folkungagatan (Beckbrännarbacken) som man ser på dessa Google Street Views.
På andra sidan Folkungagatan, mot sjukhuset fanns också trappor men nu uppåt som jag undvek med en ”kringgående rörelse”. (Jag kan f n med svårighet gå ”normalt” i trappor men jag vilar gärna med båda fötterna ett ögonblick på ett steg och ett trappräcke är nödvändigt.) Men uppför gick det förstås ändå. Också något kompenserande nedför men mest för att dj-vlas. Tiden började nu bli knapp och dessutom åkte jag fel med hissen, hur man nu kan göra något sådant. Men utsikten från väntrummet över Stockholms ström är magnifik. Många satt där men snart ropades jag upp och lyckades resa mig från den alltför låga soffan. Två svep med röntgen-tjosan; så var det klart.
Hemresan blev också jobbig. Jag mätte sedan att jag promenerat sammanlagt ca 3,5 km för denna undersökning. ”Much ado about nothing” skulle Shakespeare sagt om det funnits röntgen på hans tid.
Man ser här ovan att den lilla planteringen kallas Stig Claessons park. En känd författare (över 80 böcker) och tecknare och ”personlighet” som levt i närheten. Mycket finns att läsa på webben om och av honom, som de flesta andra hade han ju sina mindre ljusa sidor som googling snabbt visar. Precis som jag; jag ansträngde mig till tusen för att vara trevlig på SFF forum men det tyckte inte andra. Kanske jag är självupptagen eller har någon annan brist?
Av Slas finns mycket att uppleva på webben. Detta berättande är typiskt Slas tycker jag.
Här en minnestavla jag inte såg (den finns vid Götgatan 18) men har lånat från någons sajt.
Mer om den lilla parken, även här, och så några minnesord här.
Slas har även ritat av Söderhallarna vid Medborgarplatsen men jag har sett en bättre bild. Nå, i denna byggnad arbetade jag åren 1992-1998 på Teracom, som skötte utsändandet av radio och TV i landet efter att ha avknoppats från Televerket, och som då på 90-talet hade sitt första huvudkontor högst upp i huset. Sedan flyttade Teracom till (billigare?) lokaler i Sundbyberg och senare till Kungsholmen. Dit nu förresten Telia ska flytta. We’ll meet again…
En gång stod namnet Teracom stolt på fasaden som kan ses med viss ansträngning på min bild. Nedan en mer aktuell Google Street View:
Till vänster kan man skymta entrén till Forsgrenska badet där vi ibland på 50-talets mitt tillbringade dubbeltimmen i jympa. Jympaläraren kapten Såndberg kommenderade mig en gång att hoppa från 5-metershyllan. Och kaptener lyder man ju. En slags upplevelse får jag väl säga.
På bilden kan man också se cyklister. En tid var torget ganska ”öde” med en dåligt markerad cykelbana tvärs över. Två gånger höll jag på att bli påkörd av cyklister. De var inte mottagliga för mina anklagelser att de försökte köra ihjäl mig. Ibland önskar man sig ett paraply att sticka in i dessa stadsmiljömarodörers framhjul.
Efter att ha jobbat i förorter i nästan 30 år var det roligt att komma till innerstan. Många matställen, nära till allt. Men att ta bilen, icke. Ställde den en gång på företagets parkeringsplats i garaget under byggnaden. Efter över 30 år i radions tjänst tyckte jag att det kunde jag väl få göra för några få timmar för en gångs skull; jag hade speciella skäl. Men icke. Nå, denne nitiske personalchef är nu död. Västgöte, folkdansare och nykterist men troligen med en svårtydd handstil. På Eniro hade han två adresser, en ”Kanalvägen” och en ”Kamelvägen”.
Söderhallarna bjöd på mycket; inte bara mat och jazz-restaurang utan även visuella upplevelser. Det sägs att den ansvarige arkitekten, som sysslat med administrativa saker i hela livet, innan pensioneringen ville rita ett helt hus. Vilket han gjorde med den äran och Björkhallen är magnifik. Där fanns bl a en Systembutik där jag under väntande hade min enda kontakt med chefen för Teracoms strategiska planering, litet besynnerligt för jag jobbade ju med utveckling. Nå, jag tipsades i alla fall om lådvin, ”man tar sig ett glas då och då”, ett tips som verkligen gick hem. Vilket jag tror företagets planer mer sällan gjorde. Man hade ganska storvulna idéer har jag hört.
Sudden
