Ibland känns det som man inte har stoff nog för att kunna skriva något. Man börjar med en liten sak som man tror kanske kan bära och när man sedan letar vidare i webben eller på hyllorna eller i minnet dyker ibland så mycket mer upp. Då uppkommer problemet hur och om allt detta kan knytas samman. Vad ska jag nu avstå ifrån och kanske ta upp vid något annat tillfälle.
Sedan frågar man ju sig förstås som vanligt varför man skriver. Vad Hans Lindström beskriver här gäller inte bara för Facebook. ”Med ens har hans liv fått ett värde!”, så sant så:
Jag visar bilden i liten storlek; man ska ju inte ”låna” bilder (denna är f ö skärmdumpad från pdf-DN; därav oskärpan). Nå, jag har tidigare skänkt Lindström en slant för att jag lånar hans bilder ibland. Och bilden är som nästan alltid klickbar; var inte orolig! Häromdagen skänkte jag förresten även Wikipedia en 50-lapp för den goda sakens skull. Mer om detta med att visa andras bilder och ”upphovsrättproblemet” senare (nå det blir nog i nästa inlägg).
Konstnärer behöver stålar de också; de har oftast ingen särskilt trygg tillvaro. Men vad är konstverk till salu för konstnärens och hens familjs (inkl. ättlingar i flera led) brödfödas skull och vad är vårt gemensamma kulturarv?
På Facebook finns en sajt för ”oss som minns Gävle” och där stötte jag samman med Eva från min tidiga barndom. Jag lämnade Gävle redan i 7-årsåldern efter första klass i Norra Skolan bredvid teatern medan Eva stannade litet längre och därför har mycket att berätta för mig om denna stad och dess människor.
Staden eller kanske snarare Gävleborgs län, som också innefattar Hälsingland och strängt taget når in en aning i Jämtland, har ett förnämligt museum baserat en gång på privata donationer genom släkten Rettig. Museet har lagt ut en stor mängd bilder och här är en bra översikt och startpunkt. Samlingen är ett riktigt ymnighetshorn!
I bildsamlingen väckte en bild minnen. Jag stod ju där i september 1944 (eller var det året därpå?) och såg på! Blåsåsen lät smått bekant men dagens kartor på webben gav inte mig någon hint om att här fanns en lagom backe på den plats jag mindes. Men jag har alltså inte fantiserat ihop det hela, mina drömda lådbilar har funnits och tävlingen ägde rum:
Kanske det inte är helt OK att låna (ladda ned) bilder för att smycka sin sajt så här, men nu kommer ju ändå upphovsmannen med. Carl Larsson med titeln hovfotograf, som svarar för många av museets bilder även om jag undrar om det inte är någon i hans firma som kan ha plåtat.
Här berättar vinnaren (i ekipaget på den nedre bilden) om tävlingen.
Det finns i bildsamlingen fler bilder från tävlingen under fliken ”Lek på hjul”. Vilka fina byggen! Och det tävlades ju även på andra sätt kan man se. Och besynnerliga fordon fanns att storögt betrakta på gatorna. Drömmen om en egen bil var stark. Man tar vad man har.
Evas far Gösta var också fotograf och drev Gefle Fotografiska Magasin. Här har någon skönskrivit på baksidan av en Agfa smalfilmsask (Gösta eller min far) med en rulle om mig som spädbarn. Nedan ses jag framför Göstas butik, 1939 eller 1940 skulle jag tro:
Jag drömde länge om att ha en fin trampbil (även för mina söner) och en egen bil tycker jag fortfarande man kan unna sig – de koldioxid-fixerade får sedan säga vad de vill. ”Körglädje” (applicerbart även för cykel, båt och flygplan) finns det ett ord som heter, och den upplevelsen är ännu inte förbjuden även om man ständigt intutas skuld och skam av miljö-fundamentalisterna.
Det kanske räcker nu. Du som läsare har kanske egna minnen av tramp/lådbilar och så har du fått startpunkten för strövtåg i museets bildsamling. Man behöver inte vara från Gävle eller södra Norrland för att uppskatta eller förstå bilderna. Tack snälla museet! (Så att man slipper bege sig ända till Gävle, 19 mil bort. Fast man missar Skutskärs-doften om den nu finns kvar.)
Mina tips om museets många bilder och dess raljanta ”kommentarer” till problem med upphovsrätt och orättvisa regler för webbpublicering får komma i nästa inlägg. Liksom litet om den entusiastdrivna rundradiostationen en gång i tiden mitt i stan i huset (”Stadshuset”) bakom Eric Grates välkända skulptur ”Gudinna vid hyperboreiskt hav”. Varken halmbock eller gudinna fanns på min tid men min radiointresserade pappa tog en gång med mig till radiostationen några år innan televerket tog över den 1948.
Museet vågar visa bilden. Erik Grate har väl redan fått betalt eller verket står inte under BUS beskydd. Mer om detta i nästa inlägg.
Sudden
