Våren är på gång även om vädret ofta är gråmulet. Jag noterar att många av de personer som på morgonkulan lufsar förbi på väg till skola eller jobb ofta är försjunkna i sin smartphone. Vissa tider får folk bråttom, de måste nog hinna till pendeltågets avgångstid.
Solen står högre för var dag och, nu har den årstid kommit då jag på förmiddagen får skymma den med persiennerna för att kunna se bra på PC-skärmen.
Det går utför, darrigheten ökar och allt fler korrigeringar av texten behövs. Jag störs av mycket annat också; t ex över de ”praktiska” medicinplastremsorna i Apodos. Någon sa att de går att riva isär, det skulle finnas någon markering. Den har jag inte upptäckt men efter några försök öppnar sig ofta remsan. Då sprutar antingen tabletterna ut över golvet eller klibbar fast inne i remsan. De tömda små påsarna är sedan nästan omöjliga att slänga bort eftersom de klibbar fast på händerna genom statisk elektricitet. Det finns även andra problem med dospåsar. ”Apodos kostar 370 miljoner kronor per år och orsakar mer problem än nytta” rubriceras ett debattinlägg.
Sonsonen Jesper var här, han har studerat IT några år på universitetsnivå och lyckades att få dit stabben på mitt gamla RC-plan som hänger i taket. Jag försökte få grepp på gummisnoddarna, men även en så enkel och kär gammal modellflygarsyssla är hart när omöjlig numera. Liksom att sätta på sig armbandsuret eller byta klockbatteri.
Jesper bytte också en taklampa i köket, typ LED. Den hade börjat ”blinka”. Jesper konstaterande att den var sjukt het. Det finns väl elektronik inuti ”sockeln”.
Jag har lyckats bli klippt med sonen Roberts transporthjälp. Jag hade också oroat mig för att han skulle behöva hjälpa mig med en paketleverans, att det skulle hämtas ut på något för mig oåtkomligt box-ställe (även okänt av min trevliga hemtjänstpersonal) med smartphonebesvärjelser, men när jag en morgon av en slump öppnade våningsdörren, låg paketet där vid dörrposten. ”Early Bird” gör skäl för namnet; ja dom kommer om natten och har egen accessbehörighet till alla portar. De behöver tydligen ingen hiss, de tar trapporna. Men flyger dock inte med sina vingar.
Jag skriver mycket i en del Facebook-grupper och får många ”likes” såsom när jag raljerade litet med bankernas ofta floskliga säkerhetstips. Jag fick också ett påpekande från FB att jag spridit något som var falskt; FB säger ”There is no evidence that the London Eye has been dismantled”; det handlade om delning av ett fint ironiskt inlägg som är omskrivet på fler ställen såsom här. Jag var för all del inte helt säker på att det var ironi när jag delade det. Det sker ju så mycket konstigt numera.
Jag har svårt för klåfingrig Facebook-censur, myndigheter av olika slag som polis, säkerhetsfolk, militärer och ”liberala militanta moraltanter”. Man försöker tänka på ”knaspoliser” Kling och Klang hos Pippi Långstrump eller Dupondtarna, men det räcker ju inte alltid som tröst. Nej, det börjar bli dödligt allvar med knasigheterna i samhället/världen.
Mycket hittar man på Facebook, trots allt är FB rätt bra att ha. Sålunda verkar kremering vara billigt. Pengar har jag ju men jag kanske ändå borde ta reda på mer.
Man har ju fått lära sig att utvecklingen går framåt, men nu verkar det inte bara stå stilla, ja det går klart bakåt. Nya former av brottslighet verkar öka. IT ger bedragare nya möjligheter och andra skojare kan sprida mer vilseledande information än vad ”main stream media” kan. Världens och vår nations ledare står handfallna eller skildras som ”knäppa”. Känslostormar rasar, ofta uppiskade av media.
Men jag roar mig genom att simulatorsegelflyga i Sierra Nevada och kommunicera i Facebook-grupper om det Gamla Stockholm, det svenska språkets ”Finord” samt flyg inte minst. Det finns otaliga svenska grupper härför.
Ibland kraschar jag vid mina flygningar.
Nedsvepen kan vara värrre än man väntat sig och man lyckas inte alltid hissa med hjälp av överskottsfarten. Ett exempel härpå ur en jämtländsk verklighet.
Det kan alltså vara svårt att ta sig upp ur en dalgång bland bergen och här ser man att jag fått vända om i min strävan att nå sydostvart i motvinden. Mot slutet fick jag ta hjälp en bergsrygg för att vinna höjd. Det verkade vara ont om termikblåsor och hangmöjligheter på ”slätten” mot sjön.
Här nedan litet verklig hangflygning på Nya Zeeland. Man får hoppas att vinden är stadig och att det är nära till fältet.
Jag hade tänkt få med litet om radio men det får bli en annan gång. Nu får det bli bara en kul kartbild där man bl a ser den sällan omtalande mottagningantennen för mottagarstationen för transatlantisk telegramtrafik som fanns i Kungsbacka. Den var ca 13 km lång med två trådar på 9 meter höga trästolpar. Sändarstationen fanns i Grimeton en bit söderöver. Notera att antennerna ligger vinkelrätt mot varandra (olika antenntyper) och styrt av att Grimetonstationen var tänkt för en telegrafiförbindelse med en enda station, i New York-trakten i östra USA.
Platsen Fjärås Bräcka är f ö intressant för järnvägsentusiaster (som här halkar in på radio!) såväl som naturintresserade/geologer.
Idag, 100 år senare, kämpar jag med hur jag skall vinkla min sprötantenn invid fönstret på FM-radion för att få bra mottagning. Jag får välja vinkel efter om jag vill höra P 1 eller P2. Ibland även inta en viss sittställning vid datorn eller placering av radion. Snö på marken utanför fönstret spelar också en roll. Mottagningen varierar därtill ofta från timme till timme. Detta efter nästan 30 år i rundradions tjänst i televerket…
Slutligen en bild jag tog för två år sedan och som symboliserar min skröplighet. En gång fjällvandrade jag och tog min matrast uppe på fjället . Nu har jag fått en gåställning för att kunna röra mig i lägenheten men använder dock rullatorn, både som stöd och rullbart serveringsbord.
Sudden