Våren är på gång. Det är dags att lägga skridskorna på hyllan:
Precis så såg mina skridskor ut! För nästan 80 år sedan….
Våren kommer stegvis, två steg framåt och så ett bakåt, Här har även dagisbarnen gjort en paus utanför min balkong.
Men jag hade tänkt skriva om folk , kluriga eller med andra förmågor, som jag mött. Varje gång jag använder ordet ”klurig” kommer jag att minnas var och från vem jag först hörde ordet 1957 då jag var 19 år. Han syns på denna bild och verkar fortfarande vara vid liv om man får tro Eniro.
Andra gamla bekanta söker jag nu på Internet och det är kul när man hittar någon. Man vill ju veta om de är vid liv och om de är det enligt Eniro e d skulle man ju lätt kunna ta kontakt och ”kolla”. Men jag drar mig. Här ett FB-minne som får mig att fundera:
Jag minns nu inte så mycket av musibesöket men väl andra saker såsom bilresans detaljer, bl a att det bullrade så mycket att det var för jobbigt att tala, vem passageraren var och om vad min vän visade sig ha för intressen. Någon insnöad flygnörd var han inte även om han har jobbet med flyg och t o m har patent där ser jag:
A device for control in yaw of an aircraft with a slender nose (3), especially for supersonic speed at high angles of attack, at speeds especially up to Mach 0.5, distinguished in that ports (5, 6) are arranged in both sides of the nose portion of the aircraft, spaced from its plane of symmetry, with the ports so arranged with controllably variable position in the two sides of the nose portion that at least one port in one side, standing in flow connection with at least one port in the other side, causes such an asymmetrical discharge of body nose air vortices from the sides that by reason of the thus-arising pressure difference between the two sides a controllable yaw moment is obtained.
Försöker få grepp på detta men misslyckas. Nå, jag kommer att tänka på att luft inte bör läcka genom skrovet; segelflygare tejpar ibland igen springor vid roder och skarvar. Och vem drömmer inte om den släta ytan:
Nå, min vän och jag och ett gäng andra grabbar och löjtnant Nilsson (Ragnar Ignell) syns här, sommaren 1951:
Från mitt internationella arbete minns man ju några. Exempelvis den spanjor som satt knäpptyst hela mötet men som över en pauskaffekopp formligen exploderade i ord om Stockholms spårvagnar när jag nämnde ordet spårvagn. Jag visste nämligen han var spårvagnentusiast och t o m hade en egen liten bana på sin tomt. Engelsmän, de hade ju fördelen att få uttrycka sig på sitt eget språk. Det hade ju amerikaner också men såg så olika på radioteknikens användning än vi europeer och de jag mötte var väl litet mer ”politiska/adminstrativa” än vi vanliga ingenjörer. Här en bild från 1989 då jag sedan länge passerat min kompetens/inflytande-nivå men kommit med bland toppgubbarna i EBU:s teknikgrupper.
När man ligger sömnlös dyker många funderingar och minnen upp. Vad mycket skulle man inte vilja skildra och dessutom på ett läsvärt sätt. Men man får begränsa sig och får vara glad för det lilla och ofullständiga.
Jag ”räddades” väl i jobbet att jag kom med i internationella arbetsgrupper. Kanske inte televerkat hade så stor nytta av mina insatser och jag hade nog närmare kontakter med SR/SVT än med televerkets rundradiosida.
SVT satsade i EBU-arbetet t ex starkt på ett nytt system TV-system; att för satellitbruk skapa ett blandat digitalt/analogt system, MAC = Multiplexerade Analoga Componenter. Främst en brittisk idé som det norska televerket och SVT bidrog till att utveckla (jag minns man talade mycket om sitt förslag på en ”karta” över hur signalutrymmet med alla ljudkanaler och annat organiserades) men som urvattnades när man i Tyskland och Frankrike funderade på hur man skull få fram signalen i kabel-TV-nät. Det nordiskt/brittiskt ideala C-MAC krympte först till D2-MAC, sedan vurte det ingenting. Som en SVT-kollega som kämpade med fransmännen i EBU-arbetet skaldade:
”D2-MAC i parabol/duger gott åt Helmut Kohl”. Och ”D2-MAC är den grop man ställer stegen i när man vill nå upp till C-MAC-nivå”.
Av MAC, vari fanns min EBU-grupps seviceinformationssystem som omnämndes som ”ryggrad” trots att det slängdes in när allt var färdigt så att säga, blev ingenting. Bra det egentligen. Egentligen hade det väl samma uppgift som SVT:s ”karta” men den förekom i en annan EBU-grupp än min.
PTT var en vanlig förkortning för statliga radio/tele-förvaltningar.
Min ungdoms fördomar om utlänningar höll i stort i sig. Fransmän är jobbiga, men det är väl deras stora kunnande och ”uppriktighet”. Tyskar verkar vara litet rädda för ”vad ska pappa säga när jag kommer hem?” som någon sa. Engelsmän är trevliga.
En engelsman som jag minns var John Chambers som jag återfann nyligen på webben. En lätt excentrisk person. Här ser man hur hans intresse för tillvarons logik och matematik kommer till praktisk nytta.
Han skulle kunna säga mycket om hur man anger tid och annat; om juliansk och gregoriansk kalender och dylikt. (Vet inte vad han tycker om det nyligen timade skiftet från ”riktig tid” och ”sommartid” och som gör det så svårt att veta ”vad den riktiga tiden egentligen är”.) Han kom efter det att BBC dragit ner på sin utveckling att bli ”drottningens överste tidsbevakare”, Greenwich och så. Här ett citat ur en rätt tung BBC-rapport som jag tycker om:
Jag minns att min EBU-grupp fick den otacksamma uppgiften att ta fram ett europagemensamt system att programmera hemmens videobandspelare så de kopplas in när man önskar. Det fanns ett tyskt system (VPS), men Chambers visade vältaligt hur man egentligen egentligen borde göra. Resultatet blev (efter min tid) PDC-systemet även om problemet också ”löstes” på annat sätt, man hämtar programmet i någon jättedatabas på Internet à la SVT Play.
Johns hustru var finländska och de besökte på somrarna den finska sommarstugan. Han berättade en gång att när det var dags att åka hem (med Citroën Dyane) kedjade han fast ställets roddbåt vid ett rejält träd och angav för säkerhets skull platsens latitud och longitud på akterspegeln ifall det skulle bli en svår vårflod. Och jag minns hans detaljerade reseangivelser inför ett möte.
Här sitter Chambers vid min vänstra sida vid möte hos IBA (se nedan) i England i juni 1982. Det är ett möte inom CCIR som smäller litet högre än EBU och IBA hade placerat mötesgästerna på det vackra Lainston House en bit bort och ordnat busstransport. José Tejerina, den skäggige mannen till höger om mig, berättade vid en promenad under de stora lindträden vars grenar som sträckte sig över vägen som ett tak om att ordet ”lime” syftade både på trädet och kalkstenen.
Johns son Alvar gjorde värnplikten i Finland, jag tror i något speciellt förband för personer som inte var vana vid ”det finska”. Jag hittar nu Alvar på webben och känner igen faderns ansiktsdrag. Han har som aktuarie säkert ärvt faderns intresse för siffror.
Johns hustru arbetade en tid i reception vid BBC Research Department vars lokaler var en sak för sig:
Den kommersiella IBA (ITV-bolag som Thames TV m m) hade också lokaler på en gammal herrgårdstomt men hade byggt nytt:
En bättre bild och en presentation av IBA, saligen avsomnat, finns hos Wikipedia.
Mycket mer finns att berätta men detta är långt nog. Dock, här är den man Mario Cominetti som hade omdömet eller i alla fall det lyckliga infallet att föreslå mig till ordförande i en EBU-grupp. Evigt tacksam är jag och vi sänder fortfarande julkort till varandra. En mycket seriös man, det dröjde länge innan jag fick reda på hans stora intresse för att klättra i berg. Jag har dock sett hur skoj han och hans kompis Paolo hade med en några meter hög bergvägg vid Radiohusets entré vid hade möte hos Sveriges Radio.
Sudden