Pelargonierna har tappat sugen, det brukar vara så. Kanske de kommer in i en andra blomning. Men som tröst har den under fasadrenoveringsvintern enda överlevande stammen av klematisplantan som blivit knäckt och fått spjälas med tejp, ändå tagit sig och helt nyligen fått en enda blomma. Som vanligt.
Rehabfolk överöser mig med redskap men denna gå-grej var inte så användbar annat än för att hänga tvätt på till tork, samt höja upp pappas gamla leksegelbåt, mer än ett sekel gammal, så att den syns utifrån för de som passera min våning på markplanet. Jag har inte orkat renovera den som man ser här nedan.
Pappa gjorde åt mig en gång en segelbåt. Den hade ett elegant format skrov (så vackert det var med de konkava ytor pappa kunde fixa, speciellt vid köl/skrov övergången) och en liten kapp i mahogny. Nu finns bara en ynka liten bit mahogny kvar vid rorkulten, av bästa mässing. Modellen var mycket fin att se på med skrovets släta blanka vita yta men den seglade tyvärr sämre.
Här nedan anar man att jag börjat renovera den men det vurte inget av det. Den finns nog kvar hos en son som också hade planer på en renovering men han fann annat att pryda lägenheten med.
Seglade bättre gjorde då denna modell baserad på Stanley 19 som jag byggde i mitten på 60-talet. Konstruktören Per Brohäll var flygofficer tills när han vid 50 helt gick in för att konstruera båtar. Jag minns fortfarande hur knubbigt skrovet var när det började ta form, det hade jag inte tänkt på när jag gjorde min egen byggritning. Jag var ju van vid flygplanmodeller. Nå, jag minns att jag en gång började fundera på att bygga en skalamodell av Bücker Bestmann och när jag började rita insåg hur klunsig den kabinen skulle bli.
Här nedan ser man hur bred båten blev. Fullskalamodellen lär ha seglat rätt trögt och kunde inte gå så högt mot vinden.
Här byggs vår gemensamma OK-jolle 1965 och här ses den tillsammans med Stanley-modellen.
Pappa gjorde en enkel radiostyrd båt, jag tror Bertil Beckman sålde en byggsats. Botten var alldeles plan för enkelhets skull men pappa klädde så skrovet i övrigt med mahognyfaner och ritade ett nåtat däck. Mycket glänsande elegant blev det. Min bror och jag lekte med den någon sommar. Långt senare plockades den fram och min brorson fick den som man ser här på bilden från 1993. Han fick förresten även Stanley 19-modellen.
Det finns en kort smalfilm där brorsan kör med båten som var försedd med ett Gyronservo . Man behövde inte manuellt trycka på en mikroswitch ”för hand”, en sådan man här nedan ser upphängd på antennen så man snabbt skall komma åt den när den triskande motorn äntligen kommit igång och man är litet spänd. 
Jag hade för båten nämligen gjort en enkel elektronisk pulsgenerator inrymd i en liten hoplimmad träask med en ”båtratt” på, ca 5 centimeters diameter och lövsågad från ca 5 mm plywood. Jag har tyvärr ingen bild av den men här är en riktig ratt:
Istället visar jag här ett kopplingsschema för en styrlåda jag gjorde för mina Galloping Ghost-experiment (sid-och höjdroder på en enda radiokanal!) En något större ask av aluminiumplåt med en spak som stack upp minns jag svagt. Inte alls så här prydligt, ja kanske det aldrig ens blev något. Minnena bleknar med tiden.
Bilden är lånad från denna artikel där Galloping Ghost beskrivs.
När man ser ritningen här ovan förstår man nog att elektronik har jag aldrig varit särskilt insatt i eller haft känsla för. Spaken var kopplad till två potentiometrar som fick pulsandet att ”ändra karaktär”. Några slags vippor, med elektronrör. I min bloggning här finns en kort beskrivning och en pedagogisk amerikansk video. Rodren fladdrade hit och dit styrt av racklig mekanik och planet galopperade fram genom lufthavet.
Åter till båten. Motorn var en Webra på 1,5 cc, vattenkyld. Man ser kylmanteln längst ned i fotot utanpå cylindern med sina portar.
Man ser också några andra av mina modellmotorer, min första motor var en dansk Viking. Jag hade som synes också en Webra 2,5 där jag experimenterade med en trottel. Jag tror inte det blev mycket av detta. Ingen finmekanik var det, nej Plastic Padding fick det bli. En del av trottelmekaniken måste dock ha varit köpt.
Med planet här nedan provade jag utan framgång min ”Galloping Ghost”. Dessutom flög planet dåligt till min besvikelse, trots att jag hade utformat planet ”på bästa möjliga sätt” efter flera års erfarenhet, inte så bra som en Skyskoter inte. Trög i rörelserna var den på alla sätt och vis. Men vingen finns kvar än i dag efter att ha använts för en annan modell. Med flottörer och med motorreglering och höjdroder med hjälp av diverse enkanals-konster och knep. Efter ett längre uppehåll i modellflygandet byggde jag flottörerna och så flög vi över sjön. Antagligen hade det långa uppehållet gjort att motorskruvarna lossnat och motorn föll med ett plums ned i vattnet. Pappa svängde ihop en enkel vattenkikare och efter några timmars roende såg vi motorn ligga på sjöbotten. Vättern har klart vatten!
Mannen är min far Arne och platsen är Skarpnäcks flygfält våren 1959. Han behärskade både elektronikbyggande och ritkonsten han!
Sudden