Facebook beter sig allt konstigare och världen i övrigt också. Den är inte rättvis, ingenting blir som man tänkt sig, fel människor kommer till makten o s v. Och vi luras ofta att tro på vissa saker:
(Som snudd på språkpolis fastnar jag på repliken ”These are them”. Kan den vara riktig? Inte undra på att folk gör fel ibland.)
Jag hankar mig fram, kroppen gör ont än här, än där, men så är det. Och vad kan man göra åt Facebook och andra IT-tjänster? Det sägs allt oftare att mina länkförslag ska ”vila för granskning”, något som är lika trevligt/trovärdigt som uttrycket ”skjuten under flyktförsök”. Är det en tillfällig bugg eller någon ny policy? Eller mina darriga fingrar och mentala åldrande? Dessa nya oåtkomliga anonyma IT-överheter med sina nycker. Suck. Förr kunde man klaga på televerket men nu…
Ett halvt misslyckat försök i en FB-grupp att klarlägga en märkningsdetalj på Flygvapnets Tiger Moth ledde till att jag tog fram bild nedan som får mig att minnas min första flygning. Sommarläger på F 6 i Karlsborg 1951, min farbror Bengt tog mig upp i en sådan. Jag var bara tolv år, sittfallskärmen daskade mig i knävecken och jag såg knapp över sittrumssargen. Färgerna på planet var ungefär så här vad jag minns:
Kanske pansargrå med vita siffror. Förarens uppsyn är lika gåtfull som Mona Lisas. Bilden är lånad härifrån, det gläder mig att denna sajt finns kvar med alla sina bilder från gamla F 6 för det är decennier sedan jag upptäckte den. Jag har en viss känsla för Karlsborg.
En annan diskussion gällde färgen på Flygvapens museums Spitfire, nu nymålad. Den är som bofinken, kan se ut hur som helst beroende på ommålninagar och belysning. Men kanske inte så dumt om man vill dölja sig 
Allt var inte perfekt förr heller Här är en som klagar:
Man undrar hur det gick för denne ambitiöse man som inte bara flög utan även var sändaramatör. Därtill atomforskade. Man minns hur positiv synen på kärnkraft var då. Vad hände sedan egentligen? ”We have nothing to fear but fear itself” som president Roosevelt sa uppmuntrande 1933. Ja, man kan bli rädd när man märker hur andra styrs av rädsla
Och så finns det något som heter radio där det likt solljuset handlar om strålning. Den kan vara besvärlig på sitt sätt som man kan läsa om i en artikel i DN från 1955 om starten av Radiotjänsts (senare Sveriges Radio) P2-program. Sändningarna skedde från en tillfällig FM-sändare som jag gisar fanns på Teleskolan på Hornsgatan. På den tiden skedde P1-sändningarna enbart på mellanvåg (Spånga-stationen för Stockholmsområdet). Säkert kunde många mottagare redan klara av FM, men ofta behövdes en tillsats eller i varje fall knapptryckningar och rattande och sådant var ovant för en del lyssnare. Detta återspeglas i denna DN-artikel med en teckning av en eminente Björn Berg.
Jag var litet förvånad att så sent som 1955 lyssnade vi ännu på den gamla mellanvågssändaren i Spånga. Och sedan blev det mellanvåg från Nacka. Notera att det där med atom var ”inne” på den tiden. Rädslan var stor för atomkrig; själv bekymrar mig dock mer för oviktiga saker i livet. Själva bekymrandet är dock stort.
Men redan efter ett à två år blev det fart på utbyggnaden av FM-nätet för radio, delvis hjäpt av det beslutats att vi skulle ha TV i hela ”vårt avlånga och glest befolkade land”. Så kallat av Nina Wormbs, numera professor i teknikhistoria vid KTH. Ett klipp därur:
”När sändningarna startade i november 1955 kunde en femtedel av befolkningen höra dem via en provisorisk FM-sändare i Stockholm samt vissa trådradionät. Två år senare nåddes totalt halva befolkningen.”
Att vi kom igång sent med FM (tyskarna kom igång mycket tidigare genom att man förlorade kriget och inte tilldelades så många frekvenser på AM-banden så man måste flytta över till VHF och FM, frekvensmodulering) berodde delvis på att televerket länge kämpade för trådradio, dv s att telefonnätet skulle användes för spridning av radioprogram. Ingen dum idé som på sätt och vis nu realiserats genom Internet.
Erik Esping i televerket var den främste förkämpen för trådradio men så småningom vann Radiotjänst/SR. Kampen hade varit hård. Här ett klipp ur SR/SVT-mannen Arne Sanfridssons memoarer som jag tror väl beskriver resultatet.
Här är ett skämtsamt ”debattinlägg” och här är en artikel i DN 1953 där Herman Ruud från televerket framhåller skälen för trådradio. Mellanvågen var onekligen litet lynnig, räckvidden varierande under dygnet och störningar från andra sändare och annat var legio (järnvägsledningar, kylskåp, åska m m) och det fanns inte frekvensutrymme nog. Men den vidgade onekligen vyerna på sitt sätt. I varje fall var ju stationsnamnen fantasieggande för ett nyfiket barn. I verkligheten är väl Hörby, Hilversum och Kalundborg inga höjdarplatser medan”Radio Luxemburg” väl ännu är ett begrepp.
Tittar man i DN-arkivet förekommer Ruud ofta när det gäller rundradiofrågor och min radiointresserade televerksfar nämde ofta hans namn hemma vid matbordet så han var nog en ”coming man”. Men han valde att bli televerkschef i Etopien och fick senare en post vid ITU i Genève.
Även Erik Esping ”avancerade”. Jag har aldrig träffat honom men väl stött på honom på många andra sätt. Här är exempelvis mitt tillstånd att syssla med radiokontroll en gång i tiden då man sände med kiloperioder.
Esping gjorde också internationella insatser i global standardisering av TV-system inom ITU. En rysk professor jag ofta mötte vid mina möten i Genève uttryckte varje gång sin tacksamhet för att Esping för att denne valt honom till sin vice ordförande i en internationell grupp och därigenom fick resa ut i världen. Detta var jag inte beredd på; vid vårt första möte frågande han vid öppningsmötet efter Espings hälsa och jag blev helt överraskad, jag visste då inte att Esping varit så ”stor” i ITU. Jag fick väl ihop några ord… (Han frågade någon minut innan mötet öppnade så jag hade tid att bekymra mig. Något motsvarande hände långt senare, när en tjänsteman från ITU-kansliet under sittande möte kommer fram och viskande visar manus till ett inbjudningskort till den lilla bjudning som Sverige ju skall stå värd för ett par timmar efter mötet. Är kortet OK? frågar han. Jag håller masken, alltså är egentligen förstenad. Nå, ITU stod helt för arrangemangen men jag tror inte jag sa något vid bjudningen vilket jag nog borde jag nog ha gjort. Bra briefad var jag aldrig inför mötena men det var för all del möten på låg nivå.)
Här ett klipp ur ett tacktal den gode professorn höll när han långt om länge lämnade ITU-arbetet. Något smörande som sed är vid sådana tillfällen, alla ska ju tackas och berömmas, men hans besök vid Espings grav vid Täby gamla kyrka var ganska rörande; jag var med.
Åter till Sverige. Även om FM-utbyggnaden gick fort när den sent omsider kom igång, fortsatte gamla mellanvågssändare att användas långt in på 70-talet, ibland även för att få ut P 2 så snabbt som möjligt. Ruud igen.
Här kan läsas om den stora ”historiska” MV-stationen i Motala och nedan ses den. 1934, arkitektritad, smyckad med nationalsymbol och med flaggstänger. Vi ser ryggen på min farfar och hans yngste son Bengt i skolmössa. Bengt omkom 17 år senare efter att några månader tidigare ha spakat Mothen med mig i, tvärs den stora sjön. Farfar ser trött ut, han avled några månader senare.
Så här har en gammal arbetskamrat skrivit i sina ”memoarer”:
”Nedläggning av MV-sändare. På 1970-talets mitt hade de mindre MV-stationerna i städerna gjort sitt. De hade någon kW effekt och sände P1, men det fanns även små MV-stationer för P3 i Västsverige. De hade ombyggda fartygssändare med effekt något hundratal W. Televerkets Radiobyrå beslöt på 1970-talets att alla mindre MV-sändarstationer skulle läggas ner. Jag administrerade det, medan nedmonteringen utfördes på de berörda rundradioområdena.
Många klagomål på nedläggningen av MV-sändarna inkom från allmänheten, och en hel del hamnade hos mig på rundradiosektionen. De flesta klagande var pensionärer som bara lyssnade på P1. När jag frågade dem vad de hade för typ av mottagare, framkom det att en del hade en med ”flera tryckknappar”. Någon kunde nämna att en knapp verkade vara märkt ”FM”! Men de ansåg att problemet kvarstod, för de ville inte röra någon inställning på radion, som någon person en gång hade hjälpt dem med. De klarade bara till och från. De radiomottagare, som bara hade AM-mottagning (MV och kanske även LV och KV), var då mer än tjugo år gamla. Vissa var rentav tillverkade på 30-talet!”
Här är en praktfull gammaldags radiomottagare, t o m stående i ett slott.Slottsherren, på Västanå slott, hade förresten varit skolkamrat med ”Baskerville”, alltså Robert Widmark, en berättarbegåvad flygare.
Min arbetskamrat hade också att göra med byggandet 1985 av den sista och stora mellanvågsstationen i Sölvesborg som bl a sände våra utlandsprogram riktade mot kontinenten. En äldre mellanvågssändare i Hörby hade tjänat ut. Men intresset krympte och så kom Internet. Sändaren stängdes 2010. För den intresserade finns två korta Youtubefilmer från Televerket Radio att se här och här.
Det har som vanligt blivit många länkar och mycket har dykt upp under själva skrivandet. Det blir till sist alltför svårt att att hålla ihop det hela, tankarna och minnena svämmar över och jag tappar tråden. Jag hoppas att texten är begriplig. Man behöver oftast inte kolla länkarna för att förstå sammanhanget – hoppas jag. Det finns så mycket, även historiskt material, att finna på Internet.
Dags att avsluta, varför inte med ett ryskt/ukrainskt påskägg av trä, en present från professorn. Som var från Poltava-trakten i Ukraina och skojade till detta faktum med uppmaningen ”säg för guds skull inte det till dina landsmän”.
Sudden