I den förra bloggen berättade jag om mitt och Evas besök på Vängsö flygplats 25 juli, dagen vald eftersom en vigselceremoni skulle äga rum i luften mellan två klubbmedlemmar. I min skildring förlorade jag mig så i mina egna minnen av Vängsö och dess historia. Det blev dock många foton tagna av mig och Eva, även om jag har svårt att röra mig för att komma åt och ta bra bilder.
Det var således mycket folk närvarande, Vängsö-flygare och de som ”bara” var bröllopsgäster. Jag återsåg flera gamla klubbkamrater. Här ser vi brudparet, toastmaster, gäster och media, d v s Jonas Björnstam och Södermanlands Nyheters reporter.
Här ser vi brudparet ge sig iväg till själva ceremonin i luften:
En antal flygplan cirklade under ceremonin över fältet och via radio kunde vi (antagligen) höra vigselförättarens och brudparets ord. Men man hade visst tekniska problem, så är det ofta med ljud. Denna gång var störningarna därtill av en art jag aldrig hört förut. Intressant. Men jag var ändå fullt upptagen av att tala med gamla bekanta om andra saker och hängde därför inte med vad som hände.
Här ovan ser vi Eva och klubbens ordförande Robert Speich. Robert hade varit med mycket länge berättade han och ändå mindes jag honom inte. Kollade efteråt och fann att han var huvudstyrelseordförande redan från 1980 och då hade jag sedan några år lämnat klubben. Men jag minns att någon i ett flygklubbsammanhang berättat att lastbilsflak avsedda för grustransport bör vara skodda med aluminiumplåt för då fryser inte gruset fast. Det hade man insett i Schweiz. Och Robert hade kommit till Scania från Schweiz så det var nog honom jag hörde.
Med mitt litet sliriga och selektiva minne, är det klokt att rekommendera Södermanlands Nyheters fina reportage inklusive videofilmen, inte minst för vigselceremonins ord.
Vädret försämrades under dagen, regnet kom som väntat men hela programmet verkar ha hunnits med. En segelkärra hann precis med att visa några avancerade manövrar.
När planen landat samlades folk på fältet:
Brudparet finns antagligen någonstans i ”tätklungan”. Man anar att snart kommer regnet. Planet längst bort är en ”käck liten sak” som jag såg på EAA Fly In Barkarby för 10 år sedan, också en regnsjuk dag. Ev-97 Eurostar fanns i olika variationer från den tjeckiske tillverkaren; hur små flygplan ska utformas för att passa ”luftfartygsklassningen” är en ”skön konst”. I Storbritannien fanns då ingen speciell UL-klass minns jag EAA-speakern sa när han kommenterade de brittiska gästernas tre EV-97.
Eva plåtar mig som har försökt få litet överblick från slänten invid vindstruten. Tänk, jag kan ännu hålla balansen även när jag kikar i en vanlig optisk kamerasökare (tack för den förresten, Canon!) Litet hjälp av käppen har jag förstås.
Roligt var att många hade klätt upp sig litet extra. Toastmastern har vi redan sett och här är ett exempel till:
Damen bär en käck Pan American-flygvärdinnemössa, samt en matchande PAA-tygväska. Mannen är Bengt Franzén som jag minns från det glada 70-talet. Jag kom ihåg hans dråpliga berättelse hur han prövade på amerikansk segelflygning i Kalifornien 1974. Letade upp berättelsen som jag fann i Flaxbladet nr 5/1974; jo den håller än efter drygt 40 år. Senare flög han i Sverige post med Lockheed L-188 Electra. Det gjordes en gång en svensk film, ”Sista natten med Elektra”. Rätt så poetisk minns jag den. Se denna SFF forum-tråd. Tyvärr verkar inte filmen kvar hos SVT Play.
Mer stil och snits kan man se här.
När jag sökte igenom de gamla Flaxbladen efter ”den alltid förträfflige Franzéns” berättelse noterade jag flera ”familjeannonser”, inte minst vigslar – med bild av hur personer man minns såg ut för 40 år sedan. Jag fann även att par uppsägningsbrev från medlemmar som av olika skäl lämnade klubben, bl a mitt eget. Minns hur jag slet med att finna bra formuleringar. Det var ju en besvikelse att det inte var så väldigt nödvändigt att flyga ändå. Att flyga var för stort och skrämmande för mig, jag spjärnade emot samtidigt som jag ville flyga. Inget konstigt.
Att flyga ja. ”Man flyger på spännvidden” sa Drakens konstruktör m m Erik Bratt en gång. Alltså inte på vingytan. Vingen ska ge den förbiströmmande luften en skjuts nedåt (om man tänker newtonskt) och ju mer luft som påverkas (spännvidden!) desto bättre. Men vingprofilen/kordan ska förstås ”hinna med” sin uppgift.
Det är märkbart på bilden nedan, moderna småplan har ofta långa vingar för att flyga effektivt och med låga bränslekostnader. Sedan har ju stora spännvidder sina konstruktionsproblem.
Därför är det svårt att få plats med många plan på en bild. Men att hinna fram i tid för att plåta har alltid varit svårt för gamla gubbar. Hur illa det då kan gå ser man här. Ett litet barn hotas av ett grönt monster, en ”ovidkommande” man i röd skjorta har hamnat mitt i bilden där man har svårt att hitta bruden när hon anländer med ett verkligt imposant fordon. Vilket jag ville visa med min bild. ”Skönheten och odjuret”?
Men jag har fler bilder från evenemanget. (De bilder som här visas är förresten Evas eller mina.) Kanske de kommer i ytterligare en blogg. Tillsammans med minnen som de väcker.
Sudden
