För 49 år sedan började jag segelflyga i Östra Sörmlands Flygklubb, ÖSFK, som bedrev sin verksamhet på Vängsö flygfält, trekvarts mil nordväst om Gnesta.
Man noterar den synnerligen spinkiga fabelgripen, men det var så Erik XIV ritade den i samband med faderns högtidliga begravning 1560, där varje landskap skulle ha en vapensköld. Idag är Sörmlands-gripen mer kraftfull.
Så här såg ”stationsområdet” ut för drygt 25 år sedan.
Senare har ytterligare byggnader hus och husvagnar tillkommit samt även enkla hangarer. På min tid var det enklare, det fanns några krypin för lärare o d, men vi andra höll till godo med ”Villa Vängsö” som idag ser ut så här. Kanske den t o m är K-märkt. På min tid fanns en veranda och dörrarna på högra sidan fanns ej.
Under ett drygt decenniums somrar ägnade jag många veckoslut åt vistelser där men med tiden minskade intresset. Fortfarande är jag dock stödmedlem och får meddelanden om verksamheten, och nyligen fick jag veta att ett ovanligt bröllop skulle äga rum på/över fältet:
Varför inte åka dit? Läste litet mer om evenemanget och erinrades då bl a om vikten att en flygklubb ska hålla sig väl med folket på bygden; alla gillar inte motorsurr. Pensionärer från storstaden med förmögenhet (och ”nätverk”) köper sig en gammal gård, bosätter sig där och vill så ha ”lugn och ro”. Fast det flugits och surrats där i minst 75 år.
I Södermanlands Nyheter kan man läsa om problemen, och här är en utförlig redovisning för de synpunkter som kom fram.
Många oroar sig i onödan tycker jag, och jag smålog när jag läste åsikten Sjöflyget får inte stoppa upp båttrafiken i Lifsingeån. Det handlar väl på sin höjd om (vilsekomna?) kanotister och de är ju vana vid att ta sig fram kortare sträckor till lands.
Att det har uppstått en del missförstånd betonas även i klubbordföranden Robert Speichs insändare till tidningen.
Man kan jämföra med de gamla goda tiderna då flyget var något som alla framsynta ställde sig bakom ”av bara farten”, medan flyg idag närmast ses som en sanitär olägenhet såvida det inte gäller att ha semester på Gotland eller i Thailand. I annalerna kan man läsa om hur samhällets stöttepelare ställde upp för klubben och här är tidskriften Flygnings rapportering (klippt ur ”En Gnutta Flax”):
Klubbgrundaren landsfiskal Jonas Emil Berglunds ord i den historik över de första 25 åren som gavs ut 1963 visar den utvecklingsoptimism som fanns förr.
Fältet hade på 30-talet kommit till stånd som ett hjälplandningsfält genom Svenska Luftfartsförbundets försorg (med Gabriel Hedengren i spetsen; förbundet uppgick senare i KSAK) och en framsynt markägare C E Larsson på 30-talet. Det blev så nödlandningsfält för postflyget mot Malmö. Fundament och stagfästen till en flygfyr finns f ö kvar strax sydväst om Gnesta.
Så småningom tillkom modell- och segelflyg. Inte precis något för storgubbar, och skildringen av denna verksamhet i ”En gnutta flax” skiljer sig också från Jonas Emils ”annaler”. Beredskapstiden belyses här.
Själva bröllopet då? Jo det gick bra (borgerlig vigsel) och brudens frisyr (och annat) var härligt retro, men det får jag berätta om i nästa blogg. Här är så länge Södermanlands Nyheters reportage med förutom text och foton även video och ljud från brudparets plan. Samt en egen bild:
Sudden
