Efter några dagars satstagning har jag nu givit mig i kast med Nevil Shutes ”Pastoral” som jag plockade upp från ”leave a book-hyllan” i Haninge Centrum som inte är så speciell som denna.
Grunnade ett tag över vad ”pastoral” kan vara men efter några sidors läsning insåg jag att det här handlade om brittisk ”countryside” och fiske. Som kontrast till stridsflygandets fasor. Jag letade febrilt efter bilder men fann ingen jag var nöjd med. Denna miljö nedan må se nog så lockande ut men att ta sig fram längs stränderna verkar svårt:
Från Wikipedia. I detta område, Amwell Magna Fishery, finns den äldsta flugfiskeklubben i landet som fortfarande fiskar i samma vatten. som förresten inte ligger så värst långt från bokens flygbas Hartley Magna. Andra har förresten funderat över vilken bas författaren hade i tankarna, men Shutes namn är fiktivt.
Jag har läst litet på webben om bokens handling och tyvärr tog detta bort en del av spänningen. (Läs detta på egen risk!) Dock ett sant citat från en läsare: Wars are made by the old, but fought by the young, and Pastoral reminds us that the worst of times is also, for some, the best of times.
Det märks redan i början att fiskeintresset är något som håller samman tre medlemmar i en bombplansbesättning. Huvudpersonen Peter Marshall fångar i början av handlingen en stor gädda som sedan omskrives på många sidor i olika sammanhang och bl a bidrar till att vår hjälte får kontakt med ”sektionsofficeren” Gervase Laura Robertson.
Jag kämpar med dialogerna, det är alltid svårt att hålla reda på vem som säger vad. Man märker hur översättaren Sten Söderberg också kämpat med gradbeteckningar, andra RAF-termer och även mycket annat brittiskt. Gäddans storlek nämns sålunda upprepade gånger och anges varje gång som ”fem kilo och tre fjärdedels hekto”. Boken översattes år 1944 och kanske man skrev så då. Jag undrar vad vikten var på engelska, 11 pound blir 5 kg (så när som på 17 gram) och 5,075 kg blir inget jämnt och fint med engelska mått mätt. Varför skrev Söderberg inte bara 5-kilosgädda? Se där något för litteraturforskarna.
Det är inte lätt att översätta. Mycket som missas men ändå måste sådant vara kvar som en svensk läsare inte fattar, t ex skillnaderna mellan olika områden i Storbritannien som exempelvis förklarar varför folk längtar till vissa ställen. (Att ersätta brittiska namn på platser med svenska har måhända förekommit. Det kan ha sina fördelar att översätta till ”Enköpingsslätt-platt” eller ”Södertörnskt kuperat landskap” för varför ska man bry sig om ändå snart glömda brittiska platsnamn.)
Varje kapitel inleds med ett exempel på gammal engelsk poesi, översatt till svenska. Inte precis min cup of tea.
Det framgår att flyplantypen skämtsamt kallas Wimpey men inte varför (vad jag hittills sett). Wimpy är Frasse i serien ”Karl-Alfred”, som hette J. Wellington Wimpy:
Om Vickers Wellington kan man bl a läsa på Wikipedia (smeknamnet är ibland stavat Wimpy). Ett plan med ursprung i Weybridge invid Brooklands, en plats jag nyligen skrev om. En video i fyra avsnitt om typen och dess insatser finns på Youtube. I avsnitt 2 och 3 får man även se hur man bygger en Wellington på 24 timmar. Man får på köpet se en hel del av Barnes Wallis speciella s k geodetiska skrovkonstruktion.
Marshalls gädda var 33 tum lång vilket inte är dåligt. Men här nedan är en längre svensk 10½ kg Vätterngädda för 53 år sedan. Pappa och jag loduttrade efter röding. Jag hade ett drag släpande och så fastnade något mycket tungt men ganska orkeslöst:
I floden Lea som rinner genom fiskeområdet Amwell Magna fiskade Izaak Walton på 1600-talet. Han är känd för sin bok ”Den fulländade fiskaren” (The Compleat Angler), en kultbok från 1653 som förärats förord av en litterär storhet som Olof Lagercrantz som även översatt den. En beskrivning av boken: Utomordentligt fina naturbeskrivningar och mästerliga tavlor ur engelskt lantliv. I Waltons bok lever den engelska idyllen, lärksången coh blomsterljuvligheten, de stilla rinnande floderna, de blanka små sjöarna, fälten och kullarna, byarna och herrgårdarna och värdshusen.
Bild via Wikipedia som skriver om Walton . Mer om Walton och inte minst boken här. Wikipedia skriver att hans far hette Gervase. Ett mansnamn men i boken är det alltså namnet på den kvinnliga huvudpersonen! Shute sägs ofta ha plockat detaljer ur levande livet:
The thing is, Shute has a characteristic that makes researching him, and his works, interesting: he mostly wrote about locations that he had personally experienced. Even his characters can often be traced to real people that he met. Thus researching his personal life reveals his own experiences nicely linkable to his story lines.
Här är sålunda en fisk han tecknade åt en dotter en gång när han var på en fiskeresa ca 1940 i den för romanen aktuella trakten.
Här är ytterligare fiskemöjligheter i brittisk natur. Titta gärna i bildgalleriet. Inte många bilder är pastorala men det är kul ändå. Man mäter fiskarnas längd med en linjal graderad i centimeter!
Det får kanske räcka nu, jag hade tänkt ta med några ytterligare saker men det får bli ett eget inlägg om lusten finns kvar.
Sudden
P S. Till min förvåning dök en reklaminslag upp under editeringen vilket aldrig hänt förr. Dock har jag förstått att vissa av mina läsare ”kunnat” se reklam. Jag läste nu det ”finstilta” och fick veta att om jag betalade en slant skulle jag (och läsarna?) slippa reklamen. Maffia-metoder!
P P S. Blodtrycket stiger en aning när jag läser om ”budgetdiskussionen” i Riksdagen. Statsministern har sagt att han tänker strunta i vad riksdagen säger! Vi börjar nå amerikansk nivå i politiska löjligheter, något som förresten EU håller på med också.
Jag har inte läst om Kebnekaiseolyckan ännu men jag såg en bra observation i ”Borneos loopar” som också fick blodtrycket att stiga: Luftfartsverket får kritik för hur bemanning och kompetens hanterats avseende flygledarna vilket media har huggit på direkt. Att få klämma åt en myndighet och samtidigt indirekt göra en ung oerfaren flygledare till syndabock verkar vara mer intressant än att faktiskt lyssna till vad utredarna egentligen sa.
Om jag varit journalist så skulle jag spetsat öronen när det framkom att höjdvarningssystemet inte hade någon terrängdatabas norr om 60 breddgraden och att det är oklart om besättningen kände till detta.
Ack, dessa självsäkra journalister. De anser sig, efter s k ”research”, veta mest i ett ämne och därtill ha speciell rätt och skyldighet att anklaga ”försumliga myndigheter”. Medan det oftast finns många läsare som vet mer än journalisten. Men en journalist vill förstås bli uppmärksammad och då blir det frestande att ”bre på”.
