Kanske ni som följer Facebook läst om den händelse vid Härkeberga och sett bilden och en video nyligen där en motorflygare var nära att flyga in i winschlinan för en skärmflygare. Det hade kunnat gå illa för båda parter. Att flyga enligt principen ”se och bli sedd” räcker inte alltid till, mer måste till. Vetande och hjälpmedel av teknisk eller annan art behövs för att alla ska kunna samsas i luftrummet.
Jag kommer att tänka på en byggkran (mobilkran) i Ulvsunda industriområde som kom att stå mycket olämpligt för några år sedan. Så har vi alla vindkraftverk med sina otäcka viftande blad som växt upp. Samt alla tillfällen där motor- och UL-flygare varit där de inte borde. Och förstås även segelflygare. En känd sådan har berättat om hur han plötsligt såg en Metropolitan komma rakt emot sig. Han hade spontant bytt färdmål och tyckte att han ändå var så hemma i detta landskap att han inte bekymrade sig för att ha kommit utanför sin flygkarta. Jag minns jag även hörde talas om uppringningar från flygtrafikledningen till oss på Vängsö. Någon segelkärra uppehöll sig vid Åker där den inte fick vara. Vilket vi nere på fältet inte hade en aning om. Tror jag.
(En utvikning: Själv kom jag aldrig till Åker även om jag gjorde en ansats att bege mig åt det hållet vid mitt enda försök att flyga en 10-mila triangel. Sträckning Vängsö – Öknasjöns östra utlopp – Flen jvg-korsning – Vängsö. Det fick mig att inse att riktig segelflygning räckte jag inte till för, i alla fall borde jag haft mer stöd i någon form. Jag avbröt på första benet för jag tyckte inte jag fick tillräcklig höjd (bara 910 m, total flygtid 68 minuter) för att sticka iväg. Jag ser plågad ut redan före starten:
Kan en sjö ha flera utlopp förresten? Öknasjön ligger ca 15 km NNV om Åkers styckebruk. Hade aldrig varit där. Den verkar vara rätt igenvuxen. Hade jag kunnat upptäcka den?)
Apropå flygande föremål som är förbundna med marken, trodde jag att jag i SFF Kronologi fört in en notis från ”Ett år i luften” om att i mars 1950 all flygning med drakar i Saab-fältets närhet förbjudits, men hittade den ej. Jag tyckte den var rolig med tanke på att Saab själv snart började flyga Drakar i stor omfattning, med början med ”Lilldraken” kring årsskiftet 1951/52. Men så rolig vågade jag tydligen inte vara för flyghistoria är minsann en seriös sak! Här notisen:
Att Saab 35 kom att kallas Draken berodde på att den var formad som de drakar som Erik Bratt och jag lekte med i vår barndom. Namnet syftar alltså inte på något eldsprutande kraftfullt odjur.
Att ”flyga drake” (lekdrake alltså) heter på tyska ”Einen Drachen steigen lassen”. Litet omständligt. När jag för länge, länge sedan frågade min hustru, född tyska, om detta och hon svarade så, trodde jag hon drev med mig. Flickor lekte väl inte med drakar så hon kanske inte visste vad killarna sa, tänkte jag. Detta var i en tid då man insåg att män var män och kvinnor var kvinnor 
Apropå namn på plan kom jag att tänka på vad Spitfire-konstruktören Mitchell sägs ha sagt om myndigheternas beslut att Spitfire skulle kallas så. ”Precis ett så idiotiskt namn man kunde befara att de hittat på.” (”Spitfire was just the sort of bloody silly name they would choose.”)
Vad gäller Spitfire tipsade Erik Johansson mig om en fin BBC-dokumentär från 1976 där man förutom planet självt får se och höra de för utvecklingen m m av Spitfire centrala personerna som då ännu fanns i livet som Lovesey, Rubbra, Hooker, Harold Smith, Quill, Johnnie Johnson, Bader, Park m fl. Enjoy.
Det är en konstig tid vi lever i. Det delas ut pris i ekonomivetenskap av Vetenskapsakademien trots att ekonomi mer är en fråga om tro än vetenskap. Det bisarra som just nu sker i USA handlar tydligen om några som viktiga ansedda institutioners tilltro till USA. Det vore ju för USA annars ingen konst att tillverka nödvändiga sedlar med sina sedelpressar. Men enligt SvD:s ekonomijournalist Andreas Cervenka är det ju i dag de privata bankerna som ”tillverkar” pengarna genom att ge lån (utan täckning säger en del). Jag har köpt hans bok ”Vad är pengar?” i tre exemplar för att ge till mina söner:
Jag kanske skulle kostat på mig ett eget exemplar, boken är svår att läsa utan att detta lämnar spår efter sig. Men man vill ju vara sparsam. Dessutom har jag redan läst Cervenka i SvD. Jag brukar inte läsa ekonomijournalistik men Cervenka förstår jag. Möjligen är han är en folkförförare och populist. Men det anses allmänt att ekonomifrågor handlar mer om tro än vetande. ”Tro kan ni göra på söndagarna” sa min fysiklärare,”på mina lektioner handlar det om att veta”.
Världens banker, börser och finansanalytiker skall kanske närmast jämställas med lätt andliga makter som Påven, den Kristna högern i USA, ayatollor, rabiner, biskopar och några andra ledare såsom de kinesiska och nordkoreanska statsledningarna, Och vad vill förresten EU? Afrikaner och asiater i stora mängder försöker att komma hit, de verkar alla hoppas och tro på EU-länderna. Vi vet sedan länge att många ömkligen drunknar men vet inte vad vi ska göra åt dessa tragedier på Medelhavet och om vi överhuvudtaget ska försöka göra något. Inte heller vet vi hur vi ska få våra egna hjul att snurra. Tyskland avser stänga av kärnkraften – hur ska detta vara möjligt?
Hemma i Sverige har vi ju litet av en parallell till den amerikanska krisen. En folkpartistisk ekonomiprofessor, känd sedan tidigare för besynnerliga åsikter vad gäller bl a namngivning av flygplatser, anser vissa saker heliga. Man får inte peta i budgetförslaget, det ska antas i sin helhet enligt budgetregler som har följts i flera år. Själv tycker jag själva idén om budget är diskutabel ibland. Om kartan inte stämmer med terrängen verkar det klokt att anse att terrängen har rätt. Snöar det exempelvis mer än beräknat en vinter måste man spräcka snöröjningsbudgeten.
Ett ord jag inte minns från förr är ”finansiera”. Ville vi fixa något så gjorde vi (”Staten”) det, byggde vägar, broar, bostäder, kraftverk m m. Startade krig eller förstärkte vårt försvar när det verkade nödvändigt. Men i dag ska allt ”finansieras” hit och dit. Vi kunde inte ens bygga Öresundsbron på det för vägförbindelser vanliga sättet. Vad återspeglar det nya språkbruket egentligen och alla dessa sydostasiatiska och andra exotiska investeringar i vårt vardagsliv?
Vi verkar ha blivit ekonomernas och inte minst revisorernas fångar. Trons beskyddare och övervakare. Här är deras helgon, S:ta Inga-Britt. Lärde mig nyligen att hon är uppvuxen i samma stad, Gävle, som jag, men några år senare. Så det kan bli!
Kanske det räcker nu. Hade förstås tänkt komma in på huvudämnet, nämligen några vitsar på tyska om DDR i en så gott som oläst bok jag fann när jag plockade ut två böcker, ”M*A*S*H” och ”I, robot” av Isaac Asimov, båda köpta för länge sedan i Genève, svårt begagnade redan då men sorgligt nog olästa av mig, som jag nu lämnat som ersättning för den ”Pastoral” av Nevil Shute jag hämtade hem härom dagen.
Den boken blir nog nästa läsning efter Jersilds ”Ypsilon”. Det är skoj att åter läsa P C Jersild, min favoritförfattare. Där kan man läsa om de många otäcka sätt vi åldringar dör på även om det står ”avled i stillhet” i annonsen.
Sudden
