Jag har putsat litet på förra bloggningens text, rättat rena fel och lagt till ett och annat. Men jag är fortfarande osäker på vilken bana på Bromma DC-3:an landade på. Var bilden spegelvänd, det trodde jag ett tag? Många banor har det funnits. Jag tittade på kartor om och om igen efter att ha tagit reda på var och i vilken riktning Spångamasterna egentligen stod.
Förresten har jag för mig att RMS senare huserade i stationshuset där. Här är en bild jag lånat från Facebook hur anläggningen såg ut 1967. Då var sedan länge de höga masterna nedtagna men själva byggnaden var fortfarande pampig som sed var för tidiga radiostationer. Och för ännu tidigare järnvägsstationer.
Här nedan är en bild lånad från Mikael Sanz förträffliga Brommabok. Tiden är omkring 1960. En sådan bild där man kan hitta många detaljer. Inte bara en banan-helikopter, den gamla skolan, Elizabethan och Piaggio utan också en kraftledningsmast mot horisonten (åtminstone i originalbilden) till exempel.
Jag har samlat på mig dokument o d från webben kring några personer jag mötte i mitt jobb inom luftfarten och ibland också senare.
Min förste chef var Sven Lagerström och den förste chefen är det ju något speciellt med. Jag gillade honom. När jag första dagen på mitt första jobb väntande utanför hans tomma rum kom en ”helt vanlig” yngre man gående i korridoren och jag frågade var L höll hus. Men mannen var Lagerström själv!
Han hade som examensarbete gjort en identitetssignalgivare för en NDB (?) som han kallade SIGURD; SIgnalGivare Utan Rörliga Delar. Detta var ju i transistorns barndom. Tidigare hade man mekaniska don, kanske ungefär så här. Jag tyckte förkortningen var vitsig.
Här nedan ses han år 2020 på en ”SenITel” pensionärsmöte inom televerket samtala med en man jag känner igen och jag tror att han heter Ulf Carlberg (en radiolänkman). Under min tid skedde en omorganisation (1968?) i vilken man inte skulle skilja tråd från radio, d v s ingen speciell Radiobyrå skulle få finnas. C-G Åsdal blev (så småningom?) chef för något som kallades Projekteringsavdelningen och Lagerström chef för dess ”Radioprojekteringssektion” inom vilken fanns Prl, Luftfartskontoret, under Bertil Svartvall. Jämfört med Kra utökades kontoret vad avser ”kommunikationsanläggningar”. Allt enligt telefonkatalogen för 1972 och då hade jag lämnat luftfartsradion.
Sven avled 2021. Jag hittade ett trevligt inlägg från honom på ett forum för modelljärnvägsentusiaster. Apropå modeller nämnde han en gång helt kort en radiostyrd Hansa Brandenburg. Engelska bilar skulle det vara, ”när jag får så mycket pengar att jag har råd att köpa en Mercedes ska jag köpa en Jaguar”. Jag minns bl a att han en tid hade en Ford Corsair. Han var sannolikt redan från skoltiden bekant med Bosse Hörner som var ledande försäljningsingenjör på Magnetic AB, ett företag vi hade mycket att göra med, Bällsta primärradar t ex. Man hittar nog mer om Bosses matlagande hustru än Bosse själv på webben men han förekommer dock i förbifarten med sitt namn i Jan Freeses första roman, Datadyrkarna. Han blev senare vice VD vid Bofors ser jag.
Sven var även bekant med Olle Hagmansson på Standard Radio (SRT) som här berättar lite svensk IT-historia och mer om honom här.
Jag kommer att tänka på SRT/Datasaabs försäljning av trafikledningsgrejor till Sovjet som amerikanerna ”inte gillade”. Jag undrar förresten hur Saabs situation kan påverkas när vi blir med i NATO.
Det var Sven L som ordnade att jag kom över till Radiolabbet hos Ragnar Berglund när jag inte orkade längre. ”Du saknar liksom aptit” var hans vänliga ord till mig. Jag vet nu inte när Bertil Svartvall tog över Prl, jag minns dock att jag hade en rätt tät kontakt med honom om min ”olust” i jobbet.
Våra kontakter med Luftfartsverket gick på vår nivå för det mesta genom Caj-Aage Johansson som Sven L beskrev för mig med orden ”aldrig har någon fattat så bra beslut på så dåliga underlag som vi levererat”. Han var en person med en religiös tro har jag senare förstått. Han nådde hög ålder och när jag gick på hans begravning i hopp om att träffa några ”gamla bekanta” var detta förgäves. När jag i kyrkan sneglade åt sidan där de närmaste släktingarna satt, såg jag en ung man som hade precis Caj-Aages profil.
Han har varit chef för flygledarskolan i Sturup och även haft många andra uppdrag har jag förstått, men minnesorden jag länkat till ovan säger inte särskilt mycket om hans karriär och är nog inte riktigt tillförlitlig heller. Jag tror således att han började flyga i flygvapnet först 1941 och ICAO-jobbet ställer jag mig litet frågande till. Han verkar ha varit FV-anställd ännu på 50-talet innan han 1958 kom till Lfv inför planeringen av Arlanda flygplats. Och han var Svensk Pilotförenings förste ordförande! Innan den föreningen blev beryktad får jag lust att tillägga.
På Arlanda träffade jag många från RMS och förstås chefen Sven Emmer samt trafikledningschefen Lennart Bohlin. Jag behövde ibland begära att under en natt stänga av radardisplayen medan SRT installerade kompletterande grejor som jag köpt, oftast på ”SRT:s inrådan” samt inte minst försäkra dem att det skulle gå så bra så att få igång grejorna på morgonen, inga problems. Men de var ju båda oroliga och det är inte lätt att spela förtroendeingivande när man inte begriper mycket av vad som gjordes. Lyckligtvis klarade RMS och SRT av jobbet. Tack. Tidig datateknik kunde vara lynnig och även temperaturberoende, jag har för mig att ibland blev sommarvärmen alltför hög. En annan historia var ett försök att modifiera den inte riktigt lyckade bäringsgivaren på Bällstaradarns antenn då jag gjorde bort mig.
Sven Emmer är med på en bild i denna även i övrigt intressanta text. Googlar jag ser jag att han tydligen var sändaramatör. SM0HAE tystnade 1994.
Att vara förtroendeingivande inför Lennart Bohlin var ju som sagt litet svårt för mig. Han hade avancerat inom Luftis efter ett FV-förflutet under kriget. Här är en bild då han tjänstgjorde i Brommatornet.
Här är minnesord.
Sedan jag lämnat luftfartsradion mötte jag honom litet överraskande när han och hans sällskap plötsligt besökte segelflyg-DM-tävlingen på Vängsö 1973 för att se vad vi höll på med. Jag hade någon suddig funktion på tävlingsexpeditionen. Jag minns dock att jag efter tävlingen fick en låda tyskt vitt vin av en av de tävlande samt att jag skålade med en flygveteran, Gösta Brinck. Denne omnämns här där jag förresten citeras och sånt är ju kul. Jag har bloggat om denna tävling.
Björn Sjögren, en gång trafikledningschef på Bromma, hörde jag talas om på jobbet men jag hade ingen kontakt med honom då. Han flög själv något mindre tvåmotorplan när det var dags att kontrollera radiofyrar och annat har jag hört sägas. Undrar om inte RMS-folk kunde åka med ibland. Kanske min arbetskamrat Bo Kjellman, som tidigare jobbt på RMS, berättat detta. Han uppskattades av ”småflyget” för sina insatser när det tjorvade sig för vilsna förare och jag ser nu att han belönades för detta 1966. Under kriget flög han i flygvapnet. Han raljerade litet om Capronin minns jag och han var tydligen med om ett tillbud med en Junkers Ju 86, B 3. Jag träffade honom vid segelflygande i Ottsjö och även åkt dit med honom i hans bruna Ford Capri någon gång.
Man brukade övernatta på Brandts resanderum i Söderhamn på väg till Ottsjö. Andra åkte Rolls-Royce upp till Ottsjö. Det slår mig just nu att Arne B kanske ”bara” hyrt bilen för att stärka självförtroendet. Man kan ju känna sig liten i turbulensen vid Ottfjället.
Björn avled 2003 och här är några minnesord samt några bilder, en från Bromma där trafikledarna sitter i sina uniformer samt två bilder från de årliga segelflygveckorna i Ottsjö:
Sudden