Det har de sista åren inte blivit så mycket läsning i tidningar och böcker, nu är det internet som gäller. Julklappsboken var mastig och jag har inte kommit så långt i den:
Nå, det är flera månader kvar till nästa jul.
Men den andra boken var så intressant att jag var klar med den efter några dagar, inkluderande googling i ämnet. Jag nämnde i min förförra bloggning litet om mina minnen av barndomens läsande om främst det engelska flyget, och hastighetsrekord satta med Gloster Meteor. Detta fick en av bloggens läsare att skänka mig boken som efter rätt lång tid äntligen kom. Beställd från Portugal hos en global ”begagnad-bok-kedja” där en brittisk bokhandel verkar ha levererat boken via Österrike!
Högra halvan av denna adresslapp var överklistrad men jag lyckades få bort den döljande tejpen.
Min vän i Portugal tyckte nämligen boken var mycket bra, och jag kan inte annat än instämma! Här får man veta hur det kändes att flyga lågt och fort med en Meteor i olämpligt väder lågt över vattnet, och som vill sänka en vinge så man måste hålla emot med båda händerna samtidigt som planet skakar våldsamt när man närmar sig ljudhastigheten. Här ett utsnitt ur hans egen berättelse. Detta kunde man inte läsa om i Charles-Birch-Iensens ”Snabbare än ljudet”!
Boken är alltså ”The Quick and the Dead”; the perils of post-war test flying” av William Arthur Waterton, kanadensare som flög i RAF under kriget och sedan var test-pilot hos Gloster. Den innehåller både spännande episoder men tar också upp missförhållanden i den brittiska ”flygindustrikulturen” vilket till sist gjorde att han lämnade flygandet.
För att citera en bra artikel på webben: ”If you were to read only one test pilot autobiography, it should be ‘Bill’ Waterton’s The Quick and the Dead. It has all the derring-do that you would expect, but this is of far less importance than his matterof- fact analysis of the job and the state of the industry, plus an insight into the stresses and angst of being a tradesman not allowed to fulfil his task.”
Titeln är en anspelning på uttrycket ”levande och döda” i vår trosbekännelse som i engelsk tappning blir så här. Boken kom först ut 1956, med ny utgåva 2012, vilket kan förklara att den känns litet gammaldags. En läsare påpekat detta. En annan påpekar att Anthony Sampsons ”Empire of the sky” också berör Watertons tid då imperiet började falla samman. ”Imperial hangover” så att säga.
Ytterligare en sammanfattning: Anyway, as nice as Waterton’s job sounded, his enjoyment was tempered by his critical attitude to the people who designed and built the planes he flew (understandably since it was his life that was on the line). This attitude, combined with his brutal honesty (which is very endearing when talking about his own fears, but must have been less so for the objects of his criticism), eventually led him to be booted out of Gloster’s. Pity, because the interesting part on testing the Javelin is cut a bit short by his involuntary leave from the company. This section is still very interesting though, as it involves an accident where he almost burned to death. Another interesting part is about his adventures in Canada, test flying Avro Canada’s CF-100.
Det är mycket Gloster Meteor och jag kom att minnas hur många annonser för engelskt flyg jag såg i de tidiga tonårens flygläsning, då engelsmännnen försökte hålla liv i sin flygindustri. Gloster (då en del av Hawker Siddeley) gav väl upp eftersom vårt flygvapen redan valt Vampire. Men man såg väldigt mycket mer av Meteor än Vampire i flygtidningarna, ofta genom att den fick fungera som ”provbänk” för nya starka motorer. (Jag undrar fortfarande hur vingbalkarna ”kom runt” motorn!) Det tillverkades bortåt 4000 Meteorer medan de Havilland ändå byggde ca 3300 Vampires.
Här är den ideala presenten till en Meteor-älskare!
Jag minns en uppvisning över Djurgårdsbrunnsviken i slutet av april 1947, f ö någon månad före Vampire-olyckan på Bromma. Jag noterade också att J 21R kom i luften någon månad innan. Här en samling klipp ur den tidens tidningar:
Här är det plan som besökte Stockholm:
Jag har ibland förvånats av att Meteoren har så korta vingar (som ovan, jfr med denna bild) men jag fick nu lära mig att man hade ett tidigt haveri som visade att vingen inte höll, och då gjorde man något så drastiskt som att minska spännvidden radikalt, med nästan 2 meter.
Så det var en bra bok! Jag lärde mig också vad ett ”flat iron” kan vara och man förstår ju att ett plan med öknamnet ”Gormless” inte är så vidare värst. Korkat, tandlöst, blåst eller dumt.
Avslutningsvis ett gammalt portugisiskt strykjärn. Deltaformen är inte ny!
Sudden