Nu är värmen tillbaka! Satt på balkongen och plötsligt ser jag årets första tornsvalor. Ovanligt sent. Jag minns ett telefonsamtal jag hade med en britt, John Chambers, 19 maj ett år för några decennier sedan. Jag hade satt mig i chefens hörnrum med många fönster för man kunde då inte ringa utrikes från alla telefoner på min arbetsplats (Televerket!) och minns att jag plötsligt avbröt samtalet med att på engelska påpeka ”jag ser en tornsvala!” (Vad sa jag, swift eller swallow?)
John omnämns här, och nu får jag äntligen vet litet om hur det var på detta högst pittoreska ställe där BBC:s utvecklingsavdelning då huserade. John skildras positivt; han var även något excentrisk. I min resehistorik står att läsa: 1982, 10-13 februari. London hos BBC i Kingswood Warren. EBU V2-möte. John Chambers underbara detaljerade reseanvisningar London-Kingswood Warren. ”I enclose copies of maps on scales of 1:250,000, 1:73,500 and 1:10,560…” Jag tror det var då John skjutsade mig till banken för att jag behövde pengar och när vi är framme upptäcker jag att jag saknar det nödvändiga passet… John visar inget…
Apropå tornsvalans bakåtsvepta vingar har det var en hel spaningsflygningar med S 29 österöver på det tidiga 50-talet enligt DN nyligen och det börjar synas i FB-gruppen för Tunnan. (Jo, jag vet att det heter tornseglare. Apus apus på latin, vilket lär betyda fotlös. Konstigt språk. Bild från Wikipedia men jag kan avslöja att tornseglare brukar se ut så här. Ja de flesta föremål är som dom är, oberoende av vem som avbildat dem.)
Här en bild ur min barndoms fågelbok. Krysset visar att jag sett fågeln i verkligheten…
Annars har det varit en kylig maj och då och då regnat mycket. I Södertäljetrakten avled en äldre kvinna sedan hennes bil blivit stående i en djup vattensamling under en viadukt. Konstiga olyckor händer. Ett tåg på Hisingen kör rakt in i en ganska stor buss som av någon troligen ”trivial” anledning blivit stående över spåret, lyckligtvis tom. Och för den etiopiska Boeing 737 MAX som kraschade i mars 2019 finns ännu ej efter mer än två år någon erkänd förklaring. Alltför stora intressen står väl på spel. Vem har anledning säga ”Tänkte inte på det…”?
Nu över till IT! Ove Säverman konstaterar i sitt DN-kåseri att ”En gång var plåtslagare ett yrke som alltid skulle behövas, i dag kan man lägga tak utan plåtslagare men snart inte göra något utan en app.” En flitig vän på webben utbrister i ett mejl: Jag kan bli nästan förbannad att appar börjar bli ett måste. Går det kör jag via mobilens Webläsare tex Facebooksidan. Funkar lika bra. Tar tar ingen plats. (Det tog ett tag att förstå vad min mer klartänkande vän menade. Jag sitter väl fast i webbtänkandet.)
Det irriterar mig att jag vet vad en app är ”definitionsmässigt” så att säga, men ändå inte riktigt vet vad den gör. Det borde framgå av benämningen. Jag kan få upp denna lista, men den säger mig just inget, utan verkar mest vara reklam för företag eller en slags ”hjälpprogram”. Minns att när Jesper ”installerade” min dator klickade han bort (eller dit) en massa saker vilka de nu var.
Nej, här nedan försöker jag visa hur jag ser på min dator som arbetsredskap och speciellt dess innehåll.
Mycket fordrar förklaring och mycket blir litet krångligt. I mappen ”Memoarer” finns många undermappar med vitt skilda ämnen men jag ville en gång ha ett begränsat punkter i listan (så att jag slapp skrolla). Det såg överskådligare ut men blev nog sämre eftersom jag får fler mapp-nivåer att hoppa mellan. Några av mapparna är dessutom alldeles tomma och oanvända upptäcker jag just nu, men de var med vid leveransen och jag har väl inte vågat ta bort dem. Under ”Personer” finns en ganska stor samling dödsannonser och minnesord och även annat. Uppmuntrande läsning ibland, tänk så verkligt goda människor det ändå finns (fanns). Här är nu först mappen ”Dokument” med sina undermappar, varav ”Memoarer” är en.
Här en del av det omfattande och varierande innehållet i undermapparna till ”Memoarer”:
Jag behöver nog inte att förklara varför det hela blir litet rörigt och kräver mycket ”administrativt arbete”. Och att en del är föråldrat, men ändrar man blir man helt vilsen; att ändra i bokhyllor är vanskligt. För egna foton skall bildstorleken tas ned (kanske en gammal ovana), bilden kanske beskäras eller ”retuscheras” samt namnas (sökbarhet!) som t ex. ”210512_gräsmatteanläggning_med_collie”
Men ofta har jag ändå stor nytta att snabbt kunna hitta något jag vill använda (igen); en bild t ex.
En gång använde jag för webben en mycket lång bokmärkeslista. Så småningom upptäckte jag att om jag knappar in början på ett namn kommer jag ofta dit jag vill eller i alla en bra bit på vägen. Behovet av de många adresserna om flyg hade också att göra med att jag en gång gav webbtips för Svensk Flyghistorisk Tidskrifts under många år stående artikel ”Nätkassen”. Se även här och här.
Efter ett par års användning av Windows 10 har jag fått historik-funktionen att funka. Men ofta pekar den inte ända fram eller vad det nu är för svaghet den har. Sökfunktionen inom datorn har några hemligheter dolda för mig den också.
Man blir ofta lätt förtvivlad.
Men det går ju fortfarande att ”skriva gammaldags brev”. Jag har sedan jag slutade arbeta för ca 17 år sedan fortsatt att skicka julkort till min ordförande Mario i den internationella arbetsgrupp i vilken han gjort mig till vice ordförande (efter ha lett en undergrupp). Medverkandet i Marios EBU-grupp för ca 42 år sedan gav äntligen mitt arbetsliv en mening som saknats. Kanske televerket och SR inte hade så stor nytta av mina insatser men för mig betydde det mycket. Här är ett ”typiskt italienskt julkort” från Mario:
Jag brukade i mina julhälsningar på skoj säga att jag önskade Mario en god hälsa så att jag slapp ta över gruppen. Jag minns ett möte då han plötsligt fick förhinder och jag fick ta hand om mötet. Inte kul.
Nu kom häromdagen i brevinkastet ett kort från honom där han frågade hur det stod till. Han hade skickat ett julkort till senaste julen som kom fram en bit in i januari medan jag inte skickat något eftersom jag inte fått något julen innan. Med mycket möda svarade jag nu. Det är ovant att skriva för hand numera och man sitter så att man inte har något stöd för armbågen. Jag har inget ordentligt ”skrivbord”. Och man har ju inte något snyggt brevpapper eller lämpligt kort liggande (Mario hade skrivit på baksidan av gammalt almanacksblad från 2014 med ett snyggt motiv på), och kuvert och rätta frimärken ska man ha o s v. Samt inte minst, pallra sig iväg till en brevlåda. Mycket bök och stök och man får städa efteråt. Jag bifogade några foton från min levnad som jag en gång kopierat för att de kunde kanske komma till nytta någon gång.
Så mycket lättare det är med Internet. Men det är ofta roligare att få ett riktigt brev än något på en bildskärm. Här är Marios julkort till julen 2020, i en annan stil än det klassiska ”katolska”:
När jag väl postat brevet kom jag på att jag kunde ju leta efter honom på webben Och mycket riktigt fanns han i Facebook. Bergsklättringsklädd, vilket jag inte var van vid. Så jag skrev ett meddelande där också. Här är han i en mer officiell roll:
När Mario 2002 skulle avtackas av EBU (European Broadcasting Union) där vi varit verksamma (jag pensionerades redan vid årsskiftet 1998-99) fick man idén att Marios gamla medarbetare kunde hälsa med en videoinspelat tal. Och jag snodde ihop ett sådant som jag sände med vanlig post. Mitt ”tal” blev väl ”litet ovanligt” men Mario tackade i ett trevligt brev. Jag har ingen kopia av inspelningen men en del av innehållet (och formen) framgår av detta brev som jag skrev någon gång till några f d arbetskamrater 2002/2003.
Slutligen ett klipp ur en lång artikel från EBU om utvecklingen av MAC-systemet för TV, ett blandat analog/digitalt system. Som det inte blev något av. Service-Identifiering som nämns, ja det var ett hjälpsystem som talade om för mottagaren (för själva apparaten men även TV-tittaren) vilka ”delsignaler” som fanns i sändningen. Ungefär som det som nämnts tidigare i bloggen om vad som står att hitta i ens PC eller smartphone. En slags app om man så vill…
Sudden