Man börjar bli gammal, dags att släppa en del hämningar. Om man ännu kan. Mitt först minne av att se Martin Ljung var figuren ”Viking” som var så svag att han orkade inte släppa den tegelsten han alltid släpade på. Det måste ha varit på Ideon-teatern vid Brunkebergstorg vintern 1953-54.
Att ”Lilla Scenen” ger ”I dimma dold” som har abonnerats av ”motbokskommitterade” är ett av den uppknäppte Povel Ramel typiska ”crazyskämt”. (Det var något roligt i alla tre annonser jag tittade på.)
Här en bild som visar att redan på 60-talet (i början av 1966) fanns flygplan som än i dag ser ”rätt moderna” eller t o m extrema ut.
Nå, det är ju mycket som inte syns utifrån. Det jag där saknar är F-106 men den kom några få månader senare. Läste förresten någonstans att Convairs ihärdiga satsning på deltavinge-konceptet (XF-92, F-102, F-106, Hustler m fl) inte hade så mycket med Lippisch att göra även om det sägs det här. Nå, det finns alltid olika historiebeskrivningar. Här ser vi en tidig Convair deltavinge (XF-92A) som ”filmstar”.
I Wikipediaartikeln om Lippisch nämns Hermann Behrbohm som bidrog med sitt kunnande till Drakens utveckling. (Svenska Wikipedia-artiklar kan ofta vara betydligt tunnare än de utrikiska ”versionerna” men detta verkar inte gälla Behrbohm-artikeln.)
Under forskandet efter hur Draken kom till stötte jag förresten på denna fina berättelse av Inge Gustafsson. Den ingår i en ”antologi” baserad på vad som publicerats i en Facebook-grupp om Draken, redigerad av Per Sjöfors. Det finns mycket att hämta på internet om flyg, inklusive i Facebookgrupper. Spännvidden där är stor, det finns inlägg som kanske inte ger så mycket, men så finns här och där verkliga godbitar. Några har skrivit sina ”memoarer”, exempelvis flygmekanikern Rolf Mellström vars berättelse nu finns här.
Naturligtvis märker jag att många, särskilt yngre personer, har en annan, och ibland felaktig uppfattning om historiska detaljer. Men man bör vara försiktig och tolka ordvalet till det bästa och vara tolerant; DC-8 var faktiskt det första jettrafikplanet som ”gick genom ljudvallen”. Om man vill vara ”ordagrann”. Vilket ofta är en styggelse.
Min engelsklärare Bertil Widén brukade förresten kasta ur sig frågor som ”vad är ofta en ordagrann översättning,… Sundin!” och då skulle man svara ”En styggelse, magistern!”
Jag måste ändå nämna något om situationen i Israel och de områden som man styr och ställer över. Någon gång kring 1970 insåg att jag länge blivit lurad (nå, låtit mig luras då) av våra vanligaste media om statens Israels tuffa första år. De var då som nu ”Israelvänliga” vilket är konstigt med tanke på att den senaste veckan har ungefär 13 palestinier dödats för varje dödad israel. Som proportionerna brukar vara vid intifador och liknande oroligheter. Det hela påminner mig om hur Nordamerika erövrades från indianerna och USA ses som en ”lyckad skapelse”, ja är ett ideal för många. Så det är inte lätt att tycka något. Men bara för att man anser sig vara demokratisk och liberal får man väl inte göra vad som helst.
Har sedan decennier läst DN och vet att Tingsten och Lagercrantz var ”litet speciella” men kan man egentligen lita på dagens DN med namn som Bonnier, Wolodarski och Shachar . Ett namn jag har svårt att stava; han hade förut ett helsvenskt namn. Han har av för mig okänd anledning (jag googlade förgäves) konverterat till judendomen men fadern Knut Ahnlund var dock känd sionist. Skriver bra men…
Rubriken här nedan är egentligen häpnadsväckande; här antyder DN att etablerade media blev lurade att gå maktens ärenden och därmed lura läsarna samtidigt som de annars ivrigt beskyller skribenter på Internet för att luras. Men det är ju bara helt naturligt och rimligt att ledande medier är lojala mot samhället och de som där bestämmer, d v s makthavarna.
Fredagen den 14:e maj var en jobbig dag. Min distriktssköterska Karin kom med den nya form av benlindor hon berömt för länge sedan, men som jag först nu blivit berättigad till. Nå, jag ser att de kostar skjortan. Karin visade hur lindningen skulle göras och så fick jag försöka. Det var jobbigt och tog tid att med kardborrefästen få ihop ett jämt och snyggt arrangemang och det tar först ett tag att reda ut alla flikar som hänger och slänger och häktar fast där de inte ska. Så här, som en hoptrasslad bläckfisk!
Det tar en stund att ordna alla flikar så här ordnat (men det går snabbt att skapa oordning). Det ingår förresten en fotdel också. Fyra bläckfiskar som hakar i varandra. Bruksanvisning ges på en stor mängd språk, så de är kortfattade och bokstäverna små. Översättningen till svenska är nog bra.
Så kom som avtalat min yngste son Robert (47 år!) för att lämna över sin gamla iPhone som jag ska överta. Han hade fått ta över en likadan från en kamrat. Men nu gällde det först att kolla om SIM-kortet kunde flyttas. Och det kunde det inte. Så därför först iväg till Telia-butiken i Roberts Saab 9-5. Så några hundra meter rollatorkörning i Haninge Centrum, bara det är besvärligt.
Så ett bra bemötande i Teliabutiken, Robert svarade för snacket, jag fick ett nytt nummer och SIM-kort och ett lämpligt nytt abonnemang ”Halebop”. Konstigt namn. Tanken är att jag åtminstone till att börja med har två telefoner och tar inkommande trafik med den gamla. Tror jag. Har alltså två nummer. Det måste väl finnas någon bättre lösning. Men just nu är det i alla fall tryggt att kunna använda den gamla telefonen innan man lärt sig den nya.
Så hem igen och en lång, lång instruktion av Robert. En väldig massa olika slag av lösenord och koder och annat som moln och appar nämndes vad jag minns – d v s inte minns. Jag fick bekräftat att jag har svårt för tangentknappning direkt på bildskärmen, fingrarna rycker till litet som de vill. En kort stund efter Robert åkt hem, körde jag fast. Jag var helt enkel inte kapabel att trycka rätt eller om jag nu inte fattat vilken kod jag skulle trycka. Bottenlöst förtvivlad var jag.
Robert kunde lyckligtvis komma tillbaka och vi tog bort några slags lås/öppningskoder. Sedan gick det för mig att hålla apparaten vid liv tills morgonen därpå. Då gjorde jag något fel och den låste sig. Jag prövade en kod som stod i Halebop-brevet och då kom det hela igång.
Sedan dess har jag inte vågat stänga av apparaten. Jag har lyckats med några samtal, ett t o m kombinerat med rörlig bild. Robert ringde nämligen upp, han och Mimmi och terriern Fridolf var på långresa med bil. Lärde mig att det finns kamera både på fram- och baksidan. En trevlig nyhet. Men vad kostar sådant? Mycket data blir det ju. Här är Fridolf som ung valp (foto taget av husse eller matte):
Klockan 07 i söndags morse ”övade” jag med telefonen. Hörde så Roberts röst och tydligen hade vårt samtal från gårdagen sparats trodde jag. Men jag hade oavsiktligt råkat ringa honom!
Appar har jag ännu inte lärt mig vad det är men färggrann är sidan med alla ikonerna. Apparna förefaller strukturera tillvaron på ett för mig främmande sätt. Lyckades få fram en karta i någon slags karttjänst.
Robert visade bankID-inloggning med kamerans hjälp (QR-kod). Mobilt bankID (som ju är det man måste ha i en nära framtid och som fick mig att skaffa en smart phone) gick tydligen inte att installera ännu. Man måste vänta i sju dagar när man bytt telefon som jag gjort, eller hur det nu var.
Jag är nästan helt utlämnad till Roberts kompetens men jag har sett att det finns litet att läsa på webben.
Det är oerhört mycket kvar att lära sig men det skall väl gå. Mina känslor har pendlat mellan djup förtvivlan och en viss optimism. Jag har dock i tidigare sammanhang klarat IT-system som först verkat helt omöjliga såsom Evas laptop med touchplatta och Windows 10 (?) men till sist gick det (nå, med hjälp av en mus).
Kanske dessa besvär är ett straff för mitt beteende dagen innan. Jag hittade inte mitt bankkort efter att ha passerat ICA-kassan och packat varorna m m. Jag hade vid betalningen tagit fram min almanacka för att där kolla det ganska nya lösenordet för kortet (som jag har nedskrivet i något krypterad form). Så hade jag stoppat in kortet i almanackan i stället för i sin vanliga plats i plånboken eftersom jag samtidigt försökt vara rolig och sagt till killen i kassan. ”Alla dessa d-a koder. Det skulle väl räcka med en enda kod och varför inte XYZ för det låter ju som en bra kod”.
Simultanförmågan har aldrig varit bra.
Kanske det t o m räcker med bara X och Y. Vi som läst MAD minns dem.
Sudden