Efter att ha brottats med datorn i totalt mer än en timme (minst två sessioner), bränt 13 spänn på en brevbeställning av en prenumeration på The Aeroplane (när jag inte begrep Key Publishings webb-beställrutin) som avslogs för att mitt kontokort inte godkänts enligt ett kortfattat handskrivet brev jag fick, så verkar det hela nu ha gått i lås via Internet. Peppar, peppar.
Problemet är att mitt kort måste öppnas (tillfälligt) för utrikes transaktioner och jag hade först inte hittat någon ruta att klicka på hos min Internetbank Nordea som sköter mitt kort. Visst är det tacknämligt att säkerheten ökas, men i begreppet ”säkerhet” ligger också egenskapen att fungera när man kräver det. Men jag ska erkänna att jag inte hängt med i utvecklingen av webbaserade betalsystem och annan IT. Gamlingar som jag hänger inte med och många förbättringar är för oss försämringar. Jag hade inga problem tidigare att betala med kort vid bokköp via webben.
Mycket var enklare förr. Eller kändes enklare Då kunde man tänka sig att gå till bankkontoret som ordnade en check som man (banken?) senare skickade med brev. Som jag minns det. Det var ju också ett besvär som tog tid, men man var ju van vid att på banken tog det alltid tid. På 90-talet tror jag det var väldigt illa, tidigare hade det gått snabbare. Nu är det länge sedan jag besökte ett bankkontor. Jag hjälpte (?) dock Eva ett par gånger som hade svårt att få bankkort, telefon o d att fungera efter en lång tids sjukhusvistelse. Det verkar som man nu har börjat med mycket eleganta kontor, av säkerhetsskäl (?) litet svåråtkomliga. Relativt kort väntetid, även om man på det ena kontoret inte såg mig alls, så jag vände ganska direkt. Skulle ändå bara ha några ex av en blankett, sådana låg ju framme förr i tiden men inte nu längre.
Vid gårdagens webbströvande råkade jag av någon anledning hamna på den knappt 20 minuter långa naturfilmen ”Viggen Viggo” varur bilden ovanför är lånad. SVT har visat filmen många gånger, och den spelade samma roll som ”Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton”. Filmen och dess filmare vann även internationella priser. Filmen gjordes av den förste SVT-filmaren Bertil Danielsson och är svart/vit. Här syns han i en ruta i filmen.
Den bästa tekniska kvaliteten fann jag här efter att först sett igenom en dålig tidig digitalisering (eller tillfälligt dålig? Filmen kan hittas på flera ställen hos SVT och jag kan ha gått vilse). Man inser vilket jobb det är att redigera samman scener utan direkt sammanhang för att ”konstruera” en rimlig ”handling”. Många inslag av närbildfilmning (”makro”) förekommer i filmen. Följsamt improviserat gitarr-ackompanjemang av Roland Bengtsson. Man förstår av Lennart Ehrenborgs inledande presentation av filmen att den var en fjäder i hatten för Radiotjänst/SVT.
Några Viggen-plan fanns förstås ej på den tiden men väl J 29:or. Jag gissar att denna rote kom från Barkarby (filmen är inspelad på en liten ö väster om Möja.)
De ”underliga fåglarna” förekommer ca 22 minuter in i filmen (som är bortåt 28 minuter med Ehrenborgs introduktion).
Det är Bertil Danielsson själv som talar till sin film. Vid ett tillfälle nämner han fenomenet ”prägling”. Det lanserades av den österrikiske zoologen och djurbeteendeforskaren (etologen) Konrad Lorenz och termen och hans tankar om ”hur djur gör” var mycket omtalade på ”min tid” minns jag och han lär också ha introducerat termen ”mobbning”. Jag gick den matematiska grenen på reallinjen, fler gick den biologiska och man kunde ju (i mitten av 50-talet) höra dem tala om djur och natur på en ”högre nivå” än jag var van vid från tidigare skolår. ”Behaviour” var visst modeordet.
En viktig person i den svenska televisionens tekniska uppbyggnad var Arne Sanfridsson, ofta kallad ”ASA” efter sin signatur. Han drog sig rätt tidigt tillbaka, jobbet blev nog alltför intensivt. Jag träffade honom först efter hans mer intensiva arbetsperiod. Vi sågs på internationella konferenser. Inga stora kontroversiella frågor, vissa skeenden skulle ”bevakas”. Vi var rätt tillbakadragna. Här en presentation, av en nära chef (”SOE”, Sven-Olof Ekholm)
TV:s förste driftchef hette Arne Sanfridsson. Signaturen ”Asa”, vilket var det namn han bar i dagligt tal. ”Asa” var för oss som jobbade inom TV-driften under 50 och 60-talen den obestridde chefen, som med småländsk syn på arbete och sparsamhet fick oss att acceptera en krävande men rättvis chef. ”Asa” fanns överallt i vår vardag oavsett om det rörde sig om goda insatser eller dåliga.
1971, endast vid 49 års ålder beslöt sig ”Asa” för att sluta som avdelningschef för TV-driften – motiven var flera som framgår av hans egen historia. Hans vardag under 1970-talet bestod i en halvtidstjänst på TV som han till stor del inte utnyttjade– i stället arbetade han åt FN med olika projekt i Afrika och Asien samt sin hobby; orkidéer.
ASA har skrivit om sina upplevelser i en bok som var ”dödskallemärkt” på televerket har det skämtsamt sagts. Förhållandet mellan Radiotjänst och Telegrafverket var nämligen en gång ganska spänt. Telegrafverket ville styra och ställa och var ju inget ”mediaföretag” som Radiotjänst var eller i varje fall så småningom blev. Det finns bl a en hel del dråpliga berättelser om tekniska gränsdragningstvister. ASA var ”uppvuxen” med detta som nog hämmade honom när förhållandet förbättrats fram på 60-talet. Vårt förhållande var dock gott.
ASA:s ”Min svenska TV-historia” finns publicerad på webben, här eller mer direkt här. Här ett citat från televisionens uppbyggnadstid: All övrig utrustning som inköptes eller förhyrdes liksom personal för installation och underhåll gick på ljudradions konton, ofta under allehanda mystifika beteckningar. Den första filmkameran till Bertil Danielsson kallades registreringsinstrument i beställningspapperen.
Det finns i berättelsen pionjärtidsberättelse många andra friska minnen av ”stora män och kvinnor” – konstnärer och inte minst televerkare. De personnamn som förekommer oftast är televerkarna Esping och Sterky och f d televerkaren Erik Mattsson, redan före ASA:s tid stor man på Radiotjänst. Nå, Baehrendtz ligger högt också men främst som kopiemottagare. De brev eller skrivelser som återges sist i boken kan nog roa. Sök exempelvis på namnet ”Gnipse” så finner du en satirisk artikel i Teknisk Tidskrift, rubricerad BEHÖVER VI VERKLIGEN ELBELYSNING?
Sudden