En flaggstång har plötsligt uppstått utanför min lägenhet. Den står litet åt sidan så jag ser den inte utan vidare, och jag märkte inget av resandet. Plötsligt stod den bara där!
Fredag 13 oktober (!) sammanträffade jag mina studentkamrater från 1957 i Enskede gymnasium. Då var vi 26 stycken på reallinjen, nu var vi bara 7 med på lunchen på en trevlig ”Restaurang Göteborg” i Hammarby sjöstad. Belägen mindre än 2 kilometer från platsen för våra idoga studier under fyra år. Jag vet inte riktigt hur många som är kvar i livet men i alla fall minst fyra till. Antagligen fler för det finns några kamrater som vi tidigt förlorade kontakten med, inte var vid jubileerna ca vart 10:e år. Googlade efter något om vår skola och återsåg då överraskande vår kemilärare som hette Ryd! Åtminstone en nacke tycker jag mig känna igen, kanske två…
Trevligt även om man på en lunch inte hinner så mycket som på en middag. Vi har genom åren träffats tillsammans med latinarna i maj, men den ene efter den andre faller ifrån, bla de som varit drivande för att arrangera en träff, och det var denna gång inte längre möjligt att samordna firandet.
God mat, bara Björn åt fisk men så har han också varit marinzoologisk professor. Själv såg jag dock genom restaurangens fönster som vetter direkt åt Sickla Kanal, en häger mumsa på en fisk den fångat.
Bilden är från Wikipedia, av signaturen ”Jordgubbe”.
Resan från Handen in till Hammarby Sjöstad var som väntat jobbig genom mycket gående, totalt kanske 2 + 2 km. (Min medelgånghastighet överskrider numera inte 2 km/h!) När jag kom till Årstaberg-stationen kom jag plötsligt på att här kunde jag ju byta till Tvärbanan för att undvika ett förväntat jobbigt byte vid den nya pendeltågstationen Stockholm City, belägen under T-Centralen. Men jag hade ju redan ställt in mig på att jag bara någon gång måste se den nya underjordiska station man nu tvingas ned i. Så mycket har skrivits innan stationen öppnades i juli och det är ju ett mycket storslaget projekt.
Stationen ligger ca 42 meter under marken och man är ju därför beroende av rulltrappor och hissar för att komma upp till markytan, t ex för att byta till fjärrtåg. 42 meter motsvarar ett 15-våningars hus, mer än en halv hötorgsskrapa. Här en bild jag lånat från SL:
Det påminner om tecknaren Maurits Eschers underfundigt förvillande bilder! Man får hoppas att rulltrappor och hissar fungerar liksom belysningen! Kolmörker och strömlöshet på 40 meters djup kan nog få den starkaste att gripas av panik! Men det var skoj att se den imponerande anläggningen, bl a nyheten för mig med en dörrförsedd vägg mellan perrong och spår.
Så får vi hoppas att kapacitet och regularitet (även för fjärr- och regionaltåg som nu får ha de gamla spåren för sig själva) på sikt kan höjas. För mig och inte minst Uppsala-resenären Eva verkar det dock bara ha blivit besvärligare att resa med pendeln.
Jag har inte hört mycket om hur Citybanan tagits emot. Media vill väl inte behandla det som att miljardrullningen och de f n obetydliga förbättringarna är ett stort slöseri med pengar. Stockholm växer så det knakar, nödvändiga förbättringar tar lång tid och ingen vet väl egentligen hur sådana kan göras. För mig är numera kollektiva transporter alltför jobbiga. Och privatbil i innerstad funkar tyvärr inte längre. Måste dock tipsa om en fin privatbil-hyllning som jag råkade se. ”Den som är satt i buss är inte fri” – så sant så.
Ofriheten ökar och oron i världen därtill. Läste i går i både SvD och DN att USA förlorar i Mellannöstern. Putin är alltför skicklig enligt SvD medan DN på ledarplats med en dåres envishet upprepar hur usel personen Putin är.
Det var – i alla fall vad avser trafik och stadsbyggnad – kanske bättre förr; avstånden var kortare och bebyggelsen glesare med många trevliga öppna områden. Även om bilder av innerstadstrafiken på 50-talet är skrämmande och de dödliga trafikolyckorna var många gånger fler än i dag. Som barn uppmanades man ständigt att se upp i trafiken, inte leka på gatan o s v. Och visst har många ofta vackra byggnader och anläggningar tillkommit. Jag rekommenderar en Facebokgrupp ”Det gamla Stockholm” för den som vill ha hjälp med att minnas.
Kvällen innan studentträffen kom det en kommentar till min blogg:
Verkade vara ett knas-kommentar men när jag ser avsändarnamnet Thede Palm ochs adress, en gång chef för en underrättelsetjänst (T-byrån), hajar jag till. Jag kommer ju att vid lunchen möta hans dotter! Kanske det är hon som vill skoja? Hon har jobbat på Naturvårdsverket och ”glyfosat” (ett mycket omdiskuterat ”växtgift” har jag förstått) kan hon ju ha kommit i kontakt med. Hon är en trevlig person men har inte riktigt den sortens skämtlynne, vad jag minns. Men jag blev ju väldigt glad, och la i min upprymdhet ut en respons på kommentaren som jag morgonen därpå dock tog bort. Mycket riktigt, hon var oskyldig. Passade på att fråga hur det kom sig att hennes far religionshistorikern blev ”spionchef”. Jag fann senare att det stod förvånansvärt mycket ”privat” om fadern Thede och hans familj på Wikipedia. Jag påmindes bl a om dotterns två äldre syskon som gick några år före oss i Enskede gymnasium. Om vad hennes far gjorde berättade hon förstås aldrig.
Men ett mystisk sammanträffande var det! Finns en ”okänd skämtare”? Man skulle ju kunna testa mejl-adressen.
Hemfärden blev litet enklare genom mindre gående och jag kunde ta en rusningstid-buss som stannar nästan utanför min port. Men en fullproppad buss på motorväg (och även i vanlig stadstrafik!) är inte bekväm och jag hade fullt sjå att hålla mig kvar på stolen. Lyckligtvis hade en ung person erbjudit mig sin sittplats. Ett så ynkligt intryck gör jag numera!
För några dagar sedan upplevde jag ett annat mystiskt sammanträffande. Jag har just sålt min andelslägenhet i Ottsjö,som jag haft i över 35 år, och när jag sedan bläddrar i DN ser jag denna vackra annons:
Vackert med höstfärger i Norrland! Men vänta, är inte berget man ser Middagsvalen med sin radiomast (FM-radio) rakt söder om Ottsjö? Jo visst, känt av alla fjällsegelflygare som flugit i Ottsjö:
”Rulle” Westman från Stockholms Segelflygklubb vid bortre Pirat-vingspetsen. SE-TMK hörde hemma i Västsverige vill jag minnas. Men har senare hört hemma i Avesta ser jag.
Mitt första besök i Ottsjö var i mars 1967, för drygt 50 år sedan. En mycket grön segelflygare med ett helt färskt certifikat. Här ser man min dåvarande fru Ingrid och i bakgrunden ser man Middagsvalens karakteristiska profil:
Här ett panorama sett från Ottsjö Fjällby där vi hade vår andel:
Även andra har fallit för traktens skönhet, bl a en känd segelflygbistorisk skribent!
Jag trodde först att DN-annonsens bild var från bebyggelsen vid stranden nedanför Ottsjö by, men min son Ove och jag kom fram till att det nog snarare var från Östra Vålådalen, beläget någon kilometer in från sjöns södra strand. Där bodde den i slutet av 2015 bortgångne natur-och björnfotografen Bo Kristiansson, en stockholmsgrabb som lockats av fjällen. Hans bilder och filmer såg man ofta och jag har någon gång hört honom berätta och visa bilder vid en sammankomst i just Ottsjö. I detta 20 år gamla SVT-naturprogram kan man drygt 4 minuter in i filmen se hur han fotograferar finska björnar från sitt gömsle.
Sudden