I morse fick jag ett ryck, tog en kort 20 minuters promenad istället för att fastna vid datorn. Upptäckte att det äldreboende som varit under uppförande i min närhet nu är nästan färdigt, ja kanske tagits i bruk. Det stod nämligen en ambulans framför entrén över vilken man kunde läsa det trevliga namnet ”Baldersro”.
Flott värre för en byggnad uppförd med trästomme och trälement från Moelven som försöker se ut som stenhus med putsade väggar. Blir inte trähus lyhörda? Nå, åldringar är ofta döva.
Jag hade inte kameran med mig men här kan man läsa om detta äldreboende med formuleringar som gör läsaren närmast generad; att dom bara kan. Boendet kallas t o m ”Baldersro Plaza”. Men ändå kanske något för mina söner att fundera på för att undvika att jag blir en börda. Här en annons där man söker personal. Åter ”poetisk text”; stökiga småbarn innebär ”möten mellan generationer”!
Nå, så sur på barn är jag inte. När jag sitter ute på min balkong och läser eller äter hör jag förskolebarnens glada stoj och glam 150 meter bort. Dom verkar verkligen trivas med livet. Och i dag kan jag se de första späda potatisbladen sticka upp. Hurra för alla livskraftiga små potatisar!
Jag kom att tänka på Ulf Peder Olrogs ”Rumba i Balders hage”. Här en nyare version. Olrog själv kan höras sjunga den på Youtube men verkar där inte vara ”helt i form” så att säga.
Och jag kom förstås att tänka på herrgården Baldersnäs i Dalsland där Albin Ahrenberg kom att tillbringa sin ålders höst. Han hade en gång kommit dit i flygfotograferingssammanhang och det är inte utan skäl att många flygfoton kom från ett förlag i Dals-Långed. Hur han fastnade för stället har sina poänger. Mer läsning finns här och här och här.
Annars läser jag just nu, fast varvat med annat, en antologi (redaktör amerikanen Peter G. Tsouras) om hur det kunde ha gått i VK2. ”Hitler vinner kriget” heter den på svenska utgiven av SMB. Rätt kul men också med helt oläsbara texter om hur arméförband slåss. Kartor med pilar och symboler för brigader, bataljoner, divisioner, arméer och hur de rör sig och dessutom refereras till platser och deras inbördes läge när skeendet beskrivs. Jag hoppar faktiskt över vissa sidor. Vilket knappast gör skeendet mer förståeligt.
Kontrafaktisk historia anses inte rumsren men är säkert rolig att skriva och klart rolig och inte minst tankeväckande att läsa. Ett problem är ju att man kan råka tro på det man läser för det är svårt att veta vad som är sant och vad är påhittat. Lyckligtvis finns för varje berättelse en beskrivning i stora drag av hur det gick i verkligheten. Rommel kom inte fram till oljefälten i Irak och Storbritannien vek sig inte i Battle of Britain och det brittiska hovet och den av parlamentet avsatte Churchill begav sig inte till Kanada. Men vilken etablerad historieskrivning är helt sann.
Jag tog fram ”Eagle in Flames” av E. R. Hooton som jag köpte för 15 år sedan, för att kolla vissa fakta. Boken sägs ha ett gott anseende men jag fann den fortfarande oläsbar. Jag fann bara ett enda läsaromdöme, vad det nu innebär…Jag brukar kämpa mig igenom alla böcker jag köpt, men denna är ett av få undantag. Möjligen kan man ha den som uppslagsverk. Len Deightons ”Fighter”, med många läsaromdömen och med förord av den kände (och genom bl a sin syn på VK2:s orsaker omstridde) historikern A.J.P. Taylor är då mer lagom för mig.
Sudden, som har mer läsning att berätta om
