Vad ska man skriva om?
Ringde i går min bank eftersom två månader gått sedan jag fick räkningen för det uttag några skojare gjort med trolig hjälp av mitt betalkortsnummer (och någon baksideskod därtill) som jag omedelbart rapporterade (och även polisanmälde) vid bedrägeritällfället samt när räkningen så kom en månad senare. Sedan dess hade jag inte hört flasklock. Nu fick jag ett kryptiskt muntligt besked ”räkningen är betald”. Antagligen har väl bankerna betydligt värre problem med bedrägerier, något det skrivs om just nu, och orkar inte bry sig om småsaker. De kollar inte identiteter tillräckligt noga verkar det som. Och vill sopa problem under mattan, inte tala öppet.
Man trodde ju bankväsendet var att lita på.
Vi har väl alla fått helt oförargliga mail någon gång med väldigt hotfulla ord nedtill. Man har gissat att de inte har någon betydelse men litet skrämd blir man ändå. Men de är tydligen bara ”yada-yada”.
Ett exempel med en i flera steg vidaresänd berättelse om en WW2-händelse med en Flying Fortress som lyckades hanka sig hem: CONFIDENTIALITY NOTICE: This electronic message, including any attachment(s), is intended only for the person or entity to which it is addressed and may contain confidential and/or privileged material. If you are not the intended recipient of this message or an agent responsible for delivering it to the intended recipient, please notify the sender immediately by replying to this message and then delete the original message and any copies of it from your computer system. Any use, dissemination, distribution, or reproduction of this message and/or any of its attachments (if any) by unintended recipients is strictly prohibited and may be unlawful.
Ja se amerikanska jurister…
I övrigt retar jag mig på att jag inte kan läsa Jasenko Selimovics senaste inlägg i SvD i den långa debatt som har sin grund i att stockholmspolisen kollade folk i T-banan som kunde misstänkas vistas i landet utan vederbörliga papper och då använder sitt omdöme om vilka som kan misstänkas. Men antagligen säger Selimovic ungefär det han sagt i sitt tidigare DN-inlägg. Jag har inte orkat läsa i sin helhet dessa långa inlägg från Jonas Hassen Khemiri, Beatrice Ask och Jasenko Selimovic där de garderar sig åt alla håll.
Min från Västtyskland cirka 1961 inflyttade blivande hustru, hon hade fått jobb på ett respektabelt företag, berättade om inte så trevliga förhör hos den stockholmska polisen. Men så gifte vi oss 1964 och Ulla Lindström gjorde henne till svensk medborgare.
”Gränspolis” i Stockholms T-bana, tja jag kommer att tänka på ”King vid Gränspolisen” och småler litet:
En annan bloggares minnen av King.
Det finns nog mer att gnälla över, men just nu har jag glömt det. Istället två filmer om hur det var förr i tiden som jag tipsats om:
Här den för så många nostalgiska incidentberedskapen, ”Fisken” som den visst kallades och som inte var så gedigen som många nu tror och med tiden mest blev en symbol, ungefär som Stockholms vaktparad. Vacker att se på och en fin symbol men ganska verkningslös i sak. Sovjet hade ju missiler som kunde slå ut FV:s baser ute i busken (och oss andra), trots att FV gjorde allt för att sprida ut basanläggningarna över en stor yta. Ett par dagar kunde väl FV härda ut vill jag minnas men jag hittar nu inte Göran Todes text härom, men här intervjuas han i radio om hur fi ”spanade”. Alltså ungefär som ÖB nyligen sa och som så överraskat många.
Här en film från det brittiska imperiets tid för anglofiler och andra som minns. Med Handley Page HP.42 och många andra detaljer att observera. Så var det en gång.
Och även om man inte kommer åt SvD finns många bra bloggar att läsa om försvarspolitik som exempelvis denna.
Är man språknörd och tycker att språkbruk är lika kul att läsa om som språkbråk, är här en bra skriven DN-artikel som avslutas med nedsättande ord om semikolonet. Är du känslig och gillar semikolon varnas du därför. En mer positiv beskrivning av detta skiljetecken för omdömesgilla ges av Språkrådet här.
Sudden, som gillar semikolon. Man måste våga
P S. Jag glömde ett illustrerande klipp från ”imperiefilmen” där man ser passagerare lämna planet och där trappan diskret hålls på plats med tåspetsen:
Det är väl förresten denna process som kallas ”disembarkment”, ett lustigt ord med liksom två ”prefix” Jag minns att när man flög till England skulle man ha fyllt i ett ”disembarkation card” och lämna det ifrån sig vid passkontrollen.
