För ett tag sedan visades på Facebook en bild av en kvinnlig flygare, ATA-piloten Joan Hughes, som var synnerligen småvuxen och fotografen visste ju hur man gjorde för att detta skulle framgå när hon stod invid den ovanligt klunsiga fyrmotoriga bombaren Short Stirling. Med sin långa kropp och relativt långt framstickande motorer hamnade propellrarna ”onödigt” högt upp. Detta har det skojats och förundrats mycket över:
Joan Hughes var liten och nätt vilket kom till nytta när hon skulle flyga en replika av Santos-Dumonts ”Demoiselle” i filmen ”Dessa fantastiska män….”
Wikipedia har fina presentationer av bl a Stirling, Lancaster och Halifax med ritningar lagda över varandra. Man slås över hur jämstora de var, Stirlingen hade dock en betydligt längre kropp och inte minst nos. Skrovets attityd med planet på marken var lika för alla tre. (Man kan väl räkna med att vingens vinkel mot kroppen var ungefär densamma för de tre; denna vinkel bör ju väljas ungefär så att luftmotståndet blir det minsta vid marschfart på normal operationshöjd.)
De var gjorda mot olika specifikationer. Stirling var först och det krävdes den gången en extremt kort startsträcka samt plats för passagerare d v s soldater för att kuva infödingarna i kolonierna med. Planets startsträcka blev dock för lång, och det var enklast att höja stället sägs det. Jag menar att det helt enkelt måste vara så högt. Stirling fick en mycket tjockare vinge än Lancaster som gav hög lyftkraft (men också elakhet vid landning då planet kunde vika sig). Vingprofilen var tjockare än hos Short Sunderland som Stirlingvingen var utvecklad ur.
Shorts var ensamma om en typ av klaff, Gouge flap, som påminde om Fowler-flapsen. Se Wikipedia.
Kommer mig att minnas en äldre tidnings/bok-försäljare i London som jag 1977 (eller -78) kom i samspråk med när jag skulle betala den bok om Hurricane jag valt i hans lilla butik. Han hade flugit under kriget och mindes att Hurricane med sin tjocka vinge var svårare att landa än Spitfire.
Boken ”Hurricane Special” Maurice Allward var nog den första flyghistoriska bok jag köpte. Jag började med det sedan jag slutat flyga. Här ett uppslag ur boken:
Jag webb-jämförde de fem stora bombarna, d v s förutom de nämnda även B-17 och B-24. Förvånansvärt lika vad gäller vikt, vingyta och spännvidd. Jag trodde att B-24:n hade den största vingen men den hade den minsta vingytan (och den största spännvidden)! De amerikanska planen tycks ha haft svagare motorer. B-17 var väl den äldsta konstruktionen, B-24 den modernaste. Jobbig och otrevlig att flyga, vilket väl var modernitetens pris”. Här är vad Hugh Bergel skrev (mer av honom längre ned):
Jag tror inte helt på talet om att Stirlings sämre höjdprestanda berodde på den (påstått) mindre spännvidden. Är inte motorerna snarare att misstänka? Kanske den goda manöverförmåga planet var omtyckt för berodde på att man måste hålla sig på lägre höjd.
Det diskuteras på webben förstås vilken typ som var ”bäst”. Det framgår att det fanns många faktorer som man hade att ta ställning till när det begav sig. Efteråt spekuleras det minsann…
Här några bilder som jag skamlöst lånat:
Stirling inuti. Rätt rymlig. Nedan en jämförelse:
Joan Hughes leveransflög flygplan från fabrik till förbanden. Det gjorde Hugh Bergel också. Här litet läsning om hans upplevelser som de beskrivs i hans bok ”Fly and Deliver”.
https://larsan13.files.wordpress.com/2016/02/bergel_motorreglering.jpg
https://larsan13.files.wordpress.com/2016/02/bergel_om_usa-plan_s86-871.jpg
https://larsan13.files.wordpress.com/2016/02/bergel_s88-89.jpg
https://larsan13.files.wordpress.com/2016/02/havoc_bergel1.jpg
https://larsan13.files.wordpress.com/2016/02/typhoon_bergel2.jpg
https://larsan13.files.wordpress.com/2016/02/typhoon_bergel.jpg
Det här inlägget är skrivet i en viss hast. Jag använder en ”reservdator”, Evas gamla laptop som i går kväll var ovanlig vresig. Långsam til tusen, det var en plåga att få ihop ett enkelt G-mail och att formulera ett blogginlägg hade varit stört omöjligt. Men i morse efter en femtioelfte diskrensning (som gav ynka 6 MB) visade den sig plötsligt från sin soliga sida.
Bäst att passa på tänkte jag. Så detta inlägg är inte ordentligt korrekturläst. Jag har också glömt en del och inte som tänkt kommit in på andra myter om flygplan, t ex förklaringar till att J 29:an var svårlandad i början. Jag tror inte på allt som sagts. Konstruktörer gör så gott de kan men har inte den erfarenhet av planet som senare tillkomna har.
Jag saknar också mina programvaror och en del bilder som verkar ha förlorats (profilerna från Wikipedia av Stirling, Lancaster och Halifax i markställning) när jag skulle ladda ned allt väsentligt från min nya dator som jag lämnat bort för ”ominstallation”.
Mitt hopp om den är litet, det har varit alltför många konstigheter med den. Kanske det inte är i datorerna felen sitter (och inte i mig heller om ni nu skulle vilja vara lustiga).
Sudden, som kanske kommer att putsa mycket på denna text om datorn är mig nådig
