Jag följer inte radion eller TV:ns samhällsbevakande program, den s k grävande journalistiken. Har svårt för felfinnar-typer som Janne Josefsson.
Men dom verkar ha kommit på något nu med de italienske kirurgen Macchiarinis alltför vådliga experimenterande med att fixa odugliga luftstrupar. Pensionerade medicinprofessorer har vågat ta bladet från munnen vad gäller missförhållandena och den ärevördiga institutionen Karolinska institutet är i blåsväder. Med Nobelpris och annan gloria. En gloria som inte alla har förunnats gåvan att skönja.
Vanliga människor bryr sig inte om att skilja på Karolinska institutet och Karolinska sjukhuset vilket vissa inblandade är indignerade över. Man söker efter halmstrån när man ska rädda sig.
Kanske SR-talkshowledaren Thomas Nordegren kan beskyllas för ärekränkning i detta radioprogram där kirurgen Paolo Macchiarini beskrivs som ganska skum typ, milt sagt. Intressant är också vad f d psykiatriprofessorn Hans Levander berättar om mytomani och psykopater. Utan mytomani stode människosläktet kvar på apornas nivå säger han. Tja.
(Mer att läsa i DN 7 februari.)
När min särbo Åsa ”hastigt och lustigt”, jag visste inget förrän jag vid inskrivningen vid Huddinge sjukhus fick veta vad man tänkte göra med Åsa, skulle ”befrias” från en tumörangripen lunga i maj 2000 plåtade jag entrén till sjukhuset. Detta hade då helt nyligen utsetts till universitetsjukhus. Detta var man tydligen mäkta stolt över men hur detta visades för de besökande var närmast patetiskt; man hade väl gjort vad man kunde med till buds stående medel. Men att upphöjelsen alltså var så väldigt viktig…
Trist väder och en sjaskig banderoll. Så en polisbil och tillsammans med min sinnesstämning och primitiva digitalkamera; det var för 16 år sedan, blev intrycket mycket dystert. En av mina allra tristaste bilder.
Tekniken för elektroniska affischtavlor hade inte kommit så långt heller. Eller Landstinget hade i hast velat fixa något:
Det hela formligen utstrålade dåliga resurser men mallighet. Medan vanligt folk har svårt att förstå vad som är så väldigt fint med universitet och universitetssjukhus – man hör ju så mycket om tokiga professorer; inte bara medicinare. t ex Ebba Witt-Brattström, Eva Lundgren m fl. Det finns manliga stollar också men jag kommer inte just på något namn, det finns alltför många att välja mellan. Män har privilegiet att få vara ”personligheter”, exempelvis Erik Hallén och Erik Ask-Upmark.
Och därtill läkarkårens kåranda, ”Till bröders väl”.
Nå, det blev några vackra buketter från Åsas vänner vid lungoperationen:
Det fanns trevliga väggmålningar i sjukhuset:
Med vingar skränkta på detta sätt skulle i varje fall inte jag våga flyga:
Det nu aktuella fallet handlar ju om etik. Hur mycket vågar man chansa?
Läkaren och författaren P C Jersild har engagerat sig i sjukvårdsetiska frågor och har skrivit mycket härom och om läkarrollen. I min dator hittar jag dock bara denna tidiga ”skrivövning” från Jersild som inte handlar om etik utan är rättframt naturvetenskaplig; han gav i samma bok ”Calvinols resor” mer satiriska bilder av läkare (typ ”akademisk jubelobduktion”). Men bra är den. Jag tog med den i litteraturlistan till en teknisk rapport om ljudkompression i radio. En, säger en, läsare uppmärksammade den och det var ju uppmuntrande. Den nämndes ju först i slutet av rapporten. Fast kunniga rapportläsare börjar nog ofta med referenslistan.
Sudden
