Nyligen frågades på SFF Forum om Eva Dickson var den tredje kvinnan i Sverige som tog flygcertifikat som det sägs på några ställen och om det kunde ha skett 1923. En intressant fråga; Elsa Andersson var den första men när tog Eva sitt cert och vem var närmast före henne? Jag till att börja leta, främst kunde man ju ana att den förra året bortgångne flyhistorikern Stig Kernell hade behandlat ämnet. Han insåg kvinnans betydelse, det anar man redan i början av denna berättelse ur hans bok Vingar över Tranås:
Begrundar man även den sista meningen i klippet inser man att pojkar gillar att leka, förr i tiden med flygplan inte minst, medan kvinnor hade andra, i och för sig också viktiga saker för sig. Den frågande på forumet hade uttryckt sin förvåning över att det var så ont om tidiga kvinnliga flygare. Men när jag letade bland mina böcker, fann jag att det var ju ont om manliga flygare också.
Jag hittade snart svaret i Kernells bok ”Hopp i nöd och lust” som primärt handlar om fallskärmshoppning, men det var något som tidiga flygare ibland fick ägna sig åt när det inte gick att få jobb som pilot. Då kunde man bli en slags cirkusartist som förnöjer publiken genom att utföra våghalsiga hopp som Elsa Andersson gjorde, den första kvinnliga certifikatinnehavaren i Sverige. Hon omkom 1922 vid sitt tredje hopp utanför Askersund. Min blivande far var som 11-åring bland publiken.
Elsa erövrade enligt denna bok flygcertifikat 1920 vid Thulins flygskola i Ljungbyhed, för övrigt det sista från den skolan. Av texten framgår så att åtskilliga år senare erövrade två svenskor certifikat: Maggie Florman och Elsa Lindbergh-Loell, där den senare dock aldrig flög i Sverige, och sedan kom Eva Dickson 1932. Alltså som nummer tre eller fyra beroende på hur man räknar. Man hittar båda ordningsnumren på webben. Kernell nämner två kvinnor som sysslade med flygning före Elsa A, Ruth Bergman och Tora Sjöborg. Ruth slutade sin utbildning hos Thulin, övertalad av sin blivande man, och det är oklart om Tora någonsin tog certifikat. Däremot skötte hon en hel flygplansfabrik i Berlin när hennes man tjänstgjorde vid fronten som stridsflygare.
Här kan man läsa mer om tidiga svenska piloter. Ett lästips, men jag har själv inte läst boken.
Jag tycker det är berättigat att tala om ”erövra certifikat” när det handlar om tidigt flyg. Flyg ansågs farligt och därmed inget för ”veka” kvinnor. De kvinnliga pionjärer man läser om var avgjort ”mycket framåt”, ja ibland rena äventyrare. Som en sådan räknas ofta Eva Dickson, även om hon inte blev känd för några våghalsiga flygningar utan red eller gjorde äventyrliga bilfärder.
Här ser vi Eva Dickson med sin lärare Alex Widell framför Aero Materiels Moth. Mannen till höger är flygeleven landsfiskal Jonas Emil Berglund, grundare av Östra Sörmlands Flygklubb, ÖSFK, och platsen är Stora Värtans is 1932:
Männen dominerade totalt, och den dominerande delen av alla piloterna var militärer eller f d sådana. Det var först i slutet av 30-talet som ”sportflyget” började växa till sig, bl a genom att verksamheten organiserades inom en enda centralorganisation, ”nya” KSAK, och att donatorer subventionerade utbildningen. Ca 30 klubbar anslöt sig och det fanns då ca 50-talet aktiva flygare utanför flygvapnets och trafikflygets krets. Sedan flögs det även en del ”svart”, med mer eller mindre väl hembyggda plan och utan formell kompetens hos piloten. Ibland riktigt bra (sid 10 ff)
I ”Ett År i Luften 1964” finns en artikel om ”sportflygets” utveckling och här är två klipp därur som beskriver den allra första tiden:
Man ser att privatflyget började ta fart före kriget och efter kriget ökade antalet plan snabbt, mycket tack vare surplus-Cubar från det amerikanska fälttåget i Europa, importerade genom Albin Ahrenbergs försorg. Sedan har utvecklingen varit långsammare eller t o m tillbakagående och jag gissar att idag finns kanske 1000 mindre motorflygplan, dock ej inräknat ultralätta (UL) plan där utveckling är positiv. (Statistiken är svårläst…) Antalet ”vanliga privatcertifikat” är också minskande.
Vid mitten av 50-talet kom nya bekväma privatplan, med täckt kabin och ordentlig navigations- och radioutrustning och ett större användningsområde, och i artikeln i boken börjar det nu talas om ”allmänflyg” i st f sportflyg.
Termen allmänflyg är dock ganska diffus, försök exempelvis förstå vad Wikipedia menar härmed! Man skulle kunna säga att allmänflyg är allt flyg som inte är militärt eller trafikflyg, d v s segelflyg, ballonger, ultralätt m m inkluderas. En ofta alltför vid term.
Tillbaka till kvinnorna. Berit Myhrén och Ingrid Wickman gjorde 1949 en långflygning i Europa med en Piper Cub. Ur SFF Kronologi:
”Afrikaflygarflickornas färd återges i krönikan i ”Ett år i luften” 1950 som även har en bild från ”starten från Norrköping”. (Planet bär norrköpingsrelaterad reklam, för ”Yfa”). 17 februari (efter 8 dagar) har de inte hunnit längre än till Halmstad på grund av dåligt väder. Den 21:a kommer de äntligen ut ur landet men möter strax efter starten från Bulltofta dåligt väder och måste landa i Værløse. (”Vilket namn i sammanhanget!” utropar krönikören). Den 24:e kommer de så till Hamburg för att så den 28:e nödlanda på autobahn mellan Hamburg och Bremen på grund av isbildning i förgasaren. Bild finns av starten därifrån. 14 mars anländer de till Barcelona och den 17:e till Valencia. Den 22:a flyger de från Tanger till Casablanca. Den 28:e landar de på Kanarieöarna, dit de dock valt att ta sig med trafikplan från Cap Juby dit de kommit med sin Cub efter att ha landat i öknen efter att ha kommit vilse. ”Så kom de då till Kanarieöarna även om det satt hårt åt” konstaterar krönikören Yngve Norrvi. Den 15:e april var de så hemma igen. Under samma tid omnämns två andra svenska ”sportflyglångresor” i krönikan.”
Afrikaflygarflickornas färd återges i krönikan i ”Ett år i luften” 1950 som även har en bild från starten från en tysk autobahn:
Här litet om en påtvingad landning vid Enånger i Hälsingland vid en annan flygning som flickorna gjorde..
Stig Kernell höll för drygt 15 år sedan ett kåseri inför SFF Stockholm om tidiga kvinnliga flygare. Jag tror att det var då jag efter föredraget blev ombedd att skriva en kort sammanfattning men jag hade ju inte fört några anteckningar och kunde inte få ihop något. Istället skrev Johannes Thinesen i SFT nr 4/2000 om kåseriet och la nog ned en hel del tid på det och han var dessutom van vid att skriva. Man lägger märke till att Eva Dickson inte alls nämns. Stig verkar mest ha talat om kvinnliga yrkespiloter och då dröjde det till beredskapsåren innan vi fick en sådan genom Birgit Thüring.
Men för att komma tillbaka till Eva Dickson. Erik Bratt har i ”Folk och Flygande Maskiner” porträtterat Kurt Björkvall, en av de få som kunde slå sig fram kommersiellt med sitt plan på 30-talet. Han hade bl a lärt Eva Dickson att flyga skriver Kernell och Bratt berättar om hur hon hjälpte till med finansieringen av Björkvalls Atlantflygförsök 1936. Hon ville även följa med på färden men Björkvall lyckas avvärja detta. Jag har skannat en stor del av Bratts berättelse om Kurt Björkvall, som han kom att känna väl. Bratt kände sedan tidigare även Eva Dickson eftersom en kusin till Bratt under några år varit gift med henne. Jag har i skanningen markerat var Eva omnämns.
Kurt B kom som bekant inte fram men räddades av en fransk fisketrålare:
Fartyget hette ”Imbrim” (franskt namn på en viss nordatlantisk dykand), ett namn som Björkvall sedan målade på flera av sina plan!
Här ser vi vad Flygning skrev 1931 om Björkvall, notera det felaktiga förnamnet!
När det gällde kvinnors flygande slog jag upp ett praktverk från 1939/40 som KSAK gav ut, ”Svenskt Flyg och dess Män” vars titel antyder att flygning var något för Män.
Boken innehåller sålunda omkring 500 porträtt av styrelsemedlemmar i de ca 70 klubbar som var och en beskriver sin verksamhet och sina planer (den tjocka delen av boken), och bland dessa 500 finns 3 (tre) kvinnor! Eller om det var fyra. Här är en av männen som var mycket stolt för att ha kommit med i boken, det säger han avslutningsvis i den första länken i denna logg ”Det började med modellflyg”:
På den tiden skulle alla ha en titel och det är ju dessutom naturligt att till en styrelse väljer man folk med inflytande. Det finns därför många direktörer, disponenter, ingenjörer, bankmän och officerare. Dock finns en bilägare (!) i skaran samt några studerande. Det handlar inte bara om klubbar för motorflyg utan även för segel- och modellflyg, totalt är det knappt 70 st. Vidare beskrivs Flygvapnet ingående, medan avsnittet om ABA är betydligt tunnare för att inte tala om flygindustrin, som bara omfattar 5 sidor av bokens drygt 630!
Däremot finns en omfattande välskriven text om människans förhållande till flygkonsten som den kommer till uttryck i mytologi och världsuppfattning samt en del om ”flyget och forskningen”. Det är mycket jag inte visste. Jag har till er förnöjelse skannat en liten, liten del av ”Svenskt Flyg och dess Män”.
Sudden
