Den 8:e mars är förbi och man behöver inte längre visa full förståelse för kvinnokampen. Dessa varelser är ju inte så sällan till besvär även om jag förstår om de ibland tycker att män har obegripliga, ja löjliga intressen. Här en bild jag knyckt från en Facebook-vän:
Jo, precis så var det i de yngre tonåren. Att hålla på med modellplan eller på skolrasterna kasta papperssvalor istället för att stå i rökrutan och snacka dixieland eller bop, kameror eller hifi-högtalare ansågs väl ”mognare”, det insåg man. Eller kändes så. Kanske bara något jag fick för mig men i alla fall – man kände man stod utanför gemenskapen.
Många var alltså intresserade av musik – vad den nu stod för. Inte jag. Numera är en trägen P2-slölyssnare som tycker utbudet tyvärr blivit tristare och ”primitivare”. Men inser just nu att jag ju via DAB har råkat ställa in något annat än ”det riktiga P2″. Som i och för sig är två. Och så har vi P4 som är många. Tacka vet jag forna tiders riksprogram med Farbror Sven, grammofonmusiken och Sten Bergman ibland, Det räckte.
Nyligen skulle jag köpa en 15-årspresent till det äldsta barnbarnet och det skulle vara något som skulle väcka hans intresse för matematik. En alltför from förhoppning, det förstod jag, men jag köpte ändå flera böcker kring matematik för jag har två barnbarn till. Den bästa boken fanns ej att köpa ens antikvariskt; den var hela 16 år gammal och tydligen väldigt åtråvärd. Jag fann den dock på biblioteket och skannade alla ca 220 sidorna, för det var den värd. Här är ett smakprov, säkert ointressant för en matte-trött 15-åring men för mig som kommit förbi matten för 50 år sedan är det nu en trevlig ”bildande läsning”. Matten var en plåga för mig. Jag klarade den sisådär, men inte med den ”marginal” som man borde ha om man skulle bli ingenjör som man förväntades vilja bli.
Det handlar om Stig Olssons ”Matematiska nedslag i historien”:
Här kan man bl a läsa att Newton var en ganska tråkig person att umgås med och en dålig föreläsare. Men med en mycket stor koncentrationsförmåga och ihärdighet. Han var samtida med Leibniz och de båda var banbrytande när det gällde differential- och integralkalkylen (matematisk analys), men vem var först? Ingen av dem hade det hela helt klart för sig och dröjde med publiceringen av sina resultat. Jag läste en gång för länge sedan litet av Newton i original (språkligt tillrättalagda) och frågan är om han verkligen begrep vad han sysslade med. Men en inte ovanlig situation och jag är skeptisk mot alla påståenden om vem som var först med något. Vad är upptäckt och vad är uppfinning och hur mycket fattade pionjären av det han försökte beskriva; det dröjde till nästan fram på 1700-talet innan något ”matematiskt språk”(formler) etablerades. ”Matematiken var länge retorisk” som Olsson skriver.
Och visst, när jag för en tid sedan försökte mig på frågor i PISA-proven märkte jag hur mycket som beror på den verbala problembeskrivningen och de oklarheter som doldes i den. Det hade jag inte väntat mig i så seriösa sammanhang.
Ytterligare ett smakprov om Leibniz som Kaianders Sempler skriver om i boken, lätt pikant:
Kom så att minnas en bok jag fick själv när jag kanske var 8-10 år, ”Tekniska sagor” av Bernard Hogben. Jag köpte nu ett begagnat exemplar och läste något avsnitt. Den var lika tråkig som jag minns den och jag tror att jag inte läste just mycket i den.:
Men omslaget var trevligare och inte så skrämmande som det engelska originalet. Men visst ska brittiska ånglok vara gröna, det var en vanlig ångloksfärg där med rötter i den tyska släkt varur det brittiska kungahuset stammar och där den förste valde att för husfridens skull inte ta Leibniz med sig (se Semplers text ovan) Mer i Wikipediaartikeln om British Racing Green.
Jag undrar hur många av de böcker som vuxna med större eller mindre vånda väljer ut till barn, verkligen blir omtyckta. De böcker från min barndom som jag har gett till barnbarnen verkar inte ha blivit uppskattade.
Böcker jag själv gillade var ”Det nya jaktplanet” av finlandssvensken Björn Kurtén. Han var 16 år när han skrev den och blev senare framgångsrik vetenskapsman och populärvetenskaplig författare.
En mycket bra bok senare i tonåren, var ”Venus är vår” (The Space Merchants) av Frederik Pohl och Cyril M. Kornbluth. Om dess lätt slingriga tillkomst man kan läsa på Wikipedia.
Sudden
P.S: Begrunda gärna tänkandet bakom Buffons något långsökta metod att ”mäta pi”. Och även möjliga felkällor med metoden. Se även Monte Carlo-metod.
