Diverse putsningar gjorda tidigt 28 september.
Här är en sajt att njuta av för oss som minns forna tiders modellbyggande. Spryglar, spant, lister, balsaträ, japanpapper, siden och andra finesser. Något ofullbordad men det gäller ju också en mästare som Schubert.
Nyligen har en webbaserad ”TV-kanal” om svenskt flyg startats, Flygkanalen.se. Den är orienterad mot kommersiellt flyg, men de som är nostalgiskt lagda hittar nog något att njuta av.
I en Facebook-kommentar någonstans skrev jag att landets flyghistoriker var litet navelskådande och underförstod att de borde betänka att flyg i olika former används ännu i dag och har en icke oviktig roll i samhället. På en flygplats som Bromma som ”tvingats stå still” i decennier kan inte allt få bli kvar. Detta uppskattades inte riktigt. Men det är ändå kanske klokt av SFF att ligga lågt för jag tror att föreningen som sådan tyvärr inte har mycket att komma med. Enskilda eller grupper däremot.
Vi litet äldre stockhomare minns stadsområden som i brist på framtidsplaner förföll innan de gav plats för Skatteskrapan, Fältöversten, delar av Hammarby sjöstad m m. Många verksamheter försvann eller flyttades ut på vischan.
Boktravar fyller mitt hem. Hösten 2011 köpte jag en nästan 900 sidor tjock bok från 1902, ”Med vapen i hand”, som är en ”romantiserad skildring av vårt kommande krig” av pseudonymen Erik Drake.
Nu har jag äntligen läst ut boken, och nya böcker väntar. Här skrev jag om boken. Jag läste den en gång som liten pojke och den går fortfarande att läsa. Om inte annat kan man roas av annorlunda stavning (och inte bara gammalstavning) utan även av hur vissa ord har ändrat betydelse. Andra ord har försvunnit och mycket som sägs i boken skulle idag anses som olämpligt, exempelvis rasistiskt eller nedlåtande mot ”lägre stående samhällsgrupper”. Bönder är sålunda litet dumma men ofta mycket plikttrogna. Judar får sina slängar. Officerare är ädla och trevliga att se på medan meniga soldater oftast är ”bara” tappra och dugliga. Ett par samer var spioner; giriga efter silver som de var. Enligt tidens uppfattning. Jag gav upp alla försök att förstå militära finesser som skyttelinje, flank, kompani, armefördelning o d. Avbröstning tror jag dock jag förstår.
Idag har vi ju som bekant lyckligtvis inga ”lägre stående” och romer, muslimer, homosexuella m fl är ju helt OK. He he. Nå, hyckleriet i dag är störande märkbart för alla som följer ”debatten” i medierna eller märker hur journalister, debattörer, makthavare eller politiker slingrar sig. Vi tycker – ännu – inte helt lika i allt. ”Gleichschaltung” är svårt, Hitler och Goebbels gick på pumpen, mest dock av mer militära skäl. En ledarskribent i vår jämte SvD främsta tidning DN kan dock åratals framföra sin otrevliga människosyn med stöd av flummiga uppgifter och få stort stöd för detta. Kanske pappersmediets förbannelse är att man måste bre på ordentligt och avstå från konkretisering av rädsla för att bli anklagad för förtal eller bli oläsbart långrandig.
Tillbaka till boken: I striderna deltar svenskamerikanska frivilliga samt norska förband (det var ju ett ”broderfolk” då). Ryssland anfaller Sverige och tränger djupt in i vårt land men så griper Storbritannien in eftersom man vill hindra den ryska expansionen västerut, och dess flotta förintar de ryska flottorna under strider i Kattegatt. Man hade ingen radio och när telegrafledningar ”klippts av” blir de ryska trupperna isolerade, helt okunniga om händelser och centrala beslut och order. Brevduvor eller luftballonger förekommer ej i handlingen. Finland gör sig fritt och nihilistiska agenter, ”polacker”, leder Finlands frigörelse. Någon nation Polen fanns ej då; kanske agenterna formellt var ryska medborgare. ( Begreppet ”nihilist” skall man inte ta bokstavligt, det användes den tiden för de oppositionella i Ryssland.) Tyskland ingriper faktiskt ej vad jag minns och fransmännen ryckte på axlarna åt fredsuppgörelsen, man inser att man inte kan ”bråka”.
Vid fredsförhandlingarna flyttar engelsmännen fram sina positioner mot Ryssland när det gäller kolonialväldets gränser i Afghanistan och Indien med omnejd. Japan, allierat med Storbritannien, får Manchuriet och Korea. Vidare blev det för Sveriges del gränsändringar längst i norr där Sverige får bre ut sig till Kolahalvön.
Utgången är för vår del onekligen mer positiv än i Lars Wilderängs böcker. Vad jag förstår.
Jag kommer att tänka på min historielärare i gymnasiet, en äldre bildad herre, som sa att Ryssland har alltid velat komma fram till varmt vatten såsom Indiska oceanen. Så sant så än idag.
Nyligen fann jag Jan Myrdal/Gun Kessles bok ”Sidenvägen” (1977) på en bokbyteshylla i Haninge centrum, en bok där Rysslands och Storbritanniens försök i gången tid att ta kontroll över dessa trakter upptar en mindre del av framställningen. Trakter som före Myrdal Sven Hedin besökt. Jag tyckte att jag skulle försöka läsa någon av Myrdals reseberättelser, och det visade sig vara förvånansvärt lätt. En del kan verkligen konsten att skriva. Även om de sedan vid sidan av sin stora bildning kan ha sina ”fixa ideer” och en slags naivitet. Jag hoppade sålunda över alla siffror i den lysande produktionsstatistiken för olika kinesiska ”revolutionsbrigader” och dylika enheter.
Myrdals lätt förväntansfyllda uppsyn på bokomslagets baksida får mig att tänka på en gammal teckning (1909) ur Blandaren.
Nyligen beställde jag Lars Gibsons ”Jorden runt på 80 år”. Baksidan visar författarens sätt att se på saker och ting och hans berättarteknik. Han vänder sig inte i första hand till flyghistoriska kalenderbitare utan här är det händelser och upplevelser som räknas. En livsnjutare med stor spännvidd som även framgår av bokens titel och framsidans text.
Sudden
