Man säger väl ”Glad Påsk” och inte ”God Påsk”. Nå, påsken är väl i den kristna kulturen ingen särskilt munter tid. Även judar firar sin påsk, dock med anledning av uttåget ur Epypten. Nu gör man allt man kan för att döda allt mänskligt liv i Gaza. Fast säger man det så är man ju antisemit och det får man absolut inte vara, det är ju vår tids största synd.
Göran Persson var den förste av våra statsminstrar som valde att visa sig i kippa. Tiderna förändras, Sverige hukar idag mer för världens storherrar. Eller måste…
När man läser denna DN-artikel (Rektorer: ””Väldigt politiserat” prata om antisemitism i skolorna efter 7 oktober”, betalspärr) påminns man om att judarna med hjälp av ledande media fått köra sin snyft-skiva så att den nu är ohjälpligt repig och raspig. Eller är det media som vill köra den; drar läsare. DN-språket blir väldigt krystat, man får gå till insändarsidan för att i DN hitta något som är rakt på sak.
Språket blir krystat när vi inte vågar tala fritt. ”Skapat en osäkerhet för vad som förmedlas till eleverna”. Herre, hjälp mig! Bakom detta ligger ju det ”enkla faktum” att många i vårt land (och världen över) faktiskt har lidit svårt av dagens judiskt/israeliskt grymma handlande. Ordet ”antisemitisk” är rätt utslitet och därtill har innebörden av ”semit” förändrats sedan ens skolår. Det finns mycket hat och grymheter här i världen som skall motverkas med andra ord än de som har specifikt med judar att göra.
Man kan ju också begrunda valet av illustrerande bild. Vacker i sig men… Jag kommer att tänka på Lars Ekborgs avhyvling av Beppe Wolgers i en sketch ”Du har väl blommiga kalsonger på dej, din jävla lyriker!”Beppe har själv skrivit texten.
Men kanske det börjar svänga. Trump är ju en högst besynnerlig och skrämmande stolle, men kanske han ändå ger oss en blick för hur förvirrad och tillgjord vår etablerade världssyn är. Men det är ju förstås skrämmande på samma gång.
”The bark of the dog is worse than its bite” erinrar jag mig.
Ronny Erikssons visdomar gillar jag. ”Det är aldrig för sent att ge upp”, har han underfundigt sagt. Har man som jag kämpat i 86 år har han man alltså kvar möjligheten. Man tackar för denna nåd men problemet kvarstår – när är det dags att släppa taget. Man orkar ju inte hur länge som helst liksom…
Några år innan Ryssland började att försöka ta över Ukraina tyckte jag att detta var en bra sång kring ”faster Aina”. Klämmigt käck och sedan så där lagom samhällskritisk. Men nu är sången och dess text omöjliga.
Jag trodde länge att Ukraina var en del av Ryssland många år efter Sovjets sönderfall men var tydligen en ”självständig” stat sedan 1991 (och hade tidigare en speciell status i FN-sammanhang; o d, kanske för att numerärt öka på de sovjetiskvänliga röstningarna internationellt) . Man minns ju mest damen med vetekringlan på huvudet och år av svårt tjafs” och ”interna” fejder. Ronny text angriper vårt utnyttjande av fattigdomen i utarmade länder och hittade ett bra rim.
Vi är väldigt ”förstående” för judiskt våld mot grannfolk medan ryskt våld är oförlåtligt. Konstigt egentligen.
Förr kunde jag slöjda litet men nu är händerna alltför darriga. Här är är en Påsk-Drake för 20 år sedan:
De två två äggen och fatet av trä har en bakgrund Ukraina. Det är från en rysk professor jag träffade vid internationella möten, Mark Krivocheev. Född i Poltava i Ukraina, men uppträdde förstås under sovjetisk/rysk flagg (likaså i minnesord vid hans bortgång 2018). Han var mycket tacksam att få kunna få komma ut till ”den fria världen” genom att den svenske Erik Esping gjorde honom till ordförande i en viktig internationell arbetsgrupp för standardisering av TV-system.
Jag assisterade vid Krivocheevs besök i Stockholm 1992 och här. Så här skev han i ett senare mejl:
Recently I was in Stockholm, and of course I’ve visited the grave of Erik Esping. It is situated at the yard of a little church. By the way, not everybody knows that Erik was a pleasant velvet baritone, and he often sang solo in a church choir.
I’ve stood near the marble gravestone, put my hand on it and told Erik from my heart that we all remember him and rate highly his contribution in the foundation of SG 11, and that SG 11 is entering the XXI century with important results, assisting the further development of TV broadcasting. Thanks a lot for him – one more time from all of us.
Här är en bild av gravbesöket och litet om besöket som helhet. Espings gravsten är dock ej av marmor och så låg att han lade sig ned på knä. Jag minns att på väg ut till avfärden från Arlanda (ev. direkt efter besöket vid graven i Täby) ville han besöka ett affärscentrum (Arlanda City) och där gick han in i en svängdörr med glas och vi fick i all hast i det stora butikshavet leta efter ett ställe där man sålde plåster.
Här är ett estniskt påkkort:
I övrigt censurerade Facebook häromdagen min kommenter till ett inlägg. Det ansågs framställa otillåten nakenhet. (FB visar sitt beslut och motivering endast en begränsad tid; jag hittar i varje fall inte längre deras meddelande):
Jag har själv tagit bilden 1969 men upptäckte att Jan kissade först lång efteråt. Det viktiga i denna bild är egentligen en av byggnaderna som skymtar i bakgrunden. Den här bilden från 1993 visar byggnaderna väl så bra och är bra på andra sätt (mina två brorsbarn). Men inte så ”rolig”. Fast den visar ju rodd.
Till vardagens ökande besvär hör de ”svivelhjul” som förekommer på de rollatorer, rullstolar och arbetsstolar jag har när jag rör mig i min bostad. De har en fantastisk förmåga att hugga fast mot något annat hjul, vägg eller möbel så fort de kan. Jag blev nästan desperat när jag behövde alla tre av dessa åkdon när jag skulle flytta mig och de trasslade in sig i varandra. Kommer därtill att mina skors skyddande är påtagligt större än mina fötter.
Jag var och är inte NATO-troende. När nu idag NATO verkar litet ostadigt är det därför en källa till sann skadeglädje, fast det är ju synd om dem som är ”troende” eller känner sig otryggare än förr. Turkiet ligger långt bort men är en stor och föga demokratisk nation nära oroliga område (Mellanöstern, Ukraina). Vilka gemensamma intressen har vi egentligen? Situationen påminner plötsligt om vår ”stormaktstid” då vi involverade oss ända bort i Ukraina-trakten.
Sudden