Det har fallit blötsnö. Alltid något. Så mycket gladare man blir om gräsmattan utanför är än bara så litet vit och inte grön.Vi hade ju en riktig vinter på gång men det blev några bakslag. Om någon dag försvinner kylan på ett tag igen. Inga förhoppningar om en riktig vinter – ännu.
Annat var det förr! Alltid lagom kallt med blå himmel och snötyngda grenar. Och man kunde leka med snön.
En egen liten spark hade jag tydligen. Här är en text från DN:s Namn och Nytt-sida som så fint väcker minnen om hur härlig vintern var för barn. Även om man frös när kläderna blivit blöta och man började bli trött. Man gav upp leken, gick hem och mamma odnade varm choklad.
Jag blir fortfarande lätt rörd när jag får se en spark. Här min son Ove med mina föräldrars spark på 70-talet, han är drygt 50 nu.
Nå, denna vinter har jag genom fönstret ofta observerat barnens sanna vinterglädje genom fönstret, ibland med stödjande föräldrar. Samt vissa dagar väldigt ombyltade vuxna som kämpar mot de ovanligt låga temperaturerna. Sådana känns nog mer så här vid kusttrakter före isläggningen.
Det är dags att få ihop något för bloggen. Det går utför på flera sätt med mina förmågor, de försvinner den ena efter den andra, men uppslagen har ännu kommit och gått och jag har gjort andra saker som inte fordrar så mycket. Exempelvis gett mig ut på segelflygningar i nya trakter av Nevada och Skottland. Jag har helt oväntat stött på klippan El Capitan i Nevada och faktiskt korsat hela Skottland från Stornoway på Hebriderna till Dornoch Firth vid Nordsjön och då även sett ett jättestort stenbrott. Min simulator återger terrängens färger och struktur dåligt; det som jag trodde var snölegor i Sierra Nevada var faktiskt vanliga ljusa klippor. Jag kollar på webbens kartor och foton av platser, fann att Skottland förstås inte var så grönt som simulatorsceneriet. Jag ”vandrade till fots” en bit upp på Ben Nevis men gick vilse, jag begriper inte symbolerna för hur kameran är riktad. Kuperat och stenigt ungefär som hemma i fjällen var det men en helt annan vegetation.
Jag lär mig mer och mer om simulatorn, den har sina konstigheter för sig. Det finns många inställningar att göra som jag ännu inte behärskar. Jag har provat på olika plan och noterat skillnaden i prestanda. Försöker flyga optimalt med avseende på fart och bankningsvinkel. Gör vägval. Delfin-stilen går ofta hem, se exemplet (start i Minden i sydost, sydostlig vind, återflygningen i motvind var nästan klar men upphörde abrupt med att planet av ingen orsak alls bröts sönder, händer alltför ofta. Snopet.).
Men flygegenskaperna är nog inte alltid så realistiska, och inte för alla typer bra simulerade. Pendlingarna i girled känner jag inte igen från verkligheten. Ett problem är ofta att kommer marken nära, minskar bildfrekvensen (frames per second) så mycket att att bilden blir ryckig och flygningen svår/onjutbar. Bedömning av höjd över marken är svår. Man kan ju förstås sätta dit träd och det kan vara bra vid lågflygning i bergiga trakter men det ser ofta löjligt ut. Och man kan flyga genom trädkronorna. Simulatorn ger en massa höjduppgifter för piloten men det blir lätt rörigt, det finns ju olika slag av höjd. Höjd över marken, höjd över startplatsen, höjd över havet.
Själva den stora världen är rörig och det är lätt att bli rädd. Putin och Trump sägs vara smått tokiga men Netanyahu tar man på allvar, ursäktar denne slaktare med en ”svår sits”. Av litet oklara skäl har jag börjat sova dåligt och hade en natt P 1 igång hela tiden (tyckte jag). Lyssnade på en s k dokumentär över en fantastisk historia med en stor internationell narkotikabrottslighet med stora mängder poliser både från Örebro och FBI som gör ett stort tillslag i den lilla oskyldiga orten Olshammar. Bisarrt!
Här ser man Olshammars massafabriks rökmoln från andra sidan Vättern, sedda från en plats några kilometer söder om pappas barndomstrakter i Hammar i södra Närke, där jag ofta varit ”i modern tid”.
”Det luktar Olshammar” sa man förr, det fanns (och finns) där en massaindustri man kallade Aspa bruk. Idag heter det formellt Ahlstrom Aspa Bruk AB, men anläggningen ligger i Olshammar. Ett litet oskyldigt brukssamhälle och jag har svårt att tänka mig en ”narkotikafabrik” där i en förfallen fastighet. När pappa var ung fanns där Aspa bruk, och 1928 praktiserade han där. Då var då järnbrukstiden var över och man övergick till att bli pappersbruk.
Notera de långa benämningarna på de ångkraftdrivna elgeneratorerna. Aspa bruk hade anläggningar på några olika ställen i trakten där Olshammar var ett. Masugnar, järnverk, ångsåg. Jag tror inte min far jobbade i Olshammar vid ångsågen utan han var han med i anläggandet av sulfatfabriken där 1928.
Jag har som kanske märks alltid haft svårt att hålla isär Aspa och Olshammar och är nog inte ensam om det. Jag har ovan försökt vara något så när korrekt men det tog vid skrivandet mycken tid att få klart för sig hur det låg till.
Olshammars historia är lång, med tidig industriell verksamhet såsom tegelbruk och sågverk. Den heliga Birgitta (och hennes make) och Verner von Heidenstam är förknippade med orten. Läsning härom finns här och här och om Aspas historia finner man läsning här. Ett citat: ”Aspa Herrgård är ett av länets bättre bevarade bruksmiljöer från Aspas drygt tvåhundra år som järnbruk. Under lång tid har Aspa och det närbelägna Olshammar haft gemensamma ägare, vilket påverkat dem båda.”
Här nedan syns en del av Olshammarsgården med ”de 12 apostlarna”, stora lindar. Samt bakänden på min mörkblå VW Golf Variant. Det är juni 1995, mina föräldrar hade avlidit i februari resp. maj och det var en del att dona med i deras fastighet. Jag och mina kamrater kopplade av med en utflykt till Olshammar och Tiveden.
Aspa herrgård ligger några kilometer norröver och ägdes en tid av Siewert Öholm. Minns hur jag i en livsmedelsaffär i Askersund skulle handla något och då plötsligt ser kändisen Siewert också letande bland hyllorna. Det var någon gång på 90-talet på väg till en ”planeringskonferens” i Aspa. Jag minns att det var då jag upptäckte att jag inte längre kunde skutta omkring som förr när det var avbrott för fotboll eller bränboll under konferensen. Och jag minns busschaufförens syrliga kommentar om Öholm när jag i vår resebuss nämnde något om vårt resmål.
Seglade på Vättern med OK-jollen gjorde jag, för 50-65 år sedan. Ensamt. Och litet läskigt ibland, ungefär som vid segelflygning.
Någonstans i djupgropen norr om Röknenöarna ligger ett havererat Drakenplan. Piloten hade lyckligt lämnat planet med fallskärm över Medevi vid östra Vätternstranden. (Se även min blogg.) Det röda kryset markerar varifrån fotot mot Olshammar togs från sjöns östra sida. Där ligger Västeräng, en ”kristen lägergård” där vi deltagare i en resa ordnad av Tekniska Museets Vänner övernattade på vår väg mot Västkusten i månadskiftet augusti/september 2009.
I min ungdom hade ”alla” roddbåtar på norra Vättern borden i grönt och svart som man ana på en bild från Västeräng här. Se även här.
Mer om ”båtar jag känt” på Vättern finns här. Om båtbyggaren Lundfeldt i Sänna kan man läsa här. Nedan ses vår Lundfeldtare med tvåcylindrig Johnson-utbordare. Mjukare gång än den encylindriga motorn senare i en lättare liten plastbåt.
Fiskade gjorde vi med lodutter för att få röding ute i öppna sjön eller höstgäddor på Duvfjärden inne bland holmarna. Kyligt var det. Pappas svåger Anses båt, byggd av Lundfeldts.
Andra åker skridsko bland norra Vätterns öar: 
Ett närmare studium av skridskoåkningssidorna på webben visade många råkar där isen hade skjutits upp, något jag inte upplevt på mina isar i Stockholmstrakten. Det mycket isolerade ”Lakaskär” på min svart-vita karta räddade en gång livet på 7 skridskoåkare läste jag när jag sökte efter något om Lakaskär som jag rundat med min segeljolle och jag vill minnas att det kändes otäckt. Det ligger flera vrak att dyka på där. Mer läsning om skridskoåkning m m på Vättern finns här.
Ja, det blev en rätt så sammanhängande text i alla fall. Lång tids tänkande och erinring ihopsamlat.
Sudden