Under mina senaste strövtåg på nätet och DN:s arkiv stötte jag på en del om radiolänk för att sprida signalen till de på 50-talet kommande TV-sändarna. VHF erbjöd ledigt spektrum och man fick en stadig pålitlig signal men bara om man bodde nära sändaren varför det fordrades ett tätt sändarnät. Tidigare förlitade man sig för ljudradio på ett par storsändare på mellan- eller långvåg och med några 10-tal mindre stationer vid några städer. Mycket störningar och osäker mottagning blev det.
Ibland stördes man av sändare hundratals mil bort. Flygare som navigerade med radiokompass kunde ibland ta fel (även på de speciella NDB-fyrarna) och olyckor blev det. Ljudsignalen kunde överföras till sändarna (och även FM-sändare) på ”bra telefonledningar”.
Televisionens bildsignal krävde något mer bredbandigt och det blev radiolänkar.
Hoppas detta är något så när rätt och förståeligt. Gammal glömd kunskap. Ords innebörd förändras ofta med tiden. Som exempelvis ”fiber” som fått en helt ny innebörd på senare år:
”Kraftfull fiber via radiolänk”. Jo jag tackar jag!Inte dåligt. Fiber är ju ”egentligen” de kolhydrater från växtriket som inte bryts ner vid matsmältningen, utan når tjocktarmen i stort sett opåverkade. Fibrer finns till exempel i grönsaker, frukt, rotfrukter, bönor och linser samt i bröd, flingor, gryn, pasta och ris av fullkorn. Jag kommer av någon anledning att tänka på Lasse Svanbergs ”Skit är skit om än per megabit”.
(En annan sak är att min mycket radiokompetente vän (”den klyftigaste ingenjören på Teracom” som någon sagt) och jag har olika uppfattning om FM-radions förträfflighet. Min bilradio fungerade visserligen utmärkt medan den i en tidigare bil hade ett stöldskyddskodlås och efter det första batteribytet fick jag inte igång radion. Bilen var nämligen direktimporterad och kod-noteringen hade kommit bort på vägen. Det kan man kalla säkerhet! I alla fall, min vän använder ord jag inte hört på 40 år om selektivitet och kanske t om spegelfrekvens och alltför simpel HF-del. Nonsens!
Det handlar om vågutbredning (snötäcke på marken påverkar) och annan multi-path och att man inte får sitta nära antennen. Samt att man har alltför tätt mellan sändarfrekvenserna, alltför många kommersiella/ideella kanaler har baxats in. Jag tycker dessutom det är synd att man inte satsat på det i många avseenden oerhört mycket bättre digitala DAB+. Ljudkvalitet, frekvensbehov m m. Men det är bara norrmännen som vågat göra det, så djärvt att man undrar hur de tänkt. Här ett praktfullt exempel på en konspirationsteori? Nå, radio och TV genom etern har minskat i betydelse. Här en charmig berättelse av Gunnar Ohrlander om gångna tider.)
Det handlar om vågutbredning (snötäcke på marken påverkar) och annan multi-path och att man inte får sitta nära antennen. Samt att man har alltför tätt mellan sändarfrekvenserna, alltför många kommersiella/ideella kanaler har baxats in. Jag tycker dessutom det är synd att man inte satsat på det i många avseenden oerhört mycket bättre digitala DAB+. Ljudkvalitet, frekvensbehov m m. Men det är bara norrmännen som vågat göra det, så djärvt att man undrar hur de tänkt. Här ett praktfullt exempel på en Jag stötte på den ovan återgiva kommunala informationen från Strömstad i samband med en text om en tidig radiolänk till Kosteröarna i tidskriften Populär Radio i nummer 10/149 av Bengt Svedberg. En flitig teknikjournalist minns jag honom som, son till The Svedberg som var Nobelpristagare i kemi.
L M Ericsson studerade alltså radiolänk på den tiden och hade byggt anläggningen som dock Televerket skulle överta. Man förstår varför Ericsons anläggning i Midsommarkransen var försett med ett högt torn för länkexperiment, där man 1956 fick ta till helikopter för att få upp en stor länkantenn.
Här mer om tidig radiolänk. Det skulle behövas många telefon- och ljudradioförbindelser för OS i Helsingfors 1952.
Det fanns ju dom som inte trodde på radiolänk eller VHF/FM till Radiotjänsts irritation men så småningom anammade televerket konceptet. Herman Ruud skrev en hel del om radiolänk men nämner där (förstås) ingen ”oro för funktionsdugligheten”, såsom ”kråkfaktorn” eller fadingfenomen men tyckte väl det blev alltför träligt och fann andra jaktmarker. (Klippet är härifrån och berör även konsten att hantera flygradio och radiokompass.) Men innan dess sågs han ofta i medierna.
Så här skrev man förut om radioteknik. Många siffror och obegripligheter skulle det vara. Eller hade Ruud lyft in dem i artikeln för att det inte fanns några erfarenheter att fylla spalterna med om ”Kråkfaktorn”, väderberoendet, rörteknikens tillförlitlighet, stationens kraftmatning o s v. Eller inte villa ställa sig bakom de ”fantasier” hans chef uttryckt?
När jag letade efter fler notiser med Ruud fann jag en skojig bild som visar att trådradion hade sina problem den också. Lyssningen kunde vara dålig men det dagliga kaffet var viktigare…
Nu till det kära flygplanet Spitfire. Här är litet jag funnit under mina strövanden, både kära återseenden eller bilder man missat. Samt annat.
Här en bild jag minns från Teknikens Värld. Erik Collin var en känd sport/press-fotograf:
Blev nu fundersam på bulorna på vingens undersida vid landstället som ”normalt” inte finns där. Forskade; det handlar om bränslepumpar som Spaningsversiona hade för de speciella tankarna i vingens främre del för att kunna ta långdistansuppdrag. Denna vingvariant (utan de sedvanliga eldvapnen) kallades D-vinge. Liksom på de flesta andra jaktplantyper var planet från början tungt i skevningen i höga farter eftersom vingen vred sig. Detta åtgärdes oftast ganska snart genom stadigare konstruktion (eller vingtippsklippning) och bättre roder.
Det var ett vackert plan! En Collinbild till:
En mer typisk Collin-bild av en man som kämpade. Och var jetmotorpionjär.
Letar man så hittar man gamla tidningar hos Arboga Elektronikhistoriska Förening (och även mycket annat) eller hos en gammal modellflygare.
Här en bok av Robert Wellum som låter intressant. Men jag har inte läst den. Denna bok av Jeffrey Quill har jag däremot läst ofta i – men förstås gillar inte alla den.
Många gillar också Alex Henshaws bok men den står ganska oläst i min hylla. Men smaken är olika. Här ett ganska ensamt negativt omdöme.: ‘Sigh’ is essential reading for any Spitfire historian, but sadly, Henshaw’s text has not aged well and only comes to life when he describes a personal tragedy at the tail-end of the book. Jeffrey Quill’s ‘Spitfire’ contains a more authoritative narrative and is also a thrilling read. Quill takes it. Easily!
Här en samling bilder/texter. Läs gärna vilket pilljobb det är med Björn Karlströms ”enkla” gummimotormodell där ändå de sköna linjerna finns med. Eller om det närmaste patetiska försöket att sälja propellerjaktplan när jettplan var på väg. Svenska Vampire-plan debuterade i Sverige samtidigt med Quills Spitfire-besök med ”det allra senaste”) . Och så min lilla köpta frigolitmodell.
Sudden