Sommaren är här och utsikten har förbättras med de pelargonier min son Robert planterat. Själv har jag svårt att röra mig på balkongen men skall väl ändå klara av att vattna dem.
(Det är precis inte det bästa stället att placera en dataskärm, jag vet.)
Kroppen förändras på många olika sätt; jag känner av höga lufttemperaturer annorlunda, synen har ändrats. Jag använder inte längre senilsnöre (med ett sådant böjs glasögonskalmarna förr eller senare sönder) men istället litet oftare mina speciella dubbelseendekompenserade glasögon. ”Verkligheten” längre bort såsom lövverk på avlägsna träd syns nu åter skarpt. (Men jag har ännu inte sett några svalor!) Hörseln är sämre; jag missar telefonsamtal och musik låter annorlunda. Kanske den lätta tinitus som lät som skönt fågelkvitter är borta eller i varje fall ohörbart. Ständigt nya förändringar.
Jag minns att jag hörde detta lövdungefågelkvitter en gång på en blåsig fjälltopp i Jämtland för länge sedan. Här ett utdrag ur min vandringslogg i augusti 1977:
Och här en isranunkel på Härjångsstöten:
Det är en delad upplevelse att läsa 1177 och där få veta mer, ibland bara bli orolig. Man blir lätt f-bannad på att så mycket dessutom är knöligt med sajten, både själva manövrerandet och fackspråket. Jag har sammanfattningsvis många krämpor, är ”multisjuk”. Som man ju kan se positivt på, som ”en graceful degradation” där allt försämras men i måttlig takt.
Ord och namn börjar bli svårare att snabbt komma på men jag har i motsats till Lennart Vallins gubbstrutt ännu ett senilsnöre till mina tankar.
Flera personer från både region och kommun har varit involverande i det planerade borttagandet av badkaret och ditsättandet av några handtag och duschskynke och vad till en dusch hör. Formulär har fyllts i, beslut om ersättning har fattats och bekräftande brev har skrivits till mig härom. Den konkreta har diskuterats av oss osakkunniga. Det verkar som det nu gäller för en hantverkare att få tid för att göra något av det hela. Byråkratins kvarnar mal snabbt men näringslivet tar tid på sig. För att vara litet motvalls.
BankId har alltid fungerat rassligt, man trycker överallt där det verkar avsett/möjligt och har sig och väntar otåligt på att något skall hända, och plötsligt går det. Ofta dock först vid ett andra försök. BankId borde ju annars vara något gediget att alltid kunna lita på. Det har dessutom beskrivits opedagogiskt och det tog mig några år att förstå varför det hette ”mobilt bankId”och vad vitsen egentligen är. Det är tydligen inte mobiliteten som är viktig utan att man involverar två ”enheter” (en så urbota stapplig term) vid användandet, och det är mindre troligt att boven kommit över både din PC och mobil.
Facebook är litet svårt att använda. Mitt i skrivandet täcks exempelvis skrivfältet av någon ”hjälpande” lista. Och har jag buggar eller handlar det om avsiktliga spärrar/styrningar? Men hur en konstruktör än väljer att strukturera inlägg och kommentarer, är det inte lätt att hitta rätt bland flera tiotal inlägg och ett antal undertrådar. När Svensk Flyghistorisk Förening bytte forumsystem var det bl a för att många tyckte systemet var rörigt. Men nuvarande struktur är inte bra heller. Lyckligtvis/tyvärr blir det sällan några långa diskussioner där.
Jag kollar mycket på Wikipedia, undrade bl a hur ett ”vanligt” tändsystem funkade. Och vad var ”magnettändning” som jag minns från mopeden och skotern och som är regel i flygmotorer? Jo, ”Om tändspolen får sin energi från en roterande permanentmagnet kallas den ofta bara magnet. Om den får energi från ett batteri kallas den tändspole”. Men en ”flygmagnet” innehåller mycket mer än min barndoms grå U-formade decimeterstora järnstycke. Här är mer att läsa och här en bild jag lånat fån Bendix.
Fann att det idag inte alls är så enkelt med tändsystemet som när man tog körkortet. Huga!
Man hade/har inom flyget dubbla magnetsystem och den djärve piloten kollade dem vid start minns jag från pojkböckerna. Ibland prövade han med att växla magnet om motorn började gå dåligt. Nu lär jag mig i Wikipedia att cylinderns dubbla tändstift går på varsin magnet. Aha, då förstår jag ungdomens flygböcker och varför man fortfarande (med dagens gammaldags flygmotorer) kollar hur varvtalet håller sig acceptabelt lika när man växlar magnet. Och vilka slutsatser man ska dra när man inte får ut fullt varvtal.
De saknade 30 varven skyllde mekanikern på vädret. ”Thirty revolutions low. ”It´s the weather,” the mechanic said when I climbed into the cockpit”.
Jag har liggande på hög saker jag skulle skriva om, men jag kommer inte ihåg vad jag redan skrivit på bloggen. Jag tar ju också upp sakerna på Facebook och andra ställen. Folke P Sandahl har jag nog nämnt. Här ett beskrivande klipp jag fann.
Folke P Sandahl har avlidit <april 2012> i en ålder av 83 år. Folke, eller Palle som han kallades, var arkitekten bakom och upphovet till den pedagogiska inriktning som idag präglar Flygvapnets flygutbildning, vilket blivit världsberömd för sina låga elevavgångar. Palle intresserade sig också för flygsäkerhetsfrågor, var med och utformade psykologiska tester som DMT (Defense Mechanism Test), intresserade sig för stress och dess konsekvenser för bl a inlärning och han utvecklade tidigt metoder mot stress som PBT (Psykisk Beredskaps Träning). Han var också intresserad av ledarskapsutveckling, var med i utvecklingen av UGL (Utveckling av Grupp och Ledare) och var redaktör för Försvarets Ledarskapsbok; Chefen & Ledarskapet, 1986. Palle var en auktoritet på många områden och när man kontaktade honom i någon fråga fick man alltid ett omfattande och genomtänkt svar. Saknaden efter Palle är stor.
Palle kunde även skriva och var kunnig i ämnet marschmusik.
Här är en film med litet militär ceremonistil från en Ljungbyhedsavslutning 1993 där Palle är en av de tidigare ”höjdare” vars närvaro nämns vid ca 12.50 in i filmen. Mot slutet av denna film talar han om den modernare synen på pilotutbildning som säkerligen starkt bidrog till den förbättrade haveristatistiken. Mer att läsa om detta finns här där Alf Ingesson Thoor intervjuas.
Svenskarna hade vant sig vid de många haverierna i Flygvapnet men det är nu ganska länge sedan en markant minskning skedde, från bortåt 30 omkomna årligen till något enstaka dödligt haveri. (Här en gammal statistikuppgift; det var värre åren innan ”Kalla kriget”. Jag har läst en finländare som fann det konstigt att de omkomna var flera än i Finland som ändå var i krig). Mediafolk får nu ta till dramatiska eller rent av falska rubriker för att belysa hur illa det var, ett exempel är rubriken för SR P4-programmet ”Det dödliga flygplansexperimentet. Jag har lyssnat på programmet, och det är mer välavvägt och sansat än vad rubriken uttrycker. Här kan läsas vad en känd flyghistoriker tycker om det hela. Sedan är vi ju genom Ukraina-kriget nu tillbaka i en situation liknande den under det Kalla krigets dagar.
Kanske jag tidigare tipsat om denna film om Frank Whittle. Apropå andra betydelsefulla män för flygets utveckling kan man läsa litet om de utländska tekniker och vetenskapsmän som kom till Sverige efter andra världskriget med sina förvärvade kunskaper och gjorde stora insatser, inte minst inom Saab.
Hoppsan, jag har mer kvar jag skulle berätta om. Men detta har blivit långt nog.
Sudden