Egentligen händer det mycket i min krympande vardag. Problem med bank-funktioner i datorn, grubbel över hur mobiltelefonens alla knappar (högst virtuella) ska manövreras. Av de samtal jag ringer sker merparten av misstag o s v, och många missade samtal blir det. Jag förstår att det är en skön konst att utforma ”knappar” och ”funktioner” och nödvändiga symboler så att det hela ska funka utan skriven bruksanvisning. Men är man en djupsinnig typ, får man stora problem för man vill ju ”tänka själv”.
Apropå djupsinnighet, 1989 hade jag mycket att grubbla på. Det erinras jag om när jag hittar en fjällvandringsdagbok, som jag nu skannat. Här nedan en bild från en vandring tolv år tidigare, min första fjällvandring. Spännande. Jag gick ensam. Här en selfie. Kort arm och Canon Dial.
Jag skulle kunna svära på att mobilens ringsignal inaktiverar sig själv ”då och då” så att jag inte hör uppringningen. Jag har inte längre så bra koll på mina fingrar, utan de darrar och rycker, vilket väl också förklarar mängden felstavningar när jag skriver. Eller att manuskriptet vid mail- och bloggskrivning plötsligt bara försvinner. (Det finns ju förstås kvar, men var…) För att inte tala om den försämrade handstilen. Hörseln är sämre, om radion står 5 meter bort låter det inte mycket; vissa frekvenser går inte fram och ibland tror jag telefonen ringer. Jag lyssnade nyss på en CD som jag inte lyssnat på på 30 år; de lät inte som jag mindes dem. Nå, de högtalare och hörlurar jag har nu är ju inte av samma klass som de jag hade förr.
Lars Westman, som skrev ”Bakvagnen” i tidningen Vi, har bevarat ljudminnena. Han var en av mina favoritskribenter.
Men jag har i alla fall lyckats att ”laga” mina Clas Ohlson läsglasögon genom att pyssla någon timme med de pyttesmå skruvarna ut så att jag inte längre behöver använda tejp för att glasen skall hålla sig inom ramarna. Peppar peppar. Och den nya inloggningsdosen för Nordea som jag måste skaffa (för jag vill inte vara beroende av mobilen) funkade efter några bomtryckningar. Den har en skanner/kamera/bildskärm. Långsamt, långsamt börjar jag inse hur bankerna tänkt när det gäller att öka ”säkerheten”.
Banken skriver att ”Dosan är personlig, vilket innebär att ingen annan kan eller ska använda din dosa.” Man är utvald minsann! Kanske man inte är så dålig ändå! Blir jag riktigt dålig, kan jag nog ändå förklara för någon vårdare hur den används. Den saknar fingeravtryckssensor så det spelar ingen roll vem som knappar. Sliriga texter är jobbiga men man får ge upp hoppet om att kunna förstå, det går nog bra ändå säger jag mig, man måste ju tro på framtiden.
Här nedan en beskrivning av mitt ”nödläge” och hur det redde ut sig; jag kunde använda mitt bankkort som inloggningskort ett kort tid till. Jag tänkte kunna berätta detta på Facebook med en mening eller två men beskrivningen svällde ut. Och är ändå ofullständig, vid första telefonkontakten (jag kom fram!) trodde banken att mina problem berodde på att jag slagit fel kod alltför många gånger.
Genom att jag inte längre kan ta mig utan hjälp till banken, brevlådan, mataffären, Clas Ohlson, frisören, Systemet m m blir livet svårt och begränsat. Häromdagen kunde jag med tre personers hjälp ta mig upp de 6 sista stegen till min tandläkare. Vi var överens att det var dags att avsluta en minst 30-årig angenäm relation och jag får aldrig mer betrakta denna takbild gjord av bilkarossmålaren Daniel Fallström.
Eller denna.
Internet betyder mycket och jag har blivit allför beroende av det men jag får allt svårare att röra mig, ja t o m att röra mig på min balkong som åter är användbar sedan husfasaderna renoverats. Men fortfarande finns ett byggpryl-lager kvar min utsikt. Det finns fler sådana lager och sönderkörda gräsmattor. Färdtjänstchaufförer hittar inte eftersom husnummerskyltarna tillfälligt tagits bort/dolts. Här nedan är kameran riktad mot min lägenhet på markplanet, byggnadställningarna med sina plastsjok är äntligen på väg bort. Husen har fått nya litet starkare kulörer, alltid något. Det blir väl litet lägre uppvärmningskostnader också genom renoveringen.
När jag på Internet var på jakt efter något, fann jag också en intressant artikel om inflygningsradar PAR (Precision Approach Radar) i nummer 3/1973 av FV-nytt . Se sid 15. På köpet får man en vacker färgbild av Konungen, ”den riktige kungen” som vi äldre säger. Bredvid ligger FV-skärmmässan, med det vita kapell som en gång så försmädligt glömdes.
PAR är en radar med vars hjälp ”flygledaren snackar ned planet” med direkta order/kommentarer; (kan ses i denna film från 60 sekunder och några minuter framåt). Artikeln i FV-nytt handlar främst om hur man ordnar för att ha tillgång till tränade flygledare; löpande utbildning och simulator. Jag minns ett samtal en gång på 60-talet hade med en något nervig flygtrafikledare på Arlanda, jag tror det hade något med PAR-användandet som tyngde honom. PAR hade låg kapacitet och var krävande för både pilot och trafikledare och ILS kom snart att vara det huvudsakliga civila landningshjälpmedlet. Systemet kom fram under världskriget och den här bilden ur Marshall Lindholms bok ”Flyg i natt” visar hur det då kunde se ut i RAF:
PAR förekom en tid på flera civila flygplatser och jag minns hur min chef Sven Lagerström på våren 1964 visade mig Brommas PAR-station och då nämnde den speciella tekniken för att få svepande antennlober utan att vicka på stora antenner. Man varierade istället dimensionerna på antennvågledaren.
Denna bild fann jag i Carl-Gösta Åsdals artikel ”Radar för civil luftfart” i Teknisk Tidskrift 1/1960, en artikel jag hört talas om och borde ha haft när jag föreläste för trafikledare någon på tidigt 60-tal. Att äntligen få se den, ja på Internet hittar man allt. Minnen väcks.
Hela byggnaden kan vridas 180 grader. Det har kommit med litet text som får mig att minnas alla konstiga saker man kunde realisera rent mekaniskt när man kom upp i UHF-frekvensområdet men som man inte fått lära sig på KTH. Professor Agdur lyckades inte fånga mitt intresse.
Här en tidig anläggning på hjul.I båda fallen var det röd-vit polkagrismålning som gällde.
Åsdals artikel är bra om man vill lära sig litet om min tids PAR och PSR (övervakningsradar, Primary Surveillance Radar), SSR (sekundärradar) och markövervakningsradar. Idag finns inte PAR och PSR civilt längre (med något undantag). Sekundärradar finns kvar och har utvecklats/samordnats med ett mer raffinerat datalänksystem, ADS-B ( Automatic Dependent Surveillance–Broadcast). Jörgen Städje redogör för detta här; jag har inte läst den (stötte på den nyss när jag googlade för underlag) men jag vet att han är duktig han.
”Flightradar 24” sägs vara en svensk idé som bygger på ADS-B och andra datakällor. Det har ingen officiell status men många intressenter så pengar finns nog och här finns företaget
Man kan fråga sig om denna verksamhet är helt legal särskilt om vilka begräsningar som fanns/finns för sändaramatörer och andra med ”radiohemligheten”. Jag vet inte om man kan göra sig osynlig på flightradar24 men ändå synas för trafikledningen.
Nu har jag hållit på länge och har ändå mycket kvar som jag samlat senaste månaden. Om Folke P Sandahl m m, Frank Whittle, (och här), Sven Yrvind och Jacqueline Cochrane m fl personer. Hon brantade på ordentligt när hon satte hastighetsrekord på 100 km sluten bana med ca 2000 km/h men jag har inte orkat räkna men funderade över hur den flugna banan såg ut? Sedan om skywriting m m. Om tyska fysiker/matematiker som kom till Saab efter kriget och andra forskare där, vad He 111 och J 29 hade gemensamt och vad Bratt inte visste . En del är sådant jag fått från eller visat på SFF forum och Facebook. Kanske det blir något om dessa ämnen om jag inte glömmer dem för något annat skoj. Jag brukar samla intressanta webbadresser men jag har råka tappa bort en del.
Sudden