För några postningar sedan kom jag in på den antagligen maffigaste flygmotorn, Pratt & Whitney Wasp Major, och hade tänkt spinna vidare på temat att kolvmotorn nu hade kommit så långt som möjligt och litet till. Det gick inte att göra starkare motorer som fungerade bra och ej heller kunde man med propeller nå högre farter än ca 8-900 km/h. Turboprop och turbojet blev lösningen med intressanta steg på vägen dit som detta ryska (mer här) och detta italienska. Jetstråle men utan turbin så en kolvmotor fick driva kompressorn.
Här en amerikansk studie av turbopropmotorns möjligheter. Man valde ren jet. Påståendet att det är det snabbaste man flugit med propeller är säkert inte sant i dag. Se t ex Wikipedia.
Här ett 50-talsplan med normalt 4 st Wasp Major som i nosen har en experimentturbopropmotor:
Bilden är klippt ur Flight. Ca 15.000 hk gav denna motor som aldrig byggdes i serie, men i Sovjet kom man att använda en lika stark motor med goda resultat. Även om nog många öron tog stryk. Den ryska Kuznetsov NK-12 bygger på tyskt kunnande. All kunskap vilar på ofri grund. Även amerikansk…
USA kom för långdistans-frakt med tiden att använda jetplan som C-141 Starlifter och C-5 Galaxy, och Douglas C-133 Cargomaster blev det enda med turboprop. (C-130 Hercules var avsett för kortare distanser.) Man hade under konstruktionen råkat ut för viktproblem, och valde en tunnare skrovplåt. Kanske ödesdigert för typens sista haveri berodde på att skrovet sprack, kanske som en följd av att typen som så ofta kom att användas mycket längre tid än vad som krävdes i de ursprungliga kundkraven. Man införde på de kvarvarande exemplaren en temporär fix, ”To prevent further airframe stress failures during the last 17 months of the Cargomaster’s service, ground crews attached 16 “belly bands,” four-inch metal straps, around the exterior of the fuselage. Bild från Wikipedia (och Arizona):
Det lär ha varit omöjligt att vistas inne i skrovet i jämnhöjd med propellrarna, skelettet kom i vibration med ca 50 Hz. Ja, det är inte alltid så enkelt med propellrar. Typen användes aldrig för trupptransport utan man fraktade materiel, bl a interkontinentala missiler.
En vän boende i Arizona hälsade på för några år sedan och hade då med sig en bok, hela 1,5 kg tung, om detta plan.
Den är så utförlig att jag ännu bara har läst en liten del så jag vände mig i stället till webben för att lättare hitta det jag ”mindes/anade” från min ofullständiga läsning och fann en bra artikel om ”Cargomasterns förbannelse”. Typen var enligt artikelns journalistiska underrubrik inte helt lyckad: ”Readied to transport the first U.S. ICBMs, the Douglas C-133 had a peculiar habit. It kept crashing”. Ett citat ger dock litet perspektiv, det beror på vad för slags flygning man gör: In 1964, the C-133’s accident rate per 100,000 flying hours stood at 2.7, while the C-130’s was 1.9. The overall Air Force rate was 7.7.
Cargomasterns motorer gav ca 7500 hk styck, ungefär dubbelt mot vad en kolvmotor kunde ge. Även den turbinmotorn testades f ö i en Douglas C-124:
När jag 1991 anlände till Las Vegas (Mc Carran airport) fanns där förutom spelautomater redan i flygterminalen även en C-124 stående som ett slags monument.
Det får räcka så. Som vanligt har jag inte kommit in på det jag egentligen tänkte skriva om.
Sudden
