Vilka ord får man använda. En del ord och termer dör sotdöden, en del kan ha blivit så befläckade att de inte bör användas. I alla fall inte av dem som anser sig ”politiskt korrekta” och kan avstå från kontakt med sina egna minnen för att inte ”kränka” andra.
Smaka på ord som neger, nigger, idiot, dårhus, sinnesslö, förståndshandikappad, rasbiologi, genusvetenskap, feminism, handläggare, medarbetare, klimathysteriker m fl.
Mina stora fötter och andra tillkortakommanden var pinsamheter i tidiga år. Man var känslig liksom. Så intensivt och ”äkta” barn brister ut i gråt! Senare i livet vågar man inte det vilket leder till att alla (något så när uppfostrade) går omkring och är rädda för att ”kränka” någon medmänniska och samtidigt skaffa sig oönskade skuldkänslor.
Den goda staden Pau i Sydfrankrike hyste enligt en gammal Nordisk Familjebok ett dårhus. Och där anlades senare en flygskola där bl a Carl Cederström lärde sig flyga. Om det nu kan ha något samband.
Här har min far för ca 90 år sedan ritat med sin ingenjörstuschpenna. (ritningen på linneväv finns i min chiffonjé). Jag är imponerad när jag tänker på hur jag idag snavar över mina tangenter och får korrigera till tusen för att det ska bli en något så när läsbar text.
Nå, det finns väl ingen sådant anstalt kvar. Men vad jag förstår finns ännu ett affärscentrum med ett namn som ”Krämaren”. Hur kan man bara? Sillstrypare eller bodknodd ska det ju heta 
Och hur ”känslig” ska man vara som läsare? Denna oförargliga notis väcker med sin användning av orden”vilja” och ”ledarskap” ändå tankar om Adolf Hitler och Leni Riefenstahl och vad han ställde till med.
Det som den gode Peter Wolodarski syftade på förstås inte egentligen detta. Men var går gränsen, if any, mellan att vara ”liberalt sinnad” och vara en auktoritär och förtryckande maktmänniska? Ord å ena sidan, verkligheten å den andra.
Är jag överkänslig?
Riefenstahls film innehåller förresten en fin ”trepunktslandning” vilket är ett ämne man skulle kunna säga mycket om. ”The perfect arrival” som jag läste någon gång i ”Flights” lättsamma spalt som jag hade i cirk på jobbet på 60-talet; ack dessa härliga britter.
Jag lyckades förresten aldrig landa segelflygplanet SE-TIU Standard Libelle utan att studsa, den blev nog otillåtet framtung med mig i. Här en litet tidigare mer avancerad version av typen. Vängsö ca 1970.
På Vängsö har jag en gång stått på verandan på ”Villa Vängsö” och sett ett noshjulsplan, en Cherokee (Piper PA-28) komma i galopp vid vid landningen. Efter några språng vek sig nosstället bakåt.
Det är nog inte så lätt ändå. Trots noshjulet.
Har i övrigt ägnat senaste tiden att fördjupa mig i en viss Hawker Osprey (SE-AYR) och dess motor som diskuterats på SFF forum och FB (inklusive ett annat plans haveri; med samma motortyp), och gluttat i senaste Aeroplane om Hawker-företagets historia och noterat att individer jag hört ytligt talas om var ganska ”knepiga” ibland. vilket förklarar varför det ibland blev som det blev. Exempelvis verkar konstruktören Sydney Camm varit eller med tiden blivit ganska stöddig – men det krävdes nog.
(Ett klipp från Wikipedia, kanske en skröna: On 19 November 1960, the first un-tethered free-flight hover of XP831 was achieved; a week later, the first publicity photos of the P.1127 were released.[20] Prior to the first flight, Hooker is claimed to have asked of Camm ”I suppose you are going to do some conventional flying first Sydney?” and Camm replied ”What for?” Hooker said ”Well you know, just to make sure the aeroplane is a nice aeroplane, and everything under control.” Camm replied, ”Oh, Hawker aeroplanes are always beautiful, nothing wrong with a Hawker aeroplane, not going to bother with that. Vertical first time”.[21]))
Hawker-företaget hade ju framgång med sin biplan på 30-talet och sin speciella konstruktionsteknik. Man svetsade inte stålrör, man fogade dem samman med nitförband. ”Fishplates”. Här förklaras hur ”fisken” kom in i bilden. Vid svenskt båtbyggande finns ordet ”mastfisk”. Skarvplattor anges annars som rätt term på svenska.
Funkade bra på 30-talet men med Hurricane nådde man vägs ände. Se här och här. Ett par citat:
In 1925, in association with Fred Sigrist, Hawker’s managing director, Camm developed a form of metal construction that used jointed tubes as a cheaper and simpler alternative to welded structures.
Och
Simplistically, the Hurricane was the peak of development of fabric-covered tube-frame aero-structures — design techniques that stretched back to WW1. While it could be argued that Vickers’ fabric-covered geodesic structure was superior, both were at the dead-end of fabric-covered aero-design. There was almost no further room for improvement & although the Hurri-bird did get metal-covered wings after the onset of WW2, it resulted in no meaningful performance improvement .
To survive, Hawker had to commence an entirely new development train using stressed skin all-metal airframe technology, leading eventually to the Tempest/Fury family of fighters & onward to the jet-powered Hunter.
Harry Hawker himself dog ung utan att ha gjort så mycket i det företag som ändå kom att bära hans namn. Motsatsen gällde T. O. M. Sopwith som blev desto äldre och pengar hade han också. Han råkade som ung vådaskjuta sin far till döds läser jag just – en svår upplevelse.
En bild från centrala London tagen vid en av mina London-resor, i september 1968. Hade väl varit någon krigsminneshögtid. Planet verkar nu finnas helt annorlunda målat på RAF-museet.
Så har jag halkat på SFF Forum in på norsk användning av Short Sunderland/Sandringham. Här litet läsning; jag ser att de välsignade gamla tekniktidningarna finns överförda också till en ny sajt. Lycka till!
Jag grubblar ofta om copyright ”but why worry”. Det finns dom som vill tjäna pengar på gamla publicistiska prestationer och det är förstås helt OK men dagens lagstiftning känns faktiskt föråldrad och för övrigt tycker jag att det snarast är en medborgerlig plikt att stödja allt spridande av teknikhistoria och annan kunskap.
Här en bra sajt om nordsvensk flyghistoria förresten.
Jag råkade när jag i gamla Flyghistoriskt Månadsblad letade efter något om bärgningen av ”Osprey-vraket” i nummer 11/1979 se en bild där man ser hangarerna på Skarpnäcksfältet. Som jag letat efter bilder av dem!
Planet i förgrunden är också intressant. Här är hela artikeln. Bra skrivet av Lennart Arjevall, en känd flyghistoriker som jag stötte samman med på en trevlig flyghistorisk gruppresa till Tyskland 2005, avliden sedan några år. Vad gäller texten så är ju byggaren/ägaren Stig Engström naturligtvis positiv till sin skapelse. Fattas bara annat! Annars kan ju flygande vingar som bekant ha en del hyss för sig. Jag har nämnt Stig E och planet i min blogg här där jag länkat hit.
Notera DKW-bilen i bakgrunden Den blev med tiden nästan överjordiskt vacker, kring 1959 eller så!
Bilden finns också hos SFF och vi icke-medlemmar kan se den på Forumet där SE-STY avhandlas. Man har där inte fått med något om planets sorgliga öde. Jag skulle ju kunna göra ett foruminlägg men jag vet inte vad SFF tänker göra med alla de uppgifter om de kära planen man samlar på sig.
Här har jag använt Eniros flygfoton för att visa var Skarpnäcks- hangarerna var belägna. Jag har en gång förgäves letat efter spår i terrängen. Enirobilderna visar heller inget av den hundkapplöpningsbana som länge fanns väster om hangarerna.
Sudden