I min ålder, snart 81, ska man vara glad att få vakna varje morgon. Knäpper därefter så på datorn. Denna tidiga morgon ingenting, bara svart. Rycker i sladdar och trycker på knappar. Skiftar till den gamla datorn, men även där nattsvart i den mån man tycker bildskärmar kan återge denna nyans. Man blir orolig, milt sagt. Många tankar; men kl 05.00 kan jag ju inte ringa min son datakonsulten. Och han och hans son har sina jobb att gå till. Stor oro, milt sagt.
Men efter ca 6 olyckliga timmar börjar det efter någon åtgärd jag glömt oväntat rulla på som om ingenting hänt.
Kan jag ha något knasfel i min el-installation i vardagsprylar som denna. Kanske dags att göra rent?
Och så kontakten med Eva som bröts den gångna veckan. Telefonen avstängd på grund av fullproppning eller glömd betalning, who knows. Ringer hennes grannar i Uppsala, jo hon finns om man knackar hårt på dörren. Och hon har synts på Facebook. Men inget till mig via Internet? Why?
Men hon dyker upp på jvg-stationen här i Handen som hon brukar och som jag föreslagit med hjälp av ett gammaldags postbefordrat vykort från en resa via Ljusdal vi gjorde till Ottsjö och västra Jämtland i augusti 2016 och som blivit liggande:
Mycket får sin förklaring när vi träffas ; t ex att hon av någon anledning kommit att använda fel e-postadress. När vi träffades visade hon denna utskrift av vad hon förgäves mailat. (Dagen innan hade hon använt den rätta adressen. Så vitt jag kan se, många klurigheter i G-mail övergår mitt förstånd.)
Men tillvaron hänger på en skör tråd. Just dessa dagar med knaggligt isig mark kan man halka och slå sig fördärvad. Speciellt när man ska skrapa bilrutorna. Vinterskorna är stora och breda, det är lätt att träffa fel pedal. En vacker dag blir jag påkörd bakifrån när jag helt ”oväntat” tvärbromsat. En fransk bil har jag men inga nätta ”franska kulturprofilfötter”.
Slölyssnade på radio och erfor att DN är ute i juridiskt blåsväder (Den stackars MP-riksdagsmannen) genom den Metoo-insats tidningen och dess kulturchef ”pigornas Björn” så självgott hyllar. Som kostat liv (Benny Fredriksson bl a) och illa skadat många personer (Fredrik Virtanen m fl) .
Om just denna förtalsrättegång kring DN:s spridande av falska uppgifter har jag förstås inte fått läsa någonting alls om i mitt husorgan DN.
Björn Wiman framträder dock främst som klimathysteriker och inte som kulturchef. I och för sig läser jag sedan länge inte heller DN:s två ”vetenskapsjournalister” varav den ena ”läste lagen” för oss häromdagen i klimatfrågan. Och den artikeln läste jag faktiskt. Hennes påståenden är onekligen inte lätta att bemöta. Och ändå är hon så i grunden fel ute (och i vems ärenden?), även om ”De klimatsansade” ofta har en del olustiga resonemang för sig.
Om det är några som idag ljuger och sprider villfarelser är det väl snarast medierna och deras journalister och inte enskilda personer på Internet. Förefaller det mig. Tyvärr. Vem kan man lita på? En stark man. ”Säg Adolf, det räcker.” Många fler borde fundera mer över varför han blev poppis, inte minst de som drabbades värst.
Usch, det står illa till i vårt land. Wiman vill därtill knäcka Svenska Akademien. Visst är Horace jobbig ibland men Svenska akademien är nu en gång för alla en akademi och ingen tidningsredaktion, i mer eller mindre grad styrd av de rika tidningsägarna.
Apropå den tidigare bilden från Ljusdal 2016 från en resa , avslutningsvis en bild från resans ”höjdpunkt” på Åreskutan i augusti 2016 som Eva gjorde en broderad version av men som jämte hela hennes ryggsäck stals av en känd kvinnlig kleptoman i Uppsala. Fil dr även hon. Dessa akademiker! Inte okänd av rättsväsendet, men vad gör man om man vill vara något så när human?
Sudden
P.S. Jag fick användning för den dump jag alltid gör från Evas kamera och här är ett utsnitt av ett foto från 31/10 2016 av en konstutställning på Akademiska Sjukhuset i Uppsala där man ser Evas (senare stulna) broderi av skidliften i diset. Utsnittet gör inte Evas verk rättvisa, behöver jag säga det. Men bilder finns kvar.
