Jag kämpar på med Facebook och Dagens Nyheter, svär ibland över FB:s s k ”flöde”. Alltså att det är svårt att hitta tillbaka till ”ett inlägg” jag just sett och vill kommentera och därför gett mig ut på webben för att finna argument. Då inser jag plötsligt innebörden i ”flöde”, att det är något som passerar förbi. Är en liten tid och är så ej mer. Och att filosofen Herakleitos påstås ha sagt att Man kan inte stiga ner två gånger i samma flod…”. Panta rei är ett grekiskt uttryck för att ”allting flyter” och med detta menas att allt ständigt förändras.
Tänk att Herakleitos kom på detta utan att ha upplevy Facebook!
I DN ger Kjöller, Helmerson och inte minst Wolodarski exempel på hur konstigt man kan se på saker och ting. Men de är väl som andra journalister så illa tvungna att hitta på något som de tror ska gå hem. Vi läsare vill ju förfäras över grymma mord och världens snara undergång. Lugn, bara lugn säger jag. Den kommer nog någon gång men vi kommer aldrig att få veta hur det gick.
(Bild från Wikipedia; ett vykort som sägs ha varit förebild för Alfred E. Neuman i MAD.)
DN:s chefredaktör Peter Wolodarski verkar vilja ge sig ut i resebranschen. Efter att en tid ha propagerat för att det måste bli enklare att använda tåg över gränserna har DN själva anordnat en serie resor Stockholm-Venedig med ett chartrat tåg. Det första avgick nyligen, 22 vagnar och 350 pax. Reserapporter inflyter i tidningen, men det verkar som man måste vara prenumerant för att kunna läsa dem. Några länkar:
”Översikt” över rapporter i DN.
”Medievärldens” beskrivning av projektet.
Här kan man läsa om det käcka initiativet – och vad kalaset kostar
Det går på omkring 21.000 SEK och så finns diverse standardhöjande tillägg. Naturligtvis finns läsarkommentarer om att det är fel av DN att satsa på något så dyrt. Men DN är inte ensamt bland medierna att satsa på de rika. ”Statstelevisionens” program ”Vem bor här?” visar ju bara ganska exklusiva bostäder. Naturligtvis är jag litet insnöad men så exklusiva är bostadsägare nog normalt ändå inte. Ökade klyftor ligger i tiden – även ack så vackra vackra liberala idéer leder tyvärr obönhörligt till svåra konflikter. Här är röst från en luttrad person som försökt använda järnväg för resor över våra gränser.
Tåg till utlandet är det enda färdsätt jag stött på som kan få flyg att framstå som ett smidigt alternativ. Vi försökte ta tåget med barn till södra Tyskland förra året. Omöjligt att få ihop bytena eller ens förstå hur man skulle gå till väga. Jag hade varit imponerad av det här jippot om DN-Wolodarski med kollegor bokat in sina egna rutter. Chartrar man ett helt tåg förstår jag också att det ”går”.
(Min egen senaste (sista?) tågresa kostade mig många timmars ”informationsinhämtning” vid datorn samt sedan mycken oro att något skulle gå snett. Men ohemult dyrt blev det lyckligtvis inte.)
Här har DN-journalisten/rubriksättaren inte riktigt hittat de rätta orden:
Det har ju tagit några månader att ordna det hela och att ta ett ”oslaktat” tåg över en nationsgräns är ofta svårt. Det gick ej att ta vägen via Danmark. Men ett prydligt ekipage är det!
På 60- och 70-talen reste vi med tåg till Tyskland, ja jag reste t o m ända till Genève en gång. Då gick det men man fick ju gå till SJ resebyrå i vår förort några gånger. Här Genèveresan; den var kombinerad med ett privat besök hos mina svärföräldrar i Frankfurt där jag lämpade av vår då 5-årige son. Som lärde sig litet tyska av dem, bl a det tyska ordet ”Dauerlutscher”. Det var möjligt att kombinera en tjänsteresa med en privat resa men man fick ju ersättning bara för ”tjänsteresedelen”. Det var ett intrikat problem (och kändes improdukivt) att fundera ut hur man skulle ha rest och finna ut vad det skulle ha kostat om man inte haft några privata ärenden för sig. Det fanns det suspekta begreppet ”fingerad resa”, för mig fullt i klass med det också suspekta ”upphandling”. Man har ju köpt grejor några gånger och en del försäljare var ”lättare att ha att göra med” än andra.
Min vän Klaus i Rostock skull besöka mig 1997, och jag tänkte att det var ju bara för honom att knalla ned till hamnen, ta färjan till Trelleborg och där sätta sig på ett tåg till Stockholm. Men när jag ringde SJ gick det inte för sig av någon anledning jag glömt. Nå, han han valde själv lågprisflyg från Hamburg e d men missade det (eller tåget dit) och kom med ett senare flyg.
Och till Gotland kom vi i alla fall. Den gula färgen på Strandridaregården i Kyllaj är enorm tycker jag.
Jag fick i brevlådan häromdagen ett mycket anonymt kuvert (brunt t o m) med ett reseerbjudande. Man ska väl inte ta det som ett tecken på att DN ska ge sig in i resebranschen:
Lyx ska det vara! Men mycket billigare än att åka tåg! Ordet ”prisfördel” är väl en nyskapelse. Erbjudandet var alltså ganska så anonymt, men man kan uppe i högra hörnet efter litet letande se ”TSS” och då var det bara att googla!
Apropå resa råkade jag på webben se kritik om Flygdagen i Ronneby häromdagen. Långa bilköer o s v. Tråkigt.
Jag hade funderingar att samma helg ta bilen till Vängsö 9 mil bort (på lördagen var det det rikstäckande Segelflygets dag) men insåg att rullator och gräsfält inte var någon bra kombination. För några år sedan besökte jag Vängsö med käpp och det var jobbigt! Ett klipp ur min bloggning:
”Hjälp av käppen” är ett klart understatement. Jag var rädd att ramla för jag kan inte resa mig med bara käppen. En koloss på lerfötter är jag. Sicket öde!
Sudden