Lars Henrikssons kommentarer om bl a problem med plywood som ett material för båtskrov väckte många tankar och minnen. Allt ifrån bröderna Lockheeds teknik för att bygga skalkonstruktioner i speciellt format laminerat trä (”plywood”) till Charles Lindbergs flottörförsedda Lockheed Sirius ”Tingmissartoq” som han besökte Sverige 1933 med på sin världsomspännande långresa och till Howard Hughes och hans flygplan men också minnen av ”båtar jag mött”.
Jag letade också i mina hyllor och fann i en bok ”Revolution in the Sky” en historik över Lockheeds plan Vega, Sirius, Altair, Orion och allt vad de hette. Byggtekniken var lik den som Spruce Goose byggdes med. Planet ovan är Amelia Earharts Atlant-Vega på Smithsonian (den kan möjligen ha den enda Vega-plåtkropp som byggdes). Här är patentet för Lockheeds byggteknik där man bl a ser att Jack Northrop var en av patentansökarna. Han var en viktig person i Lockheeds tidiga historia.
Högpresterande var Vegan och många rekord flögs men så kom i USA förbudet mot trafikplan med bara en motor och även trafikplan byggda i trä. Man ville väl bli kvitt konkurrensen från Fokker…
På denna sajt fann jag en bra beskrivning av hur Lockheed byggde. Texten verkade bekant, jo den var från min bok! Denna sajt ”lånar” gärna från andras verk, det har Lars Henriksson själv råkat ut för.
Lockheeds historia skildras här i en ca 50 minuter lång film. Den tar inte upp de två-tre sista decennierna.
Jag letade i datorn och fann intressanta svenska tidningsklipp om Hughes när han 1938 flög jorden runt med en Lockheed Super Electra. Flygningen väckte stor uppståndelse och var omskriven, liksom hans bekantskap med filmskådespelerskor. Det får bli en annan gång.
Plywood går bra att bygga båtar av. Här den OK-jolle som vi köpte ”halvfärdig” från Alvars båtar i Norrköping 1965 (64?) och sedan använde i norra Vättern, i Hargeviken och omgivande vatten:
I och för sig är plywoodskrovet (ej däcket) försett med ett skikt plastad glasfiberväv. Det höll bra, det var bara på akterspegeln det blev problem som man kan se här. Ännu efter drygt 40 år var däcket i rätt så bra skick .
Masonit var ett material som mycket gjordes av. Även s k badbåtar, då själva botten och ev. däck. De var litet farliga som ”Sjöman Öhman”, f d DN, skriver om här. Nedan en badbåt som flutit i land vid Klockarboda på Gräsö och kustbor var noga att göra bruk av sådant som ”havet skänkt”. Vi tillbringade flera somrar på 40-talet där, hyrde av familjen Söderlund. Året här kan vara 1950 och Gunnar och Olle sitter i båten och så är det jag, Sven och min bror Mats. Platsen är Klappberget där vi badade:
Det var många barn i familjen och lantbruket litet, 3 kor hade man. Ibland föddes en kalv och då vankades kalvdans! Det var mycket jobb med att stuva in torkat hö i lador vid de små spridda åkrar som hörde till gården. Svettigt och mycket kliande boss var det men det var skoj att göra gångar i höet. Barnen Gunnar och Olle som var i min ålder fick arbeta mycket (vi ska kanske inte förvånas över barnarbete i fattiga länder) och jag var nästan alltid med dem som jag minns det. Pappa Ville arbetade en stor del av året på fyrskeppet Grundkallen och mor Agda var ett resolut kvinna som fick sköta gården med de hemmavarande barnens hjälp. De äldre barnen var redan utflugna till storstaden eller de sju haven.
Tittar man noga ser man en person som söker skydd bakom en buske och jag tror det måste vara Ville.
Här är vi och badar, Långsand tror jag platsen kallades, med Söderlunds eka:
Lägg märke till årklykorna, det var inte helt lätt att hantera årorna. En gång föll en årklyka med ett försmädligt plums i djupt vatten för mig. Vi grabbar vågade inte berätta något utan cyklade in till Öregrund och köpte en ny klyka. Möjligen hade vi varit ända vid Hummelbäck för att fånga gäddor, men denna bild är nog från ett annat, tidigare, fiskafänge.
Här ser vi en eka några år tidigare, där mamma, farmor och jag fiskat och pappa också för det är nog han som håller i kameran. Farmor och jag är elegant klädda för kanske vi skall hälsa på min fars faster Hildur och hennes man Konrad, Uppsalabor som hade ett sommarställe i närheten och som jag föreställer mig en gång hjälpte oss att finna något att sommarhyra på Gräsö.
Notera handelsfartyget på väg genom Öregrundsgrepen, en mer skyddad led än den utanför Gräsö. Året torde vara 1943 eller -44. Bilden måste ha tagits med vår lådkamera och de andra bilderna är nog också från den. Kanske det t o m är Konrad och Hildurs eka. Konrad klagade alltid över att han aldrig lyckades få någon fisk på sina långrevar och drog gärna någon ”lustig gåta” för mig, den om Åmej och Klåmej exempelvis. Kanske bilden är tagen invid denna 1957 ganska förfallna sjöbod som jag minns. Men jag vet att jag kan fås att minnas vad som helst…
Jag gjorde en virtuell resa till Klockarboda med Google Maps och dess vägbilder. Jo, huset är i fint skick, grinden är sig lik, de flesta ekonomibyggnaderna är kvar, t o m dasset. Ett trehåls, väggar tapetserade med veckotidningsserier. Yngste sonen bor tydligen där, anläggningsmaskiner o d syns på gården. En av de hölador vi hade så kul i återfann jag. Notera gaveln och de brädlemmar man la dit allteftersom man stuvade in höet. En stor mängd fritidshus har tillkommit.
Nu till norra Vättern. Här håller mamma i skotet till en vättersnipa med sprisegel. Min kusin Leif ser rädd ut men han är väl bara 3 år. Jag minns inte tillfället, jag var väl själv bara 5 år. Jag kan inte minnas att mamma senare rodde eller seglade och ej heller körde hon bil.
Jag kallar båten vättersnipa; spetsig i båda ändar och då blir det väl en snipa. Sedan behöver faktiskt en snipa inte vara en liten båt. Svart tjärat skrov med översta bordet mörkgrönt var vanligt.
Nu har inlägget blivit långt nog. Jag avslutar därför med en bild av en kapsejsad jolle som verkar ha ett skrov av laminerat trä i den teknik som Fairey Marine, med rötter i Fairey Aviation, en tid hade stor framgång med och som jag nämnde i det senaste inlägget. Vi är nära Southampton och en kollega och jag var ute i Europa för att studera sekundärradar. Plessey (f d Decca) hade agenturen för ett amerikanskt företag (Whittaker) och ville sälja och bjöd på en trevlig båtutflykt då i september 1968. Om denna långa tjänsteresa har jag skrivit minst tre inlägg, och här är det inlägg där man ser den motorbåt vi gjorde vår utflykt med.
Nu har jag i alla fall kommit tillbaka till ämnet skrovtillverkning.
Sudden
