Efter förra bloggen var jag inställd på att snabbt kom med en ny blogg med sådant som inte kommit med, men annat kom emellan som måste göras eller var roligare att skriva om.
Allmänt går det utför med mig, även om fysioterapeutens träningstips ökat min rörlighet. Fortfarande ”orkar jag ingenting”. Visst borde jag röra mig mer men jag blir då så trött och öm i kroppen.
Roligare att berätta är då att jag till min förvåning lyckades byta batteri på mitt armbandsur. Det fanns inga ”spår” i locket (bakboetten) för min boettnyckel och jag befarade ett dyrt urmakarbesök men googling visade att man kunde sticka in något vasst i springan mellan lock och boett och bända. Och si, det gick. Man kunde då även urskilja att det att lockkanten hade en knappt synlig underlättande urgröpning på ett ställe. Armbandsur-terminologi här.
Mitt äldsta barnbarn Jesper har nyligen tagit studenten på en ekonomlinje, Young Business Creatives i Nacka. Här är bilder från hans examen 5 juni och en bild från min examen 10 maj 1957.
Det finns samband mellan bilderna och detaljer i dem som är av mitt vanliga långsökta slag när jag försöker knyta ihop en text. Kan nog av läsaren uppfattats som flummighet medan jag tycker att det ändå visar att allt hänger ihop i alla fall. Jespers skola som skymtar i den första bilden är sålunda inrymd i byggnader som en gång var en en del av Atlas Diesels fabriker i Nacka. Det företaget tillverkade en gång på licens häftiga Isotta Fraschini motorer för Marinens motortorpedbåtar och diesel-utvecklingar härav; en typ kallad Polar. Om jag fattat rätt. Bevarade exemplar av dessa motorer verkar ofta vara målade i någon grön färg. Se även här. Och just färgen på DB 605 flygmotorn i Saab B 18 var uppe på diskussion på SFF forum nyligen; grön, svart eller något annat. Jag lade förgäves ned mycket tid på att försöka hitta fakta i saken. Till saken hör att den DB 605 jag sett i modern tid var grönmålad. Jag misstänker att museifolk gärna vill snygga till föremålen och gör så gott de kan när de inte riktigt vet hur det var.
Den kanske något petitessartade frågan hade sin upprinnelse i ett påstående i en fin berättelse (Sigvard Hansson, sid 7 i ”Propellerbladet” nr 71) från en f d elev vid Flygförvaltningens Verkstadsskola i Västerås, FVV. Central i berättelsen är den flygolycka på Malmen 1946 som skildrades så här i Svenska Dagbladet:
Fortsättningen finns här i Propellerbladet nr 72 på sid 19, en årsskrift som ges ut av skolans kamratförening. Jag tar mig friheten att publicera Tore Erikssons artikel i SFT 2/1995 om FVV.
Min kamrat Rolf som ritade Pluto-skylten (eller är det Jan Långben?) vid min studentexamen hade också studerat vid FVV innan han kom till F 18, som han snart lämnade för att civilt börja arbeta med lasrar hos Erik Ferner, något som var mycket nytt då för 60 år sedan. Han kom sedan till företaget Axel Kistner AB och fann där en Ingrid som snart blev hans första hustru. Innan dess hade en gång bjudit henne och hennes kollega, också vid namn Ingrid, på filmen ”Borta med Vinden”, och då bett mig ställa upp som sällskap för denna Ingrid. Även vi gifte oss. Rolfs Ingrid avled flera år senare hastigt i en hjärnblödning. Min Ingrid bjöd Rolf och Lena Lindberg , som jag först lärt känna i en studiecirkel på jobbet, till sitt 50-årskalas. Och så fick de kontakt. Tjänster och gentjänster…
Kalaset ägde f ö rum i vår grannes sommarhus på Gotland dolt av träden på bloggens vinjettbild. Allt hänger ihop, skrev jag ju… Här är huset, höstigenbommat 2006.
När jag nu sökte efter Rolf på webben, fann jag denna rätt så aktuella bild av honom och Lena, Jag har inte sett dem på 30 år. En del förhållanden håller länge! (Tack Kristianstadsbladet för bilden.)
Här har vi Rolf med den äldsta dottern Jenny ca 1965 i skogen i Vårsta, strax söder om Tumba.
I Rolfs hus hängde en modell av en Sk 12, alltså en Focke-Wulf Fw 44 Stieglitz, som han byggt. Jag fick ritningen av Rolf och lånade för några år sedan ut den till en person som verkade vara att lita på. Men icke så. Nå, ritningen finns i alla fall i min dator. Något bygge är ju sedan länge inte aktuellt – så väl känner jag mig själv.
Ett skönt plan, litet mer än Tiger Moth som det dessutom går tretton på dussinet av.
Fotot är taget i Västerås vid Roll-Outen 2001. På vingen på SE-EGT står Thore Skogman och hitom står fotografen och författaren Mikael Forslund.
Tillbaka till bildkollaget. Vid sin examen fick Jesper min gamla ”guldklocka” från Televerket som han starkt gillade och lät reparera, något hans snåle farfar inte låtit göra. Dessutom hade han nyligen till sist klarat av körkortsuppkörningen och får köra pappas bil!
För några veckor sedan betalade jag via webben en prenumereration på ”Nordic Gliding” en nordisk segelflygtidning som ges ut i Danmark. Jag var orolig att något gått snett, pengatransaktioner via webben har blivit svårare med åren tycker jag som inte hänger med, men häromdagen damp till min glada överraskning tidningens nr 3/2019 ned med en intressant artikel om Eugen Scheibe, Bergfalkens skapare. Jag har ju i några nyliga bloggar ägnat mig åt det planet och även deltagit i en diskussion om det på SFF forum. Vidare kunde man läsa om el-motorförsedda segelflygplan för självstart (SLG, Self Launching Glider) eller för ”resande” (TMG, Touring Motor Glider). Se Wikipedia.
Här ett exempel på en SLG, en ASH 26E, D-KWST, dock ej med elmotor. Bilden tagen 2005 på Vängsö och piloten är Sakari Havbrandt:
Här är en video med en nära besläktad typ.
Mycket var nytt för mig i ”Nordic Gliding”; egentligen läser jag sedan några decennier väldigt litet om aktuellt flyg. Hur lätta elmotorer man kan inte göra nu. För 1 kg motorvikt kan man få upp till 9 kW motoreffekt. Sedan väger ju förstås batterierna… Men motorinstallationen verkar mycket enklare (man ser här även batteriernas placering). Här nedan ett klipp härifrån som visar att man får en väldig massa hästkrafter ur en liten kluns. Jämför gärna med bilden ovan med Sakari och denna!
Man försöker nu lansera elektriska SLG och TMG! Ca 1,3 MSEK + moms för ett SLG-plan, Schleicher AS 34 Me. Mer att läsa här
I övrigt gick min TV plötsligt sönder efter 11 år. Säkert hände något simpelt i ”kraftmatningen” men jag fick inte upp höljet. Köpte en ny. Den var mycket billigare än jag väntat mig, och har en 32 tums skärm som går ända ut mot kanterna så att själva ”möbeln” ändå inte är bredare än min gamla TV med 26 tum skärm. Vikten är dessutom mindre än hälften. Sådant är av vikt (häpp) när man börjar bli gammal och svag.
Men jag blev först besviken och övervägde att lämna tillbaka apparaten. Bilden var inte bra och jag fick nästan en chock när jag först såg den. På nära håll visserligen men ändå. Jag läste senare efter köpet att vid vissa bildmotiv (kontrastrika) blev bilden gärna dålig med de nya skärmarna som inte kräver några breda inramande kanter, i varje fall när det gäller de billigare varianterna. Och kanalinställning och annan manövrering (som bildproportioner) begriper jag mig inte på, även om jag klarar mig. Jag ser just bara på två kanaler och använder allt oftare min PC-skärm för TV-tittande. Därtil med bättre bild vill jag påstå!
Jag hade ju hoppats att nu skulle Eva kunna manövrera TV-apparaten själv. Den gamlas fjärrkontroll hade ”beckat ihop”, i varje fall för de två mest använda knapparna, och konster och knep fick tas till och jag fick ofta hjälpa Eva. Länge räckte det att ”tvätta ren” fjärrkontrollens gummiduk under knapparna där något kletig kemisk process pågick.
Sudden
P S. Mer läsning om el-flyg här. Motortillverkaren Emrax, som nämns i källorna för min text, är givetvis inte det enda företaget i branschen. Här är ett citat ur denna positivt vinklade norska studie där problem med tillgång på nödvändiga sällsynta jordmetaller antyds: The first pure electric two-seater aircraft are already in production and operation. These electric light aircraft are expected to be eagerly adopted for pilot training due to their significantly lower operational costs, reduced noise, and zero local emissions. Small airfields will welcome electric aircraft because they will economically enable increased aviation activity, yet with less disturbance to the surrounding community. Regional hybrid electric aircraft with 20- to 70-seat capacities are likely to enter commercial operation in various countries within 10 years. For larger regional aircraft the timeframe may be 15 – 20 years, and for long haul intercontinental flights it is likely that there will be new hybrid solutions where batteries and electric motors reduce fuel consumption and increase overall efficiency.