Allt är väl och våren är här; man kan sitta på balkongen på förmiddagen och njuta av solen. Plocka stenflisor ur vinterdäcken som man ännu ett år orkat frakta till och från verkstaden för att få bytta. Städa upp så smått inför odlingssäsongen. Jag stapplar fram, ska jag klara ännu en säsong? Tomatfröna i lådarna i fönstret har tagit sig i den långsamma takt de brukar. Frön köpta förra året, grobarheten var dålig så det är sått i två omgångar. Minns hur en känd flygare i Vejbystrand så här års hade maffiga stora plantor att visa upp. ”Med så här års” menas för två veckor sedan; min bild är tagen 23 april i år. Skrivandet av bloggen har tagit lång tid, annat har fått komma emellan. Bl a en hel del kommentarer på Facebook och SFF forum. Några ganska bra – tycker i alla fall jag.
Häromdagen satte jag sex potatisknölar; tagna från mina vanliga inköp av matpotatis i ICA-affären.
Annars är ju stämningen i landet (riket alltså, inte min balkong-farm) dålig. Friheten i luften är hotad, medborgarna tillåter idag att det djä-las med allt flygande. Hoppas inställningen vänder, främst att ståhejet om den s k ”klimatkrisen” upphör. En företeelse i klass med oron över ”den stora kometen” eller häxbränningarna. Fast vi behöver kanske en krydda för att förhöja livskänslan. Inget slår en rejäl ångest! Själva orsaken spelar ingen roll.
Försöker då och då tyda WordPress statistikinformation om min blogg. Svårt att förstå allt, men intresset minskar avgjort. Nå, jag skriver mest för min egen skull. Lyckades klura ut var den bild någon tydligen lyckats hitta ”direkt” fanns och jag fann att tillhörande bloggning ännu känns riktigt bra fast den rönt föga intresse. Jag använder WordPress även för bilagor till FB- och SFF-inlägg. Det en besökare då ser kan nog verka litet förbryllande och det är mycket i WordPress funktioner och finesser jag ännu inte förstår. Mycket gör jag säkert på ett bakvänt sätt.
Det blir allt svårare för oss som inte hänger med i IT-teknikens utveckling, inte minst när det gäller att hantera pengar via Internet. Flera alternativ, och påstådd högre säkerhet trasslar till det. Men jag lyckades till sist skänka 200 kr till Wikipedia och antagligen har även min inkomstdeklaration kommit fram. I varje fall har jag fått en slags kvittens. Här ett exempel på instruktioner som förvånar oss som redan som barn fått lära sig att fakturor struntar man minsann inte ostraffat i. Men visst, fakturor som försvinner automatiskt är ingen dålig sak:
I mitt fall kunde det ifyllda beloppet noll kronor inte accepteras (!), och det slutade med att jag satte in hundra kronor. Mitt bensinbetalkort skulle ju ändå fyllas på i en nära framtid.
Och ska man överhuvudtaget bry sig om instruktioner från folk som inte ens kan hantera pronomenet ”de”? Jag bara frågar alltså!
Jag har också ställt om till ”sommartid” för alla datumindikerande elektronikprylar. Det är ett elände att behöva växla tidreferens två gånger årligen. Man måste så ofta i huvudet ”räkna ut” vad klockan egentligen är.
Följer världens gång via FB och annat. Apropå mina funderingar nyligen om vad skillnaden är mellan en Bergfalke II/55 och Bergfalke III så vill man ibland inte ändra en typbeteckning. Här ett fall; Boeing valde att vid certifiering behålla benämningen Boeing 737, och om detta lästa jag denna tänkvärda reflektion: ”Ja det är ju fel att man använder samma 50 år gamla 737 certifiering i jakt på $. Inte mycket som är samma från originalet! Fly by wire, dubbla startvikten, inte ett mått som stämmer, dubbelt så många pax och mycket starkare motorer!”
Komplicerat orsakssammanhang vid den etiopiska olyckan. Boeing bedömde det nödvändigt att sätta in en säkerhetsfunktion eftersom tippstabibiliteten kunde bli dålig i vissa situationer genom motorgondolernas form och annorlunda placering, men eftersom det var en funktion som sällan behövdes, säkerhetsdubblerade man inte attitydsensorerna. Som jag fattat det hela.
Då och då har jag förresten grubblat över vad man gör om man snabbt måste ta över manuellt från autopilot och annan automatik. Minns att jag läst om en viss autopilot (tyskt 40-tal) där piloten kunde överraskas när autopiloten kopplades ur eller in. Ett citat ur SFF Flyghistorisk Revy om B 18: Ff kan efter fotograferingen lagt fpl på planerad nordlig kurs och kursstyrningen kopplats in utan att kursinställarrosen ändrats från tidigare kurs. Sidorodret har då slagit ut fullt vänster varvid fpl gjort en häftig kaning och sidoroderlåsning inträffat. Stjärtpartiet har brutits loss. TOMÄ ang sänkning av pedalkraft för övervinnande av rodermaskin i kursstyrningen utfärdades 1951-11-14.
Här litet historisk läsning för flygtekniknördar om autopiloter o d. Lägg märke till hur man även under brinnande krig i Sverigepublicerade om tysk flygmotorutprovning i den efterföljande artikeln.
Denna bloggning har dröjt, jag har ”prokrastinerat”. Jag har förresten svårt med stavningen av detta ord. Eva pikar mig för att jag inte visste att ”i morgon” heter cras på latin.
Nå, i mitt webbströvande efter hur Bergfalke utvecklats och då bl a ”skidan” och hjulet fann jag flera bilder. Här i bildkollaget ser man att Karlström i Looping-tidningsomslaget när Bergfalke just hade valts till ”standard”, utlämnat hjulet och att det ibland i början inte alltid fanns något hjul.
Hjulet och den nödvändiga fjädringen för skidan kunde ta stor plats. Se här och här. Den andra bilden är visserligen en modell av en ”Ur-Falke”, men man ser att buken ännu inte är så stor som på SE-SUN på Ållebergsmuseet.
Här är en bild av det som med stor säkerhet är ”prototypen” till Bergfalke. Bilden är som synes klippt ur en bok. Buken är skymd men jag tycker man kan se att planet är ”magrare” än den färdiga typen.
En landning kan bli skumpig och ryggen kan ju i värsta fall fara illa. En vän med skelettbesvär (Bechterews sjukdom) undrade om han skulle våga följa med i en Bergfalke och jag avrådde.
Det sades om den tyska dubbelsitsaren Kranich, en 30-talstyp som förekom i Sverige, att den var klunsig på marken, trots att den inte var så värst mycket större eller tyngre än Bergfalken. Men det är jobbigt att förse planet tillfälligt med hjul när det skall flyttas eller startas, och att hålla reda på dem:. Här släpper en Kranich sina hjul; de kan nog lätt studsa fel. Bilden är lånad från en fin webbsajt om en tysk/schweizisk bevarad Kranich från sent 30-tal.
På sajten kan man (på tyska) läsa om turerna i planets långa historia. Många av bilderna visar att det fordras kunskap och resurser för att reparera en ”skalkonstruktion” i trä. Notera också hur skidans fjädring ordnas – med hjälp av några tennisbollar!
Njut av denna sajts bilder innan upphovsrättskämparna lyckas stoppa entusiasters gratistittande! Men man har ju onekligen blivit ganska bortskämd. Ibland skäms jag faktiskt för mitt snyltande.
Kranich II fanns i Sverige, FV beställde 30 st av svensk flygindustri som senare överfördes till flygklubbarna. 1960 fanns det 12 kvar, 1964 stoppades alla träplan som var byggda med ett lim som inte var åldringsbeständigt.
Plan skall kunna hanteras på marken. Tydligen blev ÖSFK:s Foka 4 SE-TFR alltför tung att släpa på skidan, så en person fick hålla ned planets stjärt. Eller fanns kanske något annat skäl:
Bergfalke var litet enklare:
Fast man man måste lyfta på stjärten vid tvärare svängar. Eller hur det nu var.
När jag läser vissa passager i denna utförliga handbok från Västerås, en stad med industriverkstadstraditioner, om hur man handskas med materielen väcks minnen av hur mycket man fick se upp med. Planen måste packas tätt i hangarerna och vingarna var långa. Hjälpmedel fanns ibland och jag undrar hur denna klubbs s k tordvagn såg ut. Fast jag kan ana det, i all fall stack jag en gång hål på dukklädsen nära hjulet på vår K 8b på Vängsö med ”klykan” på vårt rullspett, dragstång, maskinskridsko eller vad man nu ska kalla redskapet.
Så jag förstår varningen: OBS! Försiktighet påbjudes när tordvagnen anbringas, det finns risk att repa kroppssidan eller landställsluckorna. Och formuleringen ”Tordvagnarna går inte över porträlsen varför ensitsarna skall rullas på eget hjul över rälsen” ger en hint om hur den är funtad.
Men när man väl har fått ur planet ur hangaren och på plats för start, då börjar det roliga! Fast jag minns hur rädd jag var för den höga skorstenen när jag en gång 1969 följde med till Johannisberg i Västerås i en Cherokee från Vängsö med Gert Martinsson bakom ratten! Som jag skrev i början, vi gillar att känna rädsla. Konstigt!
Sudden