Äntligen har jag stött på en text som förklarar begreppet ”falsifiera” på ett sätt som jag begrep. I varje fall nästan. Och just då. Även om min datorns surflogg (historik), plötsligt börja fungera kan jag tyvärr inte återfinna texten. (Jo, det var nog denna.) Termen har med filosofi att göra och inte med plåtslageri.
Vidare såg jag på Facebook en vacker målning gjord av Louis Sparre, en mångsidig man som nådde mycket hög ålder och som var far till den flygofficer/ingenjör Clas Sparre som jag nämnt några gånger på min blogg.
Annars är situationen knepig för närvarande, både globalt och personligt. Fast egentligen var man som yngre mer orolig för framtiden än man är nu. Då tyngde jobbet och ansvaret för familjen. Men att klara 80 ger litet av samma tillfredsställelse som det en gång var att klara Stockholmsmaran. Då var jag ibland salig i en månad efteråt, sedan blev det grå hård vardag igen. Så är det idag ockå och jag väljer därför i denna blogg att fly tillbaka till de ljusa minnena från gångna tider.
Man modellflög och ritade ned sina flygfantasier. En flykt från verkligheten, ritandet litet maniskt. Men att rita kan ju också vara en del i ett skapande.
Linkontroll (U-kontroll, d v s ”You control) blev det ju när jag en jul fått min Viking 2,5 cc diesel, närmast antik från början. Stor och hög, det var svårt att få in den i en modell, men man hade ju visioner.
Här en omfångsrik linkontrollsajt som Göran Olsson satt samman under många år efter eget flygande, kanske mest teamracing. Som ett exempel är här en historisk patentansökan från den amerikanske pionjären Jim Walker. Göran ger också en kort beskrivning av olika tävlingsgrenar som speed, teamracing, aerobatics (stunt), combat, carrier (d v s hangarfartygslandning), skala m m.
På denna sajt kan man bl a se hur man kunde styra planet med en enda lina som vreds, s k ”monoline”. Det blev litet slirigt och oprecist. Ibland förekommer en tredje lina för annat än roderkontroll, t ex gaspådrag vid carrier-tävling. Eller kanske klaff och landningskrok. Vidare finns tidiga modeller för tävlingsklassen ”speed” (man säger så även i Sverige). Sedan länge har modellerna ett mycket extremt utseende, t ex med bara en enda vinge på insidan för att slippa luftmotståndet från några decimeter lina. Jag har försökt tolka reglerna och det förefaller som om linlängden räknas till propelleraxeln. Man flyger nio varv och det går undan. Man får vara stadig och snabb i benen och man får hålla emot med omkring 20 kg.
Här ett klipp ur en modellflygtidning 1947 från KSAK.
Tidningen finns på sajten modellflygnytt.se.
Den avbildade Jan-Henrik Torselius hade KSAK modellflygcertifikat nr 31 (man tog modellflyg på allvar då!) och gjorde sedan karriär i FV och statens tjänst. Här har jag helt fräckt skannat ur ett nummer av Svensk Flyghistorisk Tidskrift vad han skrev om sitt modellflygande på Skarpnäck.
Här ett exempel på en modern speedmodell. Notera hur motorvarvet ökas högst markant när förhållandena stabiliserats (fart, centrifugalkraft, bränsletillförsel m m). Kommentarerna till filmen är intressanta, några är informativa om modellen och speed-flygning, andra visar ”den mänskliga naturens egenheter”.
En av linflygpionjärerna i USA lär ha kunnat styra tre plan samtidigt genom ett styrhandtag i var hand och ett fäst på huvudet!
Här litet teamracing. Ganska intensivt och teknikraffinerat med snabba tankningar. Annat än på 50-talet! Och här litet combat the Australian way. Inga skyddshjälmar inte!
Jag har själv aldrig flugit speed eller teamracing. Mitt enda försök till litet speciell flygning var något varv i en combat-tävling på Gärdesskolan vid Valhallavägens slut. Vi var väl tre piloter, Kjell Rosenlund, Dag Tisell?; i varje fall kändes det rörigt. Jag tappade snabbt kontrollen av både min placering i förhållande till de andra piloterna som trängdes i mitten och av mitt plan som väl slog i backen. Men jag tror inte jag drog med mig någon i fallet.
Skulle en gång flyga publikt en gråmulen oktobereftermiddag på Östermalms IP där man höll ”Modellsportens dag”. Publiken hade börjat att troppa av så evenemangsregissören Sten-Åke Grahn tillät mig flyga. Kanske jag gjorde några varv i min ensamhet med en liten teamracer för en 0,8 cc McCoy (den enda glödstiftmotor jag har använt). Egentligen var det min yngre bror Mats motor och modell men han var inte så intresserad av modellflyg som jag.
Mats med den vackert gula och röda stuntvingen med McCoy. Man kunde inte använda vanlig zapon/cellulosalack p g a av glödstiftsbränslets egenskaper. Västertorp syns i bakgrunden; vi står öster om Södertäljevägen där nu stadsdelen Fruängen finns. Men på 50-talet fanns övergiven ängsmark där jag flög. Bengt Martinelle kraschade förresten här min nybyggda stuntmodell som var litet mer påkostad än mina vanliga byggen och som jag ännu ej flugit!
Jag fångades i mina ritfantasier även av det extrema i speedmodeller vilket man kan se uppe till vänster i detta blad från mina tonår med ”bludder”:
Här ett exempel på en finsk speedmodell av Jouni Valo, presenterad i svenska ”Modelllygnytt” nr 6/1964, som jag tagit mig friheten att klippa ur. Notera att den styrs av en enda lina (mindre luftmotstånd) som vrids vilket inte längre är tillåtet enligt FAI:s regler.
Oj, detta har blivit långt nog. Och inte som jag tänkt mig. Mer nästa gång! Det finns mycket att hitta på webben. En guldgruva även för ”fullskalaflyg och flyghistoria” är denna sajt ”Modellflygnytt” som ligger under en mer oficiell modellflygsajt och som väl är ett verk av någon eller några entusiaster. Ett smakprov är detta tidningsnummer.
Göran Olsson skrev inte mycket om ”carrier-linflygning”, d v s att landa på ett hangarfartygsdäck. Jag läste om det på 50-talet i mina amerikanska modellflygtidningar Model Airplane News och Air Trails. På webben fick jag äntligen alldeles nyss se vad det är idag. Inte så ”perfektionistiskt” som jag trott. Här två länktips som jag valt bland många filmer om carrier-flygning som ofta var litet tråkiga.; Kanske man kan säga samma sak om denna film men den ger så mycket ikring så att säga. Litet av gubbdagis, javisst, men smått rörande. Även i denna ”reklam” för AMA, den amerikanska modellflygorganisationen, framhävs det sociala i modellflygande.
Sudden