Man har ju med ålderns rätt (80 till jul) hälsoproblem. Hjärtat är inte så starkt längre men så finns antagligen någon slags infektion bofast i kroppen som ofta gör mig hängig. Och svag därtill. I huvudet är det lyckligtvis (?) som tidigare – så vitt jag minns.
När jag för en knapp månad sedan (24:e augusti) var på väg till en omläggning av mina konstiga sår på tårna som med högst måttlig framgång behandlats i ett drygt halvår två gånger i veckan, kunde jag vid den korta promenaden från bilen till vårdcentralen plötsligt inte röra mig framåt med behållen balans. Jag satte mig därför ned på marken (inte lätt så stel och muskelsvag som jag är) och snart kom två vänliga människor som fann en rullstol. Vårdcentralens entré var bara några tiotal meter bort. Blev så inlagd nästan 10 dagar (à 100 kr/dygn) på det lokala sjukhuset. Hade snart utvecklat en rejält hög feber och hög CRP (snabbsänka), ca 140 tror jag. Råkar därtill ut för en snabb och våldsam medicinbiverkning när jag skulle få en viss antibiokia intravenöst. Jag blev helt omtumlad i min inre medvetenhet eller hur jag skall beskriva upplevelsen. Man gjorde ett ”bekräftande försök” dagen därpå, som lyckligtvis snabbt avbröts; man skulle visst anmäla händelsen till Läkemedelsverket.)
Blev långsamt bättre och man vill skylla ”attacken” mest på någon eller några odefinierade infektioner, och inte på mitt hjärta som jag själv trott var orsaken. Jag har i några år förgäves försökt få besked av hjärtspecialister hur dåligt rent prestationsmässigt mitt hjärta är, men det vill de inte kvantifiera trots att jag gjort s k arbetsprov Det blir bara förklaringar varför hjärtat inte funkar helt bra (jag sägs ha förmaksflimmer och hjärtsvikt; ett härligt diffust begrepp). Man plockar gärna fram isärtagbara modeller av ett hjärta och pekar och pratar men jag har aldrig försäkt lära mig konstruktionen eller funktionsdetaljerna. Noterade som gammal modellbyggare fascinerat på hur klaffarna åstadkommits i modellen; minns att jag som liten hade ”klaffel på hjärtat”.
Här är en annan pump som är enklare att beskriva (tack Wikipedia).
Just nu är det si och så. Jag är väl bättre – i vissa avseenden. Sårspecialister har nu förordat en något annorlunda behandling och i samband med detta använt begreppet ”neuropati”, något som diabetessjuka ofta får fotsår av. Jag goglade och fann en ”uppmuntrande” läkarartikel om samband mellan känslolöshet i fötterna, något jag upplevt mest som litet obehagligt i många år, och dålig balans som för kanske 20 år sedan började omöjliggöra åkning på längdskidor i kuperad terräng. Nu är det så långt gånget att käppen inte alltid räcker och jag tar gärna rullatorn (den skulle ha räddat mig i situationen ovan). Minns hur jag för tre år sedan besökte Vängsö flygfält. Fältet var fläckvis så ojämnt att jag hade svårt att gå där med käpp, ja att bara stanna upp och knäppa en bild var svårt (min Canon har en enkel optisk sökare som jag föredrar att använda även om det blir svårare att stå stadigt).
(Jag har förgäves försökt få denna bild att kunna bli större genom klickning som alla de andra. Men det gör väl egentligen inget.)
När man var ung och frisk, då kunde man stå på flygfält minsann. Här på Skarpnäck 1957:
Denna bild kom jag på när jag på sjukhuset en morgon gjorde stolpar till ett blogginlägg där jag i början nämner ”Deltavinge Skarpnäck” och ”Vulcan”. Denna ursprungliga tyska modell var nog inspirerad av Avros experimentplan 707. Fast egentligen var ”pannkaksplan” den viktigare stolpen. Jag ville äntligen bli av med en bild som skräpat på skrivbord i ett halvår för jag hade en idé att skriva något om ”vingars sidoförhållande”. Det ska ju vara högt för största effektivitet. Man flyger på spännvidden har Erik Bratt sagt, och inte på vingytan. Det gäller att nå så mycket luft som möjligt. Men det kan vara nödvändigt och även lämpligt att göra annorlunda. En fördel hos pannkaksplanet är att det tål höga anfallsvinklar och därför förhoppningsvis inte så lätt viker sig när man ska landa. En vanlig olycksorsak en gång och i USA försökte man ta fram ”säkrare plan” på 30-talet; Ercoupe var ett resultat.)
Här ser man planet och andra glada påhitt på film. Som Arup, baserad på att ett skoinlägg visade sig singla iväg snyggt vilket inspirerade konstruktören, verksam inom fotvårdsbranschen.
Här en mer UFO/tefat-liknande skapelse.
Ja, egentligen skulle denna bloggning handla om mycket som man ser av stolparna. Men jag har svårt att skriva kort.
Jag skrev stolparna utan att använda läsglasögon, de behövs numera för att texten skall bli enkelt läsbar. Listan är gjord på baksidan av en prenumerationsavi för ”Nostalgia” som jag när jag kom hem satte in i min bokföringspärm med min korta påskrift om uppsägning. Jag hade bestämt mig för att säga upp prenumeration på denna välskrivna tidning för tekniknostalgiker efter många års prenumererande. Naturligtvis tog det ett bra tag att hitta stolp-sidan när jag skulle börja skriva. Jag letade t o m i soppåsen.
Har förresten även sagt upp DN, till en del av snålhet. Tänkte skaffa ett s k ”trygghetslarm” som kostar ungefär lika mycket, men det blir nog inget köpt.
Andra skäl att säga upp DN var att jag har svårt att hänga med i ledarskribenternas underliga ”liberala” tänkande och tidningens ”expressifiering”. Försökte nyligen i efterhand komma ihåg hur ett av Hanne Kjöllers resonemang gick men fick läsa om hennes text. Då jag blev medveten om hur hon får trassla en del för att få sitt eget tänkade att se snyggt ut. ”Vi liberaler tolererar andra, så länge de tycker som vi”. Eller vilken hennes tanke var. ”Liberaler”är inte sällan självgoda är mitt intryck.
Som synes finns det mycket annat på listan, men det får bli senare. Passar dock på att tipsa om en bra bok, ”Att hitta” av Andreas Ekström , som jag läste på sjukhuset (lån/gåva av en son). Se även här. Mycket läsbart och begripligt om IT som Google, Facebook m m trots att författaren är kulturjournalist. Sådana seglar ju ibland iväg.
Jag passade på att botanisera i sjukhusets lilla bokhylla. Där fanns en mycket bra bok om ”sjuksköterskans historia” (måste återvända för att kolla författaren för ett ev. inköp), en roman av Jane Austen med ett bra förord (”pigroman” men antagligen av viss klass men boken var på 600 sidor och jag orkade bara sex; sedan blev det för många personnamn att hålla isär) samt Jan Fridegård. Böcker av naturtecknaren Gunnar Brusewitz där tidens tand satt spår men teckna, det kunde han.
Gunnar B var väl antagligen på något sätt släkt med min avlidne arbetskamrat Harald Brusewitz som sysslade med bilder på sitt sätt. Samt modelljärnvägar. Och Tetris när han behövde koppla av från kodningskonstruerandet. Haralds bror Björn är duktig bildkonstnär. Minns hur vi gjorde en liten utställning på jobbet med Björns grafiska blad i fikahörnan.
En sf-tidning (?) ”Kapten Frank” med en lång rätt träig novell.
En tränad radionyhetsjournalst snubblade två gånger på ordet ”masugn”. När jag var liten var det ett vardagsord.
Lärde mig f ö att lyssna på FM-radio via min mobil. Mot slutet av sjukhusvistelsen gick bildskärmen sönder. Mobilen är användbar man jag står inför valet att skaffa en liknande eller en ”smart-phone”. När man nu sparat pengar genom att ha sagt upp DN och Nostalgia. Jag har senaste årgång av gamla Nostalgia sparad och kan ju vid behov ta fram något gammalt nummer. De är ju alla ganska lika. Tänk förresten vad mycket pengar som lagts ned på bilrestaurering. En del har råd. Jfr alla speciellt brittiska warbirds, där finns det också personer som har pengar.
En boktitel som ”Vad händer på slottet? Lättläst” tyckte jag var skoj med tanke att jag minns hur man förr ansåg vår konung lätt bakom flötet.
Sudden