Dags att leverera!
På ”min tid” krävde ”leverera” ett objekt, fysiskt eller abstrakt (typ ”sin åsikt”). Men inte numera. Just nu frossar dessutom etablerade media i att leverera hysteriskt nonsens eftersom de är hotade av allmänhetens fria (än så länge) sökande av fakta på webben. Därtill snöslask, torrhosta och en bil som sviktar ibland. Jag börjar möjligen så sakta förstå hur man kopplar till och från de olika slagen av belysning framåt. Parkeringsljus, halvljus, helljus och dimstrålkastare. Varselljus har jag nog inga tror jag. Man skulle ju vilja ha en indikering på att halvljuset är tänt. Men det är ju en fransk bil så… Har i snart 10 år kört i mörker med mycket av instrumentbelysningen släckt.
Så det är svårt att skriva något sansat.
Som Jan Guillou så sant konstaterade: Just nu är det inte läge för äldre män att problematisera, än mindre att som Staffan försöka raljera bort Metoo.
”Staffan” är krönikören Stefan Heimerson i Aftonbladet som hux flux blev utsparkad efter flera decenniers tjänst. Inte för att jag gillade hans åsikter men utsparkningen var skamlig, ett av många exempel på fegt beteende av personer av personer som man förväntar sig ha en ryggrad. Man kan tycka att Horace Engdahl och Stig Larsson är knäppa, var och en på sitt sätt, men de har ändå lojalt försvarat sin gamle kompis ”Kulturprofilen” som för mig mycket verkar vara en ”typisk fransman”. Man har ju sina fördomar från ungdomen som är svåra att släppa. Visserligen fann jag senare att fransmän kunde vara mycket goda ingenjörer men ibland ”fräckt raka” och inte alls svenskt ”mjukt diplomatiska”.
Annat fult handlande:
Nå, vem som helst kan råka bli illa citerad; ”en karl sparkar man väl lätt ut men kvinnor, dom är det minsann synd om”. Man kan hoppas att bakom ligger nog ”bara” en trist maktkamp inom den lokala S-partiorganisationen.
Tittade tillbaka på en nylig bloggning där omnämnandet av tecknaren Russell Brockbank kom mig att tänka på tidningen Punch som hade en slags undertitel, ”The London Charivari”. Tog reda på vad det betydde och råkade då skriva fel, Chiavari! Som är en stad i Ligurien i norra Italien. Förbryllad var jag men OK då. Fann att staden var känd för sina stolar.
Bild från Wikipedia; Chiavari chairs at a meeting in the White House State Dining Room in 2009. United States President Barack Obama meets with members of the Congressional Hispanic Caucus in the State Dining Room of the White House, March 18, 2009
Jo, minns svagt liknande stolar från tjänsteresorna till England med tepauser och ibland buffélunch. Cigaretter som fimpades och pressades ned i heltäckningsmattan med en fotvridning.
Men Charivari är ungefär ”kakafoni” och var en gång ett slag av ”gycklande uppvaktning”. ”Katzenjammer” kan man ju också säga, om man är av min ålder och därmed tyskinfluerad. Och det låter väl naturligare för en tidning som Punch som fanns i läsrummet på KTH:s kårhus där jag läste tidningen i min ensamhet. Jag borde förresten nog ha varit mer social och kamratlig under min studietid men det är en annan historia.
Brockbank var verksam i Punch och var duktig på att teckna bilar och flygplan. Wikipedia-texten om honom ledde mig nu in på Wikipedias artikel om en brittisk publikation under VK2 om ”Aircraft Recognition”
Här ses ett föga graciöst brittiskt plan.
Från denna artikel lånar jag en bild från en tecknare vid namn Michael Cummings som verkade främst känd för politiska teckningar. Kan du känna igen typerna?
Här kan man hitta fler brittiska karikatyrtecknare. Fler identifieringsbilder eller karikatyrer från Chris Wren (oddentifications) och Björn Karlström får ni leta efter själva!
Sudden som undrar vilken bild Facebook kommer att visa!