Vi går mot ljusare tider. Nu har jag blivit så gammal och stel att jag inte längre har någon glädje av snö och is, men jag kan ju genom fönstret som jag har direkt till höger om datorn njuta av utsikten. Blå himmel, en träddunge, litet snö, lekande barn och annat.
En blåmes tror jag det är. Är man,eller försöker man vara litet naturvetenskapligt lagd, kan man ju begrunda hur persiennen suddar till till bilden men att kameran ändå ”ser igenom” den. Och vara glad att kameran inte fokuserat på persiennen eller fläckar på fönsterglaset!
När man sitter vid datorn reagerar man ju för förbipasserande eller annat utanför fönstret. Igår fanns plötsligt en ful vit plastpåse där!
Den fladdrade hit och dit och jag började begrunda hur länge det skulle dröja innan den slet sig loss. Lat som jag är ville jag ju undvika att behöva gå ut. Rätt spretig buske, mycket som påsen kunde haka fast i. Berodde förstås också på variationer i vindarna. Insåg att buskens spretighet och påsens former var svåra att beskriva ”matematiskt” men ändå, det borde ju gå att göra en modell. Beräkna sannolikheten att påsen av vinden rörs så att den släpper alla kvistar.
Påsen satt kvar, även morgonen därpå. Men när jag nästa gång tittar ut är den borta och ligger på marken ett par meter bort. Bra tänkte jag, hur länge dröjer det nu innan den helt blåst bort? När jag sedan får anledning titta ut när något syns i ögonvrån är det en parkarbetare (ung kvinna!) som går runt och plockar upp skräp, och då även ”min” påse. Och därmed störde ”experimentet”.
Kom att tänka på ett experiment som fransmannen Buffon (George Leclerc, Comte de Buffon, 1707-1788) en gång gjorde för att finna värdet på ”pi”, d v s förhållandet mellan cirkelns omkrets och dess diameter, 3, 14. Utgående från matematisk integralkalkyl kunde han med ett nästan löjligt enkelt och påtagligt experiment finna värdet på ”pi”:
Artikeln är lånad ur Stig Olssons ”Matematiska nedslag i historien”. I och för sig lyckades inte Buffon så bra med sitt experiment (och räknade dessutom fel) men bättre gick det som synes för en kapten Cox i USA som ville ha något att sysselsätta sig med när han vårdades för sår han ådragit sig i det amerikanska inbördeskriget. Hans experiment beskrivs här; han kom faktiskt rätt nära det rätta värdet.
Man kan ju pröva själv. Jag fascineras av ”långsöktheten” i att genom att studera hur uppkastade pinnar faller kan man beräkna värdet på ”pi”. Att det kan hänga ihop!
Stig Olsson berättar i sin bok också om att det var på vippen att en amerikansk delstat (no name!) på det sena 1800-talet var på vippen att lagstifta om att värdet på ”pi” skulle vara exakt 4 (andra säger 3,2). Trump var avgjort inte först med dåligt underbyggda beslut. Det har alltid sina risker att släppa fram ideér från jurister, religiösa och amatörer. För att inte tala om politiker!
Avslutningsvis en aktuell parallell – som jag ser det.
Sudden
