I torsdags var jag hos en ortopist (ett ord jag lärde mig för bara tre veckor sedan; behandlar även vuxna trots vad Wikipedia säger) för att få ett recept på glasögon som ska korrigera den skelning som blivit mer påtaglig i vissa situationer, troligen genom den genom starr-operationen förbättrade (?) synen. Det kan trassla till det vid bl a bilkörning genom att man ser dubbelt. Sträckan Gävle – Uppsala i mörker häromkvällen var jobbig men vägen är ju gusschelov bred och med skilda körbanor ;-)
Orto betyder ungefär ”rak” eller ”rätt”. Nu ser jag fram emot en ökad klarsyn vad gäller det mesta. Optimist ska man ju vara. Den tidigare ägaren till min bil var t o m soroptimist. Rörelsen säger sig vara ”opolitisk”, alltså ”borgerlig” ;-)
Eva och jag var nyligen i Norrland och besåg då bl a den nedlagda Kubbe-flygbasen med en rejält lång bana:
Min norrländske värd, med erfarenhet av franska flygvapnet och NATO-högkvarteret för bortåt 50 år sedan, erinrade mig om vad detta måste ha kostat de svenska skattebetalarna. (Möjligen la han på en kilometer på banlängden.) Och jag förstår tidigare rykten att sådana baser anlades för det amerikanska flygvapnets behov; kanske vi dock inte betalat allt om nu ryktena är sanna.
Den närbelägna Anundsjö kyrka var prydligt vacker. Konst- och broderkunniga Eva tänkte på den Anundsjö-söm som kunde anas på de pappersservetter vi gav vår värd. Här äkta tyg:
Själv orkade jag inte gå runt vid kyrkan så mycket men såg på avstånd en gravsten med flygvapnets symbol. Tittade närmare och datumet kom mig att tänka på ett visst haveri. Kollade när jag kom hem, jovisst var det det. Här vilade flygföraren som fick problem på finalen. Det är inte alltid ”safety in numbers”. Skickade mail härom till min franske vän.
Jag använde också hans franska dator och det tog ett bra tag innan jag fick kunde åt mina lösenordsskyddade sajter. Jag var ju litet osäker på ”stora och små” bokstäver i mina lösenord, men huvudproblemet var att jag inte var uppmärksam på att det franska tangentbordet var ordentligt olika, främst vad avser skapandet av siffror och en hel del annat, exempelvis ”punkt” och ”snabel-a”. I bilderna här nedan kan man jämföra hur man får fram en siffra; fransmännen måste använda skifttangenten. Jag tror att även en IT-okunnig svensk nog har hört ramsan QWERTY men en fransmän står nog helt naturligt främmande inför den bokstavsramsan:
Notera att det engelska språket används på det franska tangentbordet, med ett undantag vad jag kan se!
Jag har långt tidigare vid text-TV stött samman på skillnaderna mellan de nationella standarderna för teckenkoder, men känner mig ändå som en amatör inom området. Som är komplicerat. Trots några decennier av IT-teknik, blir det inte sällan problem, vid mailtrafik exempelvis.
Jag har fått låna Evas ”övergivna” laptop och jag trodde jag skulle få igång den utan vidare; utan att känna hennes lösenord o d. Något som ju en PC-tjuv klarar galant gissar jag. Men jag gick bet. Man känner sig ofta rejält dum när man sysslar med datorer. De självklaraste saker synes helt omöjliga. Självförtroendet sätts på prov.
När jag berättade detta, gav mig Eva därför för enkelhets skull lösenord och ”nätverksnamn” eller vad det heter. Datorn är ännu inte ansluten till något sådant men något kryptiskt måste det tydligen ändå stå i en ruta vid inloggning. I och för sig var rutan redan ifylld. Lösenordet kunde jag förstås inte komma på även om jag lyckades få datorn att ge ett tips: ”Tänk på eva”!
Jag fann att datorn vara fullproppad. Jag funderade på om man inte kunde ta bort ett drygt 5 GB stort programvarupaket som jag tyckte verkade ”onödigt” av namnet att döma. Men jag vågade inte men raderade det mesta av Evas gamla dokument och mail och inte minst lät jag komprimera hårddisken och fick så 14 GB fria. Det var länge sedan det ansågs mycket… (Nå, jag ser att min vanliga dator ”bara” har 20 GB lediga just nu men den är ju full av ”egna dokument” och mailkorrespondens. De senaste åren har jag lagrat alltmer på USB-stickor som back-up.)
Någon har sagt mig att dagens programmerare är bortskämda med minnesutrymme, t ex för ordbehandlingsprogram. Dessa är nu så raffinerade att de är oanvändbara ;-)
Denna laptop har en ”smekplatta”, en anordning som gör mig galen. På besök hos Clas Ohlson köpte jag därför en kontakt ”DIN-till-USB” (förlåt min okunnighet) för att kunna koppla in en gammal sparad datormus till Evas dator. Jag spontanköpte också en trådlös mus för den vanliga datorn därför att den var billig. Efter en del trevande fick jag alla kombinationer att funka.
Påmindes därvid om ett uppkommet fel i pekfingerhjuls-funktionen i min vanliga datormus. Öppnade den och läste på webben om hur hjulets rullning avläses men det hjälpte inte. Men Wikipedia kan vara av intresse att läsa ändå. Det finns där och på andra ställen väldigt mycket skrivet om datormusar och dess funktioner. Variationen är stor liksom preferenserna. Det är förresten fel att säga att Håkan Lans uppfann datormusen, principen är gammal och han hade tagit fram ett pekdon med en rullad kula.
Det är inom det rödomringade området avläsaren sitter; där måste väl även ”tandhjulsfunktionen” (ratchet) ligga”. Verklig miniatyrmekanik! Där ryms litet optik och elektronik också!
Som så ofta får man ta till milt våld för att öppna (och inte minst sätta ihop) en plastkonstruktion. Man kan nervöst få lirka länge, åtminstone första gången. Min TV-fjärrmanöver är öppnad femtioelva gånger så jag kan den. Tar bort ”kletet” som bildas på kontaktgummiduken då och då men det hjälper ibland inte mycket. Upptäckte så i förrgår efter kanske snart 10 år att bokhyllan nog skymmer fjärrkontroll-ögat på TV-apparaten. Det räckte att flytta mottagaren 7 centimeter! Men de mest använda knapparna är fortfarande litet griniga.
Även gammaldags media har sina brister. Det är inte kul att motta en tidning i detta skick:
Brevlådeöppningen är bred nog för att med några centimeter till godo få ned Flygande Veteraners medlemsblad. Men jag minns mycket små inkast sedan jag jobbade som brevbärare på skolloven kring 1960. En del inkastluckor liksom nafsade efter fingerspetsarna. Ibland måste man vika en tidning. Jag talade förresten med en gammal brevbärare igår om hur jobbet var numera. Jobbigare än förr sa hon och små inkast finns ännu och detta med brevboxar innanför porten har sina problem.
Några av mina tidningar har slutat med en skyddande plastfolie. Häromdagen upptäckte jag på tidningens baksida en pappersremsa med en sorterings-streckkod som skymde tidningstexten fast men jag upptäckte till min glädje att den ”lätt” kunde tas bort.
Sudden
