Roy Fröjdh har mycket om sitt flygarliv på webben och än mer sparat i sin bostad. Skrivit böcker har han också och särskilt gillade jag boken om tiden i Flygvapnet, ”Guldvingen” (som jag läste i AHR-utgåvan). Men han kommer nu att göra sig av med mycket som ingen vill/kan ta hand om. Ett öde som drabbar dem av de äldre som varit noga med att spara vad som vi fann värdefullt. En del stoff försvinner tydligen också från hans webbsajter. Passa därför på och besök hans sajter Guldvingen och J 29-klubben och kanske finns ytterligare någon sajt. Innehållet verkar ha ändrats och dessutom har jag läst annat från honom och kan inte hålla isär var allt finns.
Insikten om att på sensommaren måste jag kontrollbesiktiga bilen tilltog som vanligt under sommaren som därigenom fördunklades. Genom att Svensk Bilprovning inte längre har monopol har rutinerna för bokning blivit annorlunda vilket först något förvillade mig. Avgiften har stigit påtagligt. Det hela ”är jobbigt” men i slutet av juli drog jag äntligen ett djupt andetag och valde torsdagen 3 september kl 09.15 och betalade strax efter, onödigt tidigt. Flera tidsalternativ erbjöds och det får väl ses som en nåd att få välja tid för ”rättegången”.
Sedan dess har jag som vanligt känt mig lätt orolig. Man måste kolla att bilen är i ordning och hoppas att inget går sönder som kräver reparation med kort varsel. En lampa kan ta slut när som helst. Det har bara blivit värre med åren, det måste väl förresten vara ganska precis i 50 år som jag upplevt detta. Det har känts värre för varje år.
Många minns väl det kontrollmärke besikningsmannen satte i ett fönster- eller vindrutehörn och som man kan skymta här (februari-mars 1966):
Det var före dubbdäckens och framhjulsdriftens tid. (Bilar är väl oftast litet framtunga.) Kvinnan i förgrunden hjälpte inte bara till att få loss bilen, hon såg också till att jag anmälde mig till en segelflygkurs.
Nu är mycket med de administrativa rutinerna smidigare även om jag också i år hade problem med pekskärmen i den numera personallösa receptionen i ”kontrollanstalten”. Jag trycker alltför hårt (”man ska ju vara noga”) och då händer ingenting. Van vid tangenter och datorlångsamhet som man är, trycker man då hårdare. Här nedan ser man mig nyligen försöka använda en läsplatta. Jag höll på i en halvtimme och lyckades nästan komma in på mitt webbmailkonto (jag var bortrest ett par dagar och var nyfiken):
Som jag väl berättat har jag fått nya linser i ögonen och klarar mig nu ofta utan glasögon. Är även utan GPS och smart mobil men inser att dessa saker borde man egentligen ha. Men det är så litet resande numera.
Kollade att lampor verkade funka, äsch ett postionsljus (vilken funktion det nu har) var mörkt. Jag vet att det är så trångt under huven att jag inte kan byta en lampa själv. Dessutom satt stänkskydden litet löst, så jag fick en tid på min verkstad i veckan därpå, onsdagen före den torsdag då det var besiktning.
På lördagen fick jag en chock, bilen var helt död när jag skulle åka till min son Ove som skulle få ha bilen över helgen för att skjutsa sonen Samuel till ishockeyträning m m. Samuel är målvakt.
Oves egen bil hade nämligen något fel i det elektriska! Men jag kom nu inte ens in i min bil, eftersom jag sedan länge inte kunnat öppna det enda nyckelmanövrerade låset med en nyckelvridning, utan har fått använda fjärröppning. Inget annat återstod än att vrida så mycket jag vågade, och si, då gick låset upp. Allt var mörkt, t o m taklampan. Kontroll av batterispänningen, ca 7 Volt. Aha, men batteriet var bara 2 år gammalt. Ringde Ove för en hjälpinsats. Men kom på att jag kunde ju ta en titt på ett tidigare kasserat batteri som stod i garderoben, jo drygt 10 volt visade det sig ännu hålla, och jag fick igång ekipaget utan att först ladda batteriet. Men jag åkte och mötte Ove i Farsta och köpte ett nytt batteri (960:-), och sedan lånade Ove bilen för att skjutsa ätteläggen.
Jag hade under färden mot Farsta märkt att en orange symbol tändes på instrumentbrädan, den visade en stiliserad motor. ”Kontakta genast verkstaden” hette det, läste jag senare. Men allt verkade gå bra och olja fanns liksom kylvatten. Fast ytterligare ett fel för verkstaden att kika på! När Ove sedan lämnade bilen på måndag morgon var symbolen släckt (eftersom den är orange är den inte så livsviktig ansåg han; han har arbetat många år i lastbilsindustrin bl a med översättning av manualer) men däremot såg jag när han kom körande mot mig att ena halvljuset var mörkt. Han hade ej heller lyckats justera backspeglarna elektriskt och cigarettändaruttaget funkade ej heller. Det ligger på samma säkring som backspegelmotorerna liksom skyltlamporna. Som dock lyste! Suck! Men för Ove fungerade nu dörrlåset med nyckelvridning (och har fortsatt så). Alltid något.
På inrådan från en vän, som inte kör något annat än franska dieselbilar, köpte jag för några år sedan i samband med batteriproblem en voltmeter att sticka in i tändaruttaget. Jag förstod inte riktigt vitsen men min vän är en duktigare ingenjör än jag så jag följde hans råd. Och franska bilar är kanske litet speciella. När jag i samband med ett sviktande batteri för några år sedan klagade hos verkstaden sa de att man då och då borde ta en åktur på några tiotal mil för att få batteriet laddat och jag gjorde ju bara korta körningar. Men jag tror de drev med mig. Jag tror det var vid detta tillfälle som jag till sist fick tillkalla en bilbärgare för bogsering till verkstaden men han lyckades öppna dörren och så var det bara att låna hans ström och så försiktigt åka till verkstaden utan att få tjuvstopp. Det får jag rätt ofta har i denna bil, pedalerna och mina stora fötter kommer dåligt överens. När jag kom fram till verkstaden lyckades jag omstarta motorn en gång. Men inte två.
Jag har i skrivande stund tre batterier för min Citroën, varav ett troligen är onvändbart. Och jag hade nu faktiskt nytta av mätaren även om den länge visade envist noll, även sedan jag satt ihop den. Tidens tand hade nämligen på bara två-tre år fått den att falla sönder.
Vid verkstadsbesöket på onsdagen var det en del att åtgärda för 1100:- Halvljuslampan bjöd man på; det var väl för bökigt att skriva en ny faktura och tillhörande dokument.
Granskar man fakturan är inte allt helt logiskt för mig. Men jag förstår att det inte är lätt att vara kundmottagare och att efter kundens beskrivning specificera vad som ska göras. Här hade ju också kunden kommit med ytterligare fel under ”resans gång”.
Jag noterade att ett nymonterat höger stänkskydd hängde litet löst men den serviceinriktade kundmottagaren fixade det provisoriskt. Några hål hade blivit för stora eller vad han nu skyllde på. Denne man är en verklig tillgång för Citroën; att erkänna att vissa detaljer verkar litet håglöst konstruerade skulle han nog aldrig göra. I framsätet låg en instruktion som mekanikern nog glömt eller som kanske var en ”do it yourself”-anvisning. Fransmännen har faktiskt anammat det engelska uttrycket!
Det är inte skanningen som är dålig utan själva trycket.
Nu har jag lärt mig ett nytt franskt ord ”bavette” (haklapp!) samt motsvarande ord på några andra språk. ”Paraspruzzo” är minsann inte dåligt. Men begripa anvisningen, nej det är inte möjligt. Jag brukar klara IKEA-beskrivningar men denna, nej.
Resten av onsdagen körde jag bilen genom en tvättautomat (en årlig procedur) samt gjorde rent invändigt. Det blir allt jobbigare för varje år. Tjock och stel är jag med dålig balans och har svagt hjärta och svaga muskler. Men bilen såg riktigt prydlig ut. Någon som besiktningsmannen spontant sa dagen därpå. Men den har trots sina 11 år gått bara 6000 mil.
Torsdagen grydde! Dags för besiktning kl 09.15. Det var spännande att se om bilen skulle starta. Jag kunde ju ha gått ut riktigt tidigt för att ev. byta batteri och ändå hinna till Opus bilprovning, men jag fastnade framför datorn. Bilen gick lyckligtvis igång. Chocken kom istället när jag steg ur bilen vid ”kontrollanstalten”!
Nu satt vänster stänkskydd löst och slängde! Nå, den vänliga besiktningsmannen skruvade bort det. Det är inte nödvändigt men skyddar från ”blästringen” av stänket från de drivande framhjulen menade han. Jag noterade att stänkskyddet genom sitt tidigare vickande hade skavt ordentligt på lackeringen. Är det inte det ena så är det det andra.
Han tyckte också att kopplingen var OK. Jag tycker inte om att man man måste trampa ända ned i durken men så ska det vara tydligen. Bilen blev till min stora lättnad godkänd och resten av torsdagen förflöt i avkopplingens tecken:
Tog mig dock först till verkstaden där den bussige kundmottagaren gjorde motsvarade bavette-provisorium som på höger sida. Samt förklarade att jag måste vara försiktig när jag kör över höga trottoarer för då är skydden det första som ryker. Jo, jag vet, jag har ofta hört dem skrapa i.
Att Citroën låter skydden gå för långt ned erkände han förstås inte. I verkstadens försäljningshall stod en ny C 3. Typen hade förstås vuxit och plåten i dörrarna lät tjockare. Och den var utan hängande stänkskydd.
När jag kom hem mätte jag stänkskyddens närhet till marken, den var 85-95 mm. Samma på en grannes C 3. Andra bilar skydd verkar inte sticka så djupt. Även spoilern längst fram har farit illa, den är låg den också. Kanske jag ska be någon av sönerna att med bågfil e d korta av skydden ett par centimetrar. En ”inch” (pouce på franska) kanske?
Jag har haft bilen i drygt 4 år och inte kört mer än 1600 mil med den under dessa år. Totalt har den gått drygt 6000 mil. En dyr bil per mil men i stort sett trevlig och praktisk. Och formen tål att ses på!
När jag nu ska bege mig på en längre resa norröver, tar jag med ett reservbatteri. Jag skulle ju kunna testa det några dagar, men både Ove och kundmottagaren sa att de ”upplevt saker” vid batteribyten och det har ju jag också. Verkligen. Eller är det något med ”det elektriska” i bilen som inte är riktigt friskt? Upptäckte nyss att batteribyte är en närmast sakral ceremoni:
Open the drivers window and the bonnet.
Close all the doors, switch off everything, like the radio, phone charger etc.
Remove the ignition key via the open window
WAIT 10 minutes
Disconnect the battery.
(change the battery at this point, or do the work that needs the power off)
Reconnect the battery,
WAIT 1 minute
Keeping the doors closed, lean in via the drivers window
Switch on the ‘ignition’ (Don’t start the engine)
Switch on lights (Dipped, normal driving lights)
WAIT 30 Seconds
Start the car
(Jämför med denna text som dock inte täcker någon uppståndelsefas.)
Opus protokoll visar också en felkod som framträdde vid besikningsmannens analys av min bils ”elektronik” men som han inte kunde tolka. Kundmottagaren hade vid efterbesöket svårt att tolka den. Bilen är ju av 2004 års modell, d v s rätt gammal. Han bläddrade länge i sin dator och kom slutligen fram till att koden indikerade att gaspedalen ”inte ihållande varit ansluten till motorn”. Han förklarade att anslutningen är helt elektrisk; det finns ingen gaswire. Drive by wire alltså om man får vitsa dåligt/tvetydigt. Av hans ordval förstod jag att beskrivningen av koden var på franska.
Oj, vad lång texten blivit! Kanske den skulle ha delats på två, då hade det ju kunnat bli mer spänning av typ ” läs den spännande fortsättningen i nästa nummer”.
Sudden
