Idet senaste inlägget handlade det om modellflyg för 70-år sedan i Stockholm; klubbnamn som MFK Vingarna och Nimbus nämndes i Torgil Rosenbergs minnesord över Hans Schmiterlöw.
Jag googlade litet och fann att klubbarna verkar ha upphört, men att namnen har återanvänts. Vingarna finns i Umeå och har en tydlig (och Ronny Eriksson-inspirerad) vägbeskrivning till sitt fält Forslanda, ”att hitta till flygfältet är som att hitta till Svensk Bilprovning i Umeå”. Fast vägen till bilprovningen är väl ibland som vägen till Golgata. Nimbus fann jag i Örebro men jag misstänker att den klubben är avsomnad sedan några år eftersom dess ordförande istället gör annat med flyganknytning. Det är ibland svårt att avgöra om en sajt är avsomnad eller övergiven.
Jag följer inte med i modellflygvärlden men gissar att all uppståndelse om s k drönare (dum term förresten) måste ha drabbat modellflygandet. Jag råkade i mitt sökande stöta på denna positivt skrivna artikel om drönare.
Nå, en googling på ”MFK Vingarna” gav i alla fall denna bild hos Stockholmskällan: Gärdet. Två unga män från modellflygklubben Vingarna flyger modellplan. Man kan nästan höra fotografen be killarna att luta på planen, det blir ju en bättre ”komponerad” bild då.
Något verkar ha hänt med ett vingöra. Datum är 30 januari 1944, jo snöfattiga vintrar fanns det även då. Jag antar det är Frihamnsområdet man ser i bakgrunden. Nyckelord är: Modedräkter, Ungdomar, Dräkt,Grupporträtt, Föreningar, Flygplan, Modeller . Bilden är från den omfångsrika fotosamling SvD bidragit med.
Tja ”modedräkter”? Nå så här såg även jag ut med golfbyxor, pjäxor och nedvikta raggsockor (eller tjorviga strumpor). Blixtlås i den grå jackan och läroverkets skolmössa på huvudet. Men det var mycket sällan jag bar den vill jag minnas. Man bar inte skolmössa i stockholmsförorten Årsta och skolbarnen hade ryggsäck och inte som jag, portfölj.
I hallen, på den yta jag lägger ifrån mig saker när jag kommer hem ligger en A3-stor väggkalender från DN för år 1982 som skydd av ovansidan av hurtsen ”Tore” från IKEA. Kalendern tar en del stryk även om jag ändrar blad ibland och jag försökte nyligen bättra på den och passade då på att skanna en förstasida från 1949 som jag tycker var intressant. Men först en annan DN-förstasida som satt på dörren vid mitt 70-årskalas:
Här är ”Tore” där Corsairen döljer en del klistermärken från mina barns användning av möbeln en gång, jag var för lat att måla om hela den klarröda hurtsen. Någon nytta kan man ju ha av denna flygmaskin i alla fall:
Nå, här är äntligen DN-förstasidan från 16 maj 1949:
Notera att DN-lösnumret kostade endast 20 öre men att tidningen ändå hade råd att hålla två reportageflygplan. I dag har man inget flygplan, ett lösnummer kostar 30 kr, innehåller föga och man bereder utrymme åt för oss okända amerikanska kolumnister utan någon berättar-finess. Får DN månne betalt härför? ;-) Skrivkunniga svenska ”tyckare” saknas inte.
Fritz Wahlgren som man ser i bilden hade varit mekaniker (Caudron Simoun m m) hos Björkvallsflyg och Torvald Lindén blev chef för DN/Expressens flygverksamhet. Han hade helt civilt flygutbildat sig och skrapat ihop flera tusen flygtimmar under beredskapen genom målgång för luftvärn o d och tog sig sedan fram till trafikflygarnivå med DC-3 och DC-4 hos ABA innan en strejk gjorde att han måste skaffa ett annat jobb.
Fritz blev senare helikopterpilot hos Ostermans har jag sett. Det var väl detta företag som hade hand om det tekniska. Fritz son arbetade som jag på televerket i Farsta och när man passerade hans rum så fanns det ju ett ämne att snacka om, flyg. Eller han ringde och berättade det senaste, såsom om förmånliga bokköp man just för tillfället kunde göra. Några av mina bästa flygböcker är köpta på hans rekommendation.
Torvald kom att spela en viktig roll inom den framväxande tidningsflyget och räddade en gång livet på Göte Rosén. Här nedan hans självbiografi vad avser flygdelen av hans liv, ”Äventyr i luften”.
Jag tror han senare lyckades rätt väl som affärsman också. Här är ett utdrag ur boken.
Notera hur DN i sin text framhåller att Torvald hade flugit mycket utan några tillbud (men jämför med titeln på hans bok!) Fortfarande lever rädslan för olyckor kvar hos oss vanliga dödliga och många frågar sig ännu ”är detta flygbolag/flygplantyp” säkert.
Notera även användningen av namnet ”Taylorcraft” för Auster-tillverkaren. Samme konstruktör står bakom både Piper Cub och Auster som alltså är besläktade, nämligen engelsmannen Clarence Gilbert Taylor. DN:s Grumman Widgeon och Auster var registrerade SE-APO resp. SE-ARO och man kan googla på registreringarna och lära sig mer om dessa plans öden. Austern är nu möjligen under restaurering.
När jag var liten parvel i stockholmssöderförorten Årsta och slukade allt om flyg jag kom åt att läsa, var det Auster jag läste om, inte Piper Cub. Och det var Seabee som jag hörde i luften. Den lät ”fränt”, skjutande propeller är inte bra, det finns det många bevis för. Ostermans hade agenturen för båda, man annonserade och ställde upp för journalisterna gissar jag.
Nu vimlar det av Cubbar medan Auster är sällsynt.
Ta gärna en titt på de andra notiserna. Flyktingar från östra Tyskland i Landskrona (hur gick det?), goda löpare sponsrade av Gävle brandkår med dess ”initiativrike” chef Sven Rohlén. ”Husmorssemester” talade man om, men idag finns husmödrar numera bara i KD:s visioner. Så den tyske kommunisten Gerhart Eisler (googla gärna på honom och hans syskon) som ådrog sig USA:s misshag (för s k oamerikansk verksamhet) precis som i våra dagar Assange, Snowden. Nu senast är det några FIFA-gubbar som stört USA på något sätt. Världspolisfasoner!
Sverige hade då en handelsflotta och sjömän levde ett rätt farligt liv, kanske speciellt de yngre. Men även vi andra blev ihågkomna med namn, ålder, yrke, adress och kanske även foto om vi dog i en olycka. I dag dös det anonymt, och vi får sväva i ovisshet om vem det var som slog ihjäl sig när han inte kom ur en avsiktlig ryggspinn. Bättre?
Den som kan Kungsholmen hittar ett litet fel i notisen om krocken buss/spårvagn i korsningen Fleminggatan/St Eriksgatan.
I Hökarängen har jag bott och skulle gärna ha läst hela DN-artikeln. Som många andra nyanlagda förorter hade Hökarängen först ett dåligt rykte som ännu levde kvar när vi som nygifta bosatte oss där 15 år senare, 1964. Men hur lugnt som helst var det.
Avslutningsvis, ”Kilroy was here” läste man ofta på husväggar och plank på ”min tid”, d v s sent 40-tal. Vad betydde det egentligen. Jo, här är en förklaring till denna fras som fick en världsvid spridning. Jag råkade snubbla över notisen under googlande efter något. Skojig rubrik.
Sudden
