Som vanligt har jag stolpar till vad jag skriva på min blogg. Ögnar listan, nej jag väljer ett delvis nytt spår. Företeelser som jag oerhört goda insikter i ;-) får vänta, som George Orwell (men läs den lysande essän ”Shooting an Elephant), Scheibe Spatz, Alla Pugatjova och Jacob Dahlin med ”Skål tamme f-n!”, Pugatjevs kobra-manöver och superstall samt försvarsfrågan. Även de som tycker jag ”inte håller mig till ämnet” måste medge att Pugatjova och Pugatjev hör ihop. Även om jag kanske fel-transkriberat.
Har funderat på att ändra litet i programförklaringen för min blogg. Man undrar ju vilka som läser den. Jag skriver det som roar mig men har en ganska stark självbehärskning, bristande spontanitet eller feghet skulle väl några säga, och undviker allvarliga ämnen. Jag är ingen engagerad grävande hjälte-journalist eller barrikadkämpe. Tillvaron är faktiskt rätt komplicerad.
Tittade också på visningsstatistiken för de minst populära inläggen under bloggens drygt fem år:
Dessa inlägg är nog inte sämre än andra drygt 450 men innehåller antagligen inte de ord som sökande personer främst googlar på. Kanske innehåller bloggarna om Göteborgs spårvägsnät samt vissa flyghaverier de rätta sökorden. Ytterst få tror jag kommer till bloggen med hjälp av de med viss ansträngning valda rubrikerna. Jag skulle nog kunna använda mig av vägledande nyckelord o d i större utsträckning.
Så har ju någon konstaterat: Næst efter kønsdriften er, af alle menneskelige drifter, jernbanedriften den, der sætter de fleste lidenskaber i bevægelse”
Apropå spårvägar har jag på sistone gjort många trevliga och lyckade resor med Stockholms lokaltrafik. Men planeringen av måndagens resa in till stan var knivig. Jag skulle till Ersta sjukhus som ligger litet avsides på östra Södermalm och Eva skulle ta något SJ-tåg hem till Uppsala men först ta en titt på de blommande körsbärsträden i Kungsan. Jag hoppas få visa några bilder senare. Kvällen innan satt vi minst en halvtimme framför SL:s reseplanerare som ju inte är helt enkel (dessutom var det något tillfälligt knas) innan vi beslöt att besluta oss senare. Men det gavs flera alternativ till resa, och det finns dessutom fler än vad planeraren behagade visa. Resdagen valde vi förstås spontant annorlunda.
Här ett dåligt reseförslag för en resa till Ersta sjukhus för ett och ett halvt år sedan där man föreslår hela 950 meters promenad (i uppförsbacke) från Slussen. Naturligtvis finns några bussar att ta men det nämndes inte i förslaget. Tjänsten är nu moderniserad men att finna resvägar är förstås fortfarande rent matematiskt/topologiskt svårt; vi satt som sagt en halvtimme och undrade bl a varför vi inte erbjöds andra ”självklara” alternativ.
Förr klarade man sig med en simpel papperskarta. Nu finns motsvarande kartor visserligen på SL:s sajt men är litet svåra att hitta; jag brukar behöva googla globalt.
Nu blev det för mig helt spontant en fin promenad från T-baneutgången i Götgatsbacken via Mosebacketerrassen, där jag kunde sitta ned och njuta och minnas, och se litet av södermalmsk ”kulturmiljö” istället för ta bussen från Slussen.
Så hemåt. Hann med nöd och näppe ombord på pendeltåget vid bytet i Farsta strand, jag t o m sprang vilket jag inte gjort på minst ett decennium. Dörren gick visserligen igen framför näsan på mig men så öppnades den helt magiskt, kanske av någon vänlig resenär ombord. Det finns en öppningsknapp på utsidan, men jag är inte van vid denna finess och missade den nu (undrar dessutom om den funkar när föraren har stängt dörrarna för avfärd). Minns hur jag för länge sedan stötte på ”självöppning” inifrån i Paris Metro och stod som ett fån när jag skulle stiga av och dörren inte gick upp av sig själv när vagnen stannade. Å andra sidan: I England fann jag en gång inget vred på insidan av järnvägsvagnens dörr när jag ville ut. Öppnade så fönstret för att komma åt vredet på utsidan med den kraft som svenska SJ-fönster normalt krävde med sin mystiska läderrem och upp for sedan fönstret med en väldig fart och gav mig en blå tumnagel.
Var litet stressad, hade varit litet snål med P-avgiften för bilen som vi ställt vid pendeltågstationen för att spara 500 meters kånkande på Evas väska.
Man vill ju göra rätt för sig och slippa straff särskilt som SL vill ”klämma åt” smitare och dem som inte begriper avgiftssystemet hårdare. Här en sarkastisk protest jag fann på Twitter av DN-journalisten Hanna Fahl:
Och i en signerad DN-ledare skriver Hanne Kjöller om hur svårt det blivit att få fatt i ”rätt SL-biljett”:
Någon ”biljett” i egentlig mening finns inte numera, åtminstone som jag föreställer mig en sådan. Försök förstå denna information där SL stolt förklarar hur många alternativ det finns. Men om jag befinner sig en kväll i någon mörk och igenbommad förort eller på ”vischan” vid en ensam buss-stolpe, hur köper jag då en biljett när jag vill in till stan?
Stackars turister! Här en SL-erfaren bloggare. Mer av ren och skär ångest blir det för en mer ovan stockholmsk SL-resenär! Ska man passa exempelvis en läkartid lägger jag på minst en hel- eller åtminstone halvtimme extra i restid (om jag inte kan ta bilen).
Tänkte jag skulle hitta något på något webbforum för spårvagnsentusiaster där SL:s ”Access-system” diskuterades. Nu fann jag denna kanske världsfrånvända och svårförståeliga diskussion mellan ”specialister” som ändå visar hur det snabbt kan bli väldigt komplicerat med ”IT-baserade” biljettsystem. Jag förstår att det är svårt att ordna ett rättvist och lättbegripligt system som inte kräver stora manuella insatser – kanske det t o m är omöjligt. Det dröjde förresten länge innan SL kunde ta Access-systemet i bruk.
Egentligen är ju nolltaxa vettigt, halva biljetten brukar skattebetalarna ändå få stå för. Men innan vi är mogna får vi väl putsa på det vi har. Här är exempelvis ett politiskt förslag till en enhetstaxa, alla resor oavsett längd ska kosta lika mycket. Moderaterna verkar gå ”socialisterna” till mötes. (Det finns senare notiser i frågan och vad det blir av det hela; ja säg det). Men det finns faktiskt svenska orter där nolltaxa eller något liknande prövats/prövas.
Man minns också den närmast geniala förköpsremsan! Den hade alla funktionaliteter! Min sista remsa pryder en vägg i köket.
Att jag sedan inte begrep hur man använde en sådan remsa när jag var på repövning på Käringberget i Göteborg, berodde på ett enda ord i bruksanvisningen. Remsan skulle nämligen vikas på längden! Eller bredden, jag minns inte.
Begrep gjorde jag i varje fall inte. En annan förbryllande sak upptäckte jag häromdagen när jag skaffade en ny P-skiva, den gamla började bli litet sliten men den nya verkade konstig på något sätt. Efter ett tag föll polletten ned, den var graderad ”baklänges”. Det dröjer nog inte länge innan jag gör fel!
Standarder underlättar tillvaron även om det finns 3 stater som ännu envisas med att vara eljest.
Sudden
